Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 28843
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => En del människor tar till religionen under en sådan här gigantisk kris. Är detta Guds straff för de synder mänskligheten har begått? Många trodde det under den största pandemin vi upplevt, digerdöden, då en tredjedel av Europas befolkning dog. Radioprogrammet, Människor och tro, diskuterade Guds straff och domedagen. Där var det ingen som nappade på att Gud ville straffa människorna eller att vi närmar oss domedagen. Men har man en religiös övertygelse förstår jag att man söker hjälp och tröst hos Gud. När man känner sig maktlös, liten och utlämnad finns det behov av en högre makt. 
 
Men det är på det psykologiska planet som pandemin har haft störst påverkan. Två saker som påverkat mina psykologiska reaktioner: kontrollförlusten och det spanska samhällets reaktion på viruset. Kontrollförlusten och framförallt ovissheten är stressande, för att inte säga ångestframkallande för många människor. Man vet inte vad som händer och har ingen  möjlighet att påverka utvecklin-gen. Jag tror att det bland annat är för att ge oss tillbaka lite kontroll som detta att tvätta händerna och att undvika andra hålls fram som universallösningar. Man kan göra något. Och varje gång någon expert säger tvätta händerna blir jag så glad och springer fort ut i badrummet. Med min ålder tillhör jag ju en riskgrupp.

Kunskaperna om Covid-19 är ännu små. Vi får lära oss vartefter, säger experterna. En del länder tar till storsläggan, exempelvis Spanien och stänger ner hela samhället. Andra, som Sverige, bygger på frivillighet och uppmanar människor att hålla social distans. Medmänniskor har blivit motmänniskor. Jag som är lite allergisk av mig kan lätt nysa om det kommer något i luften som irriterar. Jag blir livrädd för att nysa om jag är på Lidl och handlar mat och ser framför mig att dom syr in mig direkt och att jag får sitta i isoleringscell tills vi ska åka hem till Sverige. 
 
Samtidigt pågår en helt motsatt rörelse. Vännerna på Facebook hör av sig mer än någonsin och vi till dom. Vi frågar om läget och utbyter välgångsönskningar. Den närmaste kretsen har blivit mer medmänniskor och de vi inte känner mer motmänniskor Detta stärker VI- och DOM-tänkandet. Usch. Vi hade redan ett demokratiproblem. Med mitt religiösa arv är det naturligt att tänka; Vi är alla lika inför Gud (där ser man, jag är kanske mer religiös än jag tror eller så har jag blivit det under krisen. När fan blir gammal blir han religiös…).

Kontrollförlusten kan vara någorlunda okej för mig. Jag tillhör inte ”the worrying kind” som Ola Salo sjunger om. Men att bli satt i karantän! Jag har fått husarrest. Polis övervakar att vi följer reglerna. Jag sitter visserligen i en gyllene bur, men i bur sitter jag. Jag förstår skälen. Men mitt inre slår bakut. 
 
I Sverige är det som om vi har avskaffat alla auktoriteter, men här i Spanien lever dom. Den man i uniform som styrde kön till min mataffär visade att han menade allvar. Kö för att komma in, plasthandskar på och handsprit! Obligatoriskt och han tänkte inte släppa in någon som inte gjorde som han sa. En vakt i Stockholm hade aldrig betett sig så här. I Sverige förväntas man internalisera (införliva) regler, så att man utvecklar en inre kompass. Här i Spanien ser man aktivt till att folk följer reglerna. Här finns fortfarande en gammeldags auktoritär tradition. Och den innebär out of sight, out of mind. Finns ingen som övervakar, gör folk som dom vill och det funkar inte. En kulturkonflikt för en svensk 40-talist.

Men kris kan också leda till utveckling. Klimatkrisen kanske kan bemötas på samma sätt. Med en lite mer auktoritär och centralistisk modell. Det kanske är dags att sluta decentralisera och privatisera. Det behövs en stark stat som tar tag i stora gemensamma problem. Det räcker inte att varje sjukvårdsregion fnattar omkring som den vill och sedan inte har nödvändig medicinsk utrustning. Det är de gemensamma behoven som ska styra, inte besparingar och vinstmaximering.

Av var och en efter förmåga.
Åt var och en efter behov. 
(Nya testamentet, Apostlagärningarna kap. 2 och 4)
            [ingress] => Du kanske vet att corona betyder krona eller krans och att det finns koppling till Jesus törnekrona. Törnekronan är en symbol för lidandet och nog har coronaviruset orsakat lidande. Massor av människor har dött , främst äldre och multisjuka och stora delar av världen har fått stänga igen. En farsot av bibliska mått. 
            [headline] => Krönika om Coronan
            [page] => 0
            [modified] => 20200525121512
            [created] => 20200503191023
            [publishStart] => 20200601065100
            [publishStop] => 20201030181059
            [fullArticle] => Krönika om Coronan Du kanske vet att corona betyder krona eller krans och att det finns koppling till Jesus törnekrona. Törnekronan är en symbol för lidandet och nog har coronaviruset orsakat lidande. Massor av människor har dött , främst äldre och multisjuka och stora delar av världen har fått stänga igen. En farsot av bibliska mått.  En del människor tar till religionen under en sådan här gigantisk kris. Är detta Guds straff för de synder mänskligheten har begått? Många trodde det under den största pandemin vi upplevt, digerdöden, då en tredjedel av Europas befolkning dog. Radioprogrammet, Människor och tro, diskuterade Guds straff och domedagen. Där var det ingen som nappade på att Gud ville straffa människorna eller att vi närmar oss domedagen. Men har man en religiös övertygelse förstår jag att man söker hjälp och tröst hos Gud. När man känner sig maktlös, liten och utlämnad finns det behov av en högre makt. 
 
Men det är på det psykologiska planet som pandemin har haft störst påverkan. Två saker som påverkat mina psykologiska reaktioner: kontrollförlusten och det spanska samhällets reaktion på viruset. Kontrollförlusten och framförallt ovissheten är stressande, för att inte säga ångestframkallande för många människor. Man vet inte vad som händer och har ingen  möjlighet att påverka utvecklin-gen. Jag tror att det bland annat är för att ge oss tillbaka lite kontroll som detta att tvätta händerna och att undvika andra hålls fram som universallösningar. Man kan göra något. Och varje gång någon expert säger tvätta händerna blir jag så glad och springer fort ut i badrummet. Med min ålder tillhör jag ju en riskgrupp.

Kunskaperna om Covid-19 är ännu små. Vi får lära oss vartefter, säger experterna. En del länder tar till storsläggan, exempelvis Spanien och stänger ner hela samhället. Andra, som Sverige, bygger på frivillighet och uppmanar människor att hålla social distans. Medmänniskor har blivit motmänniskor. Jag som är lite allergisk av mig kan lätt nysa om det kommer något i luften som irriterar. Jag blir livrädd för att nysa om jag är på Lidl och handlar mat och ser framför mig att dom syr in mig direkt och att jag får sitta i isoleringscell tills vi ska åka hem till Sverige. 
 
Samtidigt pågår en helt motsatt rörelse. Vännerna på Facebook hör av sig mer än någonsin och vi till dom. Vi frågar om läget och utbyter välgångsönskningar. Den närmaste kretsen har blivit mer medmänniskor och de vi inte känner mer motmänniskor Detta stärker VI- och DOM-tänkandet. Usch. Vi hade redan ett demokratiproblem. Med mitt religiösa arv är det naturligt att tänka; Vi är alla lika inför Gud (där ser man, jag är kanske mer religiös än jag tror eller så har jag blivit det under krisen. När fan blir gammal blir han religiös…).

Kontrollförlusten kan vara någorlunda okej för mig. Jag tillhör inte ”the worrying kind” som Ola Salo sjunger om. Men att bli satt i karantän! Jag har fått husarrest. Polis övervakar att vi följer reglerna. Jag sitter visserligen i en gyllene bur, men i bur sitter jag. Jag förstår skälen. Men mitt inre slår bakut. 
 
I Sverige är det som om vi har avskaffat alla auktoriteter, men här i Spanien lever dom. Den man i uniform som styrde kön till min mataffär visade att han menade allvar. Kö för att komma in, plasthandskar på och handsprit! Obligatoriskt och han tänkte inte släppa in någon som inte gjorde som han sa. En vakt i Stockholm hade aldrig betett sig så här. I Sverige förväntas man internalisera (införliva) regler, så att man utvecklar en inre kompass. Här i Spanien ser man aktivt till att folk följer reglerna. Här finns fortfarande en gammeldags auktoritär tradition. Och den innebär out of sight, out of mind. Finns ingen som övervakar, gör folk som dom vill och det funkar inte. En kulturkonflikt för en svensk 40-talist.

Men kris kan också leda till utveckling. Klimatkrisen kanske kan bemötas på samma sätt. Med en lite mer auktoritär och centralistisk modell. Det kanske är dags att sluta decentralisera och privatisera. Det behövs en stark stat som tar tag i stora gemensamma problem. Det räcker inte att varje sjukvårdsregion fnattar omkring som den vill och sedan inte har nödvändig medicinsk utrustning. Det är de gemensamma behoven som ska styra, inte besparingar och vinstmaximering.

Av var och en efter förmåga.
Åt var och en efter behov. 
(Nya testamentet, Apostlagärningarna kap. 2 och 4) 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 28214
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi lever i en tid där tekniken går framåt i en rasande takt, där globaliseringen sveper fram i varje vrå av tillvaron, där det kan vara svårt att hänga med i de senaste trenderna och framtiden kommer emot oss, ibland som ett skenande tåg. Jag kan ha full förståelse för att vår 97-åriga vän Inga-Britta ställer sig helt frågande till det kontantlösa samhället och ringer i panik när hon förväntas veta vad en app är. Men jag har även uppmärksammat att människor med färre levnadsår än Inga-Britta med drömska röster pratar om hur det var förr, hur det målas upp bilder av samhällen där vi tidigare levde ett härligt homogent liv med olåsta cyklar, lyckliga rosenkindade barn utan ipads och livslånga kärleksrelationer i kärnfamiljer. I luciatider diskuteras det om hur flickors högsta dröm tidigare varit att bli utnämnd till lucia och vid 6 juni minns vi gärna hur den svenska flaggan förr vajade vid varje hus av dignitet. 

Dilemmat med minnen är dock att de inte alltid riktigt stämmer med verkligheten, framförallt minnen som endast släpper fram det myspysiga och inte ger utrymme för lite sund kritik. Och vad händer då med oss när vi känner oss hotade av den annalkande framtiden? Jo, ibland blir vi lite rädda för det okända och tar sikte mot det vi uppfattade fungerade tidigare, vi rör oss kanske mot det allt mer konservativa och önskar att konservera tiden från förr. Vi ser det i politiska partier som växer på grund av deras löften om att ”ta tillbaka våra länder” (vilket land vi nu än kommer ifrån), vi ser det i religiösa rörelser som blir alltmer dogmatiska och vi märker det i sociala medier där det ojas mer över att skolmaten är sämre än internernas (vilket det i och för sig alltid diskuterats) än att människor drunknar i längtan efter ett bättre liv. Inom svenska kyrkan finns det en grupp präster som hellre firar gudstjänster i tomma lokaler med handbok ifrån 1800-talet än med en nutida teologi som faktiskt fyller kyrkorna och ingjuter hopp. 

I Spanien har bland annat det konservativa partiet Vox växt snabbt genom att hävda att det var bättre förr (enkel analys från min sida). Problemet med dessa krafter, i Spanien och i Sverige, är att de inte alls tar i beaktande det som är riktigt gott med nutiden. För med hela paketet från förr kommer även återgången till det mindre toleranta samhället och ett ökat ”vi och dom”-tänk. Och även om vi själva kan tänka oss att utvecklas så unnar vi ju inte alltid andra att göra det. För oss är det ju ok att ha möjligheten att flytta till Solkusten längre eller kortare stund, men hen som vi anser inte bidrar ska ju minsann inte ha den möjligheten att komma till vårt kära Sverige. Vi kan ju skämtsamt kalla oss för klimatflyktingar, men den som verkligen flyr torka och bränder bör ju stanna kvar i sin misär och hjälpa sig själva på plats. 

Visst hårdrar jag det hela och slänger in lite sarkasm därtill, men ibland undrar jag om vi glömt hur det var bortom det de där härliga olåsta dörrarna. När aborter och skilsmässor var en skam och Solkusten bland svenskar mest var känt för att gömma skattesmitare och banditer. Jag pratade med en spansk fotbollsmamma häromdagen om den spännande TV-serien Brigada Costa del Sol, om ett gäng poliser som kämpar mot drogförsäljningen under sena 70-talet i Torremolinos. Hon hade själv bott i området vid den tiden med en far som var polis och kände inte att det var bättre förr, utan var rätt nöjd med den lite mer lugna tillvaron hon nu kunde njuta av. 

Ja, jag vet inte, som sagt födelsedagar får en att fundera lite extra och det kan vi väl unna oss. För här, i nutiden, kan ju ingen ta ifrån oss känslan av vårt härliga underbara liv på kusten. Visst finns här både ris och ros, men framförallt finns möjligheten att lära känna sig själv på ett nytt och fantastiskt sätt. Att utbyta erfarenheter från förr och kunskaper om nuet. Visst kan det vara lite skrämmande att samhällen förändras, men har vi en gång tagit oss hit så har vi ju visat på att vi står ut och faktiskt kan glädjas åt förändring. För oss är inte urgamla lösningar på nutida dilemman något alternativ. 

Med dessa ord tackar jag för mig och går vidare ut i världen mot en något oviss framtid. Åren på kusten har gett mig en palett av minnen, några lite mörkare men de flesta lika ljusa som den blå himlen och den värmande solen.
            [ingress] => Nu har jag fyllt år igen och ett helt gäng nya dagar ligger framför mig tills nästa gång. Vid varje födelsedag går det lite extra tankekraft åt att tänka på framtida visioner och att vårda minnen från förr, de där som blir allt mer avlägsna. Att fastna i vad som varit tycker jag att vi människor är rätt bra på, av naturliga skäl. Vår hotspejande hjärna kan ju lugna ner sig i ett härligt minne av ”det var bättre förr-tankar”. 
            [headline] => Allt definitivt inte bättre förr
            [page] => 0
            [modified] => 20200224095616
            [created] => 20200204093725
            [publishStart] => 20200302064400
            [publishStop] => 20200802103759
            [fullArticle] => Allt definitivt inte bättre förr Nu har jag fyllt år igen och ett helt gäng nya dagar ligger framför mig tills nästa gång. Vid varje födelsedag går det lite extra tankekraft åt att tänka på framtida visioner och att vårda minnen från förr, de där som blir allt mer avlägsna. Att fastna i vad som varit tycker jag att vi människor är rätt bra på, av naturliga skäl. Vår hotspejande hjärna kan ju lugna ner sig i ett härligt minne av ”det var bättre förr-tankar”.  Vi lever i en tid där tekniken går framåt i en rasande takt, där globaliseringen sveper fram i varje vrå av tillvaron, där det kan vara svårt att hänga med i de senaste trenderna och framtiden kommer emot oss, ibland som ett skenande tåg. Jag kan ha full förståelse för att vår 97-åriga vän Inga-Britta ställer sig helt frågande till det kontantlösa samhället och ringer i panik när hon förväntas veta vad en app är. Men jag har även uppmärksammat att människor med färre levnadsår än Inga-Britta med drömska röster pratar om hur det var förr, hur det målas upp bilder av samhällen där vi tidigare levde ett härligt homogent liv med olåsta cyklar, lyckliga rosenkindade barn utan ipads och livslånga kärleksrelationer i kärnfamiljer. I luciatider diskuteras det om hur flickors högsta dröm tidigare varit att bli utnämnd till lucia och vid 6 juni minns vi gärna hur den svenska flaggan förr vajade vid varje hus av dignitet. 

