Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 21409
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => För sju år sedan, innan den djupa ekonomiska krisen drabbade Spanien, hade det blivit vanligt att unga spanjorer flyttade hemifrån. Men när fastighetsmarknaden kraschade och Spanien föll vände flyttlassen. Statistiken visar nu att spanjorer är senast i Europa med att flytta hemifrån. Två av tre spanjorer bor fortfarande kvar hemma när de är trettio år. 

Men nu vänder det. Efter sju svåra år ser det ut som om krisen har bottnat. Exporten ökar. Siffrorna för tillväxt ser allt mer positiva ut. Arbetslösheten sjunker. Räntorna Spanien måste betala på sina lån är nu lägre än USA:s. 

Den fortsatta utvecklingen är förstås helt beroende av hur ekonomin utvecklas i världen. Men i sitt jultal gick till och med premiärminister Mariano Rajoy ut och förkunnade att krisen var passerad. Nu kan det bara bli bättre, var julhelgens stora budskap.

Men även om den ekonomiska statistiken är fylld av positiva nyheter så ser verkligheten annorlunda ut för en stor del av landets befolkning. Fler än var femte spanjor saknar i dag ett riktigt jobb. Krisen har pressat ner lönerna till smärtgränsen. Var tredje löntagare eller 5,5 miljoner spanjorer tjänar i dag bara den lagstadgade minimilönen, som motsvarar 6 500 kronor i månaden. 

En anledning till de spanska massmediernas fokus på den ekonomiska utvecklingen är alla val som ska hållas under året. Det finns många som vill ge sin bild av tillståndet i Spanien. Gärna vinklad så den gynnar antingen regeringen eller oppositionen.

Redan den 22 mars hålls det första valet. Det är den andalusiska regionalpresenten Susana Díaz som har tidigarelagt regionalvalet i Andalusien ett år. Regionalvalet i Andalusien kommer att vara avgörande för Socialistpartiet PSOE då det kommer att visa hur de står emot den nya utmanaren Podemos. 

Två månader senare, söndagen den 24 maj, är det därefter val till ytterligare 13 regioner (de historiska landskapen Andalusien, Baskien, Galicien och Katalonien har separata valdagar för sina regionala val). Viktigast av de 13 autonomierna är förstås den folkrika Madridregionen där det kan bli maktskifte. 

Val till parlamentet sker sedan i höst. Det är regeringen som sätter datum. Det som höjer temperaturen i politiken är att den här gången har tvekampen mellan det konservativa regeringspartiet Partido Popular (PP) och det socialdemokratiska oppositionspartiet Socialistpartiet Partido Socialista Obero Español (PSOE) utmanats av det nya missnöjespartiet Podemos som kommer att bryta upp det politiska landskapet.

Jag kan naturligtvis inte veta hur svenskarna skulle må om Sverige tvingats gå igenom samma stålbad som spanjorerna. Men genom att hjälpa varandra klarar spanjorerna svårigheterna. Familj, släkt och vänner träder in och ger trygghet när välfärdsstaten trätt tillbaka till följd av alla nedskärningar av den offentliga sektorn. Barn och mormor bor ihop i storfamiljer för att hjälpas åt med att klara vardagen.

Spanjorer är bra på att fokusera på livets positiva sidor. I stället för att oroa sig för en framtid de ändå inte vet något om lever de i nuet. Goda stunder tillsammans med familj och vänner prioriteras. 

Trots krisen placerar sig spanjorerna därför trots allt bland de lyckligaste folken i Europa, visar en färsk opinionsundersökning. Ännu mer tillfreds med sina liv är invånarna i den spansktalande delen av Latinamerika. I en stor internationell opinionsundersökning som är gjord av Gallup Healthways konstateras att världens lyckligaste invånare finns i Panamá tätt följda av invånarna i länder som Costa Rica, Honduras, Guatemala och Colombia. Latinamerika har mycket gemensamt med Spanien. 

Spanska vänner som har varit i Sverige under vinterhalvåret brukar tycka att svenskarna verkar ha så tråkiga liv, eftersom ingen har tid att umgås. Sverige är visserligen välorganiserat och tryggheten är viktig. Alla har egen bostad. Ekonomin är stark. Välfärden påkostad. Men ingen har tid att träffas. 

Det är ett välkänt faktum att den som har nära relationer känner större lycka. Att ingå i ett sammanhang. Förmodligen är detta förklaringen till att den ekonomiska krisen inte har förändrat hur spanjorerna upplever sin tillvaro och till att spanjorerna, trots krisen, tillhör de mest lyckliga folken i Europa. 
            [ingress] => Svenska vänner som varit på besök i Spanien brukar säga att de inte har sett något av krisen. Alla barer och caféer är ju fullsatta. Men det är just den spanska krisen de har sett. Krisen har gjort att många unga människor måste träffas ute. Hemma är det numera för många som samsas om utrymmet.
            [headline] => Umgänget hjälper spanjorerna uthärda krisen
            [page] => 0
            [modified] => 20150223155438
            [created] => 20150210162108
            [publishStart] => 20150302064400
            [publishStop] => 20150809172159
            [fullArticle] => Umgänget hjälper spanjorerna uthärda krisen Svenska vänner som varit på besök i Spanien brukar säga att de inte har sett något av krisen. Alla barer och caféer är ju fullsatta. Men det är just den spanska krisen de har sett. Krisen har gjort att många unga människor måste träffas ute. Hemma är det numera för många som samsas om utrymmet. För sju år sedan, innan den djupa ekonomiska krisen drabbade Spanien, hade det blivit vanligt att unga spanjorer flyttade hemifrån. Men när fastighetsmarknaden kraschade och Spanien föll vände flyttlassen. Statistiken visar nu att spanjorer är senast i Europa med att flytta hemifrån. Två av tre spanjorer bor fortfarande kvar hemma när de är trettio år. 

Men nu vänder det. Efter sju svåra år ser det ut som om krisen har bottnat. Exporten ökar. Siffrorna för tillväxt ser allt mer positiva ut. Arbetslösheten sjunker. Räntorna Spanien måste betala på sina lån är nu lägre än USA:s. 

Den fortsatta utvecklingen är förstås helt beroende av hur ekonomin utvecklas i världen. Men i sitt jultal gick till och med premiärminister Mariano Rajoy ut och förkunnade att krisen var passerad. Nu kan det bara bli bättre, var julhelgens stora budskap.

Men även om den ekonomiska statistiken är fylld av positiva nyheter så ser verkligheten annorlunda ut för en stor del av landets befolkning. Fler än var femte spanjor saknar i dag ett riktigt jobb. Krisen har pressat ner lönerna till smärtgränsen. Var tredje löntagare eller 5,5 miljoner spanjorer tjänar i dag bara den lagstadgade minimilönen, som motsvarar 6 500 kronor i månaden. 

En anledning till de spanska massmediernas fokus på den ekonomiska utvecklingen är alla val som ska hållas under året. Det finns många som vill ge sin bild av tillståndet i Spanien. Gärna vinklad så den gynnar antingen regeringen eller oppositionen.

Redan den 22 mars hålls det första valet. Det är den andalusiska regionalpresenten Susana Díaz som har tidigarelagt regionalvalet i Andalusien ett år. Regionalvalet i Andalusien kommer att vara avgörande för Socialistpartiet PSOE då det kommer att visa hur de står emot den nya utmanaren Podemos. 

Två månader senare, söndagen den 24 maj, är det därefter val till ytterligare 13 regioner (de historiska landskapen Andalusien, Baskien, Galicien och Katalonien har separata valdagar för sina regionala val). Viktigast av de 13 autonomierna är förstås den folkrika Madridregionen där det kan bli maktskifte. 

Val till parlamentet sker sedan i höst. Det är regeringen som sätter datum. Det som höjer temperaturen i politiken är att den här gången har tvekampen mellan det konservativa regeringspartiet Partido Popular (PP) och det socialdemokratiska oppositionspartiet Socialistpartiet Partido Socialista Obero Español (PSOE) utmanats av det nya missnöjespartiet Podemos som kommer att bryta upp det politiska landskapet.

Jag kan naturligtvis inte veta hur svenskarna skulle må om Sverige tvingats gå igenom samma stålbad som spanjorerna. Men genom att hjälpa varandra klarar spanjorerna svårigheterna. Familj, släkt och vänner träder in och ger trygghet när välfärdsstaten trätt tillbaka till följd av alla nedskärningar av den offentliga sektorn. Barn och mormor bor ihop i storfamiljer för att hjälpas åt med att klara vardagen.

Spanjorer är bra på att fokusera på livets positiva sidor. I stället för att oroa sig för en framtid de ändå inte vet något om lever de i nuet. Goda stunder tillsammans med familj och vänner prioriteras. 

Trots krisen placerar sig spanjorerna därför trots allt bland de lyckligaste folken i Europa, visar en färsk opinionsundersökning. Ännu mer tillfreds med sina liv är invånarna i den spansktalande delen av Latinamerika. I en stor internationell opinionsundersökning som är gjord av Gallup Healthways konstateras att världens lyckligaste invånare finns i Panamá tätt följda av invånarna i länder som Costa Rica, Honduras, Guatemala och Colombia. Latinamerika har mycket gemensamt med Spanien. 

Spanska vänner som har varit i Sverige under vinterhalvåret brukar tycka att svenskarna verkar ha så tråkiga liv, eftersom ingen har tid att umgås. Sverige är visserligen välorganiserat och tryggheten är viktig. Alla har egen bostad. Ekonomin är stark. Välfärden påkostad. Men ingen har tid att träffas. 

Det är ett välkänt faktum att den som har nära relationer känner större lycka. Att ingå i ett sammanhang. Förmodligen är detta förklaringen till att den ekonomiska krisen inte har förändrat hur spanjorerna upplever sin tillvaro och till att spanjorerna, trots krisen, tillhör de mest lyckliga folken i Europa.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 20983
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Podemos, som översatt till svenska betyder ”Vi kan”, grundades av den 35-årige statsvetaren Pablo Iglesias i våras. Han slog igenom som debattör i samhällsprogram och är en stor del av förklaringen till partiets inledande framgångar. Men rötterna till Podemos finns i missnöjesrörelsen Movimiento 15-M. 

Tidigare var missnöjda spanjorer passiva. Många hade åsikter. Det var lätt att klaga på politiken i samtal med vänner och bekanta. Men vägen till politiskt engagemang var lång. Nävarna förblev knutna i fickan.

Våren 2011 skedde det stora uppvaknandet. På bara några månader växte en missnöjesrörelse fram som spreds över landet. Den första manifestationen ägde rum den 15 maj 2011 under parollen ”Democracia Real Ya” (Äkta demokrati nu). Tusental missnöjda deltog då i en demonstration som slutade vid Puerta del Sol i Madrid. 

Proteströrelsen som kallades Movimiento 15-M, uppkallat efter datumet då gruppen samlades, utvecklades snabbt till en massrörelse. Ungdomarna som hade startat demonstrationen fick sällskap av arbetslösa, pensionärer och andra missnöjda i samhället. 

Över hela Spanien samlades missnöjda i protest mot arbetslöshet, nedskärningar, politisk korruption och det politiska etablissemangets isolering från folket.
När Podemos bildades någon månad innan valet till Europaparlamentet var tiden knapp. Det fanns inga kampanjpengar. Partiprogrammet bestod av 34 kopierade A4-sidor som hade hämtats från Movimento 15-M:s programförklaring.

De etablerade politikerna försöker avfärda Podemos som ett opålitligt populistiskt missnöjesparti på vänsterkanten. Men på många sätt är Podemos faktiskt det mest intressanta som har hänt inom spansk politik under senare år. Nästan var fjärde väljare skulle rösta på partiet om det var val i Spanien i dag, visar de senaste opinionsundersökningarna. På bara några månader har Podemos därmed gjort det inget annat parti lyckats med sedan Spanien demokratiserades: utmana de två stora partierna Partido Popular och Socialistpartiet PSOE.

Alla korruptionsskandaler som de stora partierna är indragna i har gett Podemos allt större framgång. Och skandalerna bara fortsätter. Speciellt inom regeringspartiet Partido Popular. I slutet av oktober tvingades Spaniens premiärminister Mariano Rajoy till och med gå ut offentligt och be om ursäkt för den utbredda korruptionen inom hans konservativa regeringsparti.

Podemos är en riktig gräsrotsrörelse i meningen att alla viktiga beslut fattas gemensamt av alla medlemmar. Grundaren Pablo Iglesias har rollen som språkrör.  Men makten i partiet kommer underifrån, inte från ovan.

Partiet har också redan nu beslutat att inte ställa upp i regional- och kommunalvalen som hålls i vår. Motiveringen är att det inte finns tid till att bygga upp lokala partiorganisationer i tusentals kommuner. Pablo Iglesias och personerna runt honom inser naturligtvis att det skulle vara en stor risk att ett och annat rötägg skulle kunna halka in på partiets mandat i mindre kommuner vilket skulle smutsa ner partiet på riksnivå.

För Podemos ledning är det valet till kongressen i november nästa år som är det viktigaste. Det är då partiet hoppas vinna inflytande som betyder något.

Det finns också en annan stor skillnad mellan Podemos och andra länders missnöjespartier. I norra Europa skyller populistiska partier oftast landets problem på de svagaste i samhället, som invandrare och flyktingar. I norra Europa vinner missnöjespartierna de missnöjdas röster genom att slå nedåt.

Trots att Spanien befinner sig i en djup ekonomisk kris som pågått under sju år, trots att nästan var fjärde spanjor är arbetslös och trots att Spanien är ett av EU:s stora invandrarländer är Podemos inte mot invandring. Podemos har en positiv inställning till invandrare och flyktingar. Podemos lockar inte väljare genom att sparka nedåt. Podemos riktar sin ilska uppåt.

Thomas Gustafsson är Spanienkännare, verksam som frilanskorrespondent i Madrid och författare till en aktuell fackbokserie om Spanien. I dagarna kom han ut med tredje delen i serien som handlar om Spaniens folkfester och traditioner. Mer om Thomas Gustafsson och hans böcker på: http://www.spanienportalen.se
            [ingress] => De kom från ingenstans och lyckades vinna åtta procent av rösterna och fem platser vid valet till EU-parlamentet våren 2014. I norra Europa finns många exempel på missnöjespartier som har vunnit stor framgång. Numera finns också ett sådant parti i Spanien: Podemos. 
            [headline] => Spanjorer som anser att de kan
            [page] => 0
            [modified] => 20141110155554
            [created] => 20141110155348
            [publishStart] => 20141201074400
            [publishStop] => 20150509165359
            [fullArticle] => Spanjorer som anser att de kan De kom från ingenstans och lyckades vinna åtta procent av rösterna och fem platser vid valet till EU-parlamentet våren 2014. I norra Europa finns många exempel på missnöjespartier som har vunnit stor framgång. Numera finns också ett sådant parti i Spanien: Podemos.  Podemos, som översatt till svenska betyder ”Vi kan”, grundades av den 35-årige statsvetaren Pablo Iglesias i våras. Han slog igenom som debattör i samhällsprogram och är en stor del av förklaringen till partiets inledande framgångar. Men rötterna till Podemos finns i missnöjesrörelsen Movimiento 15-M. 

Tidigare var missnöjda spanjorer passiva. Många hade åsikter. Det var lätt att klaga på politiken i samtal med vänner och bekanta. Men vägen till politiskt engagemang var lång. Nävarna förblev knutna i fickan.

Våren 2011 skedde det stora uppvaknandet. På bara några månader växte en missnöjesrörelse fram som spreds över landet. Den första manifestationen ägde rum den 15 maj 2011 under parollen ”Democracia Real Ya” (Äkta demokrati nu). Tusental missnöjda deltog då i en demonstration som slutade vid Puerta del Sol i Madrid. 

Proteströrelsen som kallades Movimiento 15-M, uppkallat efter datumet då gruppen samlades, utvecklades snabbt till en massrörelse. Ungdomarna som hade startat demonstrationen fick sällskap av arbetslösa, pensionärer och andra missnöjda i samhället. 

Över hela Spanien samlades missnöjda i protest mot arbetslöshet, nedskärningar, politisk korruption och det politiska etablissemangets isolering från folket.
När Podemos bildades någon månad innan valet till Europaparlamentet var tiden knapp. Det fanns inga kampanjpengar. Partiprogrammet bestod av 34 kopierade A4-sidor som hade hämtats från Movimento 15-M:s programförklaring.