Dilemmat med minnen är dock att de inte alltid riktigt stämmer med verkligheten, framförallt minnen som endast släpper fram det myspysiga och inte ger utrymme för lite sund kritik. Och vad händer då med oss när vi känner oss hotade av den annalkande framtiden? Jo, ibland blir vi lite rädda för det okända och tar sikte mot det vi uppfattade fungerade tidigare, vi rör oss kanske mot det allt mer konservativa och önskar att konservera tiden från förr. Vi ser det i politiska partier som växer på grund av deras löften om att ”ta tillbaka våra länder” (vilket land vi nu än kommer ifrån), vi ser det i religiösa rörelser som blir alltmer dogmatiska och vi märker det i sociala medier där det ojas mer över att skolmaten är sämre än internernas (vilket det i och för sig alltid diskuterats) än att människor drunknar i längtan efter ett bättre liv. Inom svenska kyrkan finns det en grupp präster som hellre firar gudstjänster i tomma lokaler med handbok ifrån 1800-talet än med en nutida teologi som faktiskt fyller kyrkorna och ingjuter hopp. 

I Spanien har bland annat det konservativa partiet Vox växt snabbt genom att hävda att det var bättre förr (enkel analys från min sida). Problemet med dessa krafter, i Spanien och i Sverige, är att de inte alls tar i beaktande det som är riktigt gott med nutiden. För med hela paketet från förr kommer även återgången till det mindre toleranta samhället och ett ökat ”vi och dom”-tänk. Och även om vi själva kan tänka oss att utvecklas så unnar vi ju inte alltid andra att göra det. För oss är det ju ok att ha möjligheten att flytta till Solkusten längre eller kortare stund, men hen som vi anser inte bidrar ska ju minsann inte ha den möjligheten att komma till vårt kära Sverige. Vi kan ju skämtsamt kalla oss för klimatflyktingar, men den som verkligen flyr torka och bränder bör ju stanna kvar i sin misär och hjälpa sig själva på plats. 

Visst hårdrar jag det hela och slänger in lite sarkasm därtill, men ibland undrar jag om vi glömt hur det var bortom det de där härliga olåsta dörrarna. När aborter och skilsmässor var en skam och Solkusten bland svenskar mest var känt för att gömma skattesmitare och banditer. Jag pratade med en spansk fotbollsmamma häromdagen om den spännande TV-serien Brigada Costa del Sol, om ett gäng poliser som kämpar mot drogförsäljningen under sena 70-talet i Torremolinos. Hon hade själv bott i området vid den tiden med en far som var polis och kände inte att det var bättre förr, utan var rätt nöjd med den lite mer lugna tillvaron hon nu kunde njuta av. 

Ja, jag vet inte, som sagt födelsedagar får en att fundera lite extra och det kan vi väl unna oss. För här, i nutiden, kan ju ingen ta ifrån oss känslan av vårt härliga underbara liv på kusten. Visst finns här både ris och ros, men framförallt finns möjligheten att lära känna sig själv på ett nytt och fantastiskt sätt. Att utbyta erfarenheter från förr och kunskaper om nuet. Visst kan det vara lite skrämmande att samhällen förändras, men har vi en gång tagit oss hit så har vi ju visat på att vi står ut och faktiskt kan glädjas åt förändring. För oss är inte urgamla lösningar på nutida dilemman något alternativ. 

Med dessa ord tackar jag för mig och går vidare ut i världen mot en något oviss framtid. Åren på kusten har gett mig en palett av minnen, några lite mörkare men de flesta lika ljusa som den blå himlen och den värmande solen. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 28126
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Efter lunch tittade vi på bodegans museum, som visade vintillverkningen från skörd till flaskor. Allt görs för hand. Enda hjälpmedel är åsnor, som bär de avklippta druvklasarna. Dessa tåliga djur som alltid funnits som bärare, särskilt i bergen där det är för brant och oframkomligt för fordon. Åsnan var länge ett ledande transportmedel i Spanien. Det fanns miljontals vid tiden för Francos död 1975. I Gerald Brennans bok South from Granada beskrivs livet i en by i bergen och hur Brennan använder åsnor för sina långa vandringar ner till kusten. En underbar bok som ger inblick i livet i en traditionell pueblo. Jag kommer ihåg i början av boken när Brennan ska gå till byns brunn för att hämta vatten. När han står där med sina hinkar blir han vänligt men bestämt tillrättavisad av byns kvinnor. Sånt här jobb gör inte en man. Detta var början på en serie kulturkonflikter som Brennan beskriver. Han har ju kallats för Alpujarras (Sierra Nevadas sydsluttningar) främsta skildrare.

En annan dag spelade vi boule på våra banor vid idrottsplatsen i Nerja. Just när jag skulle kasta mitt klot får jag se en märklig syn, ett par oxar (modell gigantiska) kommer sakta lufsande på gatan. De har ett ok mellan sig och bakom går en man med tömmar. De är troligen på väg upp åt Marohållet för att plöja.

Så här är det i Andalusien. Det traditionella och ålderdomliga går hand i hand med det moderna (nästa gång är det ett mc-gäng som kommer smattrande på gatan). Jag äskar den här blandningen. Det är som att leva i olika tidsepoker samtidigt. Man har hela tiden historiens vingslag runt öronen. Inte bara i form av statyer och byggnader, utan också i form av levande djur och människor som tillämpar gammeldags arbetsmetoder. De är inga museiföremål. Oxarna används i jordbruksproduktionen.

Ett exempel till. På väg hem till vår ”urbanisation” har en spanjor och hans fru öppnat ett försäljningsställe i anslutning till vägen. Han har byggt ett primitivt skydd med någon slags halmtak och säljer frukt och grönsaker. Mycket producerar han själv på åkrar som ligger bakom försäljningsstället. Snacka om korta transportsträckor. Stället känns uråldrigt och man får alltid en ”regalo” i form av extra apelsiner eller tomater när man handlar.

Man kan inte låta bli att tycka om det här märkliga Andalusien. Vindruvor som växer på 1 100 meters höjd, tillverkning av vin för hand, fåraherdar, åsnor och oxar. Känslan av att så här har det varit i årtusenden. 

Så alla fiestor. Den 15 maj firas San Isidro, som är skyddshelgon för bönderna. Då innehåller paraden genom Nerja oxar, åsnor och hästar som är pyntade och dekorerade och som drar gamla vagnar som folk sitter i. Ofta klädda i färgglada traditionella kläder, flamencoklänningar för damerna och åtsittande byxor med kråsskjorta och kort jacka för herrarna. Här har tiden återigen stått stilla. För att inte tala om Semana Santa, då känner man sig tillbakaflyttad till medeltiden. Det är suggestivt och exotiskt när processionerna drar fram på gatorna med rökelse som doftar, musik som skräller och processionsdeltagare som bär huvor som för oss liknar de som klu-klux-klan använder.

Det har kallats för exotism ibland och nostalgi ibland. Men vad är det vi söker? Det moderna och rationella vill man förstås inte vara utan, men man behöver också kontakt med det förflutna, med förfädernas andar som man säger i Afrika. Det finns ett starkt behov hos den moderna människan av kontakt med rötterna. Generna ropar. 

Känslan av hur det var för länge sedan får man lättare här. En känsla av frid och evighet.

Freud skrev 1929 en bok som heter Vi vantrivs i kulturen. I den beskriver han hur samhället ställer stora krav på anpassning. Ibland alltför stora. Man kan känna sig som en främling. Man känner inte längre igen sig. I min hemstad Stockholm är det krav på tempo, effektivitet och rationalitet. Stressen har blivit alldeles för hög. Min vinterstad Nerja är lugnare. Här är det gott att åldras. Det är fint att man både lyckats behålla gamla traditioner och ändå utvecklats och förändrats.
            [ingress] => Hustrun och jag gjorde en bilutflykt till bodegan Cuatro Vientos, högt uppe i bergen. Efter ca 1,5 timmars körning på slingriga vägar med bråddjup på ena sidan var vi framme. Utsikten var fantastisk, med Sierra Nevadas snöklädda berg på ena sidan och vindlande dalar ner mot kusten på den andra. På vägen upp mötte vi en fåraherde med sina hundar och sin hjord. Där kommer han gående med sin stav som om tiden hade stått stilla. Så här måste väl fåraherdar ha vandrat i århundraden.
            [headline] => Historien lever i Andalusien
            [page] => 0
            [modified] => 20200224095657
            [created] => 20200108173704
            [publishStart] => 20200302064200
            [publishStop] => 20200706183759
            [fullArticle] => Historien lever i Andalusien Hustrun och jag gjorde en bilutflykt till bodegan Cuatro Vientos, högt uppe i bergen. Efter ca 1,5 timmars körning på slingriga vägar med bråddjup på ena sidan var vi framme. Utsikten var fantastisk, med Sierra Nevadas snöklädda berg på ena sidan och vindlande dalar ner mot kusten på den andra. På vägen upp mötte vi en fåraherde med sina hundar och sin hjord. Där kommer han gående med sin stav som om tiden hade stått stilla. Så här måste väl fåraherdar ha vandrat i århundraden. Efter lunch tittade vi på bodegans museum, som visade vintillverkningen från skörd till flaskor. Allt görs för hand. Enda hjälpmedel är åsnor, som bär de avklippta druvklasarna. Dessa tåliga djur som alltid funnits som bärare, särskilt i bergen där det är för brant och oframkomligt för fordon. Åsnan var länge ett ledande transportmedel i Spanien. Det fanns miljontals vid tiden för Francos död 1975. I Gerald Brennans bok South from Granada beskrivs livet i en by i bergen och hur Brennan använder åsnor för sina långa vandringar ner till kusten. En underbar bok som ger inblick i livet i en traditionell pueblo. Jag kommer ihåg i början av boken när Brennan ska gå till byns brunn för att hämta vatten. När han står där med sina hinkar blir han vänligt men bestämt tillrättavisad av byns kvinnor. Sånt här jobb gör inte en man. Detta var början på en serie kulturkonflikter som Brennan beskriver. Han har ju kallats för Alpujarras (Sierra Nevadas sydsluttningar) främsta skildrare.

En annan dag spelade vi boule på våra banor vid idrottsplatsen i Nerja. Just när jag skulle kasta mitt klot får jag se en märklig syn, ett par oxar (modell gigantiska) kommer sakta lufsande på gatan. De har ett ok mellan sig och bakom går en man med tömmar. De är troligen på väg upp åt Marohållet för att plöja.

Så här är det i Andalusien. Det traditionella och ålderdomliga går hand i hand med det moderna (nästa gång är det ett mc-gäng som kommer smattrande på gatan). Jag äskar den här blandningen. Det är som att leva i olika tidsepoker samtidigt. Man har hela tiden historiens vingslag runt öronen. Inte bara i form av statyer och byggnader, utan också i form av levande djur och människor som tillämpar gammeldags arbetsmetoder. De är inga museiföremål. Oxarna används i jordbruksproduktionen.

Ett exempel till. På väg hem till vår ”urbanisation” har en spanjor och hans fru öppnat ett försäljningsställe i anslutning till vägen. Han har byggt ett primitivt skydd med någon slags halmtak och säljer frukt och grönsaker. Mycket producerar han själv på åkrar som ligger bakom försäljningsstället. Snacka om korta transportsträckor. Stället känns uråldrigt och man får alltid en ”regalo” i form av extra apelsiner eller tomater när man handlar.

Man kan inte låta bli att tycka om det här märkliga Andalusien. Vindruvor som växer på 1 100 meters höjd, tillverkning av vin för hand, fåraherdar, åsnor och oxar. Känslan av att så här har det varit i årtusenden. 

Så alla fiestor. Den 15 maj firas San Isidro, som är skyddshelgon för bönderna. Då innehåller paraden genom Nerja oxar, åsnor och hästar som är pyntade och dekorerade och som drar gamla vagnar som folk sitter i. Ofta klädda i färgglada traditionella kläder, flamencoklänningar för damerna och åtsittande byxor med kråsskjorta och kort jacka för herrarna. Här har tiden återigen stått stilla. För att inte tala om Semana Santa, då känner man sig tillbakaflyttad till medeltiden. Det är suggestivt och exotiskt när processionerna drar fram på gatorna med rökelse som doftar, musik som skräller och processionsdeltagare som bär huvor som för oss liknar de som klu-klux-klan använder.

Det har kallats för exotism ibland och nostalgi ibland. Men vad är det vi söker? Det moderna och rationella vill man förstås inte vara utan, men man behöver också kontakt med det förflutna, med förfädernas andar som man säger i Afrika. Det finns ett starkt behov hos den moderna människan av kontakt med rötterna. Generna ropar. 

Känslan av hur det var för länge sedan får man lättare här. En känsla av frid och evighet.

Freud skrev 1929 en bok som heter Vi vantrivs i kulturen. I den beskriver han hur samhället ställer stora krav på anpassning. Ibland alltför stora. Man kan känna sig som en främling. Man känner inte längre igen sig. I min hemstad Stockholm är det krav på tempo, effektivitet och rationalitet. Stressen har blivit alldeles för hög. Min vinterstad Nerja är lugnare. Här är det gott att åldras. Det är fint att man både lyckats behålla gamla traditioner och ändå utvecklats och förändrats. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 27956
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jag och många med mig lever i framtid och dåtid, men utelämnar allt för ofta nutid. 

Den senaste tiden har jag nyfiket tittat mig omkring och iakttagit hur människor väljer att fylla sin tid här på kusten. 

Med denna nyfikenhet i bakhuvudet har jag börjat att urskilja ett stort gäng vardagshjältar som sällan lyfts fram. Så nu är det dags. I denna krönika vill jag hylla alla de människor som lägger tid och energi på att vara volontärer inom olika verksamheter. De som ger av sig själva för att de önskar uppleva sammanhang och därmed ger sammanhang till andra. Mitt liv påverkas i allra högsta grad av alla de människor som frivilligt delar med sig av sin tid för att samhällshjulen ska snurra på och jag tror nog att vi är väldigt många som på ett eller annat sätt berörs av dessa hjältar. 

De finns i hjälpverksamheters secondhandaffärer, de finns som tolkar på sjukhus, de dyker upp som änglar i soppkök eller som stödjande medmänniska vid ett hembesök. Då jag av naturliga skäl rör mig mycket på Svenska kyrkan möts jag varje vecka av dessa fantastiska människor. De som bakar, grillar, är hjälpledare i kören, pysseldamerna som förbereder julmarknaden, barngruppsledare, kvinnogruppshjältar, cafévolontärer, gudstjänstvärdar och många många fler. 

Jag träffar dem som har rätt specifika volontärsområden så som Bengt Sändh, som stämmer kyrkans gitarr och de kreativa bildväggvolontärerna som planerar och justerar så att underbara konstnärer få blomstra. Tillsammans skapar de så många tillfällen till möten, till nya nätverk och relationer, tillfällen att erbjuda meningsfullhet just här och nu. Och det finns så många fler. Tänk hur klubbarna som Club Nórdico, AHN och Swea alla drivs av frivilliga krafter. Det ordnas föreläsningar, klubbkvällar, golftävlingar, skratt och gemenskap just på grund av att det finns de som får kraft av att glädja sig själva och andra. 


Även utanför mina svenska sammanhang så berörs jag av människors fantastiska insatser. På dotterns kommunala skola finns ett gäng föräldrar som borde få en enorm eloge för sitt arbete. Vid varje tradition som ska firas så finns de där, redo med pyssel och idéer. Vid Halloween genomför de en föreställning som heter Skräckens korridor och barnen var helt till sig. De gick verkligen ”all in” och fick både ris och ros från andra föräldrar som fasade för mardrömsnätter efter en väl genomförd ”Casa de terror”. Vid skolavslutningar stod de där och fixade med crepes, ansiktsmålning och lotterier. De engagerar sig för att barnen ska delta i kampen mot cancer eller springa lopp för att uppmärksamma våld inom familjer. Dessa hjältar som gör mitt liv lite enklare genom att hjälpa mig att förse mitt barn med spanska traditioner, betydelsen av att delta, allt detta för att de utan ersättning värnar om att skapa meningsfullhet för barnen. 


På sonens fotboll finns det brinnande krafter som organiserar utrustning, samåkning till matcher och avslutningsfester. De ser till att alla känner sig välkomna och uppmärksammar mitt barn lite extra när han blygt drar sig bortom gruppen. I scouterna träffar vi på det äldre engelska paret som vigt sitt liv åt att lära ut knopar, vänskap och ordning. Visst kan det kännas som om pedagogiken lämnar lite övrigt att önska men i deras stora famnar får alla plats, alla ska med. Det finns så många fler, så många hjältar som använder några av sina 112 timmar varje vecka till att göra det där extra för oss alla, de som lär mig att en insats för andra är berikande och ett sätt att leva i nutid. 


Kanske läser du detta och tänker att ”javisst hjälper jag till här och där men inte så mycket att det kan räknas som särskilt speciellt”. Jo du! För dig tycks det kanske inte som hela världen men för den du hjälper är det just hela världen. Allt vi gör ger ringar på vattnet! En insats eller flera, allt har betydelse. Om du serverar kaffe var sjätte söndag efter en gudstjänst, eller ägnar tre dagar i veckan åt klubbverksamhet, om du gör styrelsearbete bakom kulisserna eller byter en sträng på föreningens gitarr så spelar det roll, du är en hjälte! 

Så efter mitt iakttagande av samhällets alla stöttepelare, volontärerna, tänker jag att jag ska bli bättre på att säga tack. Tack att ni visar att tiden är tillräcklig, att det går att leva i nutid, att mina barn är viktiga för er, att jag kan göra mitt jobb för att ni finns där och stöttar. Tack för att ni kämpar på fast ni inte alltid får den där klappen på axeln som ni förtjänar! Tack för allt ni gör för oss här i solens rike, på Costa del Sol.
            [ingress] => Visste du att varje vecka har du cirka 112 timmars vaken tid att distribuera över? Det är massor av härliga timmar att fylla med innehåll. För några är tiden oändlig, för andra aldrig tillräcklig. En del människor, framförallt barn, lever i nuet och i framtiden. 
            [headline] => De frivilliga som förgyller livet
            [page] => 0
            [modified] => 20191125103036
            [created] => 20191117094731
            [publishStart] => 20191202064900
            [publishStop] => 20200515104759
            [fullArticle] => De frivilliga som förgyller livet Visste du att varje vecka har du cirka 112 timmars vaken tid att distribuera över? Det är massor av härliga timmar att fylla med innehåll. För några är tiden oändlig, för andra aldrig tillräcklig. En del människor, framförallt barn, lever i nuet och i framtiden.  Jag och många med mig lever i framtid och dåtid, men utelämnar allt för ofta nutid. 

Den senaste tiden har jag nyfiket tittat mig omkring och iakttagit hur människor väljer att fylla sin tid här på kusten. 

Med denna nyfikenhet i bakhuvudet har jag börjat att urskilja ett stort gäng vardagshjältar som sällan lyfts fram. Så nu är det dags. I denna krönika vill jag hylla alla de människor som lägger tid och energi på att vara volontärer inom olika verksamheter. De som ger av sig själva för att de önskar uppleva sammanhang och därmed ger sammanhang till andra. Mitt liv påverkas i allra högsta grad av alla de människor som frivilligt delar med sig av sin tid för att samhällshjulen ska snurra på och jag tror nog att vi är väldigt många som på ett eller annat sätt berörs av dessa hjältar. 

De finns i hjälpverksamheters secondhandaffärer, de finns som tolkar på sjukhus, de dyker upp som änglar i soppkök eller som stödjande medmänniska vid ett hembesök. Då jag av naturliga skäl rör mig mycket på Svenska kyrkan möts jag varje vecka av dessa fantastiska människor. De som bakar, grillar, är hjälpledare i kören, pysseldamerna som förbereder julmarknaden, barngruppsledare, kvinnogruppshjältar, cafévolontärer, gudstjänstvärdar och många många fler. 

Jag träffar dem som har rätt specifika volontärsområden så som Bengt Sändh, som stämmer kyrkans gitarr och de kreativa bildväggvolontärerna som planerar och justerar så att underbara konstnärer få blomstra. Tillsammans skapar de så många tillfällen till möten, till nya nätverk och relationer, tillfällen att erbjuda meningsfullhet just här och nu. Och det finns så många fler. Tänk hur klubbarna som Club Nórdico, AHN och Swea alla drivs av frivilliga krafter. Det ordnas föreläsningar, klubbkvällar, golftävlingar, skratt och gemenskap just på grund av att det finns de som får kraft av att glädja sig själva och andra. 


Även utanför mina svenska sammanhang så berörs jag av människors fantastiska insatser. På dotterns kommunala skola finns ett gäng föräldrar som borde få en enorm eloge för sitt arbete. Vid varje tradition som ska firas så finns de där, redo med pyssel och idéer. Vid Halloween genomför de en föreställning som heter Skräckens korridor och barnen var helt till sig. De gick verkligen ”all in” och fick både ris och ros från andra föräldrar som fasade för mardrömsnätter efter en väl genomförd ”Casa de terror”. Vid skolavslutningar stod de där och fixade med crepes, ansiktsmålning och lotterier. De engagerar sig för att barnen ska delta i kampen mot cancer eller springa lopp för att uppmärksamma våld inom familjer. Dessa hjältar som gör mitt liv lite enklare genom att hjälpa mig att förse mitt barn med spanska traditioner, betydelsen av att delta, allt detta för att de utan ersättning värnar om att skapa meningsfullhet för barnen. 


På sonens fotboll finns det brinnande krafter som organiserar utrustning, samåkning till matcher och avslutningsfester. De ser till att alla känner sig välkomna och uppmärksammar mitt barn lite extra när han blygt drar sig bortom gruppen. I scouterna träffar vi på det äldre engelska paret som vigt sitt liv åt att lära ut knopar, vänskap och ordning. Visst kan det kännas som om pedagogiken lämnar lite övrigt att önska men i deras stora famnar får alla plats, alla ska med. Det finns så många fler, så många hjältar som använder några av sina 112 timmar varje vecka till att göra det där extra för oss alla, de som lär mig att en insats för andra är berikande och ett sätt att leva i nutid. 


Kanske läser du detta och tänker att ”javisst hjälper jag till här och där men inte så mycket att det kan räknas som särskilt speciellt”. Jo du! För dig tycks det kanske inte som hela världen men för den du hjälper är det just hela världen. Allt vi gör ger ringar på vattnet! En insats eller flera, allt har betydelse. Om du serverar kaffe var sjätte söndag efter en gudstjänst, eller ägnar tre dagar i veckan åt klubbverksamhet, om du gör styrelsearbete bakom kulisserna eller byter en sträng på föreningens gitarr så spelar det roll, du är en hjälte! 

Så efter mitt iakttagande av samhällets alla stöttepelare, volontärerna, tänker jag att jag ska bli bättre på att säga tack. Tack att ni visar att tiden är tillräcklig, att det går att leva i nutid, att mina barn är viktiga för er, att jag kan göra mitt jobb för att ni finns där och stöttar. Tack för att ni kämpar på fast ni inte alltid får den där klappen på axeln som ni förtjänar! Tack för allt ni gör för oss här i solens rike, på Costa del Sol. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 27914
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det är nödvändigt att segla, har blivit ett romantiskt talesätt om sjömanslivet. Jag är tveksam till detta, eller scheptisk som Dr Dengroth säger i Lorry. Vad jag däremot är helt övertygad om är att det är nödvändigt att leka. 
Va, säger du, ska 75 åriga gubbar och tanter leka? 

Jajamän. Vi har lika stort behov av lekkamrater som våra barnbarn och det är lika kul varje gång att träffa kompisarna när man kommer tillbaka till Nerja. 

Att leka är en fantastisk mänsklig uppfinning. I leken håller man på med något djupt allvarligt, men gör det på skoj. Ta när vi spelar boule. Vi slänger våra klot under djup koncentration, vi mäter med måttband för att se vem som är närmast och vi skjuter bort varandras klot. Vad är detta på ett djupare plan? Jo vi mäter våra förmågor, vi kollar vem som är störst, bäst och kanske vackrast (många, särskilt damerna, är uppiffade och eleganta). Det är rivalitet vi håller på med. I alla spel och tävlingar mäter vi oss med varandra. Det finns ett behov av att kolla var man ligger i hierarkin. Ibland är det på allvar men bäst är om det blir som lek och för oss pensionärer är det lek som gäller. Vi blir inte så mycket bättre. Frågeställningen är väl snarast i vilken takt man blir sämre.

Du kanske säger, ja, ja, männen har alltid hållit på så där. Och det är sant, men kvinnor rivaliserar också. Rivalitet är allmänmänskligt. Det fiffiga med leken är att den mjukar upp det allvarliga och gör att det inte bli en strid på liv och död. Det blir inte lika viktigt att vinna. Man kan förlora och ha kvar sitt goda humör. Man kan säga att vi leker med elden. Det ger livsintensitet, hög närvaro och stärker livsandarna.   

Vissa av kamraterna har svårt med leken. De blir lite för prestationsinriktade och lekmomentet försvinner. För stridisarna ordnar vi tävlingar där de får göra av med lite stridighet. Men när det inte är tävling utan träning, som vi säger, förväntas man att leka. Målet är bra stämning i gruppen och fördjupad gemenskap. Vi har kul och lär känna nya människor. Och det märks. Boulen är populär inom AHN Nerja. Ibland är vi nästan 100 personer som spelar.

De som har svårt att leka lider ibland av mindervärdeskomplex (uttrycket myntades av Alfred Adler 1870-1937, en av de första psykoanalytikerna). För dem blir boulen att de ska bevisa något. De ska visa att de duger. Det blir lätt för allvarligt och de blir ensamma, eftersom gemenskapen går förlorad och den onda spiral som präglar deras liv förstärks. Adler betonade att förmågan att känna gemenskap med andra är viktig för att bli lycklig i livet. Det paradoxala är att genom att vi leker med rivalitet så stärks gemenskapen. 

Man kan se många mänskliga aktiviteter ur lekens perspektiv. Man kan exempelvis leka styrelse eller ordförande i AHN Nerja. Sitter man i styrelsen eller är ordförande ska man vara påläst och seriös. Att bli respekterad blir viktigt. Det gäller att leva upp till rollförväntningarna. (Man undrar vem som skrivit alla pjäser som vi spelar roller i.) 

Ni märker hur moralistiskt och tungt det kan bli. Då gäller det att få in lite lek så att inte kraven lägger sig som en våt filt över alltihop och hämmar kreativiteten. Jag tror att det är för att få in leken som ledningsgrupper åker på olika event som tillhandahålls av dyra managementkonsulter. 

Och vi kan alla tappa leken i våra liv. När man förlorar självförtroende är det lätt hänt. Självförtroende är en färskvara. Det blir starkare när vi tycker oss göra bra saker men minskar när vi känner oss misslyckade. Då gäller det att försöka släppa lite på det högtidliga och kränkta. Det gäller att hitta tillbaka till gemenskapen med andra. Att känna värme och gemenskap är nog de viktigaste ingredienserna för ett lyckligt liv. Leken gör oss till levande människor. Här tror jag att vi gubbar har något viktigt att bidra med. Vi har oftare lättare för att leka än tanterna. 

Så lek, lev och njut som man sa på det glada 70-talet. Se många mänskliga aktiviteter som en lek och släpp loss din kreativitet. Så när du kryper ner i sängen med gumman/gubben ta fram fantasin och se om ni kan få till en rolig sexlek. 
            [ingress] => Navigare necesse est, vivere non est necesse.
Att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt. Detta var den bistra order som sjömännen fick år 56 f.Kr. De skulle ta hem proviant till Rom och det stormade på Medelhavet. Det var bara att ge sig ut. Liknande historier har vi hört i Nerja när fiskarna var tvungna att gå ut med sina båtar trots hårt väder och deras fruar klättrade upp på ett berg för att se om båtarna kom hem igen. 
Hårda bud sa Moses när han fick stentavlorna i huvudet.
            [headline] => Lev livet lekande
            [page] => 0
            [modified] => 20191125103043
            [created] => 20191103101703
            [publishStart] => 20191202064800
            [publishStop] => 20200501111759
            [fullArticle] => Lev livet lekande Navigare necesse est, vivere non est necesse.
Att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt. Detta var den bistra order som sjömännen fick år 56 f.Kr. De skulle ta hem proviant till Rom och det stormade på Medelhavet. Det var bara att ge sig ut. Liknande historier har vi hört i Nerja när fiskarna var tvungna att gå ut med sina båtar trots hårt väder och deras fruar klättrade upp på ett berg för att se om båtarna kom hem igen. 
Hårda bud sa Moses när han fick stentavlorna i huvudet. Det är nödvändigt att segla, har blivit ett romantiskt talesätt om sjömanslivet. Jag är tveksam till detta, eller scheptisk som Dr Dengroth säger i Lorry. Vad jag däremot är helt övertygad om är att det är nödvändigt att leka. 
Va, säger du, ska 75 åriga gubbar och tanter leka? 

Jajamän. Vi har lika stort behov av lekkamrater som våra barnbarn och det är lika kul varje gång att träffa kompisarna när man kommer tillbaka till Nerja. 

Att leka är en fantastisk mänsklig uppfinning. I leken håller man på med något djupt allvarligt, men gör det på skoj. Ta när vi spelar boule. Vi slänger våra klot under djup koncentration, vi mäter med måttband för att se vem som är närmast och vi skjuter bort varandras klot. Vad är detta på ett djupare plan? Jo vi mäter våra förmågor, vi kollar vem som är störst, bäst och kanske vackrast (många, särskilt damerna, är uppiffade och eleganta). Det är rivalitet vi håller på med. I alla spel och tävlingar mäter vi oss med varandra. Det finns ett behov av att kolla var man ligger i hierarkin. Ibland är det på allvar men bäst är om det blir som lek och för oss pensionärer är det lek som gäller. Vi blir inte så mycket bättre. Frågeställningen är väl snarast i vilken takt man blir sämre.

Du kanske säger, ja, ja, männen har alltid hållit på så där. Och det är sant, men kvinnor rivaliserar också. Rivalitet är allmänmänskligt. Det fiffiga med leken är att den mjukar upp det allvarliga och gör att det inte bli en strid på liv och död. Det blir inte lika viktigt att vinna. Man kan förlora och ha kvar sitt goda humör. Man kan säga att vi leker med elden. Det ger livsintensitet, hög närvaro och stärker livsandarna.   

Vissa av kamraterna har svårt med leken. De blir lite för prestationsinriktade och lekmomentet försvinner. För stridisarna ordnar vi tävlingar där de får göra av med lite stridighet. Men när det inte är tävling utan träning, som vi säger, förväntas man att leka. Målet är bra stämning i gruppen och fördjupad gemenskap. Vi har kul och lär känna nya människor. Och det märks. Boulen är populär inom AHN Nerja. Ibland är vi nästan 100 personer som spelar.

De som har svårt att leka lider ibland av mindervärdeskomplex (uttrycket myntades av Alfred Adler 1870-1937, en av de första psykoanalytikerna). För dem blir boulen att de ska bevisa något. De ska visa att de duger. Det blir lätt för allvarligt och de blir ensamma, eftersom gemenskapen går förlorad och den onda spiral som präglar deras liv förstärks. Adler betonade att förmågan att känna gemenskap med andra är viktig för att bli lycklig i livet. Det paradoxala är att genom att vi leker med rivalitet så stärks gemenskapen. 

Man kan se många mänskliga aktiviteter ur lekens perspektiv. Man kan exempelvis leka styrelse eller ordförande i AHN Nerja. Sitter man i styrelsen eller är ordförande ska man vara påläst och seriös. Att bli respekterad blir viktigt. Det gäller att leva upp till rollförväntningarna. (Man undrar vem som skrivit alla pjäser som vi spelar roller i.) 

Ni märker hur moralistiskt och tungt det kan bli. Då gäller det att få in lite lek så att inte kraven lägger sig som en våt filt över alltihop och hämmar kreativiteten. Jag tror att det är för att få in leken som ledningsgrupper åker på olika event som tillhandahålls av dyra managementkonsulter. 

Och vi kan alla tappa leken i våra liv. När man förlorar självförtroende är det lätt hänt. Självförtroende är en färskvara. Det blir starkare när vi tycker oss göra bra saker men minskar när vi känner oss misslyckade. Då gäller det att försöka släppa lite på det högtidliga och kränkta. Det gäller att hitta tillbaka till gemenskapen med andra. Att känna värme och gemenskap är nog de viktigaste ingredienserna för ett lyckligt liv. Leken gör oss till levande människor. Här tror jag att vi gubbar har något viktigt att bidra med. Vi har oftare lättare för att leka än tanterna. 