De etablerade politikerna försöker avfärda Podemos som ett opålitligt populistiskt missnöjesparti på vänsterkanten. Men på många sätt är Podemos faktiskt det mest intressanta som har hänt inom spansk politik under senare år. Nästan var fjärde väljare skulle rösta på partiet om det var val i Spanien i dag, visar de senaste opinionsundersökningarna. På bara några månader har Podemos därmed gjort det inget annat parti lyckats med sedan Spanien demokratiserades: utmana de två stora partierna Partido Popular och Socialistpartiet PSOE.

Alla korruptionsskandaler som de stora partierna är indragna i har gett Podemos allt större framgång. Och skandalerna bara fortsätter. Speciellt inom regeringspartiet Partido Popular. I slutet av oktober tvingades Spaniens premiärminister Mariano Rajoy till och med gå ut offentligt och be om ursäkt för den utbredda korruptionen inom hans konservativa regeringsparti.

Podemos är en riktig gräsrotsrörelse i meningen att alla viktiga beslut fattas gemensamt av alla medlemmar. Grundaren Pablo Iglesias har rollen som språkrör.  Men makten i partiet kommer underifrån, inte från ovan.

Partiet har också redan nu beslutat att inte ställa upp i regional- och kommunalvalen som hålls i vår. Motiveringen är att det inte finns tid till att bygga upp lokala partiorganisationer i tusentals kommuner. Pablo Iglesias och personerna runt honom inser naturligtvis att det skulle vara en stor risk att ett och annat rötägg skulle kunna halka in på partiets mandat i mindre kommuner vilket skulle smutsa ner partiet på riksnivå.

För Podemos ledning är det valet till kongressen i november nästa år som är det viktigaste. Det är då partiet hoppas vinna inflytande som betyder något.

Det finns också en annan stor skillnad mellan Podemos och andra länders missnöjespartier. I norra Europa skyller populistiska partier oftast landets problem på de svagaste i samhället, som invandrare och flyktingar. I norra Europa vinner missnöjespartierna de missnöjdas röster genom att slå nedåt.

Trots att Spanien befinner sig i en djup ekonomisk kris som pågått under sju år, trots att nästan var fjärde spanjor är arbetslös och trots att Spanien är ett av EU:s stora invandrarländer är Podemos inte mot invandring. Podemos har en positiv inställning till invandrare och flyktingar. Podemos lockar inte väljare genom att sparka nedåt. Podemos riktar sin ilska uppåt.

Thomas Gustafsson är Spanienkännare, verksam som frilanskorrespondent i Madrid och författare till en aktuell fackbokserie om Spanien. I dagarna kom han ut med tredje delen i serien som handlar om Spaniens folkfester och traditioner. Mer om Thomas Gustafsson och hans böcker på: http://www.spanienportalen.se 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 20536
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Stängslen är uppförda med EU-pengar och gränsbevakningen som sköts av Guardia Civil, stöds av medel från EU. I Bryssel finns inget intresse av att släppa in papperslösa afrikaner i Europa.

Jag har vid flera tillfällen besökt både Ceuta och Melilla för att göra reportage om flyktingtragedin. Båda städerna ligger vid Nordafrikas kust omgivna av Marocko och har varit spanska sedan urminnes tider, långt innan Marocko existerade. Handel med grannarna är huvudnäring. Vardagen är spansk med stark andalusisk prägel, men i Ceuta är det arabiska inslaget stort medan den berbiska kulturen märks tydligt i Melilla. 

Som alla spanska territorier ingår Ceuta och Melilla i den Europeiska Unionen. Men exklaverna omfattas inte av Schengenavtalet. Den som reser till det spanska fastlandet måste passera ytterligare en passkontroll innan han eller hon är inne i det gränslösa EU. 

Den senaste tiden har flyktingfrågan blivit allt mer påträngande för invånarna i de båda spanska städerna. I utkanten av stadsbebyggelsen finns flyktingmottagningar. Där hamnade tidigare alla som lyckats ta sig över staketen. Men förläggningarna är sedan länge överfyllda. 

Inne på den marockanska sidan finns just nu tusentals unga män samlade och väntar på en möjlighet att ta sig över gränsen. De flesta av flyktingarna är från Subsahariska Afrika och har varit på flykt i månader. De har överlevt krig och rånarligor, törst och hunger. 

I år har antalet anstormningar mot staketen varit fler än någonsin. Några gånger har över tusen desperata unga män kommit rusande samtidigt mot det höga gallerstängslet, för att försöka ta sig in i en massiv räd. 

Flera av flyktingarna brukar skadas av den rakbladsvassa taggtråden som finns högst upp på stängslen. Några brukar bli så svårt sönderskurna att de måste föras till sjukhus. De som inte lyckas ta sig över utan blir hängande plockas ner av den spanska gränspolisen, som alltid försöker återföra dem som grips och som saknar pass, direkt till Marocko. Men ibland är flyktingarna så svårt medtagna att de får vila ut på den överfylla flyktingförläggningen. Situationen är nyckfull.

Vid några tillfällen har flyktingar också försökt simma runt staketen som går nere i havet. Ceuta ligger längst ut på en udde och har 8,5 kilometer lång gräns mot det omgivande Marocko. Gränsen runt Melilla är elva kilometer. Stängslen går långt ner i havet och strömmarna är starka. 

Vid ett tillfälle i våras valde civilgardisterna att skjuta med gummikulor mot flyktingarna för att stoppa ruschen. I paniken drunknade 15 av dem som försökt simma in i Ceuta. Efteråt riktade den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP) hård kritik mot spanska gränspolisen vilket fick Spaniens regering att protestera. Från spansk sida har det alltid hävdats att Spanien inte kan göras ansvarig för att någon drunknar eller skadas om de försöker ta sig in i Europa. Dessutom följer Spanien EU:s direktiv.

Att Spanien och EU klassar alla som försöker ta sig över gränsen som illegala invandrare som kan utvisas direkt påverkar inte flyktingströmmen. De svältande flyktingarna har inte något att återvända till. Rapporter från Marocko talar om att hundratusentals flyktingar från Subsahariska Afrika är på väg mot Ceuta och Melilla. Fler väntar efter dem. Krig och svält har satt igång stora folkförflyttningar.

Jag har talat med ett flertal flyktingar i Ceuta och Melilla. Deras berättelser är i grunden detsamma. I deras länder finns bara krig och rädsla, hopplöshet och hunger.  ”Vi söker trygghet och en möjlighet att skapa en framtid och hitta ett jobb, ”säger de. "Det är därför vi vill till Europa.”
            [ingress] => EU:s enda landgräns mot Afrika finns i de båda spanska exklaverna Ceuta och Melilla. Gränsbevakningen är konstruerad på samma sätt vid båda territorierna. Två stycken sju meter höga gallerstängsel och mellan dem en fem meter bred asfalterad väg. Högst upp på stängslen finns så kallade "concertinas", en sorts taggtråd som har små vassa knivblad i stället för taggar och som används i krig. Skärsåren för den som fastnar kan bli allvarliga. En pojke har redan avlidit av skadorna han fick när han försökte klättra över.
            [headline] => Lidandet känner inga gränser
            [page] => 0
            [modified] => 20140807102803
            [created] => 20140806161928
            [publishStart] => 20140908074400
            [publishStop] => 20150202151959
            [fullArticle] => Lidandet känner inga gränser EU:s enda landgräns mot Afrika finns i de båda spanska exklaverna Ceuta och Melilla. Gränsbevakningen är konstruerad på samma sätt vid båda territorierna. Två stycken sju meter höga gallerstängsel och mellan dem en fem meter bred asfalterad väg. Högst upp på stängslen finns så kallade "concertinas", en sorts taggtråd som har små vassa knivblad i stället för taggar och som används i krig. Skärsåren för den som fastnar kan bli allvarliga. En pojke har redan avlidit av skadorna han fick när han försökte klättra över. Stängslen är uppförda med EU-pengar och gränsbevakningen som sköts av Guardia Civil, stöds av medel från EU. I Bryssel finns inget intresse av att släppa in papperslösa afrikaner i Europa.

Jag har vid flera tillfällen besökt både Ceuta och Melilla för att göra reportage om flyktingtragedin. Båda städerna ligger vid Nordafrikas kust omgivna av Marocko och har varit spanska sedan urminnes tider, långt innan Marocko existerade. Handel med grannarna är huvudnäring. Vardagen är spansk med stark andalusisk prägel, men i Ceuta är det arabiska inslaget stort medan den berbiska kulturen märks tydligt i Melilla. 

Som alla spanska territorier ingår Ceuta och Melilla i den Europeiska Unionen. Men exklaverna omfattas inte av Schengenavtalet. Den som reser till det spanska fastlandet måste passera ytterligare en passkontroll innan han eller hon är inne i det gränslösa EU. 

Den senaste tiden har flyktingfrågan blivit allt mer påträngande för invånarna i de båda spanska städerna. I utkanten av stadsbebyggelsen finns flyktingmottagningar. Där hamnade tidigare alla som lyckats ta sig över staketen. Men förläggningarna är sedan länge överfyllda. 

Inne på den marockanska sidan finns just nu tusentals unga män samlade och väntar på en möjlighet att ta sig över gränsen. De flesta av flyktingarna är från Subsahariska Afrika och har varit på flykt i månader. De har överlevt krig och rånarligor, törst och hunger. 

I år har antalet anstormningar mot staketen varit fler än någonsin. Några gånger har över tusen desperata unga män kommit rusande samtidigt mot det höga gallerstängslet, för att försöka ta sig in i en massiv räd. 

Flera av flyktingarna brukar skadas av den rakbladsvassa taggtråden som finns högst upp på stängslen. Några brukar bli så svårt sönderskurna att de måste föras till sjukhus. De som inte lyckas ta sig över utan blir hängande plockas ner av den spanska gränspolisen, som alltid försöker återföra dem som grips och som saknar pass, direkt till Marocko. Men ibland är flyktingarna så svårt medtagna att de får vila ut på den överfylla flyktingförläggningen. Situationen är nyckfull.

Vid några tillfällen har flyktingar också försökt simma runt staketen som går nere i havet. Ceuta ligger längst ut på en udde och har 8,5 kilometer lång gräns mot det omgivande Marocko. Gränsen runt Melilla är elva kilometer. Stängslen går långt ner i havet och strömmarna är starka. 

Vid ett tillfälle i våras valde civilgardisterna att skjuta med gummikulor mot flyktingarna för att stoppa ruschen. I paniken drunknade 15 av dem som försökt simma in i Ceuta. Efteråt riktade den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP) hård kritik mot spanska gränspolisen vilket fick Spaniens regering att protestera. Från spansk sida har det alltid hävdats att Spanien inte kan göras ansvarig för att någon drunknar eller skadas om de försöker ta sig in i Europa. Dessutom följer Spanien EU:s direktiv.

Att Spanien och EU klassar alla som försöker ta sig över gränsen som illegala invandrare som kan utvisas direkt påverkar inte flyktingströmmen. De svältande flyktingarna har inte något att återvända till. Rapporter från Marocko talar om att hundratusentals flyktingar från Subsahariska Afrika är på väg mot Ceuta och Melilla. Fler väntar efter dem. Krig och svält har satt igång stora folkförflyttningar.

Jag har talat med ett flertal flyktingar i Ceuta och Melilla. Deras berättelser är i grunden detsamma. I deras länder finns bara krig och rädsla, hopplöshet och hunger.  ”Vi söker trygghet och en möjlighet att skapa en framtid och hitta ett jobb, ”säger de. "Det är därför vi vill till Europa.” 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 20153
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi är långt ifrån ensamma. Det är många som vill solsäkra semestern med att åka till Spanien. När vi vill byta hotellrum visar det sig att alla trevliga hotell är fullbokade. 

På restauranger är det fullsatt och vid poolen är det svårt att hitta det där lugnet som hustrun söker. Själv är jag här för att arbeta och uppfattas säkert som en underlig figur av alla andra utländska besökare på ön.

Det går bra för Spaniens turistindustri. Aldrig tidigare har Spanien fått ta emot så många turister som nu. Totalt registrerades 60,4 miljoner turistbesök under 2013 vilket är ett nytt rekord. Av dessa var 2,1 miljoner från Sverige vilket också är svenskt rekord. Många reser till Spanien fler än en gång om året, men ungefär en miljon svenskar besöker Spanien under ett år. 

Ända sedan slutet av 1960-talet har Spanien varit svenskarnas populäraste semesterland. Det spelar ingen roll hur många nya exotiska destinationer som presenteras av researrangörerna. Spanien förblir favoriten.

Att svenskarna blivit resvana har alltså inte varit negativt för Spanien. De stora turistorterna har på öarna och vid Medelhavet kvar sin attraktion för dem som önskar sol och bad. Samtidigt har Spanien lyckats med satsningar på kulturturism, upplevelseturism och storstadsturism. Det är här de senaste årens ökning ligger. 

Nästa trend är gastroturismen och även där har Spanien mycket att erbjuda. Den som vill gå på svenska grisfester med sangria letar förgäves. Numera serveras det gastrotapas där man minst anar det och stjärnbelönade krogar finns i varenda stad. 

För att inte tala om vinet, där de senaste årens stora satsningar nu ger utdelning i form av mycket bra och prisvärda viner. Under 2013 gick Spanien dessutom om Italien och Frankrike i produktion och är nu världens största vinproducent, enligt den senaste statistiken. Under 2013 producerades 50 miljoner hektoliter vilket motsvarar 6,7 miljarder flaskor. 

Den ekonomiska krisen som präglat den spanska vardagen under de senaste åren har inte påverkat turistströmmarna. Tvärtom. Nedskärningarna och den smärtsamma inre devalveringen har förvandlat Spanien till en av världens mest prisvärda semesterdestinationer.

Inte heller tycks turisterna påverkas av de växande inrikespolitiska motsättningarna. Turister är känsliga för oroligheter. Men det senaste årets protester mot den konservativa regeringens politik och korruptionen inom regeringspartiet handlar om partipolitik. Om lite drygt ett år är det val igen och då kanske något annat parti kommer till makten.

Att feministorganisationer och vänsterregeringar från hela EU placerat Spanien bland EU:s mest reaktionära länder svider förstås för regeringschefen Mariano Rajoy, som vill se sig som en modern politiker. Men den planerade skärpningen av abortlagstiftningen och planerna på att införa hårda straff för olagliga manifestationer står ändå fast. Regeringen har lovat att inga protester, vare sig från Spanien eller internationellt, kommer att stoppa de nya lagarna.

Efter byggbranschens sammanbrott är turistindustrin i dag Spaniens största näring, den sysselsätter mer än tio procent av arbetskraften. Om man räknar inkomster från utländsk turism är Spanien en av världens största turistländer. Inkomsten från turismen hamnade under 2013 på ungefär 60 miljarder euro, en ökning med närmare tio procent jämfört med 2012. Av EU:s alla medlemsländer är det Spanien som tar emot flest utlandsbesök av andra europeiska turister. Totalt 13 procent av alla utlandsbesök inom EU görs till Spanien. 

Förhoppningen är nu att turistnäringen ska kunna fungera som tillväxtmotor och få igång den spanska ekonomin. Att lägga sin semester i Spanien är alltså det bästa man som svensk kan göra om man vill stödja Spanien.

Trevlig sommarsemester!
            [ingress] => Solen skiner från klarblå himmel, palmerna susar i vinden. Tillsammans med min hustru och son har jag rest till Gran Canaria för att få lite sol och kanske till och med en stund vid poolen.
            [headline] => Turismen håller Spanien flytande
            [page] => 0
            [modified] => 20140505112701
            [created] => 20140505112600
            [publishStart] => 20140602074400
            [publishStop] => 20141101102559
            [fullArticle] => Turismen håller Spanien flytande Solen skiner från klarblå himmel, palmerna susar i vinden. Tillsammans med min hustru och son har jag rest till Gran Canaria för att få lite sol och kanske till och med en stund vid poolen. Vi är långt ifrån ensamma. Det är många som vill solsäkra semestern med att åka till Spanien. När vi vill byta hotellrum visar det sig att alla trevliga hotell är fullbokade. 

På restauranger är det fullsatt och vid poolen är det svårt att hitta det där lugnet som hustrun söker. Själv är jag här för att arbeta och uppfattas säkert som en underlig figur av alla andra utländska besökare på ön.

Det går bra för Spaniens turistindustri. Aldrig tidigare har Spanien fått ta emot så många turister som nu. Totalt registrerades 60,4 miljoner turistbesök under 2013 vilket är ett nytt rekord. Av dessa var 2,1 miljoner från Sverige vilket också är svenskt rekord. Många reser till Spanien fler än en gång om året, men ungefär en miljon svenskar besöker Spanien under ett år. 

Ända sedan slutet av 1960-talet har Spanien varit svenskarnas populäraste semesterland. Det spelar ingen roll hur många nya exotiska destinationer som presenteras av researrangörerna. Spanien förblir favoriten.