Så lek, lev och njut som man sa på det glada 70-talet. Se många mänskliga aktiviteter som en lek och släpp loss din kreativitet. Så när du kryper ner i sängen med gumman/gubben ta fram fantasin och se om ni kan få till en rolig sexlek.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 27696
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I år har det blivit extra viktigt att göra en höstlig nystart. För första gången sedan vi satte våra bopålar i marken på Costa del Sol så har väldigt lite gått min väg. Men vad gör vi när det trasslar som mest? Vi går till facebook och letar citat för att skapa mening (obs, sarkastiskt skämt). Min makes nya idol Lionel Richie facebookade här om dagen de bevingade orden ” Sometimes you win, sometimes you learn” och det får väl bli eftertexten till mina senaste sex månader. 

Klyscha eller inte, jag tror dock att Lionel har en poäng. Utmaningar, vare sig vi väljer dem eller att de flyger på oss, kan ju på många sätt, med lite distans, bli till en källa att ösa kunskap ur. Man lär sig vad man vill ha och inte vill ha, vem man är och vem man inte vill vara. Men säg inte det till mig när jag är mitt inne i en livskris! Nå, i mitt och Lionels liv funderar vi tydligen just nu på vad tusan dessa utmaningar/ inspirationer ska lära oss. Jag föreställer mig att Lionel sitter vid en Steinwayflygel på en terrass och tänker medan jag håller mig till mitt elpiano i husets kontorsskrubb. Men kanske har vi kommit fram till ett par liknande hypoteser och slutsatser? 

I detta skede i mitt liv funderar jag mycket över mänskligheten. Det är väl en del av att ha fyllt 40 år kanske? Min slutsats kring mänskligheten just idag är att vi människor är intressanta varelser som ofta söker enkla lösningar på komplexa problem. Våra lösningar är antingen att undvika eller närma oss. Beroende på sinnesstämning hemfaller vi åt det ena eller andra. Kanske är vi av personligheten som undviker situationer som hota status quo, vi kanske önskar en förändring men väljer bort den till fördel för den trygga vardagen. Eller så tillhör vi gänget som på en glidande skala i allt större frekvens tar oss an utmaningar och närmar oss nya situationer med viss nyfikenhet och glada fjärilar i magen. Inget är bättre än det andra, inga värderingar, bara funderingar. 

Just Costa del Sol välkomnar ju varje höst och terminsstart ett stort antal människor av det sistnämnda slaget. De kommer inte för att undvika (även om det finns de också söker sig hit när det trasar till sig i Sverige) utan oftast för att närma sig. Närma sig förändringar och utmaningar, mer familjetid, ökad livskvalitet och förhoppningar om nya vänner och sammanhang. Personer som vill göra livsstilsförändringar och testa på saker i en varmare miljö. Intentioner om att lära spanska och kanske få en eller två spanska vänner. Med deras härlig energi träffar vi dem på skolgårdar, i föreningar, på svenskaffären eller kanske på en restaurang. Vi kanske känner igen oss i känslan av nybyggaranda. 

Efter ett antal år på kusten finns dock risken att ”närma-sig” inställningen byts ut till undvikandebeteende. Kanske orkar du inte fråga fler gånger om när någon flyttade ner och hur länge de tänker stanna. Finns det tillfällen då du upptäcker att du undviker att kolla med den nya mamman i barngruppen om hon vill följa med dig och vänner för att fika eftersom du hörde ju just att hon ”bara” är här för ett år? Hur mycket friare, öppnare och gladare många av oss än uttrycker att vi lever här så finns alltid risken att vi slutar att närma oss de saker som vi kom hit för att uppleva. Efter några år på kusten kanske vi även har gått igenom ett antal svackor i mående, vänner som flyttar, ett par elaka tungor och någon liten känsla av osäkerhet över valet att bo just här. 

Så ett av mina terminsstartslöften blir att se upp för undvikanden och istället inta perspektivet att jag närmar mig en ny höst med nyfikenhet, glädje och öppenhet. Jag kommer fråga efter kunskap från förebilder som bott här länge och som kan känna igen sig i mina svackor. Jag önskar ta hjälp av nyinflyttade människor som har den där fantastiska auran av äventyrsenergi och förundran runt om sig. Jag kommer tillsammans med de som varit här ”ett tag” påminna oss om att det inte var så länge sedan vi själva var nya och sökande efter kontakter och sammanhang. 

Med Lionels ord i ryggen så finns det ju inget att förlora, vi kommer vinna massor med nya upplevelser och förhoppningsvis lära oss en hel del om oss själva när vi närmar oss varandra. Jag sluter även upp bakom Lionels nästa citat: ”Positivt tänkande måste följas upp av positivt agerande”, så jag och Lionel får väl sluta att bara tänka, lämna våra pianon och flyglar ett tag, ge oss ut i stadslivet och närma oss lite härligt folk. Välkommen hösttermin 2019, jag är redo!


            [ingress] => Hösten är otroligt nog på väg. Trots nästan 30 graders värme och strandeftermiddagar så går vi obönhörligt mot skolstart, rutiner och nya åtaganden. För mig blir avslutningen av sommaren och inledningen av terminen att likställa med nyår. Jag skriver listor på terminsstartlöften, köper nya träningskläder och lovar mig själv att gå till frisören minst två gånger under det kommande halvåret. 
            [headline] => Så lyder mitt nya halvårslöfte
            [page] => 0
            [modified] => 20190901124459
            [created] => 20190825131857
            [publishStart] => 20190909064800
            [publishStop] => 20200221121859
            [fullArticle] => Så lyder mitt nya halvårslöfte Hösten är otroligt nog på väg. Trots nästan 30 graders värme och strandeftermiddagar så går vi obönhörligt mot skolstart, rutiner och nya åtaganden. För mig blir avslutningen av sommaren och inledningen av terminen att likställa med nyår. Jag skriver listor på terminsstartlöften, köper nya träningskläder och lovar mig själv att gå till frisören minst två gånger under det kommande halvåret.  I år har det blivit extra viktigt att göra en höstlig nystart. För första gången sedan vi satte våra bopålar i marken på Costa del Sol så har väldigt lite gått min väg. Men vad gör vi när det trasslar som mest? Vi går till facebook och letar citat för att skapa mening (obs, sarkastiskt skämt). Min makes nya idol Lionel Richie facebookade här om dagen de bevingade orden ” Sometimes you win, sometimes you learn” och det får väl bli eftertexten till mina senaste sex månader. 

Klyscha eller inte, jag tror dock att Lionel har en poäng. Utmaningar, vare sig vi väljer dem eller att de flyger på oss, kan ju på många sätt, med lite distans, bli till en källa att ösa kunskap ur. Man lär sig vad man vill ha och inte vill ha, vem man är och vem man inte vill vara. Men säg inte det till mig när jag är mitt inne i en livskris! Nå, i mitt och Lionels liv funderar vi tydligen just nu på vad tusan dessa utmaningar/ inspirationer ska lära oss. Jag föreställer mig att Lionel sitter vid en Steinwayflygel på en terrass och tänker medan jag håller mig till mitt elpiano i husets kontorsskrubb. Men kanske har vi kommit fram till ett par liknande hypoteser och slutsatser? 

I detta skede i mitt liv funderar jag mycket över mänskligheten. Det är väl en del av att ha fyllt 40 år kanske? Min slutsats kring mänskligheten just idag är att vi människor är intressanta varelser som ofta söker enkla lösningar på komplexa problem. Våra lösningar är antingen att undvika eller närma oss. Beroende på sinnesstämning hemfaller vi åt det ena eller andra. Kanske är vi av personligheten som undviker situationer som hota status quo, vi kanske önskar en förändring men väljer bort den till fördel för den trygga vardagen. Eller så tillhör vi gänget som på en glidande skala i allt större frekvens tar oss an utmaningar och närmar oss nya situationer med viss nyfikenhet och glada fjärilar i magen. Inget är bättre än det andra, inga värderingar, bara funderingar. 

Just Costa del Sol välkomnar ju varje höst och terminsstart ett stort antal människor av det sistnämnda slaget. De kommer inte för att undvika (även om det finns de också söker sig hit när det trasar till sig i Sverige) utan oftast för att närma sig. Närma sig förändringar och utmaningar, mer familjetid, ökad livskvalitet och förhoppningar om nya vänner och sammanhang. Personer som vill göra livsstilsförändringar och testa på saker i en varmare miljö. Intentioner om att lära spanska och kanske få en eller två spanska vänner. Med deras härlig energi träffar vi dem på skolgårdar, i föreningar, på svenskaffären eller kanske på en restaurang. Vi kanske känner igen oss i känslan av nybyggaranda. 

Efter ett antal år på kusten finns dock risken att ”närma-sig” inställningen byts ut till undvikandebeteende. Kanske orkar du inte fråga fler gånger om när någon flyttade ner och hur länge de tänker stanna. Finns det tillfällen då du upptäcker att du undviker att kolla med den nya mamman i barngruppen om hon vill följa med dig och vänner för att fika eftersom du hörde ju just att hon ”bara” är här för ett år? Hur mycket friare, öppnare och gladare många av oss än uttrycker att vi lever här så finns alltid risken att vi slutar att närma oss de saker som vi kom hit för att uppleva. Efter några år på kusten kanske vi även har gått igenom ett antal svackor i mående, vänner som flyttar, ett par elaka tungor och någon liten känsla av osäkerhet över valet att bo just här. 

Så ett av mina terminsstartslöften blir att se upp för undvikanden och istället inta perspektivet att jag närmar mig en ny höst med nyfikenhet, glädje och öppenhet. Jag kommer fråga efter kunskap från förebilder som bott här länge och som kan känna igen sig i mina svackor. Jag önskar ta hjälp av nyinflyttade människor som har den där fantastiska auran av äventyrsenergi och förundran runt om sig. Jag kommer tillsammans med de som varit här ”ett tag” påminna oss om att det inte var så länge sedan vi själva var nya och sökande efter kontakter och sammanhang. 

Med Lionels ord i ryggen så finns det ju inget att förlora, vi kommer vinna massor med nya upplevelser och förhoppningsvis lära oss en hel del om oss själva när vi närmar oss varandra. Jag sluter även upp bakom Lionels nästa citat: ”Positivt tänkande måste följas upp av positivt agerande”, så jag och Lionel får väl sluta att bara tänka, lämna våra pianon och flyglar ett tag, ge oss ut i stadslivet och närma oss lite härligt folk. Välkommen hösttermin 2019, jag är redo!

 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 27695
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi som bor delar av året i Spanien upplever nog de flesta att livet är enklare och ofta roligare här. Därför kan det vara förvånande att veta att i en spansk undersökning sa så många som 30 procent samma sak som i den nämnda svenska rapporten. Trots att man i Spanien har mindre av stressymtom än i Sverige. Den höga siffran kan dock bero på att den spanska undersökningen gjordes under den ekonomiska krisen. 

I Sverige har ungefär var fjärde kvinna och sjunde man fått en depressionsdiagnos. Enligt WHO är depression den främsta orsaken till funktionsnedsättning och till och med nedsatt hälsa. Depression är en folksjukdom. I en nyutkommen broschyr från Folkhälsoinstitutet sägs att många äldre med depression inte söker hjälp eftersom man ser det som en naturlig del av åldrandet. Det är helt fel. Hjälp finns att få och alla har rätt till en god psykisk hälsa.

Hos äldre har depression ofta ett långt utdraget förlopp där man kanske söker för sömnsvårigheter eller kroppsliga symtom, inte för sina psykiska problem. Och egentligen är det inte så konstigt. Man närmar sig slutet, kroppen är skruttigare, man kan ha förlorat nära och kära och det som varit kul och stimulerande har tappat sin glans. Allt har blivit grått, trist och meningslöst. Om det kombineras med dålig sömn, ångest och oro är depressionen nära. 

Men det finns hjälp. Både medicin och terapi. Tyvärr är det många som skäms för att de tappat livslusten och inte söker den nödvändiga hjälpen. Eller så förstår man inte att det gråa livet är en depression som går att behandla. En del tar till och med livet av sig. 
Ibland är det svårt att själv inse att man är deprimerad, men anhöriga kan se skillnaden. Så lyssna på dina anhöriga och låt bli i att självmedicinera med alkohol! Flaskan ska man använda när man är glad (med måtta) men undvika när man är ledsen. Det gäller speciellt i Spanien, där ju åtkomsten till alkohol är så mycket enklare.

Jag hörde om en äldre dam som sökte läkare för sina sömnsvårigheter. Den unge doktorn frågade till damens förvåning om hon var deprimerad och om hon hade självmordstankar. Hon hade överhuvudtaget inte tänkt att hennes sömnproblem hade med depression att göra.
Depression går att behandla, men kan också förebyggas. För det senare finns två grundprinciper, motion och socialt umgänge. Det finns nu övertygande bevis om att motion har positiva effekter på hjärnan. Det sätter fart på systemet, blodgenomströmningen ökar och de hjärnceller som nybildas mår bra. ”Use it or lose it” gäller nog det mesta. Bli inte stillasittande, även om det gör ont i benen eller knakar i lederna.

Beträffande umgänget hjälper vänner och bra gemenskap mot det mesta. Vi är sociala djur och behöver varandra. Märker du att en kompis har lagt av och blivit sittande hemma, dra med vederbörande på promenaden eller boulen. Här tror jag att vi hittat meningen med föreningen i AHN Nerja. Den sociala gemenskapen är stark. Folk brukar säga att man har fler vänner i Nerja än i Sverige. Vi ordnar vandringar, spelar boule och cyklar. Så motion får vi. Och ljusbehandling blir det varje dag. 

Det finns beskrivet hur depressionsbehandling tillgick i en indianstam i USA. Den deprimerade befanns ha fått för lite kärlek och uppmärksamhet. Därför ordnades olika aktiviteter, där den sjuke fick vara i centrum. Hon/han fick bo i ett speciellt tält där man gjorde sandmålningar. Hen fick fin mat och hela stammen ansträngde sig för att prata med personen. Behandlingen avslutades en stor fest till vederbörandes ära.

I den moderna medicinen brukas både psykolog och mediciner. Det brukar ha önskvärd effekt. Så gå inte omkring med en smygande depression. Sök hjälp. Depression tillhör inte det normala åldrandet. Alla blir sorgsna ibland. Det tillhör livet, men var noga med att sorgen inte blir permanent och svärtar ner hela tillvaron. Och som sagt motionera, vårda kontakten med dina vänner, skaffa dig bra matvanor (ät gärna tillsammans med andra) och njut av den tid du har kvar. 
”Best things in life are free.”
            [ingress] => Många av oss Spaniensvenskar är i den åldern när livet plötsligt kan ändra sig. En vän eller anhörig dör, man kan åka på någon sjukdom eller liknande. Hos pensionärer är depression en vanlig åkomma och det är en livshotande sjukdom. I Sverige lider 150 000 äldre av det och majoriteten är kvinnor. I en stor svensk undersökning sa 20 procent av befolkningen att de haft en eller flera depressioner under livet. Men det är på inget sätt unikt för Sverige.
            [headline] => Depression aldrig naturligt
            [page] => 0
            [modified] => 20190901124510
            [created] => 20190825125721
            [publishStart] => 20190909064700
            [publishStop] => 20200221115759
            [fullArticle] => Depression aldrig naturligt Många av oss Spaniensvenskar är i den åldern när livet plötsligt kan ändra sig. En vän eller anhörig dör, man kan åka på någon sjukdom eller liknande. Hos pensionärer är depression en vanlig åkomma och det är en livshotande sjukdom. I Sverige lider 150 000 äldre av det och majoriteten är kvinnor. I en stor svensk undersökning sa 20 procent av befolkningen att de haft en eller flera depressioner under livet. Men det är på inget sätt unikt för Sverige. Vi som bor delar av året i Spanien upplever nog de flesta att livet är enklare och ofta roligare här. Därför kan det vara förvånande att veta att i en spansk undersökning sa så många som 30 procent samma sak som i den nämnda svenska rapporten. Trots att man i Spanien har mindre av stressymtom än i Sverige. Den höga siffran kan dock bero på att den spanska undersökningen gjordes under den ekonomiska krisen. 

I Sverige har ungefär var fjärde kvinna och sjunde man fått en depressionsdiagnos. Enligt WHO är depression den främsta orsaken till funktionsnedsättning och till och med nedsatt hälsa. Depression är en folksjukdom. I en nyutkommen broschyr från Folkhälsoinstitutet sägs att många äldre med depression inte söker hjälp eftersom man ser det som en naturlig del av åldrandet. Det är helt fel. Hjälp finns att få och alla har rätt till en god psykisk hälsa.