Att svenskarna blivit resvana har alltså inte varit negativt för Spanien. De stora turistorterna har på öarna och vid Medelhavet kvar sin attraktion för dem som önskar sol och bad. Samtidigt har Spanien lyckats med satsningar på kulturturism, upplevelseturism och storstadsturism. Det är här de senaste årens ökning ligger. 

Nästa trend är gastroturismen och även där har Spanien mycket att erbjuda. Den som vill gå på svenska grisfester med sangria letar förgäves. Numera serveras det gastrotapas där man minst anar det och stjärnbelönade krogar finns i varenda stad. 

För att inte tala om vinet, där de senaste årens stora satsningar nu ger utdelning i form av mycket bra och prisvärda viner. Under 2013 gick Spanien dessutom om Italien och Frankrike i produktion och är nu världens största vinproducent, enligt den senaste statistiken. Under 2013 producerades 50 miljoner hektoliter vilket motsvarar 6,7 miljarder flaskor. 

Den ekonomiska krisen som präglat den spanska vardagen under de senaste åren har inte påverkat turistströmmarna. Tvärtom. Nedskärningarna och den smärtsamma inre devalveringen har förvandlat Spanien till en av världens mest prisvärda semesterdestinationer.

Inte heller tycks turisterna påverkas av de växande inrikespolitiska motsättningarna. Turister är känsliga för oroligheter. Men det senaste årets protester mot den konservativa regeringens politik och korruptionen inom regeringspartiet handlar om partipolitik. Om lite drygt ett år är det val igen och då kanske något annat parti kommer till makten.

Att feministorganisationer och vänsterregeringar från hela EU placerat Spanien bland EU:s mest reaktionära länder svider förstås för regeringschefen Mariano Rajoy, som vill se sig som en modern politiker. Men den planerade skärpningen av abortlagstiftningen och planerna på att införa hårda straff för olagliga manifestationer står ändå fast. Regeringen har lovat att inga protester, vare sig från Spanien eller internationellt, kommer att stoppa de nya lagarna.

Efter byggbranschens sammanbrott är turistindustrin i dag Spaniens största näring, den sysselsätter mer än tio procent av arbetskraften. Om man räknar inkomster från utländsk turism är Spanien en av världens största turistländer. Inkomsten från turismen hamnade under 2013 på ungefär 60 miljarder euro, en ökning med närmare tio procent jämfört med 2012. Av EU:s alla medlemsländer är det Spanien som tar emot flest utlandsbesök av andra europeiska turister. Totalt 13 procent av alla utlandsbesök inom EU görs till Spanien. 

Förhoppningen är nu att turistnäringen ska kunna fungera som tillväxtmotor och få igång den spanska ekonomin. Att lägga sin semester i Spanien är alltså det bästa man som svensk kan göra om man vill stödja Spanien.

Trevlig sommarsemester! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 19708
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Att regelbundet tvingas se gamla arbetskamrater lämna sina jobb kan förstås göra vem som helst låg. Med en fjärdedel av arbetskraften utan arbete vet Carmen att hon alltid måste vara på topp och göra sitt yttersta på jobbet. Risken finns annars att hon tillhör nästa grupp som tvingas gå. Ibland hinner hon bara svänga förbi hemmet för att sova några timmar. 

För tre år sedan låg Spanien i topp bland EU:s medlemsländer när det gällde jämställdheten. Aldrig har skillnaden mellan män och kvinnors rättigheter och möjligheter varit så små som då. Men därefter har det bara gått utför, säger Carmen. ”Det vi ser nu i Spanien är en backlash för jämställdheten.”

Allt startade hösten 2010. Det var då krisen slog till med full kraft mot Spanien. För att rädda Spanien från att gå omkull tvingades Zapatero driva igenom ett omfattande sparpaket. Men det räckte inte för att uppfylla EU:s krav. När den konservativa regeringen med premiärminister Mariano Rajoy i spetsen tog över styret fortsatte nedskärningarna av de offentliga utgifterna.Nedskärningarna pågår fortfarande. 

Efter drygt tre år med nedskärningar ser man nu att det framför allt är den ena halvan av befolkningen som drabbats. När förskolor och skolor läggs ner och lärare sparkas och när ålderdomshem försvinner och sjukvården och handikappvården krymper är det kvinnorna som är förlorarna. 

Alla de sociala reformer som gynnade jämställdheten och som genomfördes under den tidigare socialistregeringen är nu raderade. Trycket mot kvinnorna att återgå till hemmet och bli hemmafru blir allt större. På många sjukhus har man till och med slutat med regelbundna mammografiundersökningar för att spara pengar. 

Min vän Carmen har inga barn och kan anpassa sig till de nya arbetstiderna. Men för kvinnor med barn är det annorlunda. Min väninna Nuria till exempel, som arbetar inom vården. Hon har tvingats utöka sin arbetstid och måste nu arbeta varannan helg efter att många tjänster försvunnit på hennes avdelning. Hon kommer snart inte att orka längre.

Den enda kvinnobransch som blommat ut på grund av krisen är sexhandeln, enligt polis och socialarbetare. Organisationen Läkare utan Gränser konstaterar i en färsk rapport att utbudet nu blivit så stort att de prostituerade tvingas sänka priserna och även gå med på hårdare krav från sexköparna. 

Carmen ser dock den konservativa regeringens planer på att införa en ny abortlagstiftning som det största bakslaget för kvinnans rättigheter. Är det kyrkans män eller är det kvinnan som äger rätten över sin egen livmoder? frågar Carmen retoriskt. 

Att den konservativa regeringen skulle förändra abortlagstiftningen har varit väntat för alla som är insatta i spansk politik. Under den förra socialistregeringen fick Spanien en abortlag som i princip var utformad som den svenska vilket utmanade starka konservativa krafter.

Under två år har nu justitieministern förberett en ny lag som om den införs sätter stopp för den fria aborträtten. I höstas debatterades de planerade lagändringarna i kongressen. Regeringen har därefter fått ta emot protester från kvinnorörelser både från Spanien och internationellt. Men att Spanien plötsligt ses som ett av Europas mest reaktionära länder har inte påverkat planerna.

Partido Populars trogna väljare vill ha hårda tag mot vänstern. Det finns en stor reaktionär väljarskara som avskyr liberala förändringar och en konservativ politik håller kvar dessa väljare. 

Sedan i slutet av förra året ligger nu lagförslaget hos ministerrådet. Fler instanser återstår alltså innan lagtexten kan läggas fram i kongressen för omröstning. I dagsläget vet vi inte exakt hur den nya abortlagen slutligen kommer att se ut. Men justitieministern har lovat att inga protester kommer att stoppa honom.
            [ingress] => Min kompis Carmen har ett intressant och välbetalt arbete. Hon bor med sin jämställda man i ett bra område i centrala Madrid. Hon har en fin bil och en semesterlägenhet vid Medelhavet dit paret brukar åka när det är långhelg. Att hon dessutom har några år kvar till femtiostrecket gör att hon borde tillhöra de nöjda i samhället. Ändå har Carmen kommit allt närmare ett sammanbrott. Varje gång jag sett henne under senare år har hon blivit mer och sliten och, framför allt, frustrerad.
            [headline] => Kvinnorna främsta förlorarna i krisen
            [page] => 0
            [modified] => 20140225162028
            [created] => 20140207160441
            [publishStart] => 20140303074400
            [publishStop] => 20140806170459
            [fullArticle] => Kvinnorna främsta förlorarna i krisen Min kompis Carmen har ett intressant och välbetalt arbete. Hon bor med sin jämställda man i ett bra område i centrala Madrid. Hon har en fin bil och en semesterlägenhet vid Medelhavet dit paret brukar åka när det är långhelg. Att hon dessutom har några år kvar till femtiostrecket gör att hon borde tillhöra de nöjda i samhället. Ändå har Carmen kommit allt närmare ett sammanbrott. Varje gång jag sett henne under senare år har hon blivit mer och sliten och, framför allt, frustrerad. Att regelbundet tvingas se gamla arbetskamrater lämna sina jobb kan förstås göra vem som helst låg. Med en fjärdedel av arbetskraften utan arbete vet Carmen att hon alltid måste vara på topp och göra sitt yttersta på jobbet. Risken finns annars att hon tillhör nästa grupp som tvingas gå. Ibland hinner hon bara svänga förbi hemmet för att sova några timmar. 

För tre år sedan låg Spanien i topp bland EU:s medlemsländer när det gällde jämställdheten. Aldrig har skillnaden mellan män och kvinnors rättigheter och möjligheter varit så små som då. Men därefter har det bara gått utför, säger Carmen. ”Det vi ser nu i Spanien är en backlash för jämställdheten.”

Allt startade hösten 2010. Det var då krisen slog till med full kraft mot Spanien. För att rädda Spanien från att gå omkull tvingades Zapatero driva igenom ett omfattande sparpaket. Men det räckte inte för att uppfylla EU:s krav. När den konservativa regeringen med premiärminister Mariano Rajoy i spetsen tog över styret fortsatte nedskärningarna av de offentliga utgifterna.Nedskärningarna pågår fortfarande. 

Efter drygt tre år med nedskärningar ser man nu att det framför allt är den ena halvan av befolkningen som drabbats. När förskolor och skolor läggs ner och lärare sparkas och när ålderdomshem försvinner och sjukvården och handikappvården krymper är det kvinnorna som är förlorarna. 

Alla de sociala reformer som gynnade jämställdheten och som genomfördes under den tidigare socialistregeringen är nu raderade. Trycket mot kvinnorna att återgå till hemmet och bli hemmafru blir allt större. På många sjukhus har man till och med slutat med regelbundna mammografiundersökningar för att spara pengar. 

Min vän Carmen har inga barn och kan anpassa sig till de nya arbetstiderna. Men för kvinnor med barn är det annorlunda. Min väninna Nuria till exempel, som arbetar inom vården. Hon har tvingats utöka sin arbetstid och måste nu arbeta varannan helg efter att många tjänster försvunnit på hennes avdelning. Hon kommer snart inte att orka längre.

Den enda kvinnobransch som blommat ut på grund av krisen är sexhandeln, enligt polis och socialarbetare. Organisationen Läkare utan Gränser konstaterar i en färsk rapport att utbudet nu blivit så stort att de prostituerade tvingas sänka priserna och även gå med på hårdare krav från sexköparna. 

Carmen ser dock den konservativa regeringens planer på att införa en ny abortlagstiftning som det största bakslaget för kvinnans rättigheter. Är det kyrkans män eller är det kvinnan som äger rätten över sin egen livmoder? frågar Carmen retoriskt. 

Att den konservativa regeringen skulle förändra abortlagstiftningen har varit väntat för alla som är insatta i spansk politik. Under den förra socialistregeringen fick Spanien en abortlag som i princip var utformad som den svenska vilket utmanade starka konservativa krafter.

Under två år har nu justitieministern förberett en ny lag som om den införs sätter stopp för den fria aborträtten. I höstas debatterades de planerade lagändringarna i kongressen. Regeringen har därefter fått ta emot protester från kvinnorörelser både från Spanien och internationellt. Men att Spanien plötsligt ses som ett av Europas mest reaktionära länder har inte påverkat planerna.

Partido Populars trogna väljare vill ha hårda tag mot vänstern. Det finns en stor reaktionär väljarskara som avskyr liberala förändringar och en konservativ politik håller kvar dessa väljare. 

Sedan i slutet av förra året ligger nu lagförslaget hos ministerrådet. Fler instanser återstår alltså innan lagtexten kan läggas fram i kongressen för omröstning. I dagsläget vet vi inte exakt hur den nya abortlagen slutligen kommer att se ut. Men justitieministern har lovat att inga protester kommer att stoppa honom. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 19297
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Matsalen ligger en halvtrappa ner, i källaren under kyrkan. Lysrör i taket. Långbord och enkla plaststolar. De första nittio som släpps in får en sittplats och varm mat. De som kommer därefter får en påse med smörgås, frukt och dryck som delas ut vid dörren. 

Att säga nej är hårt, berättar hjälparbetarna, men den senaste tiden har behoven blivit större än vad som finns att ge. Ibland blir några utan påse. En polisbil står på en sidogata för säkerhets skull, om det blir oroligt.

Det är en brokig samling individer som dykt upp för middag. Runt borden sitter förstås en och annan egensinnig utesovare och missbrukare. Men bland middagsgästerna finns också många som skiljer sig från dem som man brukar möta vid den här typen av inrättningar. Ensamma ungdomar. Fattigpensionärer. Men också medelålders män och kvinnor som till det yttre är välvårdade och välklädda och är här för att hämta en kasse mat till familjen.

Runt om i Madrid finns ett tjugotal matsalar likt denna som drivs av katolska församlingar och organisationer. I Spanien finns hundratals. Välgörenhet betalar större delen av verksamheten, men kommunerna skjuter också till pengar. 

Den ekonomiska krisen och alla nedskärningar som genomförts de senaste åren har gjort att fattigdomen nu börjat bli allt mer synlig i Spanien. Framför allt har krisen slagit hårt mot den grupp människor man brukar räkna som nedre medelklass och som huvudsakligen försörjer sig inom servicesektorn eller andra okvalificerade arbetsuppgifter.

När det var högkonjunktur under början av 00-talet fanns hur mycket jobb som helst för okvalificerad arbetskraft i Spanien. Den som ville hugga i kunde tjäna tusentals euro i månaden och fick råd att köpa både bil och lägenhet med lånade pengar och bli en del av den nya lägre medelklassen. Inom framför allt byggsektorn men också andra områden fanns ett så stort utbud med välbetalda jobb att många ungdomar hoppade av studierna för att jobba i stället.

Nyfattigdomen brer ut sig. Många av dem som kunde göra en klassresa och bli en del av medelklassen har i dag blivit arbetslösa och fått sina liv sönderslagna. En stor del av den undre medelklassen har fallit ner till att bli en fattig underklass som består av människor som antingen är arbetslösa eller tvingas hanka sig fram på underbetalda servicejobb och tillfälliga säsongsarbeten.

Antalet fattiga har ökat dramatiskt sedan 2007 då krisen slog till. Enligt analyser som gjorts kommer klyftan dessutom att fortsätta att öka som en följd av den höga arbetslösheten och de strukturomvandlingar som nedskärningarna av de offentliga utgifterna leder till. 

Enligt organisationen EAPN (European Anti Poverty Network) är 31,7 procent eller 13,8 miljoner av Spaniens befolkning relativt fattiga. För att räknas som relativt fattig har man högst 627 euro i månaden att leva på. Flest fattiga finns i Andalusien, där räknas 40 procent av befolkningen som relativt fattig, enligt EAPN.

Även gruppen svårt fattiga ökar, det vill säga de som lever på mindre än 307 euro i månaden. Totalt finns nu runt tre miljoner spanjorer som hamnar i denna grupp. 

Värst är kanske ändå situationen för de närmare två miljoner familjer där alla i hushållet blivit av med jobbet och barnens försörjning äventyras. Vardagen för dessa familjer försvåras av nedskärningarna inom skola och omsorg som framför allt drabbar barn, ungdomar och åldringar. Läget har blivit så allvarligt att barnen i de mest utfattiga familjerna svälter, enligt den katolska välgörenhetsorganisationen Cáritas.

Då det varken finns barnbidrag eller bostadsbidrag och endast de som har det sämst kan få en mindre summa i socialbidrag tvingas de nyfattiga familjerna flytta samman och hålla i utgifterna. Att få en gratis middag eller påse med mat från en välgörenhetsinstitution kan då vara avgörande för att få vardagen att gå ihop.
            [ingress] => Långt innan skymningen har hunnit lägga sig över den spanska huvudstaden har hungriga börjat samlas på baksidan av den lilla församlingskyrkan Hermandad del Refugio, belägen i hjärtat av Madrids gamla stadskärna. Ända sedan församlingen grundades år 1615 har välgörenhet varit en viktig del av verksamheten. Varje kväll klockan sju serveras här gratis kvällsmat till behövande.
            [headline] => Allt fler spanjorer lever i fattigdom
            [page] => 0
            [modified] => 20131113124135
            [created] => 20131113124025
            [publishStart] => 20131129074400
            [publishStop] => 20140512134059
            [fullArticle] => Allt fler spanjorer lever i fattigdom Långt innan skymningen har hunnit lägga sig över den spanska huvudstaden har hungriga börjat samlas på baksidan av den lilla församlingskyrkan Hermandad del Refugio, belägen i hjärtat av Madrids gamla stadskärna. Ända sedan församlingen grundades år 1615 har välgörenhet varit en viktig del av verksamheten. Varje kväll klockan sju serveras här gratis kvällsmat till behövande. Matsalen ligger en halvtrappa ner, i källaren under kyrkan. Lysrör i taket. Långbord och enkla plaststolar. De första nittio som släpps in får en sittplats och varm mat. De som kommer därefter får en påse med smörgås, frukt och dryck som delas ut vid dörren. 