Hos äldre har depression ofta ett långt utdraget förlopp där man kanske söker för sömnsvårigheter eller kroppsliga symtom, inte för sina psykiska problem. Och egentligen är det inte så konstigt. Man närmar sig slutet, kroppen är skruttigare, man kan ha förlorat nära och kära och det som varit kul och stimulerande har tappat sin glans. Allt har blivit grått, trist och meningslöst. Om det kombineras med dålig sömn, ångest och oro är depressionen nära. 

Men det finns hjälp. Både medicin och terapi. Tyvärr är det många som skäms för att de tappat livslusten och inte söker den nödvändiga hjälpen. Eller så förstår man inte att det gråa livet är en depression som går att behandla. En del tar till och med livet av sig. 
Ibland är det svårt att själv inse att man är deprimerad, men anhöriga kan se skillnaden. Så lyssna på dina anhöriga och låt bli i att självmedicinera med alkohol! Flaskan ska man använda när man är glad (med måtta) men undvika när man är ledsen. Det gäller speciellt i Spanien, där ju åtkomsten till alkohol är så mycket enklare.

Jag hörde om en äldre dam som sökte läkare för sina sömnsvårigheter. Den unge doktorn frågade till damens förvåning om hon var deprimerad och om hon hade självmordstankar. Hon hade överhuvudtaget inte tänkt att hennes sömnproblem hade med depression att göra.
Depression går att behandla, men kan också förebyggas. För det senare finns två grundprinciper, motion och socialt umgänge. Det finns nu övertygande bevis om att motion har positiva effekter på hjärnan. Det sätter fart på systemet, blodgenomströmningen ökar och de hjärnceller som nybildas mår bra. ”Use it or lose it” gäller nog det mesta. Bli inte stillasittande, även om det gör ont i benen eller knakar i lederna.

Beträffande umgänget hjälper vänner och bra gemenskap mot det mesta. Vi är sociala djur och behöver varandra. Märker du att en kompis har lagt av och blivit sittande hemma, dra med vederbörande på promenaden eller boulen. Här tror jag att vi hittat meningen med föreningen i AHN Nerja. Den sociala gemenskapen är stark. Folk brukar säga att man har fler vänner i Nerja än i Sverige. Vi ordnar vandringar, spelar boule och cyklar. Så motion får vi. Och ljusbehandling blir det varje dag. 

Det finns beskrivet hur depressionsbehandling tillgick i en indianstam i USA. Den deprimerade befanns ha fått för lite kärlek och uppmärksamhet. Därför ordnades olika aktiviteter, där den sjuke fick vara i centrum. Hon/han fick bo i ett speciellt tält där man gjorde sandmålningar. Hen fick fin mat och hela stammen ansträngde sig för att prata med personen. Behandlingen avslutades en stor fest till vederbörandes ära.

I den moderna medicinen brukas både psykolog och mediciner. Det brukar ha önskvärd effekt. Så gå inte omkring med en smygande depression. Sök hjälp. Depression tillhör inte det normala åldrandet. Alla blir sorgsna ibland. Det tillhör livet, men var noga med att sorgen inte blir permanent och svärtar ner hela tillvaron. Och som sagt motionera, vårda kontakten med dina vänner, skaffa dig bra matvanor (ät gärna tillsammans med andra) och njut av den tid du har kvar. 
”Best things in life are free.” 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 27468
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi läser om upptäcksresande, uppfinnare, feminister och skådespelare. Vi läser om Moder Teresa och Lady Gaga, om kända och okända kvinnor. Dessa lässtunder gör underverk för den spanska läsförståelsen och vi hjälps åt att rätta uttal och översätta ord. Jag tror att den där boken påverkar mig på fler sätt än rent språkligt. 
I ljuset av ordet rebelltjejer tittar jag mig runt om i min egen bekantskapskrets och ser allt tydligare hur dessa rebelltjejer finns överallt omkring mig. I min närhet lever kvinnor som självständigt tagit sitt pick och pack och flyttat till Spanien, yngre som äldre. Runt om mig finns kvinnor som jonglerar arbete, barn, låga löner eller osäker ekonomi, kvinnor som fightas för att bli tagna på allvar, kvinnor som sökt och hittat rätt plats i livet, kvinnor som längtar till något annat, kvinnor som gråter, skrattar, älskar och kämpar. Jag tänker att jag är lyckligt lottad här i Spanien, att jag har möjligheten att få ta del av så många olika kvinnors berättelser. Livsresor som hjälper mig att hitta min egen väg som människa. 

Det finns en spansk klubb/förening för kvinnor som heter Malas madres (dåliga mammor) vilken startade 2014. Namnet kommer av att grundaren, Laura Baena, önskade slå hål på alla myter och föreställningar kring kvinnor och föräldraskap, arbeta för jämställdhet och skapa opinion för förändring i hemmen och på arbetsplatser. Då jag efter ett år i Spanien bestämde mig för att börja lära mig spanska hittade jag denna klubb på nätet och varje dag försökte jag läsa och översätta ett facebookinlägg från Laura. Helt plötsligt kunde jag känna mig lite mer hemma i mitt nya land. 

Av Malas Madres diskussioner på nätet, i blogginlägg och youtubeklipp hörde jag röster från spanska kvinnor, som liksom jag, hade gett upp kampen om att vara den perfekta modern och som istället ville förenas i de utmaningar som finns i att vara kvinna och även förälder i vår paradoxala tid. Vad menar jag med paradoxal? Jo, det finns ju vissa intressanta motstridigheter i att för sina barn läsa berättelser om flickor som är superhjältar samtidigt som män tar sig rätten att bestämma över kvinnors kroppar. Att inpränta i barnen att feminism handlar om rätten till jämlikhet, fast det finns de som påstår att det egentligen handlar om att man inte ska sminka sig (hör mitt sarkastiska skratt hahaha). Det krävs lite rebellblod för att traska vidare när det patriarkala systemet jobbar på högvarv och berättar för dig hur du bör vara eller inte vara som kvinna, eller prästfru som jag skrev om för några krönikor sedan. 

Då jag befann mig i Madrid förra sommaren hade jag förberett mig för att gå till klubbens högkvarter och se om Laura Baena var där. Till min stora förbluffning blev jag blyg som en försagd tonåring när jag såg henne och helt ”star struck”. Maken försökte hjälpa mig att komma igång, men jag bara gick därifrån. Fy vad dum jag kände mig. Så här ett år senare kan jag skratta åt hela situationen, men vad besviken jag var när jag kom därifrån och inte hade vågat säga något till min nya idol. Jag skrev dock ett mail några dagar senare och berättade att jag hade önskat prata med henne. Denna Laura svarade supertrevligt att jag skulle masa mig tillbaka till Madrid, så att vi kunde utbyta erfarenheter. Jag minns att jag väldigt lycklig tänkte att just så vill jag vara, jag vill få andra att förstå att deras berättelser är viktiga. 

Så varför denna kvinnotext? Jo, för efter allt fler år i livet, efter att ha bott i olika länder, de senaste fem i Spanien, har det blivit allt tydligare för mig att rebelltjejernas berättelse inte endast finns i härliga barnböcker utan att alla vi kvinnor faktiskt har berättelser som skulle passa in i en bok om mod och om att förändra världen. När historieböckerna ”glömmer bort” de kvinnor som har varit med och påverkat världen och när vissa nutida politiska partier arbetar mot kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, blir det allt viktigare att vi hjälper varandra att lyfta blicken och räta på ryggen. Och till dig som kanske tyckte att det blev lite väl kvinnocentrerat denna gång; Var inte orolig, den dag som boken ”Pojkar som vågar vara annorlunda” kommit på spanska lovar jag att läsa även den vid nattning av barnen. 
            [ingress] => Flertalet kvällar i veckan läser jag ”Cuentos de buenas noches para niñas rebeldes” (Godnattsagor för rebelltjejer) för båda mina barn. Här lyfts kvinnor och flickor fram som har gjort eller gör avtryck i sin närmiljö och för världen. 
            [headline] => Kvinnohjältar finns överallt
            [page] => 0
            [modified] => 20190521164726
            [created] => 20190521164600
            [publishStart] => 20190610064400
            [publishStop] => 20191117154559
            [fullArticle] => Kvinnohjältar finns överallt Flertalet kvällar i veckan läser jag ”Cuentos de buenas noches para niñas rebeldes” (Godnattsagor för rebelltjejer) för båda mina barn. Här lyfts kvinnor och flickor fram som har gjort eller gör avtryck i sin närmiljö och för världen.  Vi läser om upptäcksresande, uppfinnare, feminister och skådespelare. Vi läser om Moder Teresa och Lady Gaga, om kända och okända kvinnor. Dessa lässtunder gör underverk för den spanska läsförståelsen och vi hjälps åt att rätta uttal och översätta ord. Jag tror att den där boken påverkar mig på fler sätt än rent språkligt. 
I ljuset av ordet rebelltjejer tittar jag mig runt om i min egen bekantskapskrets och ser allt tydligare hur dessa rebelltjejer finns överallt omkring mig. I min närhet lever kvinnor som självständigt tagit sitt pick och pack och flyttat till Spanien, yngre som äldre. Runt om mig finns kvinnor som jonglerar arbete, barn, låga löner eller osäker ekonomi, kvinnor som fightas för att bli tagna på allvar, kvinnor som sökt och hittat rätt plats i livet, kvinnor som längtar till något annat, kvinnor som gråter, skrattar, älskar och kämpar. Jag tänker att jag är lyckligt lottad här i Spanien, att jag har möjligheten att få ta del av så många olika kvinnors berättelser. Livsresor som hjälper mig att hitta min egen väg som människa. 

Det finns en spansk klubb/förening för kvinnor som heter Malas madres (dåliga mammor) vilken startade 2014. Namnet kommer av att grundaren, Laura Baena, önskade slå hål på alla myter och föreställningar kring kvinnor och föräldraskap, arbeta för jämställdhet och skapa opinion för förändring i hemmen och på arbetsplatser. Då jag efter ett år i Spanien bestämde mig för att börja lära mig spanska hittade jag denna klubb på nätet och varje dag försökte jag läsa och översätta ett facebookinlägg från Laura. Helt plötsligt kunde jag känna mig lite mer hemma i mitt nya land. 

Av Malas Madres diskussioner på nätet, i blogginlägg och youtubeklipp hörde jag röster från spanska kvinnor, som liksom jag, hade gett upp kampen om att vara den perfekta modern och som istället ville förenas i de utmaningar som finns i att vara kvinna och även förälder i vår paradoxala tid. Vad menar jag med paradoxal? Jo, det finns ju vissa intressanta motstridigheter i att för sina barn läsa berättelser om flickor som är superhjältar samtidigt som män tar sig rätten att bestämma över kvinnors kroppar. Att inpränta i barnen att feminism handlar om rätten till jämlikhet, fast det finns de som påstår att det egentligen handlar om att man inte ska sminka sig (hör mitt sarkastiska skratt hahaha). Det krävs lite rebellblod för att traska vidare när det patriarkala systemet jobbar på högvarv och berättar för dig hur du bör vara eller inte vara som kvinna, eller prästfru som jag skrev om för några krönikor sedan. 

Då jag befann mig i Madrid förra sommaren hade jag förberett mig för att gå till klubbens högkvarter och se om Laura Baena var där. Till min stora förbluffning blev jag blyg som en försagd tonåring när jag såg henne och helt ”star struck”. Maken försökte hjälpa mig att komma igång, men jag bara gick därifrån. Fy vad dum jag kände mig. Så här ett år senare kan jag skratta åt hela situationen, men vad besviken jag var när jag kom därifrån och inte hade vågat säga något till min nya idol. Jag skrev dock ett mail några dagar senare och berättade att jag hade önskat prata med henne. Denna Laura svarade supertrevligt att jag skulle masa mig tillbaka till Madrid, så att vi kunde utbyta erfarenheter. Jag minns att jag väldigt lycklig tänkte att just så vill jag vara, jag vill få andra att förstå att deras berättelser är viktiga. 

Så varför denna kvinnotext? Jo, för efter allt fler år i livet, efter att ha bott i olika länder, de senaste fem i Spanien, har det blivit allt tydligare för mig att rebelltjejernas berättelse inte endast finns i härliga barnböcker utan att alla vi kvinnor faktiskt har berättelser som skulle passa in i en bok om mod och om att förändra världen. När historieböckerna ”glömmer bort” de kvinnor som har varit med och påverkat världen och när vissa nutida politiska partier arbetar mot kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, blir det allt viktigare att vi hjälper varandra att lyfta blicken och räta på ryggen. Och till dig som kanske tyckte att det blev lite väl kvinnocentrerat denna gång; Var inte orolig, den dag som boken ”Pojkar som vågar vara annorlunda” kommit på spanska lovar jag att läsa även den vid nattning av barnen.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 27343
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Dom säger att 80 är det nya 60. Ja, när man ser den bloggande Dagny Carlsson 106 år så kan man undra. Det är något med oss 40-talister. Vi vägrar att bli gamla. Som generation har vi haft medvind och sol hela livet. Frågan är om någon generation haft det lika smörigt. Vi är odödliga, men ändå finns han där.

”Vem är du”? säger riddaren Max von Sydow i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.
”Jag är döden. Jag har länge gått vid din sida”, svarar Bengt Ekerot.

Att man har det mesta av tiden bakom sig är helt klart. Kroppen krånglar lite ibland men i sinnet är man fortfarande en ungdom som spanar in läckra brudar/tanter. Det hänger inte ihop. Som pensionärsgubbe ska man sitta på Apelsintorget i Nerja, ha käpp, stickad kofta och keps och prata väder med de andra gubbarna. 

Hur gammal kan man då förvänta sig att bli? I Europa blir de spanska kvinnorna äldst med ett snitt på 86,2 år. De svenska blir 84,2 och kommer på 8:e plats. De svenska gubbarna blir i genomsnitt 80,4 år och hamnar på 5:e plats, samma som de spanska gubbarna. Tendensen i Sverige är att avståndet i livslängd krymper mellan könen. Men livslängd är inte bara en könsfråga utan också en klassfråga. Den förväntade livslängden är 6 år högre för de med eftergymnasial utbildning. De med kort utbildning dör tidigare. Lever längst och friskast gör man i fashionabla Djursholm och inte är det direktörerna på Handelsbanken som dör i arbetsplatsolyckor. 

Den förväntade medellivslängden i Sverige var 1910 59,0 år för kvinnor och 56,4 år för män. Kvinnorna har i genomsnitt blivit cirka 25 äldre och männen cirka 24 år på drygt ett sekel. Jag skulle ha varit jordgubbe för länge sedan om jag levt på den tiden. Så undra på att man är lite vilse i pannkakan. Hur ska jag tänka om min ålder? Är jag så gammal att jag borde sitta och mata duvorna eller ska jag gå på dans och ragga galanta damer? 

Och inte ser vi ut som de spanska gubbarna heller. Dom har sin mundering. De är åldersadekvata, så ska man se ut som 70 plussare. Vi skandinaver har jeans eller kortbrallor, färgglada tröjor och jackor och försöker se ut som ungdomarna, om än med lite rundare magar.

”Forever young, I want to be forever young” sjunger Alphaville (gå in på YouTube och lyssna, en fin låt). Så slår Liemannen till utan att ens gå med på ett schackparti. Någon blir sjuk, någon dör och så blir vi påminda om att ens tid är ändlig. Det tar hårt när kära vänner försvinner och i paradiset ska allt vara som det är i evig tid (nåja). 

Men också efter sjukdom kan man ofta köra vidare. Sjukvården blir bara bättre och bättre på att reparera oss. Flera av våra kamrater har eller har haft sin cancer. Och vi har bytt mycket. Höftar, knän med mera. Vi är som vandrande reservdelslager. Trots detta ordnar vi kurser i jitterbugg och åker skidor i Sierra Nevada. 

Jag vet att jag är gammal, men jag känner mig inte sådan. Kanske ska man börja skilja mellan äldre och äldre-äldre. Som äldre kan man fortsätta som vanligt, ”same procedure as last year”, men som äldre-äldre har man fått sjukdomar eller handikapp som begränsar livet. 