Att säga nej är hårt, berättar hjälparbetarna, men den senaste tiden har behoven blivit större än vad som finns att ge. Ibland blir några utan påse. En polisbil står på en sidogata för säkerhets skull, om det blir oroligt.

Det är en brokig samling individer som dykt upp för middag. Runt borden sitter förstås en och annan egensinnig utesovare och missbrukare. Men bland middagsgästerna finns också många som skiljer sig från dem som man brukar möta vid den här typen av inrättningar. Ensamma ungdomar. Fattigpensionärer. Men också medelålders män och kvinnor som till det yttre är välvårdade och välklädda och är här för att hämta en kasse mat till familjen.

Runt om i Madrid finns ett tjugotal matsalar likt denna som drivs av katolska församlingar och organisationer. I Spanien finns hundratals. Välgörenhet betalar större delen av verksamheten, men kommunerna skjuter också till pengar. 

Den ekonomiska krisen och alla nedskärningar som genomförts de senaste åren har gjort att fattigdomen nu börjat bli allt mer synlig i Spanien. Framför allt har krisen slagit hårt mot den grupp människor man brukar räkna som nedre medelklass och som huvudsakligen försörjer sig inom servicesektorn eller andra okvalificerade arbetsuppgifter.

När det var högkonjunktur under början av 00-talet fanns hur mycket jobb som helst för okvalificerad arbetskraft i Spanien. Den som ville hugga i kunde tjäna tusentals euro i månaden och fick råd att köpa både bil och lägenhet med lånade pengar och bli en del av den nya lägre medelklassen. Inom framför allt byggsektorn men också andra områden fanns ett så stort utbud med välbetalda jobb att många ungdomar hoppade av studierna för att jobba i stället.

Nyfattigdomen brer ut sig. Många av dem som kunde göra en klassresa och bli en del av medelklassen har i dag blivit arbetslösa och fått sina liv sönderslagna. En stor del av den undre medelklassen har fallit ner till att bli en fattig underklass som består av människor som antingen är arbetslösa eller tvingas hanka sig fram på underbetalda servicejobb och tillfälliga säsongsarbeten.

Antalet fattiga har ökat dramatiskt sedan 2007 då krisen slog till. Enligt analyser som gjorts kommer klyftan dessutom att fortsätta att öka som en följd av den höga arbetslösheten och de strukturomvandlingar som nedskärningarna av de offentliga utgifterna leder till. 

Enligt organisationen EAPN (European Anti Poverty Network) är 31,7 procent eller 13,8 miljoner av Spaniens befolkning relativt fattiga. För att räknas som relativt fattig har man högst 627 euro i månaden att leva på. Flest fattiga finns i Andalusien, där räknas 40 procent av befolkningen som relativt fattig, enligt EAPN.

Även gruppen svårt fattiga ökar, det vill säga de som lever på mindre än 307 euro i månaden. Totalt finns nu runt tre miljoner spanjorer som hamnar i denna grupp. 

Värst är kanske ändå situationen för de närmare två miljoner familjer där alla i hushållet blivit av med jobbet och barnens försörjning äventyras. Vardagen för dessa familjer försvåras av nedskärningarna inom skola och omsorg som framför allt drabbar barn, ungdomar och åldringar. Läget har blivit så allvarligt att barnen i de mest utfattiga familjerna svälter, enligt den katolska välgörenhetsorganisationen Cáritas.

Då det varken finns barnbidrag eller bostadsbidrag och endast de som har det sämst kan få en mindre summa i socialbidrag tvingas de nyfattiga familjerna flytta samman och hålla i utgifterna. Att få en gratis middag eller påse med mat från en välgörenhetsinstitution kan då vara avgörande för att få vardagen att gå ihop. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 18857
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Nya höghastighetslinjer sammanbinder i dag den spanska huvudstaden med alla stora städer.  Från Madrid till Barcelona tar det till exempel bara 2 timmar och 50 minuter att åka, från Málaga till Madrid 2 timmar och 27 minuter och från Madrid till Sevilla 2 timmar och 20 minuter.

De nya snabbtågen har revolutionerat resandet i Spanien. Sedan flera år tillbaka väljer jag alltid tåget när jag måste åka från Madrid ut i landet för jobb. Det går snabbare än flyget. Jag slipper de jobbiga transporterna till och från flygplatserna och köerna vid incheckning samt säkerhetskontroller. 

I stället för att stressa kan jag i lugn och ro sitta i min fåtölj och arbeta medan jag transporteras från centrum till centrum. Om jag är ute i tid med min bokning, då biljettpriserna är låga, brukar jag försöka nypa en plats i Preferente (första klass) där man får tidningar, drycker och även en trerätters lunch inkluderad i priset.

De spanska höghastighetstågen heter AVE, som är en förkortning av Alta Velocidad Española, men ordet ”ave” betyder också fågel på spanska. Den första AVE-linjen invigdes 1992 och går mellan Madrid och Sevilla. Därefter har linjenätet fortsatt att byggas ut.

I stället för att välja ”den svenska lösningen” där de gamla järnvägsspåren från 1800-talet fortfarande utnyttjas men rustas upp, bygger spanjorerna alltså helt nytt. Investeringen är enorm. Det totala värdet på AVE-satsningen uppgår hittills till den hissnande summan av 350 miljarder kronor.

Enligt beslut ska landets alla storstäder vara sammanbundna med höghastighetslinjer år 2020. Senaste stad var Alicante som anslöts i början av sommaren. Till städerna i norra Spanien dröjer det ytterligare några år innan de nya spåren är klara hela vägen. 

Men trots att den spanska järnvägen numera tillhör världens modernaste har det alltså inte, som vi sett, varit möjligt att bygga bort den så kallade mänskliga faktorn. 

Den svaga länken är de höghastighetslinjer som ännu inte är helt klara och som därför trafikeras av tåg av typen Alvia, som kan gå på både höghastighetsspåren och de gamla järnvägarna. 

Tågresenärer som till exempel ska till Pamplona i nordost eller till Santiago de Compostela i nordväst åker i dag en del av sträckan på de nya snabba höghastighetsspåren. På första delen av resan kan därmed hastigheten vara mycket hög. Men sedan när tåget kör över på vanliga spår måste hastigheten anpassas och bromsas ner.

Säkerhetssystem finns. Men framför allt är det lokföraren som måste vara med och se till att inbromsningen genomförs. Om inte detta sker kan konsekvenserna bli förödande.

För att kunna komma upp i höga hastigheter har den nya generationens höghastighetståg byggts i material som inte väger så mycket. Tågen har alltså blivit mindre robusta. Vid en urspårning pressas vagnarna ihop.
Vid olyckan i sommar hade inte en anpassning till spårbytet skett. Hastigheten vid olycksplatsen var dubbelt så hög som den tillåtna, vilket ledde till urspårningen. Eftersom hastigheten var hög klämdes passagerarna ihjäl när vagnarna trycktes ihop.

Efter olyckan har Renfe genomfört en genomgång och uppgradering av säkerhetssystemen för att hindra att en liknande olycka händer igen. Trots det har många ändå blivit rädda för att åka tåg i Spanien. 

Rädsla är ingen logisk känsla. Trots olyckan är det farligaste sättet att resa i Spanien inte att åka tåg. Tvärtom. Det farligaste man kan göra om man ska åka långt är att åka bil på de smala, hårt trafikerade riksvägarna. Speciellt under storhelger när trafiken är extra hård och många ovana förare är ute. Under alla storhelger dör dussintals bilister på de spanska vägarna.
            [ingress] => I slutet av juli inträffade den värsta tågolyckan i Spanien i modern tid, 79 människor omkom och ännu fler skadades, många så allvarligt att de aldrig kommer att kunna återgå till ett normalt liv. Ändå är Spanien ett av världens modernaste och säkraste länder för tågtrafik. På bara två decennier har den gamla tidens järnväg ersatts av nya höghastighetsspår där toppmoderna så kallade AVE-tåg rusar fram i 350 kilometer i timmen.
            [headline] => Tågolyckan tragiskt undantag
            [page] => 0
            [modified] => 20130809111647
            [created] => 20130809111426
            [publishStart] => 20130906074400
            [publishStop] => 20140205101459
            [fullArticle] => Tågolyckan tragiskt undantag I slutet av juli inträffade den värsta tågolyckan i Spanien i modern tid, 79 människor omkom och ännu fler skadades, många så allvarligt att de aldrig kommer att kunna återgå till ett normalt liv. Ändå är Spanien ett av världens modernaste och säkraste länder för tågtrafik. På bara två decennier har den gamla tidens järnväg ersatts av nya höghastighetsspår där toppmoderna så kallade AVE-tåg rusar fram i 350 kilometer i timmen. Nya höghastighetslinjer sammanbinder i dag den spanska huvudstaden med alla stora städer.  Från Madrid till Barcelona tar det till exempel bara 2 timmar och 50 minuter att åka, från Málaga till Madrid 2 timmar och 27 minuter och från Madrid till Sevilla 2 timmar och 20 minuter.

De nya snabbtågen har revolutionerat resandet i Spanien. Sedan flera år tillbaka väljer jag alltid tåget när jag måste åka från Madrid ut i landet för jobb. Det går snabbare än flyget. Jag slipper de jobbiga transporterna till och från flygplatserna och köerna vid incheckning samt säkerhetskontroller. 

I stället för att stressa kan jag i lugn och ro sitta i min fåtölj och arbeta medan jag transporteras från centrum till centrum. Om jag är ute i tid med min bokning, då biljettpriserna är låga, brukar jag försöka nypa en plats i Preferente (första klass) där man får tidningar, drycker och även en trerätters lunch inkluderad i priset.

De spanska höghastighetstågen heter AVE, som är en förkortning av Alta Velocidad Española, men ordet ”ave” betyder också fågel på spanska. Den första AVE-linjen invigdes 1992 och går mellan Madrid och Sevilla. Därefter har linjenätet fortsatt att byggas ut.

I stället för att välja ”den svenska lösningen” där de gamla järnvägsspåren från 1800-talet fortfarande utnyttjas men rustas upp, bygger spanjorerna alltså helt nytt. Investeringen är enorm. Det totala värdet på AVE-satsningen uppgår hittills till den hissnande summan av 350 miljarder kronor.

Enligt beslut ska landets alla storstäder vara sammanbundna med höghastighetslinjer år 2020. Senaste stad var Alicante som anslöts i början av sommaren. Till städerna i norra Spanien dröjer det ytterligare några år innan de nya spåren är klara hela vägen. 

Men trots att den spanska järnvägen numera tillhör världens modernaste har det alltså inte, som vi sett, varit möjligt att bygga bort den så kallade mänskliga faktorn. 

Den svaga länken är de höghastighetslinjer som ännu inte är helt klara och som därför trafikeras av tåg av typen Alvia, som kan gå på både höghastighetsspåren och de gamla järnvägarna. 

Tågresenärer som till exempel ska till Pamplona i nordost eller till Santiago de Compostela i nordväst åker i dag en del av sträckan på de nya snabba höghastighetsspåren. På första delen av resan kan därmed hastigheten vara mycket hög. Men sedan när tåget kör över på vanliga spår måste hastigheten anpassas och bromsas ner.

Säkerhetssystem finns. Men framför allt är det lokföraren som måste vara med och se till att inbromsningen genomförs. Om inte detta sker kan konsekvenserna bli förödande.

För att kunna komma upp i höga hastigheter har den nya generationens höghastighetståg byggts i material som inte väger så mycket. Tågen har alltså blivit mindre robusta. Vid en urspårning pressas vagnarna ihop.
Vid olyckan i sommar hade inte en anpassning till spårbytet skett. Hastigheten vid olycksplatsen var dubbelt så hög som den tillåtna, vilket ledde till urspårningen. Eftersom hastigheten var hög klämdes passagerarna ihjäl när vagnarna trycktes ihop.

Efter olyckan har Renfe genomfört en genomgång och uppgradering av säkerhetssystemen för att hindra att en liknande olycka händer igen. Trots det har många ändå blivit rädda för att åka tåg i Spanien. 

Rädsla är ingen logisk känsla. Trots olyckan är det farligaste sättet att resa i Spanien inte att åka tåg. Tvärtom. Det farligaste man kan göra om man ska åka långt är att åka bil på de smala, hårt trafikerade riksvägarna. Speciellt under storhelger när trafiken är extra hård och många ovana förare är ute. Under alla storhelger dör dussintals bilister på de spanska vägarna. 
            [puff] => I slutet av juli inträffade den värsta tågolyckan i Spanien i modern tid, 79 människor omkom och ännu fler skadades, många så allvarligt att de aldrig kommer att kunna återgå till ett normalt liv. Ändå är Spanien ett av världens modernaste och säkraste länder för tågtrafik.
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 18551
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Inte sedan inledningen av demokratiseringen har motståndet mot monarkin varit lika starkt. Då, när general Franco avlidit 1975, var det många som såg med misstänksamhet på Juan Carlos som hade utsetts till kronprins av Franco. Men den unge kungen överraskande. Utan Juan Carlos hade övergången från diktatur till demokrati inte kunnat genomföras så smidigt. För landets demokrater blev kungen en garant för demokratin.

Men det var då. Nu råder andra tider. Republikanerna vinner mark. Opinionen väger nu jämt mellan de båda sidorna, visar den senaste undersökningen. Förtroendet för monarkin har nu fallit så djupt att det nått en lägre nivå än förtroendet för medierna, visar den spanska statistiska centralbyrån CIS:s senaste förtroendebarometer (monarkin ligger dock betydligt bättre till än domstolarna, parlamentet och regeringen, sämst förtroende har de politiska partierna).

Framför allt är det alla skandaler som kungahuset dragits in i det senaste året som minskat förtroendet. Den första skandalen som fick tron på kungahuset att börja kantra inträffade i april förra året. Samtidigt som spanska folket genomlider sin värsta ekonomiska kris i modern tid åkte då kung Juan Carlos på elefantjakt till Botswana. För många spanjorer är det ingen större skillnad mellan att skjuta en elefant eller en älg. Men tajmingen var helt fel. Att åka på lyxig safari samtidigt som vanligt folk lider uppfattades som ytterst provocerande.

Tidigare har det spanska kungahuset alltid lämnats i fred. Storviltsjakter, svarta extraknäck, kvinnoaffärer och storslagna fester har ingen brytt sig om. Men med elefantjakten öppnades fördämningen. Sedan dess har det inte gått en dag utan att kungahuset framtid debatterats.

Skandalerna har varit flera. Den som framför allt skakat om är bedrägerihärvan som kungens svärson, prinsessan Cristinas make Iñaki Urdangarín, är inblandad i där svarta pengar förts ut ur landet till hemliga konton. Det rör sig om flera miljoner euro.

Urgandarín har redan fått alla sina tillgångar frysta. Han riskerar nu två års fängelse.

Under hela våren har det pågått en juridisk strid om även prinsessan Cristina skulle kallas till domstolsförhör som misstänkt. Förundersökningsdomaren ville ha henne i båset. Men riksåklagaren hade en annan uppfattning, han ansåg att prinsessan är oskyldig och överklagade beslutet. Den 7 maj meddelade domstolen i Palma att det inte blir något förhör med prinsessan Cristina. Inte för tillfället åtminstone.

Spanska folket är delat på sin syn på prinsessan. Den ena sidan anser att prinsessan naturligtvis visste vad maken sysslade med, hon satt i styrelsen för hans bolag. Andra anser att en prinsessa aldrig kan ställas inför rätta. Prinsessan själv tiger, jagad av en flock journalister som kräver en förklaring.

Kungahuset har mycket skickligt avskärmat sig från Urdangarín och prinsessan Cristina finns inte längre med i officiella sammanhang. I april meddelade för övrigt hovet att prinsessfamiljen ska emigrera till Qatar där Iñaki Urgandarín fått jobb som andretränare för Qatars landslag i handboll, något som senare dementerats.

Det minskade förtroendet för monarkin har lett till att det nu finns en växande opinion som anser att det är dags för 75-årige Juan Carlos att följa den holländska drottningens exempel och överlåta tronen till sin tronarvinge, kronprins Felipe som fyllde 45 år i januari.  Juan Carlos vacklande hälsa är ett argument som dessa debattörer använder för ett generationsskifte.