När man tänker på sina egna föräldrar så blev dom tanter och gubbar i förtid. Nu för tiden härskar ett ungdomsideal långt upp i åldrarna. På våra månadsmöten inom AHN är det ett antal raffiga pensionärer med märkeströjor som dyker upp och när man ser på den mängd aktiviteter vi har så kan man undra om vi försöker lura döden genom att ständigt vara upptagna. Och det är faktiskt både sorgligt och obegripligt att man ska lämna det goda liv som vi lever. 

Jag tror inte man ska hålla på så mycket med döden, den kommer när den kommer, utan njuta av livet och se till att det blir meningsfullt. Döden ska inte få kasta alltför långa skuggor över den tid vi har kvar. Döden-döden sa Astrid Lindgren och hennes syster, sedan pratade de om annat. 

Så stanna upp, titta på havet, njut av soluppgången, pussa på frun/gubben och var tacksam för att vi fått den här möjligheten att åldras i ett så bra klimat, på en så vacker plats och med så trevliga kompisar. Och tänk på att ”Best things in life are free”.
            [ingress] => Jag fyller 75 nästa gång. Det är obegripligt. Jag känner mig kanske som någonstans mellan 55 och 65. Jag är pigg, aktiv och frisk. Hur f-n kan man då fylla 75? När man var liten var en 74-åring lastgammal och skulle behandlas varsamt så att vederbörande inte gick sönder. Och nu är man där själv. 
            [headline] => Inte så gammal som man ser ut
            [page] => 0
            [modified] => 20190603090258
            [created] => 20190422115412
            [publishStart] => 20190610064300
            [publishStop] => 20191019115459
            [fullArticle] => Inte så gammal som man ser ut Jag fyller 75 nästa gång. Det är obegripligt. Jag känner mig kanske som någonstans mellan 55 och 65. Jag är pigg, aktiv och frisk. Hur f-n kan man då fylla 75? När man var liten var en 74-åring lastgammal och skulle behandlas varsamt så att vederbörande inte gick sönder. Och nu är man där själv.  Dom säger att 80 är det nya 60. Ja, när man ser den bloggande Dagny Carlsson 106 år så kan man undra. Det är något med oss 40-talister. Vi vägrar att bli gamla. Som generation har vi haft medvind och sol hela livet. Frågan är om någon generation haft det lika smörigt. Vi är odödliga, men ändå finns han där.

”Vem är du”? säger riddaren Max von Sydow i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.
”Jag är döden. Jag har länge gått vid din sida”, svarar Bengt Ekerot.

Att man har det mesta av tiden bakom sig är helt klart. Kroppen krånglar lite ibland men i sinnet är man fortfarande en ungdom som spanar in läckra brudar/tanter. Det hänger inte ihop. Som pensionärsgubbe ska man sitta på Apelsintorget i Nerja, ha käpp, stickad kofta och keps och prata väder med de andra gubbarna. 

Hur gammal kan man då förvänta sig att bli? I Europa blir de spanska kvinnorna äldst med ett snitt på 86,2 år. De svenska blir 84,2 och kommer på 8:e plats. De svenska gubbarna blir i genomsnitt 80,4 år och hamnar på 5:e plats, samma som de spanska gubbarna. Tendensen i Sverige är att avståndet i livslängd krymper mellan könen. Men livslängd är inte bara en könsfråga utan också en klassfråga. Den förväntade livslängden är 6 år högre för de med eftergymnasial utbildning. De med kort utbildning dör tidigare. Lever längst och friskast gör man i fashionabla Djursholm och inte är det direktörerna på Handelsbanken som dör i arbetsplatsolyckor. 

Den förväntade medellivslängden i Sverige var 1910 59,0 år för kvinnor och 56,4 år för män. Kvinnorna har i genomsnitt blivit cirka 25 äldre och männen cirka 24 år på drygt ett sekel. Jag skulle ha varit jordgubbe för länge sedan om jag levt på den tiden. Så undra på att man är lite vilse i pannkakan. Hur ska jag tänka om min ålder? Är jag så gammal att jag borde sitta och mata duvorna eller ska jag gå på dans och ragga galanta damer? 

Och inte ser vi ut som de spanska gubbarna heller. Dom har sin mundering. De är åldersadekvata, så ska man se ut som 70 plussare. Vi skandinaver har jeans eller kortbrallor, färgglada tröjor och jackor och försöker se ut som ungdomarna, om än med lite rundare magar.

”Forever young, I want to be forever young” sjunger Alphaville (gå in på YouTube och lyssna, en fin låt). Så slår Liemannen till utan att ens gå med på ett schackparti. Någon blir sjuk, någon dör och så blir vi påminda om att ens tid är ändlig. Det tar hårt när kära vänner försvinner och i paradiset ska allt vara som det är i evig tid (nåja). 

Men också efter sjukdom kan man ofta köra vidare. Sjukvården blir bara bättre och bättre på att reparera oss. Flera av våra kamrater har eller har haft sin cancer. Och vi har bytt mycket. Höftar, knän med mera. Vi är som vandrande reservdelslager. Trots detta ordnar vi kurser i jitterbugg och åker skidor i Sierra Nevada. 

Jag vet att jag är gammal, men jag känner mig inte sådan. Kanske ska man börja skilja mellan äldre och äldre-äldre. Som äldre kan man fortsätta som vanligt, ”same procedure as last year”, men som äldre-äldre har man fått sjukdomar eller handikapp som begränsar livet. 

När man tänker på sina egna föräldrar så blev dom tanter och gubbar i förtid. Nu för tiden härskar ett ungdomsideal långt upp i åldrarna. På våra månadsmöten inom AHN är det ett antal raffiga pensionärer med märkeströjor som dyker upp och när man ser på den mängd aktiviteter vi har så kan man undra om vi försöker lura döden genom att ständigt vara upptagna. Och det är faktiskt både sorgligt och obegripligt att man ska lämna det goda liv som vi lever. 

Jag tror inte man ska hålla på så mycket med döden, den kommer när den kommer, utan njuta av livet och se till att det blir meningsfullt. Döden ska inte få kasta alltför långa skuggor över den tid vi har kvar. Döden-döden sa Astrid Lindgren och hennes syster, sedan pratade de om annat. 

Så stanna upp, titta på havet, njut av soluppgången, pussa på frun/gubben och var tacksam för att vi fått den här möjligheten att åldras i ett så bra klimat, på en så vacker plats och med så trevliga kompisar. Och tänk på att ”Best things in life are free”. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 27144
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I olika facebookgrupper pågår från och till diskussioner gällande sjukvård, polisinsatser, hantverkare och om spanska frisörer kan konsten att klippa våra ömtåliga nordiska hårstrån. Är det så att vi gärna, hur mycket vi än kämpar mot det, gärna sätter oss själva som den norm som övriga universum bör utgå ifrån? Eller är det snarare så att många av oss bara försöker att hitta rätt bland de olika kulturella kartorna som vi rör oss i? Då många av oss lever i ganska svenska sammanhang kan det ibland kännas overkligt utmanande att testa på värdlandets olika institutioner. Jag menar, vi kan ju gå till svensk läkare om vi vill, eller välja bank med svensk personal, vi kan använda oss av svenska byggfirmor och vi kan sätta våra barn i svensk skola. 

När jag för snart ett år sedan sålunda ansökte om skolplats till dottern i det spanska systemet kände jag mig lite extra modig. Hon ville det själv och varför inte, spanska barn kan ju uppenbarligen läsa och skriva de också. Efter att ha fyllt i ansökningshandlingarna, svettats över alla papper som skulle samlas ihop och funderat på vilka skolor vi skulle välja att söka till åkte jag iväg till vårt första val och registrerade ansökan. Den vänliga damen på skolexpeditionen log snällt och förklarade att det inte fanns en chans i världen att lilla L skulle gå på den skolan då platsbristen var total. Som en naiv optimist tänkte jag att det är väl ändå närhetsprincipen som gäller... för så är det väl i Sverige? 

När beskedet om skolplats dök upp visade det sig att dottern hamnade i den skola som var absolut längst från vårt hem, den enda skolan med platser kvar. Då kom nästa utmaning och massor av tankar. Varför finns det platser på just den skolan, varför vill ingen gå där? När jag började höra runt lite bland svenskar fick skolan mycket ris i omdömet. Få av de som uttalade sig om skolans ”fruktansvärda rykte” hade dock själva haft barn där, faktiskt ingen. Sen var det ju det sedvanliga, spanska skolan är hemsk, strikt och 100 år efter Sverige i utveckling. Ja, uppenbarligen var vi på väg att utsätta vårt barn för en hemsk skolupplevelse om vi satte henne i spansk skola. 

Några veckor innan terminsstart träffade jag på en svensk man som hade haft två barn i samma skola. Världens bästa ställe sa han, bra språkundervisning på grund av alla nationaliteter och engagerade lärare. Ok, vi greppade det där halmstrået och pustade ut något. För hur som haver, det är både tröttsamt och skrämmande att behöva försvara sina val inför människor som vill ens bästa. Tänk om de har rätt? 

Så packade vi den stora ryggsäcken, valde kläder som påminde om en skoluniform (högsta önskan var tydligen en skoluniform då vännerna i andra skolor hade dessa) och nervösa gick vi iväg till den där första dagen. Tiden som följde fylldes av enormt många frågetecken och överbeskyddande frågor till lilltjejen. Har du det bra, är de snälla? Jag strövade fram och tillbaka mellan jobb och skolexpedition (rätt ofta med gråten i halsen över att min spanska kändes så otillräcklig) för att hämta listor på böcker, anmäla till aktiviteter och matsal (hade tydligen missat den informationen tidigare), försöka få ett möte med fröken, köpa skolmaterial och rätt plastbox… Då och då kom tanken, varför satte vi henne här, varför gjorde vi det inte enkelt för oss, visst hade allt varit lättare i Sverige, ordningen rike, listornas paradis, där läraren frågat oss om tid för utvecklingssamtal och inte tvärt om, där skolans innegård inte liknar en filmatisering av ett sydamerikanskt fängelse och där järndörrarna inte stängs framför näsan på föräldrarna. Men dottern ville för allt i världen inte byta skola.

En dag träffade jag på en klasskamrats mamma. Hon berättade glatt att hennes man, flickans styvfar, var svensk och kände till mig. Jag blev så fantastiskt glad, som om just denna svenska koppling var ett mirakel, som att tryggheten låg i det svenska. Så började jag kunna se det extra bra med just denna institution. Skolan ordnar med bio och biblioteksbesök, åker till museum i Málaga, kör yoga på gympalektionen, sjunger kampsånger på fredsdagen och har stora manifestationer för att uppmärksamma våld i nära relationer. 

Det är inte alltid enkelt. Hela skolgrejen är ännu inte särskilt självklar. Jag förstod inte att hämta ut betygen till jul till exempel. Betyg! Herregud, småbarn har väl inga betyg i Sverige! Så vi jobbar vidare med att försöka hitta rätt bland de kulturella kartorna och vägvisarna. Vi försvarar det svenska i Spanien och det spanska när vi är i Sverige. Jag klipper gärna håret hos en härlig svensktalande frisör likaväl som jag diskuterar fogar och lister med den spanska byggkillen Miguel. Det är ju faktiskt rätt häftigt att få vara del av minst två världar. För lilla L finns det inget bättre eller sämre, inga självklara normer eller konstiga regler med skolan. Det finns bara världens bästa fröken och massor av fina klasskompisar.   
            [ingress] => Som spaniensvenskar rör vi oss ständigt mellan vad som anses vara bättre i Sverige och vad som faller oss mer i smaken av det spanska.
            [headline] => Det trygga ej alltid bäst
            [page] => 0
            [modified] => 20190219183211
            [created] => 20190219183007
            [publishStart] => 20190304064400
            [publishStop] => 20190818193059
            [fullArticle] => Det trygga ej alltid bäst Som spaniensvenskar rör vi oss ständigt mellan vad som anses vara bättre i Sverige och vad som faller oss mer i smaken av det spanska. I olika facebookgrupper pågår från och till diskussioner gällande sjukvård, polisinsatser, hantverkare och om spanska frisörer kan konsten att klippa våra ömtåliga nordiska hårstrån. Är det så att vi gärna, hur mycket vi än kämpar mot det, gärna sätter oss själva som den norm som övriga universum bör utgå ifrån? Eller är det snarare så att många av oss bara försöker att hitta rätt bland de olika kulturella kartorna som vi rör oss i? Då många av oss lever i ganska svenska sammanhang kan det ibland kännas overkligt utmanande att testa på värdlandets olika institutioner. Jag menar, vi kan ju gå till svensk läkare om vi vill, eller välja bank med svensk personal, vi kan använda oss av svenska byggfirmor och vi kan sätta våra barn i svensk skola. 

När jag för snart ett år sedan sålunda ansökte om skolplats till dottern i det spanska systemet kände jag mig lite extra modig. Hon ville det själv och varför inte, spanska barn kan ju uppenbarligen läsa och skriva de också. Efter att ha fyllt i ansökningshandlingarna, svettats över alla papper som skulle samlas ihop och funderat på vilka skolor vi skulle välja att söka till åkte jag iväg till vårt första val och registrerade ansökan. Den vänliga damen på skolexpeditionen log snällt och förklarade att det inte fanns en chans i världen att lilla L skulle gå på den skolan då platsbristen var total. Som en naiv optimist tänkte jag att det är väl ändå närhetsprincipen som gäller... för så är det väl i Sverige? 

När beskedet om skolplats dök upp visade det sig att dottern hamnade i den skola som var absolut längst från vårt hem, den enda skolan med platser kvar. Då kom nästa utmaning och massor av tankar. Varför finns det platser på just den skolan, varför vill ingen gå där? När jag började höra runt lite bland svenskar fick skolan mycket ris i omdömet. Få av de som uttalade sig om skolans ”fruktansvärda rykte” hade dock själva haft barn där, faktiskt ingen. Sen var det ju det sedvanliga, spanska skolan är hemsk, strikt och 100 år efter Sverige i utveckling. Ja, uppenbarligen var vi på väg att utsätta vårt barn för en hemsk skolupplevelse om vi satte henne i spansk skola. 

Några veckor innan terminsstart träffade jag på en svensk man som hade haft två barn i samma skola. Världens bästa ställe sa han, bra språkundervisning på grund av alla nationaliteter och engagerade lärare. Ok, vi greppade det där halmstrået och pustade ut något. För hur som haver, det är både tröttsamt och skrämmande att behöva försvara sina val inför människor som vill ens bästa. Tänk om de har rätt? 

Så packade vi den stora ryggsäcken, valde kläder som påminde om en skoluniform (högsta önskan var tydligen en skoluniform då vännerna i andra skolor hade dessa) och nervösa gick vi iväg till den där första dagen. Tiden som följde fylldes av enormt många frågetecken och överbeskyddande frågor till lilltjejen. Har du det bra, är de snälla? Jag strövade fram och tillbaka mellan jobb och skolexpedition (rätt ofta med gråten i halsen över att min spanska kändes så otillräcklig) för att hämta listor på böcker, anmäla till aktiviteter och matsal (hade tydligen missat den informationen tidigare), försöka få ett möte med fröken, köpa skolmaterial och rätt plastbox… Då och då kom tanken, varför satte vi henne här, varför gjorde vi det inte enkelt för oss, visst hade allt varit lättare i Sverige, ordningen rike, listornas paradis, där läraren frågat oss om tid för utvecklingssamtal och inte tvärt om, där skolans innegård inte liknar en filmatisering av ett sydamerikanskt fängelse och där järndörrarna inte stängs framför näsan på föräldrarna. Men dottern ville för allt i världen inte byta skola.

En dag träffade jag på en klasskamrats mamma. Hon berättade glatt att hennes man, flickans styvfar, var svensk och kände till mig. Jag blev så fantastiskt glad, som om just denna svenska koppling var ett mirakel, som att tryggheten låg i det svenska. Så började jag kunna se det extra bra med just denna institution. Skolan ordnar med bio och biblioteksbesök, åker till museum i Málaga, kör yoga på gympalektionen, sjunger kampsånger på fredsdagen och har stora manifestationer för att uppmärksamma våld i nära relationer. 

Det är inte alltid enkelt. Hela skolgrejen är ännu inte särskilt självklar. Jag förstod inte att hämta ut betygen till jul till exempel. Betyg! Herregud, småbarn har väl inga betyg i Sverige! Så vi jobbar vidare med att försöka hitta rätt bland de kulturella kartorna och vägvisarna. Vi försvarar det svenska i Spanien och det spanska när vi är i Sverige. Jag klipper gärna håret hos en härlig svensktalande frisör likaväl som jag diskuterar fogar och lister med den spanska byggkillen Miguel. Det är ju faktiskt rätt häftigt att få vara del av minst två världar. För lilla L finns det inget bättre eller sämre, inga självklara normer eller konstiga regler med skolan. Det finns bara världens bästa fröken och massor av fina klasskompisar.    
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 26957
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I Stockholm är det minsann annorlunda. Där lever många i ensamhushåll och några barn som är med ute på krogen finns inte på kartan. Om dom vore det skulle det bli en orosanmälan till socialen. Hur ska man förstå sammanhållningen i de spanska familjerna och ensamlivet i många nordiska? Två historiker, Lars Trädgårdh och Henrik Berggren, som skrev boken Är svensken människa (2015)  har studerat de reformer som ligger till grund för vårt välfärdssamhälle (barn- och äldreomsorg, A-kassa, sjukförsäkring, pensionssystem, föräldraförsäkring, särbeskattning med mera). De drar slutsatsen att reformerna syftat till att ge individen frihet från att vara beroende av andras välvilja. Man ska slippa ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och sjuka. Föräldrar ska slippa att bli låsta av att se till barnen så att man kan arbeta. Blir man arbetslös eller sjuk ska samhället finnas där och stötta upp. Ingen ska vara beroende av välgörenhet. Välfärdssamhället är fantastiskt och har gjort att vi kan känna trygghet. Men finns det en baksida på medaljen? 

Hur ser det då ut i Spanien? Spanska mor- och farföräldrar är bäst i hela Europa på att ta hand om sina barnbarn. De ställer upp hur mycket som helst. De hämtar och lämnar på dagis och skola, eller tar själva hand om barnbarnen under dagen. Farmor eller mormor lagar dessutom lunchen till siestan. Under den ekonomiska krisen var det tack vare farmor och mormor som många familjer överlevde. En spansk arbetstagare har ofta mycket långa arbetsdagar. Har man längre pendelavstånd blir det inte aktuellt att åka hem, äta lunch och sova en skvätt. Många är borta från familjen upp till tolv timmar, med någon konstig dötid mitt på dagen som kallas siesta. 

Kvinnorna är mindre ute i arbetslivet i Spanien men tycker ändå att det svårt att få det att gå ihop med barntillsyn. Allt detta har medfört att nativiteten sjunkit drastiskt. En spansk kvinna får 1,39 barn i genomsnitt (i Sverige 1,94). Och man gifter sig vid högre ålder och bor hemma längre. Sedan skilsmässolagen infördes 1981 har det blivit vanligare med familjekonstellationer som finns hos oss med dina, mina och våra barn, samkönade familjer och liknande. Tidigare gifte sig mannen och kvinnan för hela livet och fick en herrans massa barn. Preventivmedel är väl inte katolska kyrkans bästa gren.

Man kan säga att den spanska familjen är på väg mot den som finns i Sverige och i övriga Europa. Fortfarande verkar dock det sociala skyddsnätet inte vara lika utbyggt. 15 procent av de spanska familjerna med en yrkesarbetande lever under fattigdomsgränsen, vilket är sämst i Europa. I den spanska familjen är man fortfarande starkt beroende av varandra. Vad innebär det? Ja att livet präglas lite mer av nödvändighet än av frihet. Farmor och farfar kanske måste ställa upp. Men de verkar göra det med glädje. Och tänk om det också finns något bra med nödvändighet, något som vi kanske missat. Frihetsinskräkningen är kanske värd priset. Man kan få gemenskap i utbyte. Relationer går lite upp och ner men de består om man behöver varandra.  När inte samhället rycker in får man lita till släkten eller klanen. Med för- och nackdelar.

I vårt självförverkligande och frihetstörstande samhälle ska en partner vara perfekt, annars får det vara. ”Jag klarar mig själv. Jag lever hellre ensam än med någon som inte lever upp till mina krav”. I kvinnofrigörelsens tecken har det också påpekats att kvinnor måste lämna sina skruttiga gubbar. Men tänk om man skiljer sig för lätt?
Många av oss nordbor som lever delar av året i Nerja säger att vi har mer kompisar här än hemma och att det är den goda gemenskapen som gör att vi trivs så bra. Den spanska modellen har kanske påverkat oss till att bli mer mänskliga.

Förnöjsamhet är en dygd heter det och det krävs lite förnöjsamhet för att hitta fram till det goda beroendet. För det är väl det som är målet, inte bara att klippa av oönskade bindningar. Eller som fotbollsfansen i Liverpool sjunger: You never walk alone. 

            [ingress] => Visst har dom fin sammanhållning, säger vi till varandra när den spanska familjen väller ut på stranden med utrustning som gällde det ett mindre fälttåg. Tält, grill, kylväska, sittstolar och gamla mormor och morfar. På vår tapasbar ser vi det också. Barnen springer runt och stojar fast klockan är över tio. Vilken trevlig livsstil dom har, säger vi, sammanhållning och gemenskap. 
            [headline] => Det goda beroendet
            [page] => 0
            [modified] => 20190110110125
            [created] => 20190108165009
            [publishStart] => 20190304064300
            [publishStop] => 20190707175059
            [fullArticle] => Det goda beroendet Visst har dom fin sammanhållning, säger vi till varandra när den spanska familjen väller ut på stranden med utrustning som gällde det ett mindre fälttåg. Tält, grill, kylväska, sittstolar och gamla mormor och morfar. På vår tapasbar ser vi det också. Barnen springer runt och stojar fast klockan är över tio. Vilken trevlig livsstil dom har, säger vi, sammanhållning och gemenskap.  I Stockholm är det minsann annorlunda. Där lever många i ensamhushåll och några barn som är med ute på krogen finns inte på kartan. Om dom vore det skulle det bli en orosanmälan till socialen. Hur ska man förstå sammanhållningen i de spanska familjerna och ensamlivet i många nordiska? Två historiker, Lars Trädgårdh och Henrik Berggren, som skrev boken Är svensken människa (2015)  har studerat de reformer som ligger till grund för vårt välfärdssamhälle (barn- och äldreomsorg, A-kassa, sjukförsäkring, pensionssystem, föräldraförsäkring, särbeskattning med mera). De drar slutsatsen att reformerna syftat till att ge individen frihet från att vara beroende av andras välvilja. Man ska slippa ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och sjuka. Föräldrar ska slippa att bli låsta av att se till barnen så att man kan arbeta. Blir man arbetslös eller sjuk ska samhället finnas där och stötta upp. Ingen ska vara beroende av välgörenhet. Välfärdssamhället är fantastiskt och har gjort att vi kan känna trygghet. Men finns det en baksida på medaljen? 

Hur ser det då ut i Spanien? Spanska mor- och farföräldrar är bäst i hela Europa på att ta hand om sina barnbarn. De ställer upp hur mycket som helst. De hämtar och lämnar på dagis och skola, eller tar själva hand om barnbarnen under dagen. Farmor eller mormor lagar dessutom lunchen till siestan. Under den ekonomiska krisen var det tack vare farmor och mormor som många familjer överlevde. En spansk arbetstagare har ofta mycket långa arbetsdagar. Har man längre pendelavstånd blir det inte aktuellt att åka hem, äta lunch och sova en skvätt. Många är borta från familjen upp till tolv timmar, med någon konstig dötid mitt på dagen som kallas siesta. 

Kvinnorna är mindre ute i arbetslivet i Spanien men tycker ändå att det svårt att få det att gå ihop med barntillsyn. Allt detta har medfört att nativiteten sjunkit drastiskt. En spansk kvinna får 1,39 barn i genomsnitt (i Sverige 1,94). Och man gifter sig vid högre ålder och bor hemma längre. Sedan skilsmässolagen infördes 1981 har det blivit vanligare med familjekonstellationer som finns hos oss med dina, mina och våra barn, samkönade familjer och liknande. Tidigare gifte sig mannen och kvinnan för hela livet och fick en herrans massa barn. Preventivmedel är väl inte katolska kyrkans bästa gren.

Man kan säga att den spanska familjen är på väg mot den som finns i Sverige och i övriga Europa. Fortfarande verkar dock det sociala skyddsnätet inte vara lika utbyggt. 15 procent av de spanska familjerna med en yrkesarbetande lever under fattigdomsgränsen, vilket är sämst i Europa. I den spanska familjen är man fortfarande starkt beroende av varandra. Vad innebär det? Ja att livet präglas lite mer av nödvändighet än av frihet. Farmor och farfar kanske måste ställa upp. Men de verkar göra det med glädje. Och tänk om det också finns något bra med nödvändighet, något som vi kanske missat. Frihetsinskräkningen är kanske värd priset. Man kan få gemenskap i utbyte. Relationer går lite upp och ner men de består om man behöver varandra.  När inte samhället rycker in får man lita till släkten eller klanen. Med för- och nackdelar.

I vårt självförverkligande och frihetstörstande samhälle ska en partner vara perfekt, annars får det vara. ”Jag klarar mig själv. Jag lever hellre ensam än med någon som inte lever upp till mina krav”. I kvinnofrigörelsens tecken har det också påpekats att kvinnor måste lämna sina skruttiga gubbar. Men tänk om man skiljer sig för lätt?
Många av oss nordbor som lever delar av året i Nerja säger att vi har mer kompisar här än hemma och att det är den goda gemenskapen som gör att vi trivs så bra. Den spanska modellen har kanske påverkat oss till att bli mer mänskliga.

Förnöjsamhet är en dygd heter det och det krävs lite förnöjsamhet för att hitta fram till det goda beroendet. För det är väl det som är målet, inte bara att klippa av oönskade bindningar. Eller som fotbollsfansen i Liverpool sjunger: You never walk alone. 
 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 26758
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Häromdagen gick jag med snabba steg i centrala Fuengirola på väg mot dotterns skola. Som vanligt var jag något sent ute och hunden for som en vante bakom. Så plötsligt hörde jag någon ropa på härligt bred skånska; hallå prästfrun! Jag stannade upp en sekund och for runt med blicken… så stod han där, en av våra härliga besökare på kyrkan, med ett brett leende och en varm famn. En snabb kram och några få ord senare var jag åter på språng. 


I min ungdoms vildaste fantasier om framtiden såg jag knappast scenariot att vara en prästfru eller att jag skulle stanna till och lyssna på tilltalet. Jag ansåg mig kanske inte ens vara någons fru utan mer en rundresande cirkusartist med världen som mitt arbetsfält. Nå, visst har jag ställt till med en jäkla cirkus då och då, slukat eld i form av brännande kommentarer och gått på diplomatiska linor i diverse diskussioner men några tigrar, det har jag aldrig lyckats tämja. Sedan jag flyttade utomlands med mannen, prästen, har många personer på härligt manér skämtat om min roll som prästens fru. Det finns dom som på allvar har frågat om jag är anställd som prästfru och de som berättat för mig hur en prästfru bör uppföra sig. 

På första utlandsjobbet fick jag höra att prästfrun alltid ansvarat för kyrkans dukskåp och att mangla var en dygd. När vi anlände till Spanien förväntades prästfrun stå för bullbaket och grilljerande av julskinka. Många historier har berättats för mig om mina föregångare, en kallades döden, en annan var älskad av alla, en tredje hade en affär med någon vaktmästare. Ja, vi verkar vara en egensinnig men uppstyrd bunt vi prästfruar. Något som är lite spännande är ju att för våra spanska vänner har skämten och stereotyperna av en prästfru inget värde. Det finns liksom ingen av min sort att jämföra med eller föreställa sig. Prästerna här har ju inga fruar, eventuellt har de en eller ett par älskarinnor och några barn på sidan, men det där med en fru är ju liksom ingen tradition bland katoliker. 


När jag först kom till Spanien gjordes ett personporträtt av mig i en av de svenska magasinen. Journalisten och min numera goda vän, Sara och jag skrattade gott åt rubriken: Ingen bullbakande prästfru! Artikeln ledde framförallt till många positiva kommentarer, men den kunde ju också anses som lite utmanande. Gjorde jag narr av mina företrädare? Men nej, de kvinnor och män (prästmakar) som gått före mig är ju fantastiska. Det är ju just de som har lagt grunden för att jag idag inte behöver definieras av min partners yrke utan får forma min helt egna plattform.


Som representant för Svenska kyrkan får jag ta del av mycket ros och lite ris. Det händer att jag får höra att vi inte passar in i mallen, är för politiska, för okristna, för glada, för direkta, för mycket.., ja allt det där som ett ”lagom” prästpar bör undvika. När det händer brukar jag försöka tänka på det där med cirkusen igen, att jag har möjlighet att svinga mig vidare till nästa avsats och sikta på nästa trampett. Det gäller att skaka av sig, ta sikte på målet och hålla balansen. 


Här i Spanien och framförallt på Costa del Sol finns det mycket utrymme för att jag ska kunna hoppa mellan trapetser och svinga mig i linor. Här samlas en härligt stor grupp människor som kanske inte alltid är så traditionella och som lever efter devisen: allt är möjligt. För om inte allt vore möjligt hade ju ingen av oss lyckats flytta hit! 


Som prästens fru på kusten är det lika accepterat att dansa fram på catwalken en eftermiddag i Marbella som att sjunga på högmässan. Som fru till prästen är det, på Costa del Sol, helt ok att vara feminist och jämställdhetsivrare, klä dottern i en hondjävuls kostym och rocka loss med sonen till ”Highway to hell”. Hur kan det vara så? Jo, helt enkelt för att bland många svenskar på kusten verkar det finnas en utbredd tro på att livet inte är antingen eller utan både och. Det är som oftast accepterat att vara lite på gränsen och annorlunda, samtidigt som vi tycker det är härligt att få skämta lite med våra traditionella roller. Så jag fortsätter att vända mig om när någon ropar på prästfrun, jag fortsätter att lämna bullbaket till experterna och vem vet, kanske lyckas jag tämja en mänsklig tiger eller två i framtida samtal om politik. 
            [ingress] => Prästhustru är i motsats till vad en del tror inget yrke. Det är utan tvekan en roll, men en roll som jag fyller och tänjer ut efter egen förmåga. Inte alla är förstående till mina tolkningar, men sådan är jag  – på gott och ont.
            [headline] => Prästfru med djävlar anamma
            [page] => 0
            [modified] => 20181113164050
            [created] => 20181113155634
            [publishStart] => 20181203064400
            [publishStop] => 20190512165659
            [fullArticle] => Prästfru med djävlar anamma Prästhustru är i motsats till vad en del tror inget yrke. Det är utan tvekan en roll, men en roll som jag fyller och tänjer ut efter egen förmåga. Inte alla är förstående till mina tolkningar, men sådan är jag  – på gott och ont. Häromdagen gick jag med snabba steg i centrala Fuengirola på väg mot dotterns skola. Som vanligt var jag något sent ute och hunden for som en vante bakom. Så plötsligt hörde jag någon ropa på härligt bred skånska; hallå prästfrun! Jag stannade upp en sekund och for runt med blicken… så stod han där, en av våra härliga besökare på kyrkan, med ett brett leende och en varm famn. En snabb kram och några få ord senare var jag åter på språng. 


I min ungdoms vildaste fantasier om framtiden såg jag knappast scenariot att vara en prästfru eller att jag skulle stanna till och lyssna på tilltalet. Jag ansåg mig kanske inte ens vara någons fru utan mer en rundresande cirkusartist med världen som mitt arbetsfält. Nå, visst har jag ställt till med en jäkla cirkus då och då, slukat eld i form av brännande kommentarer och gått på diplomatiska linor i diverse diskussioner men några tigrar, det har jag aldrig lyckats tämja. Sedan jag flyttade utomlands med mannen, prästen, har många personer på härligt manér skämtat om min roll som prästens fru. Det finns dom som på allvar har frågat om jag är anställd som prästfru och de som berättat för mig hur en prästfru bör uppföra sig. 