Men fortfarande har kung Juan Carlos ett starkt stöd bland traditionalister som anser att han bör sitta kvar just på grund av den svåra kris som kungahuset genomlider. Det är bara Juan Carlos, anser de, som har det anseende som krävs för att rädda monarkin.

För att stoppa en debatt om kungahusets ekonomi har kungen dessutom ställt sig bakom kravet om att en ny lag om offentlighet även ska innefatta hovets affärer. Men det som framför allt väcker hopp för Spaniens monarkister är att kronprins Felipes äldsta dotter Leonor har lyfts fram i offentlighetens ljus. Prinsessan Leonor, född 31 oktober 2005, kommer efter kronprinsen i successionsordningen. Det är svårt även för inbitna republikaner att inte charmas av bilderna som visar kungafamiljens tre generationer: Kung Juan Carlos, kronprins Felipe och prinsessan Leonor. Mitt tips är därför att den spanska monarkin klara krisen — tack vare en liten prinsessa.
            [ingress] => När årsdagen av bildandet av den första republiken högtidlighölls i våras här i Spanien var uppslutningen massiv. Tiotusentals spanjorer marscherade genom städerna. Republikanska flaggor vajade. Taktfasta rop med krav om kungens avgång ekade över gator och torg.
            [headline] => Monarkin väger på sina prinsessor
            [page] => 0
            [modified] => 20130518111740
            [created] => 20130511110913
            [publishStart] => 20130531074400
            [publishStop] => 20131107100959
            [fullArticle] => Monarkin väger på sina prinsessor När årsdagen av bildandet av den första republiken högtidlighölls i våras här i Spanien var uppslutningen massiv. Tiotusentals spanjorer marscherade genom städerna. Republikanska flaggor vajade. Taktfasta rop med krav om kungens avgång ekade över gator och torg. Inte sedan inledningen av demokratiseringen har motståndet mot monarkin varit lika starkt. Då, när general Franco avlidit 1975, var det många som såg med misstänksamhet på Juan Carlos som hade utsetts till kronprins av Franco. Men den unge kungen överraskande. Utan Juan Carlos hade övergången från diktatur till demokrati inte kunnat genomföras så smidigt. För landets demokrater blev kungen en garant för demokratin.

Men det var då. Nu råder andra tider. Republikanerna vinner mark. Opinionen väger nu jämt mellan de båda sidorna, visar den senaste undersökningen. Förtroendet för monarkin har nu fallit så djupt att det nått en lägre nivå än förtroendet för medierna, visar den spanska statistiska centralbyrån CIS:s senaste förtroendebarometer (monarkin ligger dock betydligt bättre till än domstolarna, parlamentet och regeringen, sämst förtroende har de politiska partierna).

Framför allt är det alla skandaler som kungahuset dragits in i det senaste året som minskat förtroendet. Den första skandalen som fick tron på kungahuset att börja kantra inträffade i april förra året. Samtidigt som spanska folket genomlider sin värsta ekonomiska kris i modern tid åkte då kung Juan Carlos på elefantjakt till Botswana. För många spanjorer är det ingen större skillnad mellan att skjuta en elefant eller en älg. Men tajmingen var helt fel. Att åka på lyxig safari samtidigt som vanligt folk lider uppfattades som ytterst provocerande.

Tidigare har det spanska kungahuset alltid lämnats i fred. Storviltsjakter, svarta extraknäck, kvinnoaffärer och storslagna fester har ingen brytt sig om. Men med elefantjakten öppnades fördämningen. Sedan dess har det inte gått en dag utan att kungahuset framtid debatterats.

Skandalerna har varit flera. Den som framför allt skakat om är bedrägerihärvan som kungens svärson, prinsessan Cristinas make Iñaki Urdangarín, är inblandad i där svarta pengar förts ut ur landet till hemliga konton. Det rör sig om flera miljoner euro.

Urgandarín har redan fått alla sina tillgångar frysta. Han riskerar nu två års fängelse.

Under hela våren har det pågått en juridisk strid om även prinsessan Cristina skulle kallas till domstolsförhör som misstänkt. Förundersökningsdomaren ville ha henne i båset. Men riksåklagaren hade en annan uppfattning, han ansåg att prinsessan är oskyldig och överklagade beslutet. Den 7 maj meddelade domstolen i Palma att det inte blir något förhör med prinsessan Cristina. Inte för tillfället åtminstone.

Spanska folket är delat på sin syn på prinsessan. Den ena sidan anser att prinsessan naturligtvis visste vad maken sysslade med, hon satt i styrelsen för hans bolag. Andra anser att en prinsessa aldrig kan ställas inför rätta. Prinsessan själv tiger, jagad av en flock journalister som kräver en förklaring.

Kungahuset har mycket skickligt avskärmat sig från Urdangarín och prinsessan Cristina finns inte längre med i officiella sammanhang. I april meddelade för övrigt hovet att prinsessfamiljen ska emigrera till Qatar där Iñaki Urgandarín fått jobb som andretränare för Qatars landslag i handboll, något som senare dementerats.

Det minskade förtroendet för monarkin har lett till att det nu finns en växande opinion som anser att det är dags för 75-årige Juan Carlos att följa den holländska drottningens exempel och överlåta tronen till sin tronarvinge, kronprins Felipe som fyllde 45 år i januari.  Juan Carlos vacklande hälsa är ett argument som dessa debattörer använder för ett generationsskifte.

Men fortfarande har kung Juan Carlos ett starkt stöd bland traditionalister som anser att han bör sitta kvar just på grund av den svåra kris som kungahuset genomlider. Det är bara Juan Carlos, anser de, som har det anseende som krävs för att rädda monarkin.

För att stoppa en debatt om kungahusets ekonomi har kungen dessutom ställt sig bakom kravet om att en ny lag om offentlighet även ska innefatta hovets affärer. Men det som framför allt väcker hopp för Spaniens monarkister är att kronprins Felipes äldsta dotter Leonor har lyfts fram i offentlighetens ljus. Prinsessan Leonor, född 31 oktober 2005, kommer efter kronprinsen i successionsordningen. Det är svårt även för inbitna republikaner att inte charmas av bilderna som visar kungafamiljens tre generationer: Kung Juan Carlos, kronprins Felipe och prinsessan Leonor. Mitt tips är därför att den spanska monarkin klara krisen — tack vare en liten prinsessa. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 18006
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Under senare år har jag märkt hur mina katalanska vänners syn på Spanien har förändrats. De har blivit mer nationalistiska. Sedan i höstas är några av dem till och med separatister som förespråkar en total självständighet för Katalonien.

Så var det inte tidigare. De katalanska vännerna bor i Barcelona. De är beresta och har alla ett stort internationellt intresse. Förr om åren sa de att Katalonien är en egen nation som ingår i staten Spanien och så bör det förbli.  ”Jag är katalan men också spanjor”, var till exempel Paus ständiga kommentar.

Nu har de fått en annan syn på Spanien: ”Varför ska vi låta spanjorerna styra oss? Se hur det har gått”. 

Den ekonomiska krisen i Spanien går nu in på sitt sjätte år och de stora nedskärningarna börjar bli allt svårare att uthärda. Den senaste säkra undersökningen visar att den egentliga arbetslösheten vid årsskiftet låg på över 26 procent, vilket är den högsta siffran i modern tid. Nedskärningarna har lett till att tillväxten är negativ. Konsumtionen faller och de nya jobben som skulle komma dröjer. De som har offentliga arbeten har fått sina löner neddragna med minst en tredjedel och förlorat många förmåner. Närmare fyrahundratusen familjer har vräkts från sina bostäder sedan de inte orkat betala sina hypotekslån.

Samtidigt som vanligt folk har svårt att få vardagen att gå ihop kommer nya avslöjanden som visar att en stor del av ledningen inom det riksspanska konservativa regeringspartiet Partido Popular är djupt indragen i korruption. Partiets tidigare kassör Luís Barcenas har samlat 22 miljoner euro på hemliga konton i Schweiz. Tidigare brukade han regelbundet dela ut kuvert med svarta pengar till höga partifunktionärer.

Den ekonomiska krisen och misstron mot centralregeringen utnyttjas av de regionala politikerna i Katalonien. Den katalanska regeringschefen Artur Mas missbedömde dock väljarnas stöd när han ordnade förtida regionalval i november. Det blev inte hans borgerliga katalanska nationalistparti CiU som vann på nyvalet. Väljarna gick ännu längre och vänsterrepublikanska ERC gick starkt framåt. Resultatet av regionalvalet blev alltså att de hårdaste katalanska separatisterna stärkte sitt grepp i det katalanska parlamentet. Nu tvingas Artur Mas regera med stöd av ERC.

Onsdagen den 23 januari följde jag omröstningen om Kataloniens självständighet som pågick i det katalanska parlamentet. Spanska TVE sände direkt med simultantolkning av debatten till spanska. Det är jag tacksam för. Min katalanska är lika dålig som min franska.

Argumenten för och emot självständighet vädrades. De rikskonservativa från Partido Popular, som är i minoritet, pekade på alla band som finns med Spanien och på riskerna för näringslivet med en separation. Vänsterrepublikanerna talade om Kataloniens historia och pekade på rätten för alla folk att få bestämma över sig själva.

Därefter godkändes den katalanska regionalregeringens deklaration om att Katalonien har nationell suveränitet och att katalanerna själva har rätt att bestämma om de vill lämna Spanien och hålla en folkomröstning. Av parlamentets 135 ledamöter röstade 85 ja till folkomröstning. 41 röstade nej, övriga la ner sina röster eller var frånvarande. Totalt är det alltså ungefär 60 procent av de folkvalda som vill ha en folkomröstning. Socialistpartiets ledamöter är delade, en grupp röstade ja medan en annan grupp sa nej.

Det första steget bort från Spanien har nu tagits. Artur Mas har målat in sig i ett hörn. Hans regering sitter bara kvar så länge han har stöd från vänsterrepublikanerna i ERC. Artur Mas kommer därför att tvingas utlysa en folkomröstning redan under nästa år. 

Men resultatet är osäkert. Katalanerna är lika splittrade som parlamentet. Många inflyttade spanjorer lever i Katalonien och vill absolut inte se en separation. Det är vanligt att en del av släkten finns i andra delar av Spanien. Många av mina vänner vill visserligen ha ökat självstyre, men de vill ändå inte helt lämna Spanien. De hoppas på en kompromiss som ser ut att bli allt mer omöjlig.
            [ingress] => Är Spanien på väg att splittras? Har katalanerna inlett sin väg mot självständighet? Den ekonomiska krisen kan leda till att den spanska statsbildningen spricker och att Katalonien utropar sig självständigt. 
            [headline] => Katalanska sprickan växer stadigt
            [page] => 0
            [modified] => 20130129155813
            [created] => 20130129155648
            [publishStart] => 20130301074400
            [publishStop] => 20130728165659
            [fullArticle] => Katalanska sprickan växer stadigt Är Spanien på väg att splittras? Har katalanerna inlett sin väg mot självständighet? Den ekonomiska krisen kan leda till att den spanska statsbildningen spricker och att Katalonien utropar sig självständigt.  Under senare år har jag märkt hur mina katalanska vänners syn på Spanien har förändrats. De har blivit mer nationalistiska. Sedan i höstas är några av dem till och med separatister som förespråkar en total självständighet för Katalonien.

Så var det inte tidigare. De katalanska vännerna bor i Barcelona. De är beresta och har alla ett stort internationellt intresse. Förr om åren sa de att Katalonien är en egen nation som ingår i staten Spanien och så bör det förbli.  ”Jag är katalan men också spanjor”, var till exempel Paus ständiga kommentar.

Nu har de fått en annan syn på Spanien: ”Varför ska vi låta spanjorerna styra oss? Se hur det har gått”. 

Den ekonomiska krisen i Spanien går nu in på sitt sjätte år och de stora nedskärningarna börjar bli allt svårare att uthärda. Den senaste säkra undersökningen visar att den egentliga arbetslösheten vid årsskiftet låg på över 26 procent, vilket är den högsta siffran i modern tid. Nedskärningarna har lett till att tillväxten är negativ. Konsumtionen faller och de nya jobben som skulle komma dröjer. De som har offentliga arbeten har fått sina löner neddragna med minst en tredjedel och förlorat många förmåner. Närmare fyrahundratusen familjer har vräkts från sina bostäder sedan de inte orkat betala sina hypotekslån.

Samtidigt som vanligt folk har svårt att få vardagen att gå ihop kommer nya avslöjanden som visar att en stor del av ledningen inom det riksspanska konservativa regeringspartiet Partido Popular är djupt indragen i korruption. Partiets tidigare kassör Luís Barcenas har samlat 22 miljoner euro på hemliga konton i Schweiz. Tidigare brukade han regelbundet dela ut kuvert med svarta pengar till höga partifunktionärer.

Den ekonomiska krisen och misstron mot centralregeringen utnyttjas av de regionala politikerna i Katalonien. Den katalanska regeringschefen Artur Mas missbedömde dock väljarnas stöd när han ordnade förtida regionalval i november. Det blev inte hans borgerliga katalanska nationalistparti CiU som vann på nyvalet. Väljarna gick ännu längre och vänsterrepublikanska ERC gick starkt framåt. Resultatet av regionalvalet blev alltså att de hårdaste katalanska separatisterna stärkte sitt grepp i det katalanska parlamentet. Nu tvingas Artur Mas regera med stöd av ERC.

Onsdagen den 23 januari följde jag omröstningen om Kataloniens självständighet som pågick i det katalanska parlamentet. Spanska TVE sände direkt med simultantolkning av debatten till spanska. Det är jag tacksam för. Min katalanska är lika dålig som min franska.

Argumenten för och emot självständighet vädrades. De rikskonservativa från Partido Popular, som är i minoritet, pekade på alla band som finns med Spanien och på riskerna för näringslivet med en separation. Vänsterrepublikanerna talade om Kataloniens historia och pekade på rätten för alla folk att få bestämma över sig själva.

Därefter godkändes den katalanska regionalregeringens deklaration om att Katalonien har nationell suveränitet och att katalanerna själva har rätt att bestämma om de vill lämna Spanien och hålla en folkomröstning. Av parlamentets 135 ledamöter röstade 85 ja till folkomröstning. 41 röstade nej, övriga la ner sina röster eller var frånvarande. Totalt är det alltså ungefär 60 procent av de folkvalda som vill ha en folkomröstning. Socialistpartiets ledamöter är delade, en grupp röstade ja medan en annan grupp sa nej.

Det första steget bort från Spanien har nu tagits. Artur Mas har målat in sig i ett hörn. Hans regering sitter bara kvar så länge han har stöd från vänsterrepublikanerna i ERC. Artur Mas kommer därför att tvingas utlysa en folkomröstning redan under nästa år. 

Men resultatet är osäkert. Katalanerna är lika splittrade som parlamentet. Många inflyttade spanjorer lever i Katalonien och vill absolut inte se en separation. Det är vanligt att en del av släkten finns i andra delar av Spanien. Många av mina vänner vill visserligen ha ökat självstyre, men de vill ändå inte helt lämna Spanien. De hoppas på en kompromiss som ser ut att bli allt mer omöjlig. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 17728
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vägtullarna är det enda som sinkar resan söderut. Inga köer uppstår. Men pengarna ska fram. Det senaste stoppet kostar 4:10 euro. Det förra gick på sex euro. I snitt blir det runt en euro för tio kilometer.

Emellanåt möter jag en bil. Men intrycket efter att ha kört bil kors och tvärs genom Spanien under de senaste åren är att de nya påkostade autopistorna nästan helt saknar trafik. 

I krisens Spanien väljer många bilister bort de nya och dyra autopistorna. På de slitna tvåfiliga riksvägarna intill är trafiken däremot intensiv. Hastigheten där är begränsad till 80 kilometer, i stället för motorvägarnas 120, och risken för olyckor och trafikstockningar är stor. Men de är gratis.

Prishöjningar i höstas skulle kompensera den minskade trafiken på de nya betalmotorvägarna. Men dyrare tullar ledde till att trafiken minskade ytterligare. Två stora privata motorvägsbolag har nu tvingats ställa in betalningarna och hålls upp av staten. De motorvägsbolag som återstår vädjar nu också om statens hjälp för att klara sina skulder och räntor.

Krisen i Spanien går snart in på sitt femte år och skattepengar som skulle ha behövts för att skapa jobb och hjälpa alla som blivit vräkta från sina nya lägenheter måste nu användas för att hålla igång motorvägar, höghastighetståglinjer, museer och arenor som byggdes under 00-talets febriga byggboom. 

Samtidigt som de offentliga byggnationerna får statlig uppbackning för att klara räntorna drabbas den vanliga spanjoren desto hårdare av krisen. Ny statistik visar att sedan krisen startade år 2008 har snart 400 000 vräkningar genomförts i Spanien. Det betyder att varje dag i snitt har runt 500 familjer tvingats gå från hus och hem sedan de inte lyckats betala sina räntor på bostadslånen. 

Spaniens mest uppmärksammade byggnad som restes under den överhettade expansiva tioårsperioden är konst- och vetenskapsstaden Ciudad de las Artes y las Ciencias i Valencia. Byggnaden är ett glänsande monument dit arkitekturintresserade vallfärdar för att häpna. Det kostsamma projektet blev klart precis innan byggbubblan sprack. Totalt satsades motsvarande 1,5 miljarder kronor på konstruktionen.

I stället för att bromsa byggbubblan deltog politikerna i festen genom stora infrastruktursatsningar. Hela landet binds nu samman av höghastighetståglinjer där halvtomma svindyra AVE-tåg rusar fram i 350 kilometer. I varje provinshuvudstad finns nybyggda flygplatser som står öde, några av dem har inte tagit emot ett enda flygplan sedan invigningen. 

Även motorvägarna ligger som sagt öde. Värst är situationen för den nya betalmotorvägen AP-41 mellan Madrid och Toledo. Den projekterades för 17 000 bilar per dag och skulle dras vidare ända till Córdoba, i dag passerar mindre än en tiondel av den beräknade trafiken och någon fortsättning till Córdoba lär aldrig bli byggd. ”Krisen har gjort de spanska autopistorna till spökvägar,” skriver de spanska tidningarna.

I dag när behovet av offentliga satsningar är stort är allt som behövs redan byggt. Det kommer att dröja innan nya statliga investeringar kan få fart på hjulen. 
Spanien har blivit ett land fyllt med monument över ett storslaget förflutet, säger en vän som tidigare applåderade skrytbyggena men som i dag sällar sig till kritikerna.
            [ingress] => Motorvägen som går från Madrid mot södra Spanien skär genom landet, fyra breda filer rakt igenom höga berg och över djupa dalar. Det går undan, hastigheten begränsas av 120 kilometer men utan andra bilar på vägen är det bara samvetet som begränsar. Jag är på väg mot Costa del Sol för att presentera min nya bok om dagens Spanien. 
            [headline] => Monument över svunnen tid
            [page] => 0
            [modified] => 20121117160356
            [created] => 20121117160240
            [publishStart] => 20121130074400
            [publishStop] => 20130516170259
            [fullArticle] => Monument över svunnen tid Motorvägen som går från Madrid mot södra Spanien skär genom landet, fyra breda filer rakt igenom höga berg och över djupa dalar. Det går undan, hastigheten begränsas av 120 kilometer men utan andra bilar på vägen är det bara samvetet som begränsar. Jag är på väg mot Costa del Sol för att presentera min nya bok om dagens Spanien.  Vägtullarna är det enda som sinkar resan söderut. Inga köer uppstår. Men pengarna ska fram. Det senaste stoppet kostar 4:10 euro. Det förra gick på sex euro. I snitt blir det runt en euro för tio kilometer.

Emellanåt möter jag en bil. Men intrycket efter att ha kört bil kors och tvärs genom Spanien under de senaste åren är att de nya påkostade autopistorna nästan helt saknar trafik. 

I krisens Spanien väljer många bilister bort de nya och dyra autopistorna. På de slitna tvåfiliga riksvägarna intill är trafiken däremot intensiv. Hastigheten där är begränsad till 80 kilometer, i stället för motorvägarnas 120, och risken för olyckor och trafikstockningar är stor. Men de är gratis.

Prishöjningar i höstas skulle kompensera den minskade trafiken på de nya betalmotorvägarna. Men dyrare tullar ledde till att trafiken minskade ytterligare. Två stora privata motorvägsbolag har nu tvingats ställa in betalningarna och hålls upp av staten. De motorvägsbolag som återstår vädjar nu också om statens hjälp för att klara sina skulder och räntor.

Krisen i Spanien går snart in på sitt femte år och skattepengar som skulle ha behövts för att skapa jobb och hjälpa alla som blivit vräkta från sina nya lägenheter måste nu användas för att hålla igång motorvägar, höghastighetståglinjer, museer och arenor som byggdes under 00-talets febriga byggboom. 

Samtidigt som de offentliga byggnationerna får statlig uppbackning för att klara räntorna drabbas den vanliga spanjoren desto hårdare av krisen. Ny statistik visar att sedan krisen startade år 2008 har snart 400 000 vräkningar genomförts i Spanien. Det betyder att varje dag i snitt har runt 500 familjer tvingats gå från hus och hem sedan de inte lyckats betala sina räntor på bostadslånen. 

Spaniens mest uppmärksammade byggnad som restes under den överhettade expansiva tioårsperioden är konst- och vetenskapsstaden Ciudad de las Artes y las Ciencias i Valencia. Byggnaden är ett glänsande monument dit arkitekturintresserade vallfärdar för att häpna. Det kostsamma projektet blev klart precis innan byggbubblan sprack. Totalt satsades motsvarande 1,5 miljarder kronor på konstruktionen.

I stället för att bromsa byggbubblan deltog politikerna i festen genom stora infrastruktursatsningar. Hela landet binds nu samman av höghastighetståglinjer där halvtomma svindyra AVE-tåg rusar fram i 350 kilometer. I varje provinshuvudstad finns nybyggda flygplatser som står öde, några av dem har inte tagit emot ett enda flygplan sedan invigningen. 

Även motorvägarna ligger som sagt öde. Värst är situationen för den nya betalmotorvägen AP-41 mellan Madrid och Toledo. Den projekterades för 17 000 bilar per dag och skulle dras vidare ända till Córdoba, i dag passerar mindre än en tiondel av den beräknade trafiken och någon fortsättning till Córdoba lär aldrig bli byggd. ”Krisen har gjort de spanska autopistorna till spökvägar,” skriver de spanska tidningarna.

I dag när behovet av offentliga satsningar är stort är allt som behövs redan byggt. Det kommer att dröja innan nya statliga investeringar kan få fart på hjulen. 
Spanien har blivit ett land fyllt med monument över ett storslaget förflutet, säger en vän som tidigare applåderade skrytbyggena men som i dag sällar sig till kritikerna. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 17207
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Få länder har gått igenom en lika snabb och omtumlande utveckling som Spanien. Inte mycket finns kvar av det gamla traditionella samhället. Men det finns ett undantag. De gamla folkfesterna lever vidare och är dessutom populärare än någonsin.

Under Francotiden var folkfester förbjudna. Franco avskydde regionala och lokala traditioner och var också livrädd för större folksamlingar. Endast religiösa högtider fick firas. Men även dessa kontrollerades av centralmakten. I påskens processioner var det förbjudet att bära heltäckande ansiktshuva. Civilgardister vakade i varje gathörn och såg till att firandet inte blev för uppsluppet. 

Följden av förtrycket blev att festglädjen sprätte upp som en champagnekork när Franco dog. Speciellt i de regioner där invånarna inte fått fira sina gamla traditionella fester. 

I dag är Spanien det land i Europa där man arrangerar flest offentliga folkfester utslaget på folkmängden.  Anledningar till att arrangera en fiesta är oändliga. 

Varje liten by sätter dessutom sin ära i att arrangera traktens bästa fest. Det finns således paellafester, vitlöksfester, vinskördefester, riddarfester, saffransfester, vikingafester, tomatfester och bläckfiskfester, för att bara nämna några. Sommarhettan är inget hinder för fiestorna. I Málaga firas till exempel Feria de Agosto när det brukar vara som varmast

Det är på de regionala folkfesterna de gamla sedvänjorna får sitt utlopp. I Galicien spelar man till exempel säckpipa och dricker cider. I Katalonien dansar man sardanas och dricker cava och i Andalusien är det sevillanadans och sherry. På många fiestor arrangeras också traditionella tjurfäktningar.

Festivalåret inleds med karnevalen, som firas överallt men med mest överdåd i Santa Cruz på Tenerife, Las Palmas på Gran Canaria och Cádiz i Andalusien. Det finns världsberömda fiestor som Fallas i Valencia i mars, Feria de Abril i Sevilla och San Fermín i Pamplona under juli. 

Påsken firas över hela landet med processioner som är seriösa och allvarliga i gamla kastilianska områden och mer färgrika och festliga i Andalusien, där framför allt Sevilla och Málaga utmärker sig. 

Spanska midsommarfester arrangeras för att hedra helgonet San Juan (Johannes Döparen som man säger på svenska). Mest kända är midsommarfirandet i Alicante och i Ciutadella på Menorca där det är tillåtet att ta med sig hästen in i barerna under midsommar. I de flesta kuststäder badar folk i havet under midsommardagsnatten vilket sägs ge lycka under det kommande året. På stränderna över hela landet brinner midsommarbålen. Att springa över glödande kol är ett populärt inslag vid vissa San Juan-fester.

Att det är en djup ekonomisk kris i Spanien märks alltså inte speciellt mycket när det gäller årets fiestor. Det är lite mindre fyrverkerier förstås och kommunerna spenderar mindre på arrangemangen än tidigare.

I början av juni försökte till exempel de styrande politikerna i en landskommun i Cáceres-provinsen ställa in tjurrusningarna. Pengarna skulle i stället användas till sociala satsningar, förklarade kommunalpolitikerna. Men motståndet blev så stort att frågan tvingades avgöras i en folkomröstning. Endast en av kommunens byar, Guijo de Gastileo, valde att använda sina 5 000 euro tjurarna kostar till nyttigheter i stället. I de övriga byarna firades sommarens fiesta som alltid med tjurrusningar.

Den ekonomiska krisen är visserligen djup. Det ser inte ut att vara någon ände på eländet. Men i svåra tider verkar det vara viktigare än någonsin för människor att hålla på traditionerna. Vardagen måste gå vidare och vad vore väl livet värt utan en fiesta.
            [ingress] => Andalusiska hästar paraderar över torg och gator, fyrverkerier smattrar i gryningsljuset. Det konsumeras god mat och enorma mängder med alkoholhaltiga drycker. Det är glada skratt och flirtande blickar. Musik och dans till långt efter gryningen. Det är fiesta!
            [headline] => Fiestan spanjorernas ventil i krisen
            [page] => 0
            [modified] => 20120828101934
            [created] => 20120813165244
            [publishStart] => 20120903074400
            [publishStop] => 20130209155259
            [fullArticle] => Fiestan spanjorernas ventil i krisen Andalusiska hästar paraderar över torg och gator, fyrverkerier smattrar i gryningsljuset. Det konsumeras god mat och enorma mängder med alkoholhaltiga drycker. Det är glada skratt och flirtande blickar. Musik och dans till långt efter gryningen. Det är fiesta! Få länder har gått igenom en lika snabb och omtumlande utveckling som Spanien. Inte mycket finns kvar av det gamla traditionella samhället. Men det finns ett undantag. De gamla folkfesterna lever vidare och är dessutom populärare än någonsin.

Under Francotiden var folkfester förbjudna. Franco avskydde regionala och lokala traditioner och var också livrädd för större folksamlingar. Endast religiösa högtider fick firas. Men även dessa kontrollerades av centralmakten. I påskens processioner var det förbjudet att bära heltäckande ansiktshuva. Civilgardister vakade i varje gathörn och såg till att firandet inte blev för uppsluppet. 

Följden av förtrycket blev att festglädjen sprätte upp som en champagnekork när Franco dog. Speciellt i de regioner där invånarna inte fått fira sina gamla traditionella fester. 

I dag är Spanien det land i Europa där man arrangerar flest offentliga folkfester utslaget på folkmängden.  Anledningar till att arrangera en fiesta är oändliga. 

Varje liten by sätter dessutom sin ära i att arrangera traktens bästa fest. Det finns således paellafester, vitlöksfester, vinskördefester, riddarfester, saffransfester, vikingafester, tomatfester och bläckfiskfester, för att bara nämna några. Sommarhettan är inget hinder för fiestorna. I Málaga firas till exempel Feria de Agosto när det brukar vara som varmast

Det är på de regionala folkfesterna de gamla sedvänjorna får sitt utlopp. I Galicien spelar man till exempel säckpipa och dricker cider. I Katalonien dansar man sardanas och dricker cava och i Andalusien är det sevillanadans och sherry. På många fiestor arrangeras också traditionella tjurfäktningar.

Festivalåret inleds med karnevalen, som firas överallt men med mest överdåd i Santa Cruz på Tenerife, Las Palmas på Gran Canaria och Cádiz i Andalusien. Det finns världsberömda fiestor som Fallas i Valencia i mars, Feria de Abril i Sevilla och San Fermín i Pamplona under juli. 

Påsken firas över hela landet med processioner som är seriösa och allvarliga i gamla kastilianska områden och mer färgrika och festliga i Andalusien, där framför allt Sevilla och Málaga utmärker sig. 

Spanska midsommarfester arrangeras för att hedra helgonet San Juan (Johannes Döparen som man säger på svenska). Mest kända är midsommarfirandet i Alicante och i Ciutadella på Menorca där det är tillåtet att ta med sig hästen in i barerna under midsommar. I de flesta kuststäder badar folk i havet under midsommardagsnatten vilket sägs ge lycka under det kommande året. På stränderna över hela landet brinner midsommarbålen. Att springa över glödande kol är ett populärt inslag vid vissa San Juan-fester.

Att det är en djup ekonomisk kris i Spanien märks alltså inte speciellt mycket när det gäller årets fiestor. Det är lite mindre fyrverkerier förstås och kommunerna spenderar mindre på arrangemangen än tidigare.

I början av juni försökte till exempel de styrande politikerna i en landskommun i Cáceres-provinsen ställa in tjurrusningarna. Pengarna skulle i stället användas till sociala satsningar, förklarade kommunalpolitikerna. Men motståndet blev så stort att frågan tvingades avgöras i en folkomröstning. Endast en av kommunens byar, Guijo de Gastileo, valde att använda sina 5 000 euro tjurarna kostar till nyttigheter i stället. I de övriga byarna firades sommarens fiesta som alltid med tjurrusningar.

Den ekonomiska krisen är visserligen djup. Det ser inte ut att vara någon ände på eländet. Men i svåra tider verkar det vara viktigare än någonsin för människor att hålla på traditionerna. Vardagen måste gå vidare och vad vore väl livet värt utan en fiesta. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 16906
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Under Francodiktaturen var det tabu att studera vad som hände under republiken och inbördeskriget. När Franco avled 1975 ansågs fortsatt glömska nödvändigt för att kunna genomföra en demokratisering. I oktober 1977 stiftades därför en amnestilag som innebar att alla övergrepp som begicks under inbördeskrig och diktatur skulle glömmas. Lagen var också en förutsättning för att regimen skulle dra sig tillbaka frivilligt. Amnestilagen La ley de Amnistía de 1977 blev därmed en förutsättning för att den nya demokratiska konstitutionen skulle kunna införas, men innebar samtidigt att många frågor lämnades obesvarade.

Det dröjde ända till slutet av 2007 innan det blev möjligt att granska Spaniens mörka förflutna. Ley de Memoria Histórica (Lagen om det historiska minnet) drevs då igenom av dåvarande premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero. Runt om i landet sitter nu historiker och letar i arkiv för att det som hände inte ska tigas ihjäl inför kommande generationer. Det ges ut mängder med böcker som berättar om kriget och diktaturen. Allt detta tack vare den nya lagen.

Utanför Spanien är det förlorarnas syn på Francoregimen som varit den gällande. Men här i Spanien har det fram till nyligen varit segraren som hade dikterat historien. Under senare år har därför en hård debatt utbrutit som gäller minnet av Franco. Debattörerna har fastnat i två oförenliga skyttegravar där den ena sidan har uppfattningen att Franco var en diktator, medan den andra sidan tycker detta är en felaktig bild och i stället vill kalla Franco och hans regim för auktoritär. 

Spanien tillhör i dag Europas modernaste länder. Men samtidigt finns rester av det gamla Spanien fortfarande kvar. Ett Spanien med oläkta sår från inbördeskrig och diktatur och hårda motsättningar mellan vänstern och högern. Det tudelade Spanien, Las dos Españas som man säger. Regeringsskiftet i vintras där högern efterträdde vänstern rymmer alltså flera bottnar. 

När man som utomstående analyserar Francos styre ska man förstås inte glömma bort att det utvecklades under de fyrtio år diktaturen varade. Spanien gick från att styras av en stenhård förtryckarregim som genomförde blodiga utrensningar av regimmotståndare vid krigsslutet, till att bli en auktoritär centralstyrd nationalkatolsk enpartistat som ändå tillät en viss frihet för medborgarna. 

Var Franco då en diktator?

Under hela Francotiden saknades politisk frihet i Spanien. Det fanns ingen mötesfrihet, det hölls inga demokratiska val och politiska partier var förbjudna. Demonstrationsrätt saknades. Fria fackföreningar var förbjudna. Det fanns ingen yttrandefrihet eller tryckfrihet. Men det fanns ekonomisk frihet och rätten att äga egendom respekterades. Det var tillåtet att göra affärer och resa utomlands, i alla fall om man inte var kvinna. Kvinnan var i lagen underordnad mannen. 

Respekten för de flesta av de kriterier som ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna saknades alltså i Francos Spanien. Därmed är det korrekt att använda begreppet diktator om Franco.

Uppgörelsen med Francotiden som just nu pågår kräver förstås mycket mer utrymme än denna krönika för att kunna beskrivas och analyseras. I min förra bok om Spanien, som handlar om Spaniens historia, ger jag bakgrunden. I min nya bok som kommer ut i sommar och som har titeln Spanien – En stat, flera nationer, förklarar och analyserar jag det som händer nu i Spanien. Inom politiken, i samhället och vardagslivet. Om skuldkris och bostadsbubbla men också om kärlek och lycka. Boken inleds med en berättelse om kampen om historien. Hoppas du vill läsa den.

Trevlig sommar!
            [ingress] => En inflammerad historisk debatt har blossat upp här i Spanien. Striden gäller hur den spanska samtidshistorien ska tolkas. Åsikterna är djupt splittrade när det gäller skildringen av republiken, inbördeskriget och, framför allt, Francodiktaturen.
            [headline] => Spanien gräver i sitt förflutna
            [page] => 0
            [modified] => 20120528124735
            [created] => 20120517093741
            [publishStart] => 20120601075000
            [publishStop] => 20121113083759
            [fullArticle] => Spanien gräver i sitt förflutna En inflammerad historisk debatt har blossat upp här i Spanien. Striden gäller hur den spanska samtidshistorien ska tolkas. Åsikterna är djupt splittrade när det gäller skildringen av republiken, inbördeskriget och, framför allt, Francodiktaturen. Under Francodiktaturen var det tabu att studera vad som hände under republiken och inbördeskriget. När Franco avled 1975 ansågs fortsatt glömska nödvändigt för att kunna genomföra en demokratisering. I oktober 1977 stiftades därför en amnestilag som innebar att alla övergrepp som begicks under inbördeskrig och diktatur skulle glömmas. Lagen var också en förutsättning för att regimen skulle dra sig tillbaka frivilligt. Amnestilagen La ley de Amnistía de 1977 blev därmed en förutsättning för att den nya demokratiska konstitutionen skulle kunna införas, men innebar samtidigt att många frågor lämnades obesvarade.

Det dröjde ända till slutet av 2007 innan det blev möjligt att granska Spaniens mörka förflutna. Ley de Memoria Histórica (Lagen om det historiska minnet) drevs då igenom av dåvarande premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero. Runt om i landet sitter nu historiker och letar i arkiv för att det som hände inte ska tigas ihjäl inför kommande generationer. Det ges ut mängder med böcker som berättar om kriget och diktaturen. Allt detta tack vare den nya lagen.

Utanför Spanien är det förlorarnas syn på Francoregimen som varit den gällande. Men här i Spanien har det fram till nyligen varit segraren som hade dikterat historien. Under senare år har därför en hård debatt utbrutit som gäller minnet av Franco. Debattörerna har fastnat i två oförenliga skyttegravar där den ena sidan har uppfattningen att Franco var en diktator, medan den andra sidan tycker detta är en felaktig bild och i stället vill kalla Franco och hans regim för auktoritär. 

Spanien tillhör i dag Europas modernaste länder. Men samtidigt finns rester av det gamla Spanien fortfarande kvar. Ett Spanien med oläkta sår från inbördeskrig och diktatur och hårda motsättningar mellan vänstern och högern. Det tudelade Spanien, Las dos Españas som man säger. Regeringsskiftet i vintras där högern efterträdde vänstern rymmer alltså flera bottnar. 

När man som utomstående analyserar Francos styre ska man förstås inte glömma bort att det utvecklades under de fyrtio år diktaturen varade. Spanien gick från att styras av en stenhård förtryckarregim som genomförde blodiga utrensningar av regimmotståndare vid krigsslutet, till att bli en auktoritär centralstyrd nationalkatolsk enpartistat som ändå tillät en viss frihet för medborgarna. 

Var Franco då en diktator?

Under hela Francotiden saknades politisk frihet i Spanien. Det fanns ingen mötesfrihet, det hölls inga demokratiska val och politiska partier var förbjudna. Demonstrationsrätt saknades. Fria fackföreningar var förbjudna. Det fanns ingen yttrandefrihet eller tryckfrihet. Men det fanns ekonomisk frihet och rätten att äga egendom respekterades. Det var tillåtet att göra affärer och resa utomlands, i alla fall om man inte var kvinna. Kvinnan var i lagen underordnad mannen. 

Respekten för de flesta av de kriterier som ingår i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna saknades alltså i Francos Spanien. Därmed är det korrekt att använda begreppet diktator om Franco.

Uppgörelsen med Francotiden som just nu pågår kräver förstås mycket mer utrymme än denna krönika för att kunna beskrivas och analyseras. I min förra bok om Spanien, som handlar om Spaniens historia, ger jag bakgrunden. I min nya bok som kommer ut i sommar och som har titeln Spanien – En stat, flera nationer, förklarar och analyserar jag det som händer nu i Spanien. Inom politiken, i samhället och vardagslivet. Om skuldkris och bostadsbubbla men också om kärlek och lycka. Boken inleds med en berättelse om kampen om historien. Hoppas du vill läsa den.

Trevlig sommar! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 16419
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Men aldrig tidigare har en bokserie gjort en sådan succé här i Spanien som Millennium. Stieg Larssons berättelse om Lisbeth Salander tog spanjorerna med storm. Under flera år toppade böckerna alla listor. Mer än tre miljoner exemplar såldes i ett tjugotal olika upplagor.

Millenniums framgång skapade ett otroligt sug efter svenska kriminalromaner. När alla svenska storsäljare hade getts ut kunde därför också många okända svenska författare hoppa på tåget. Ett tjugotal svenska deckarförfattare, av vilka flera aldrig slagit igenom i Sverige, finns i dag utgivna i Spanien. Marknaden för svenska kriminalromaner är nu mättad. Det går inte längre att sälja en enda bok till med löftet: ”Detta är en ny Stieg Larsson”. Boomen för “La novela negra sueca” som de svenska kriminalromanerna kallas är över.

Det intressanta med Millenniums framgång här i Spanien är att Stieg Larsson och hans trilogi var helt okänd bland allmänheten när den första boken gavs ut. Inga kampanjer genomfördes vid lanseringen av ”Los hombres que no amaban a las mujeres” som den första romanen heter här. Det fanns förstås ett växande intresse för kriminalromaner och Henning Mankell hade redan slagit igenom bland deckarläsarna. En mindre grupp entusiaster hade till och med läst någon bok av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Men ingen var speciellt intresserad av just svenska kriminalromaner. Ingen kunde därför ana vad som skulle ske när den första boken i serien släpptes.

Stieg Larssons genomslag i Spanien var helt och hållet ett gräsrotsfenomen. De första som läste romanen tipsade sina vänner som i sin tur tipsade sina vänner och snart var bollen i rullning. Boken blev kult. Snart fanns mängder med bloggar och litterära sällskap som diskuterade boken och dess huvudperson Lisbeth Salander.

Samtidigt växte myten runt författaren Stieg Larsson. När del två i trilogin kom ut låg första boken i serien redan överst på alla försäljningslistor. Till skillnad mot i Sverige lästes och diskuterades nu boken också i de finaste litterära salongerna och recenserades med stort allvar på kultursidorna. En av alla kulturpersonligheter som hyllade Stieg Larsson var den nobelprisbelönade författaren Mario Vargas LLosa, som skrev en essä om romanerna i dagstidningen El País.

Sommaren 2008 började också de första spanska Stieg Larsson-turisterna dyka upp i Stockholm. De skulle snart räknas i tiotusental där de vandrade runt på Södermalm i Lisbeth Salanders kvarter. En av dem som gick i Salanders fotspår var Spaniens dåvarande premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero, som under ett besök hos Sveriges Fredrik Reinfeldt sommaren 2009 lyckades pressa in en halvtimme extra för en privat Millennium-rundtur.

Romanen började nu också spela en politisk roll i Spanien. Stieg Larsson fick postumt ta emot flera utmärkelser. Det största priset fick han för kampen mot våldet mot kvinnor. Det togs emot i Madrid av Larssons livskamrat Eva Gabrielsson och överlämnades av Spaniens justitieminister och jämställdhetsminister.

Varför slog Stieg Larsson så stort just i Spanien? Även i Latinamerika och i länder som Frankrike och Italien har böckerna varit enormt stora, men i inget annat land har de påverkat alla delar av samhället på samma sätt som i Spanien. Kan det vara så att spanjorerna och framför allt de spanska kvinnorna gillar att läsa om en tuff tjej som slår tillbaka mot mäns våld mot kvinnor? Eller är det den exotiska bilden av Sverige?

När jag diskuterar frågan med trilogins översättare till spanska, Madridbaserade Martin Lexell, är han inne på den första förklaringen. Det saknas starka kvinnliga förebilder i den spanska litteraturen och här kunde Lisbeth Salander fylla ett stort tomrum. Men genusperspektivet räcker naturligtvis inte, anser han också. När man frågar Stieg Larssons läsare om varför de gillade böckerna får man framför allt veta att det var bra böcker. Spännande berättelser finner alltid många läsare. I den nya globaliserade världen spelar det sedan ingen roll var handlingen utspelar sig.

            [ingress] => När det blev dags för Hollywoods filmatisering av den svenska kriminalromanen ”Män som hatar kvinnor” att visas på de spanska biograferna hade fascinationen för historien ebbat ut. Det spelar ingen roll att Rooney Mara och Danuel Craig gjort strålande insatser i svensk miljö. Spanjorernas hunger efter historien är mättad.
            [headline] => Spanjorer som älskat Stieg Larsson
            [page] => 0
            [modified] => 20120528125129
            [created] => 20120217120013
            [publishStart] => 20120301074400
            [publishStop] => 20120815130059
            [fullArticle] => Spanjorer som älskat Stieg Larsson När det blev dags för Hollywoods filmatisering av den svenska kriminalromanen ”Män som hatar kvinnor” att visas på de spanska biograferna hade fascinationen för historien ebbat ut. Det spelar ingen roll att Rooney Mara och Danuel Craig gjort strålande insatser i svensk miljö. Spanjorernas hunger efter historien är mättad. Men aldrig tidigare har en bokserie gjort en sådan succé här i Spanien som Millennium. Stieg Larssons berättelse om Lisbeth Salander tog spanjorerna med storm. Under flera år toppade böckerna alla listor. Mer än tre miljoner exemplar såldes i ett tjugotal olika upplagor.

Millenniums framgång skapade ett otroligt sug efter svenska kriminalromaner. När alla svenska storsäljare hade getts ut kunde därför också många okända svenska författare hoppa på tåget. Ett tjugotal svenska deckarförfattare, av vilka flera aldrig slagit igenom i Sverige, finns i dag utgivna i Spanien. Marknaden för svenska kriminalromaner är nu mättad. Det går inte längre att sälja en enda bok till med löftet: ”Detta är en ny Stieg Larsson”. Boomen för “La novela negra sueca” som de svenska kriminalromanerna kallas är över.

Det intressanta med Millenniums framgång här i Spanien är att Stieg Larsson och hans trilogi var helt okänd bland allmänheten när den första boken gavs ut. Inga kampanjer genomfördes vid lanseringen av ”Los hombres que no amaban a las mujeres” som den första romanen heter här. Det fanns förstås ett växande intresse för kriminalromaner och Henning Mankell hade redan slagit igenom bland deckarläsarna. En mindre grupp entusiaster hade till och med läst någon bok av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Men ingen var speciellt intresserad av just svenska kriminalromaner. Ingen kunde därför ana vad som skulle ske när den första boken i serien släpptes.

Stieg Larssons genomslag i Spanien var helt och hållet ett gräsrotsfenomen. De första som läste romanen tipsade sina vänner som i sin tur tipsade sina vänner och snart var bollen i rullning. Boken blev kult. Snart fanns mängder med bloggar och litterära sällskap som diskuterade boken och dess huvudperson Lisbeth Salander.

Samtidigt växte myten runt författaren Stieg Larsson. När del två i trilogin kom ut låg första boken i serien redan överst på alla försäljningslistor. Till skillnad mot i Sverige lästes och diskuterades nu boken också i de finaste litterära salongerna och recenserades med stort allvar på kultursidorna. En av alla kulturpersonligheter som hyllade Stieg Larsson var den nobelprisbelönade författaren Mario Vargas LLosa, som skrev en essä om romanerna i dagstidningen El País.

Sommaren 2008 började också de första spanska Stieg Larsson-turisterna dyka upp i Stockholm. De skulle snart räknas i tiotusental där de vandrade runt på Södermalm i Lisbeth Salanders kvarter. En av dem som gick i Salanders fotspår var Spaniens dåvarande premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero, som under ett besök hos Sveriges Fredrik Reinfeldt sommaren 2009 lyckades pressa in en halvtimme extra för en privat Millennium-rundtur.

Romanen började nu också spela en politisk roll i Spanien. Stieg Larsson fick postumt ta emot flera utmärkelser. Det största priset fick han för kampen mot våldet mot kvinnor. Det togs emot i Madrid av Larssons livskamrat Eva Gabrielsson och överlämnades av Spaniens justitieminister och jämställdhetsminister.

Varför slog Stieg Larsson så stort just i Spanien? Även i Latinamerika och i länder som Frankrike och Italien har böckerna varit enormt stora, men i inget annat land har de påverkat alla delar av samhället på samma sätt som i Spanien. Kan det vara så att spanjorerna och framför allt de spanska kvinnorna gillar att läsa om en tuff tjej som slår tillbaka mot mäns våld mot kvinnor? Eller är det den exotiska bilden av Sverige?

När jag diskuterar frågan med trilogins översättare till spanska, Madridbaserade Martin Lexell, är han inne på den första förklaringen. Det saknas starka kvinnliga förebilder i den spanska litteraturen och här kunde Lisbeth Salander fylla ett stort tomrum. Men genusperspektivet räcker naturligtvis inte, anser han också. När man frågar Stieg Larssons läsare om varför de gillade böckerna får man framför allt veta att det var bra böcker. Spännande berättelser finner alltid många läsare. I den nya globaliserade världen spelar det sedan ingen roll var handlingen utspelar sig.
 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 15881
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Detta var det sjätte parlamentsvalet i rad som jag bevakade på plats i Madrid.  Aldrig tidigare har valutgången varit så given. Spanska opinionsmätningar brukar visserligen vara notoriskt opålitliga. Men den här gången trodde inte ens trogna socialister att regeringen skulle kunna sitta kvar. Till och med socialistkandidaten Alfredo Pérez Rubalcaba såg ut ha gett upp hoppet om att vinna. I stället slogs han för partiets överlevnad och hoppades att han skulle kunna hindra Partido Popular från att få egen majoritet. Det gick inte.

Under månader var politiker, kampanjmakare och politiska journalister sysselsatta med sina rackarspel och tjuvknep. Det gick inte en dag utan att någon anklagades för lögn eller en ny korruptionsskandal avslöjades. Ju närmare valet desto saftigare skandaler. Till och med kungahuset drogs in en av härvorna. Nu har krutröken lagt sig. Som väntat blev det Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular (PP) som vann. Med 186 mandat i kongressen kommer han nu att leda en majoritetsledning.

Mariano Rajoy vann inte valet på egna meriter. Partido Popular vann för att spanjorernas förtroende för det regerande Socialispartiet PSOE var kört i botten, sedan premiärminister José Luis Rodriguéz Zapatero misslyckats med sin ekonomiska politik. Men den nya regeringen kommer inte att ha speciellt mycket utrymme för att göra sig populära. Räkna med fortsatta hårda besparingar och nedskärningar. Bara under 2012 måste statens utgifter skäras ner med ytterligare minst 18 miljarder euro för att hålla nere underskottet. 

I grunden är Spanien en stark ekonomi jämfört med de andra europeiska krisländerna. Det finns en ung och välutbildad arbetskraft, det finns en stark industri, det finns en modern infrastuktur och det finns starka multinationella bolag med verksamhet i Latinamerika.  Och framför allt: Den spanska statsskulden är bara runt 70 procent av BNP på årsbasis, vilket till och med är lägre än Tyskland. Statsskulderna i de övriga krisländerna är över 100 procent.

På pappret har alltså Spanien bättre förutsättningar än Italien att klara sig genom skuldkrisen, för att inte tala om Portugal, Irland och Grekland. Om det inte var så att det fanns två stora problem som är kännetecknande för Spanien och som sänker marknadens förtroende. Två enorma problem som den nya regeringen nu måste ta tag i. Det största problemet som är kännetecknade för Spanien är massarbetslösheten. 

Arbetslösheten stiger fortfarande och har nu passerat 22 procent — rekord i Europa. Snart är var fjärde spanjor utan jobb. Värst drabbade är ungdomarna, nästan hälften av landets unga varken arbetar eller studerar. En hel generation ungdomar är alltså på väg att gå förlorade för alltid, då de aldrig kommer att komma in i arbetslivet. Samtidigt leder den orörliga arbetsmarknaden till att många duktiga och välutbildade inte får de jobb de utbildats för och därför kommer att tvingas emigrera. Den nya regeringen måste alltså försöka driva igenom en ny arbetsmarknadslagstiftning och genomföra åtgärder som kan få näringslivet att börja nyanställda. Räkna med protester framöver.

Det andra stora problemet som är typiskt för Spanien är de dolda kreditförlusterna som finns hos sparbankerna. Åren före krisen hade Spanien Europas högsta tillväxt, tack vare en fastighetsboom som saknar motstycke. Med lånade pengar byggdes en och en halv miljon bostäder på två år. Tre år efter att fastighetsbubblan sprack står fortfarande närmare sjuhundratusen nybyggda bostäder tomma. Kvar finns bara skulderna. En stor del av kreditförlusterna ligger hos de spanska sparbankerna som återtagit fastigheterna. Så länge de spanska bankerna fortsätter att räkna sina fastigheter som tillgångar enligt den tidigare värderingen kommer marknaden att fortsätta vara rädd för att långa ut pengar till Spanien. Marknaden avskyr osäkerhet. Samtidigt riskerar Spanien att drabbas av en allvarlig fastighetskrasch den dag utbud och efterfråga får styra priserna, som nu hålls uppe. Här är en mycket svår uppgift att lösa.

Samtidigt börjar nu nedskärningarna som den tidigare regeringen tvingades genomföra bli allt mer kännbara i samhället. Speciellt hårt har de redan utsatta och fattiga drabbats. Många arbetslösa är nu utförsäkrade. Om inte den informella svarta ekonomin var så stor, närmare 24 procent enligt flera oberoende studier, hade det varit fullständigt katastrofläge. Nu biter folk ihop. Försöker hjälpa varandra så gått det går. Hankar sig fram och försöker ta vara på de glädjeämnen som finns.  Familjen och vännerna har återigen blivit den viktigaste och centrala punkten i alla spanjorers liv.
            [ingress] => Det har nu passerat en tid sedan parlamentsvalet hölls här i Spanien och politiken har övergått i en ny fas. Tydligare än någonsin syns det nu att Spanien är en del av den globaliserade ekonomin. Det är skakigt och oroligt.
            [headline] => Spaniens (in)hemska problem
            [page] => 0
            [modified] => 20120227104757
            [created] => 20111121172423
            [publishStart] => 20111201072400
            [publishStop] => 20120519182459
            [fullArticle] => Spaniens (in)hemska problem Det har nu passerat en tid sedan parlamentsvalet hölls här i Spanien och politiken har övergått i en ny fas. Tydligare än någonsin syns det nu att Spanien är en del av den globaliserade ekonomin. Det är skakigt och oroligt. Detta var det sjätte parlamentsvalet i rad som jag bevakade på plats i Madrid.  Aldrig tidigare har valutgången varit så given. Spanska opinionsmätningar brukar visserligen vara notoriskt opålitliga. Men den här gången trodde inte ens trogna socialister att regeringen skulle kunna sitta kvar. Till och med socialistkandidaten Alfredo Pérez Rubalcaba såg ut ha gett upp hoppet om att vinna. I stället slogs han för partiets överlevnad och hoppades att han skulle kunna hindra Partido Popular från att få egen majoritet. Det gick inte.

Under månader var politiker, kampanjmakare och politiska journalister sysselsatta med sina rackarspel och tjuvknep. Det gick inte en dag utan att någon anklagades för lögn eller en ny korruptionsskandal avslöjades. Ju närmare valet desto saftigare skandaler. Till och med kungahuset drogs in en av härvorna. Nu har krutröken lagt sig. Som väntat blev det Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular (PP) som vann. Med 186 mandat i kongressen kommer han nu att leda en majoritetsledning.

Mariano Rajoy vann inte valet på egna meriter. Partido Popular vann för att spanjorernas förtroende för det regerande Socialispartiet PSOE var kört i botten, sedan premiärminister José Luis Rodriguéz Zapatero misslyckats med sin ekonomiska politik. Men den nya regeringen kommer inte att ha speciellt mycket utrymme för att göra sig populära. Räkna med fortsatta hårda besparingar och nedskärningar. Bara under 2012 måste statens utgifter skäras ner med ytterligare minst 18 miljarder euro för att hålla nere underskottet. 

I grunden är Spanien en stark ekonomi jämfört med de andra europeiska krisländerna. Det finns en ung och välutbildad arbetskraft, det finns en stark industri, det finns en modern infrastuktur och det finns starka multinationella bolag med verksamhet i Latinamerika.  Och framför allt: Den spanska statsskulden är bara runt 70 procent av BNP på årsbasis, vilket till och med är lägre än Tyskland. Statsskulderna i de övriga krisländerna är över 100 procent.

På pappret har alltså Spanien bättre förutsättningar än Italien att klara sig genom skuldkrisen, för att inte tala om Portugal, Irland och Grekland. Om det inte var så att det fanns två stora problem som är kännetecknande för Spanien och som sänker marknadens förtroende. Två enorma problem som den nya regeringen nu måste ta tag i. Det största problemet som är kännetecknade för Spanien är massarbetslösheten. 

Arbetslösheten stiger fortfarande och har nu passerat 22 procent — rekord i Europa. Snart är var fjärde spanjor utan jobb. Värst drabbade är ungdomarna, nästan hälften av landets unga varken arbetar eller studerar. En hel generation ungdomar är alltså på väg att gå förlorade för alltid, då de aldrig kommer att komma in i arbetslivet. Samtidigt leder den orörliga arbetsmarknaden till att många duktiga och välutbildade inte får de jobb de utbildats för och därför kommer att tvingas emigrera. Den nya regeringen måste alltså försöka driva igenom en ny arbetsmarknadslagstiftning och genomföra åtgärder som kan få näringslivet att börja nyanställda. Räkna med protester framöver.

Det andra stora problemet som är typiskt för Spanien är de dolda kreditförlusterna som finns hos sparbankerna. Åren före krisen hade Spanien Europas högsta tillväxt, tack vare en fastighetsboom som saknar motstycke. Med lånade pengar byggdes en och en halv miljon bostäder på två år. Tre år efter att fastighetsbubblan sprack står fortfarande närmare sjuhundratusen nybyggda bostäder tomma. Kvar finns bara skulderna. En stor del av kreditförlusterna ligger hos de spanska sparbankerna som återtagit fastigheterna. Så länge de spanska bankerna fortsätter att räkna sina fastigheter som tillgångar enligt den tidigare värderingen kommer marknaden att fortsätta vara rädd för att långa ut pengar till Spanien. Marknaden avskyr osäkerhet. Samtidigt riskerar Spanien att drabbas av en allvarlig fastighetskrasch den dag utbud och efterfråga får styra priserna, som nu hålls uppe. Här är en mycket svår uppgift att lösa.

Samtidigt börjar nu nedskärningarna som den tidigare regeringen tvingades genomföra bli allt mer kännbara i samhället. Speciellt hårt har de redan utsatta och fattiga drabbats. Många arbetslösa är nu utförsäkrade. Om inte den informella svarta ekonomin var så stor, närmare 24 procent enligt flera oberoende studier, hade det varit fullständigt katastrofläge. Nu biter folk ihop. Försöker hjälpa varandra så gått det går. Hankar sig fram och försöker ta vara på de glädjeämnen som finns.  Familjen och vännerna har återigen blivit den viktigaste och centrala punkten i alla spanjorers liv. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 15378
            [sectionId] => 161
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jag har försökt den svenska metoden. När eftermiddagens trötthet kommer krypande har jag proppat mig full med snabba kalorier och koffein. Men en eftermiddagsfika fungerar inte för mig. Det enda den svenska modellen ger är en kalaskula. Hjärnans nervceller är fulladdade och behöver laddas ur och då är det bara en tupplur som hjälper

En siesta tar dessutom bara tjugo minuter. En minut för att lägga sig på rygg och somna in. En minut för att vakna. Vilan pågår under 18 minuter. Längre får det inte bli, då störs nattsömnen.

Men nu hotas siestans framtid här i Spanien. Vi som envisas med vår middagslur möter allt mindre förståelse när EU-anpassning och krav på effektivitet tvingar företag och myndigheter att lägga om arbetstiderna. Det fungerar inte att stänga mitt på dagen om man vill vara en del av den globaliserade världen. Huvudsakligen är det i dag endast mindre kvartersbutiker och familjeföretag som fortfarande följer traditionella arbetstider och slår igen mellan 14 och 17 för lunch och siesta. Storföretagen kör med europeisk tid.

För att värna middagslurens anseende bildades därför nyligen Riksföreningen siestans vänner här i Madrid. För att väcka uppmärksamhet för sin sak kommer föreningen att arrangera en siestatävling varje år. Vinnaren av den första tävlingen blev Pedro Soria López. Han lyckades somna snabbast. Under de 17 minuter hans siesta pågick uppmättes hans snarkningar till 70 decibel vilket var avgörande för segern.

Ordet ”siesta” är spanskt och har sitt ursprung i romartidens latinska uttryck hora sexta som betyder sjätte timmen räknat från gryningen. Traditionen att ta en middagsslummer uppkom alltså på Iberiska halvön redan under antiken och spreds sedan ut över hela den spansktalande världen under kolonialtiden.

Siestan är ett av Spaniens värdefulla bidrag till världen. Siestan ger kraft och hjälper människor att fatta beslut. Många stora personligheter, som till exempel Albert Einstein och Winston Churchill tog alltid en siesta. Churchill lärde sig uppskatta siestan när han var utsänd som krigskorrespondent till den spanska kolonin Kuba 1898. Siestan bidrog till att han kunde ta viktiga beslut långt in på natten.

Att sova två gånger om dygnet är enligt många forskare en del av vår dygnsrytm som utvecklades under en miljon år då urmänniskan levde som samlare och jägare på savannen i Afrika. Behovet av att ta en siesta finns programmerat i alla människors gener. Inte bara de spanska och latinamerikanska.
Under förmiddagens sker en snabb höjning av kroppstemperaturen och vi blir effektiva. Men mitt på dagen, runt sex-sju timmar efter uppvaknandet när solen står som högst, får vi en svacka. Precis som vid läggdags på kvällen faller kroppstemperaturen. Hjärnans aktivitet minskar och vi blir sömniga. Vi vill bara lägga oss i skuggan och sova medan vi smälter maten.

Värdet av en tupplur stöds av medicinsk forskning. Flera moderna företag i USA och Asiatiska länder har därför börjat påbjuda så kallade power-naps (tupplurar) under eftermiddagen för att öka produktiviteten. På de stora spanska företagen som slopat siestan faller effektiviteten betänkligt mitt på dagen. Men någon diskussion om att återinföra siestan är det inte tal om. För att kompensera eftermiddagssvackan har många spanska storföretag i stället väldigt långa arbetsdagar. 

I Sverige är det bara spädbarn som kan sova mitt på dagen utan att skämmas. Annat var det förr, i det gamla bondesamhället. Min morfar som var en bonde i Småland tog alltid en middagslur under sommaren. Han var en klok man.
            [ingress] => När solen står som högst och gatorna dallrar i eftermiddagshettan, när hjärnan känns mosig och det är omöjligt att få något gjort, då tar jag en siesta. Jag är inte ensam om denna vana. I alla fall under semestertider går fortfarande större delen av Spanien i dvala under eftermiddagen för att återkomma igen med full kraft på kvällen.
            [headline] => Ovärderliga spanska siestan hotad av globaliseringen
            [page] => 0
            [modified] => 20111128173712
            [created] => 20110803162403
            [publishStart] => 20110901074400
            [publishStop] => 20120130152459
            [fullArticle] => Ovärderliga spanska siestan hotad av globaliseringen När solen står som högst och gatorna dallrar i eftermiddagshettan, när hjärnan känns mosig och det är omöjligt att få något gjort, då tar jag en siesta. Jag är inte ensam om denna vana. I alla fall under semestertider går fortfarande större delen av Spanien i dvala under eftermiddagen för att återkomma igen med full kraft på kvällen. Jag har försökt den svenska metoden. När eftermiddagens trötthet kommer krypande har jag proppat mig full med snabba kalorier och koffein. Men en eftermiddagsfika fungerar inte för mig. Det enda den svenska modellen ger är en kalaskula. Hjärnans nervceller är fulladdade och behöver laddas ur och då är det bara en tupplur som hjälper

En siesta tar dessutom bara tjugo minuter. En minut för att lägga sig på rygg och somna in. En minut för att vakna. Vilan pågår under 18 minuter. Längre får det inte bli, då störs nattsömnen.

Men nu hotas siestans framtid här i Spanien. Vi som envisas med vår middagslur möter allt mindre förståelse när EU-anpassning och krav på effektivitet tvingar företag och myndigheter att lägga om arbetstiderna. Det fungerar inte att stänga mitt på dagen om man vill vara en del av den globaliserade världen. Huvudsakligen är det i dag endast mindre kvartersbutiker och familjeföretag som fortfarande följer traditionella arbetstider och slår igen mellan 14 och 17 för lunch och siesta. Storföretagen kör med europeisk tid.

För att värna middagslurens anseende bildades därför nyligen Riksföreningen siestans vänner här i Madrid. För att väcka uppmärksamhet för sin sak kommer föreningen att arrangera en siestatävling varje år. Vinnaren av den första tävlingen blev Pedro Soria López. Han lyckades somna snabbast. Under de 17 minuter hans siesta pågick uppmättes hans snarkningar till 70 decibel vilket var avgörande för segern.

Ordet ”siesta” är spanskt och har sitt ursprung i romartidens latinska uttryck hora sexta som betyder sjätte timmen räknat från gryningen. Traditionen att ta en middagsslummer uppkom alltså på Iberiska halvön redan under antiken och spreds sedan ut över hela den spansktalande världen under kolonialtiden.

Siestan är ett av Spaniens värdefulla bidrag till världen. Siestan ger kraft och hjälper människor att fatta beslut. Många stora personligheter, som till exempel Albert Einstein och Winston Churchill tog alltid en siesta. Churchill lärde sig uppskatta siestan när han var utsänd som krigskorrespondent till den spanska kolonin Kuba 1898. Siestan bidrog till att han kunde ta viktiga beslut långt in på natten.

Att sova två gånger om dygnet är enligt många forskare en del av vår dygnsrytm som utvecklades under en miljon år då urmänniskan levde som samlare och jägare på savannen i Afrika. Behovet av att ta en siesta finns programmerat i alla människors gener. Inte bara de spanska och latinamerikanska.
Under förmiddagens sker en snabb höjning av kroppstemperaturen och vi blir effektiva. Men mitt på dagen, runt sex-sju timmar efter uppvaknandet när solen står som högst, får vi en svacka. Precis som vid läggdags på kvällen faller kroppstemperaturen. Hjärnans aktivitet minskar och vi blir sömniga. Vi vill bara lägga oss i skuggan och sova medan vi smälter maten.

Värdet av en tupplur stöds av medicinsk forskning. Flera moderna företag i USA och Asiatiska länder har därför börjat påbjuda så kallade power-naps (tupplurar) under eftermiddagen för att öka produktiviteten. På de stora spanska företagen som slopat siestan faller effektiviteten betänkligt mitt på dagen. Men någon diskussion om att återinföra siestan är det inte tal om. För att kompensera eftermiddagssvackan har många spanska storföretag i stället väldigt långa arbetsdagar. 

I Sverige är det bara spädbarn som kan sova mitt på dagen utan att skämmas. Annat var det förr, i det gamla bondesamhället. Min morfar som var en bonde i Småland tog alltid en middagslur under sommaren. Han var en klok man. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)