På första utlandsjobbet fick jag höra att prästfrun alltid ansvarat för kyrkans dukskåp och att mangla var en dygd. När vi anlände till Spanien förväntades prästfrun stå för bullbaket och grilljerande av julskinka. Många historier har berättats för mig om mina föregångare, en kallades döden, en annan var älskad av alla, en tredje hade en affär med någon vaktmästare. Ja, vi verkar vara en egensinnig men uppstyrd bunt vi prästfruar. Något som är lite spännande är ju att för våra spanska vänner har skämten och stereotyperna av en prästfru inget värde. Det finns liksom ingen av min sort att jämföra med eller föreställa sig. Prästerna här har ju inga fruar, eventuellt har de en eller ett par älskarinnor och några barn på sidan, men det där med en fru är ju liksom ingen tradition bland katoliker. 


När jag först kom till Spanien gjordes ett personporträtt av mig i en av de svenska magasinen. Journalisten och min numera goda vän, Sara och jag skrattade gott åt rubriken: Ingen bullbakande prästfru! Artikeln ledde framförallt till många positiva kommentarer, men den kunde ju också anses som lite utmanande. Gjorde jag narr av mina företrädare? Men nej, de kvinnor och män (prästmakar) som gått före mig är ju fantastiska. Det är ju just de som har lagt grunden för att jag idag inte behöver definieras av min partners yrke utan får forma min helt egna plattform.


Som representant för Svenska kyrkan får jag ta del av mycket ros och lite ris. Det händer att jag får höra att vi inte passar in i mallen, är för politiska, för okristna, för glada, för direkta, för mycket.., ja allt det där som ett ”lagom” prästpar bör undvika. När det händer brukar jag försöka tänka på det där med cirkusen igen, att jag har möjlighet att svinga mig vidare till nästa avsats och sikta på nästa trampett. Det gäller att skaka av sig, ta sikte på målet och hålla balansen. 


Här i Spanien och framförallt på Costa del Sol finns det mycket utrymme för att jag ska kunna hoppa mellan trapetser och svinga mig i linor. Här samlas en härligt stor grupp människor som kanske inte alltid är så traditionella och som lever efter devisen: allt är möjligt. För om inte allt vore möjligt hade ju ingen av oss lyckats flytta hit! 


Som prästens fru på kusten är det lika accepterat att dansa fram på catwalken en eftermiddag i Marbella som att sjunga på högmässan. Som fru till prästen är det, på Costa del Sol, helt ok att vara feminist och jämställdhetsivrare, klä dottern i en hondjävuls kostym och rocka loss med sonen till ”Highway to hell”. Hur kan det vara så? Jo, helt enkelt för att bland många svenskar på kusten verkar det finnas en utbredd tro på att livet inte är antingen eller utan både och. Det är som oftast accepterat att vara lite på gränsen och annorlunda, samtidigt som vi tycker det är härligt att få skämta lite med våra traditionella roller. Så jag fortsätter att vända mig om när någon ropar på prästfrun, jag fortsätter att lämna bullbaket till experterna och vem vet, kanske lyckas jag tämja en mänsklig tiger eller två i framtida samtal om politik.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 26781
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Om du har missat Helens silverstämma gå in på YouTube och sök på Aj,aj,aj – vilken röd liten ros. Det är en sådan där låt som fastnar i skallen och som man kan gå och nynna i flera dagar. Den handlar om den passionerade spanjoren och den stele och kylige nordbon. Fördomar? Ja visst. Det finns säkert passionerade nordbor och kyliga spanjorer. Den här typen av VI och DOM-tänkande har blivit vanligt. Det är kvinnor från Venus och män från Mars (eller om det var tvärtom). Det är invandrare, romer, HBTQare och så vidare. Varje gruppering har sina attityder och regler och över gränserna finns föga förståelse. Snarare blir det lätt näthat när någon som inte tillhör grupperingen yttrar sig.  Motståndaren blir rasist, manschauvinist eller hetronormativ. Män kan inte förstå kvinnor, hetero inte homo, svenskar inte spanjorer och så vidare. En av mina psykoanalytiska favoriter sa en gång att vi människor är väldigt lika samtidigt som vi också är olika och det gäller att ha båda sakerna i huvudet samtidigt. 

VI och DOM-tänkandet leder ofta till att VI har alla goda egenskaper, medan DOM har alla onda. Allt elände är deras fel. Bara vi inte hade så många invandrare skulle Sverige vara ett bättre land tyckte 17 procent i valet. Att skylla på dom är ett effektivt sätt att undvika att titta på sitt eget. Själv är man gärna ett offer för deras ondska och vill så förbli.

Alla män är talibaner sa Gudrun Schyman en gång i en debatt. Det här är ett exempel på Vi och Dom-tänkande som jag ogillar. Varför ska jag som någorlunda hygglig man bli jämförd med sådana som hugger huvudet av folk och förnekar flickor att gå i skola? 

Män som kan bli våldsamma är de som vi psykologer kallar för patologiska narcissister och dessa tycks öka i antal. De har en grandios självbild, stort behov av uppmärksamhet, ingen empati med andra, är ständigt missförstådda och lättkränkta, har dåligt med sociala kontakter och är potentiellt farliga. Sådana personer ligger ofta bakom våld, som skjutningar av olika slag. De är ensamvargarna som slår till, som Breivik i Norge. De kan också slå ihjäl sin kvinna om de känner sig kränkta av henne.

Nationalister tänker också i termer av VI och DOM. Vi måste försvara vår nation mot dom (islamister, invandrare, judar, vänsterliberaler med flera). Dom är en helt annan sort som man kan göra vad som helst med (gasa ihjäl exempelvis). 

Mot VI och DOM-ideologin står en tolerant inkluderande ideologi. Utgångspunkten är att vi är alla människor med likartade behov. Man kan se den attityden som en grundbult i den liberala demokratin. Vi diskuterar åsiktsskillnader men accepterar varandra som personer. Olikheter är intressanta och kan bli föremål för viktiga diskussioner. VI och DOM däremot splittrar, höjer konfliktnivån och leder till hat och fördömanden.

Varför har VI och DOM-attityden då ökat? Varför ökar nationalismen och varför har fler auktoritära ledare blivit valda till höga ämbeten? Jag kan inte låta bli att tänka på hur den snabba utvecklingen har påverkat människor (IT-revolutionen, globaliseringen, näringsgrenar och jobb som försvinner, jämställdhetsrevolutionen med mera).

Det finns många som inte hänger med och som ogillar förändringarna, framför allt män. Lågutbildade män har blivit förlorarna i de snabba förändringarna. Det är lågutbildade män på landet som stöder Trump, det är lågutbildade män som röstar på SD. Och de arabiska männen verkar inte ha kommit upp på banan (fördom?). Är man looser vill man gärna ha någon att känna sig överlägsen gentemot. Hittar man då en grupp som är DOM och en grupp som är VI kan man känna sig bättre till mods. Man kan ju också vända sitt missnöje och hat mot ”eliten”. Vi lever i en explosiv tid.

Det är här på sin plats att betona att i FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna sägs bland annat: att alla människor är lika mycket värda, att mänskliga rättigheter gäller lika för alla, att länder ska skydda människorna så att de känner sig trygga, att alla ska behandlas lika inför lagen, att människor själva ska få bestämma över sina liv, att länder ska bekämpa fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva.
            [ingress] => Kommer du ihåg Helene Sjöholm (ja, jag vet att det tar ett tag) när hon sjunger:
”d´ ä ´det som gör skillan´n så rasande stor
på en falsk eller äkta spanjor.”
            [headline] => Vi är faktiskt inte så olika
            [page] => 0
            [modified] => 20181122102934
            [created] => 20181119122442
            [publishStart] => 20181203064300
            [publishStop] => 20190518132459
            [fullArticle] => Vi är faktiskt inte så olika Kommer du ihåg Helene Sjöholm (ja, jag vet att det tar ett tag) när hon sjunger:
”d´ ä ´det som gör skillan´n så rasande stor
på en falsk eller äkta spanjor.” Om du har missat Helens silverstämma gå in på YouTube och sök på Aj,aj,aj – vilken röd liten ros. Det är en sådan där låt som fastnar i skallen och som man kan gå och nynna i flera dagar. Den handlar om den passionerade spanjoren och den stele och kylige nordbon. Fördomar? Ja visst. Det finns säkert passionerade nordbor och kyliga spanjorer. Den här typen av VI och DOM-tänkande har blivit vanligt. Det är kvinnor från Venus och män från Mars (eller om det var tvärtom). Det är invandrare, romer, HBTQare och så vidare. Varje gruppering har sina attityder och regler och över gränserna finns föga förståelse. Snarare blir det lätt näthat när någon som inte tillhör grupperingen yttrar sig.  Motståndaren blir rasist, manschauvinist eller hetronormativ. Män kan inte förstå kvinnor, hetero inte homo, svenskar inte spanjorer och så vidare. En av mina psykoanalytiska favoriter sa en gång att vi människor är väldigt lika samtidigt som vi också är olika och det gäller att ha båda sakerna i huvudet samtidigt. 

VI och DOM-tänkandet leder ofta till att VI har alla goda egenskaper, medan DOM har alla onda. Allt elände är deras fel. Bara vi inte hade så många invandrare skulle Sverige vara ett bättre land tyckte 17 procent i valet. Att skylla på dom är ett effektivt sätt att undvika att titta på sitt eget. Själv är man gärna ett offer för deras ondska och vill så förbli.

Alla män är talibaner sa Gudrun Schyman en gång i en debatt. Det här är ett exempel på Vi och Dom-tänkande som jag ogillar. Varför ska jag som någorlunda hygglig man bli jämförd med sådana som hugger huvudet av folk och förnekar flickor att gå i skola? 

Män som kan bli våldsamma är de som vi psykologer kallar för patologiska narcissister och dessa tycks öka i antal. De har en grandios självbild, stort behov av uppmärksamhet, ingen empati med andra, är ständigt missförstådda och lättkränkta, har dåligt med sociala kontakter och är potentiellt farliga. Sådana personer ligger ofta bakom våld, som skjutningar av olika slag. De är ensamvargarna som slår till, som Breivik i Norge. De kan också slå ihjäl sin kvinna om de känner sig kränkta av henne.

Nationalister tänker också i termer av VI och DOM. Vi måste försvara vår nation mot dom (islamister, invandrare, judar, vänsterliberaler med flera). Dom är en helt annan sort som man kan göra vad som helst med (gasa ihjäl exempelvis). 

Mot VI och DOM-ideologin står en tolerant inkluderande ideologi. Utgångspunkten är att vi är alla människor med likartade behov. Man kan se den attityden som en grundbult i den liberala demokratin. Vi diskuterar åsiktsskillnader men accepterar varandra som personer. Olikheter är intressanta och kan bli föremål för viktiga diskussioner. VI och DOM däremot splittrar, höjer konfliktnivån och leder till hat och fördömanden.

Varför har VI och DOM-attityden då ökat? Varför ökar nationalismen och varför har fler auktoritära ledare blivit valda till höga ämbeten? Jag kan inte låta bli att tänka på hur den snabba utvecklingen har påverkat människor (IT-revolutionen, globaliseringen, näringsgrenar och jobb som försvinner, jämställdhetsrevolutionen med mera).

Det finns många som inte hänger med och som ogillar förändringarna, framför allt män. Lågutbildade män har blivit förlorarna i de snabba förändringarna. Det är lågutbildade män på landet som stöder Trump, det är lågutbildade män som röstar på SD. Och de arabiska männen verkar inte ha kommit upp på banan (fördom?). Är man looser vill man gärna ha någon att känna sig överlägsen gentemot. Hittar man då en grupp som är DOM och en grupp som är VI kan man känna sig bättre till mods. Man kan ju också vända sitt missnöje och hat mot ”eliten”. Vi lever i en explosiv tid.

Det är här på sin plats att betona att i FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna sägs bland annat: att alla människor är lika mycket värda, att mänskliga rättigheter gäller lika för alla, att länder ska skydda människorna så att de känner sig trygga, att alla ska behandlas lika inför lagen, att människor själva ska få bestämma över sina liv, att länder ska bekämpa fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 26357
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Man kan kalla det här missnöjet för kärleksfull oro. Den man kan känna för sina barn. Oro baserar sig på tankar och fantasier om vad som skulle kunna hända och har säkert haft en viktig funktion under den historiska utvecklingen. Tanken/känslan, tänk om det finns ett lejon bakom den där stenen. Jag springer åt andra hållet, har säkert räddat liv. Oron har en funktion. Vi vill skydda det vi älskar, som vår familj, vårt eget liv, våra jobb, vår nation med mera. Det främmande upplevs ofta som hotfullt. Man tänker:

Tänk om det kommer in en massa invandrare som lever på bidrag, stjäl och våldtar. 
Här tycker jag det finns skillnader mellan det svenska och spanska samhället. I Sverige finns en avoghet mot det främmande kanske beroende på att vi haft ett mycket enhetligt samhälle. Vi är gärna toleranta bara det är på avstånd. När det kom en mängd flyktingar från Syrien blev det för mycket och vi införde hårda regler för flyktingmottagande.

I Spanien, där vi själva är invandrare, är stämningen mer positiv. Alla bemöter oss vänligt trots att vi inte gått SFI (spanska för invandrare). Man känner sig verkligen välkommen och lägg märke till att det i Spanien inte finns något främlingsfientligt populistiskt politiskt parti som det finns i så många av Europas länder. I Sverige ser SD ut att kunna bli näst största parti i valet.

Bakom den populistiska framgångsvågen finns missnöje och oro. Vi har det bättre än någonsin och ändå är många missnöjda. Varför? Ett skäl tror jag är att oro är så lättväckt. Den går att spela på, vilket smarta propagandamakare utnyttjar. 

När desinformation sätts i system av trollfabriker väcker det oro och rädsla hos många människor. Det finns hot som är rationella betingade (klimatkrisen, terrorism) men det finns hot som har sitt ursprung i desinformation, fantasier och fördomar.  Grundtanken hos den orolige är: Det håller på att gå åt helvete och vi måste göra något. Politiker, media och eliten skiter i oss. Och så väljer man Donald Trump, som om det vore svaret.

Sjukvården har oroat många och är en viktig fråga inför valet I Sverige. Det har skrivits massor om att vården inte fungerar. Nyligen kom en internationell rapport som visade att svensk sjukvård är i världsklass. Sådana fakta borde väl bita? Jag är inte så säker på det. Trump har infört ett raffinerat begrepp, Fake News, som innebär att man aldrig ska lita på nyheter. Dessa är partsinlagor. Fakta relativiseras till tyckanden. Allt blir subjektivt. Det finns ingen sanning. 

Media ska kritiskt granska makten, men måste också återge det som fungerar. Resultatet blir annars att man bidrar till att öka oro och missnöje och de populistiska partierna som alltid fokuserar på det negativa (vilket, enligt dom, ytterst beror att invandringen är för hög) säger: Titta vi har rätt. Det liberala samhället funkar inte.

Det är en otäck samtid vi lever i. Den underminering av fakta som pågår via sociala medier och trollfabriker syftar till att öka hot, oro och polarisering. Så det gäller att hålla huvudet kallt och att inte åka med i alla känslostormar. Vi måste söka information från olika källor och tro på att det finns en sanning som går att finna. Hans Rosling, som tyvärr har gått bort, var en ledande företrädare för fakta och för att se det positiva i utvecklingen. Hans tes var att det på många sätt blivit bättre i världen. I Sverige lever de flesta ett bra liv och i Spanien finns inte längre den extrema fattigdom som funnits tidigare. Nerja är inte längre en fattig fiskarby. Det finns anledning att vara optimist.

Själv har jag bestämt mig för att börja ta alla larmrapporter med en nypa salt. Jag ska behålla min kritiska hållning, men vara beredd att försöka förstå och lyssna också till det som inte stämmer med min egen världsbild – det vill säga bli mer demokratisk.
            [ingress] => Det har varit VM-tider. Om någon har missat det så gäller det fotboll. Hur blev VM för oss spaniensvenskar? Jo man hade två lag att heja på och två lag att glädjas åt. Men är man ett engagerat fan så är det minst lika mycket lidande som glädje. Man oroar sig. 
Ibland undrar jag varför man håller på så här. Varför denna oro, varför detta missnöje? Jag skulle lika gärna kunna fokusera på det positiva. Va kul att Sverige gått till fotbolls-VM för första gången på 12 år. Fint att Spanien spelade så vacker fotboll i första matchen mot Portugal. 
            [headline] => Se upp med destruktiva känslor
            [page] => 0
            [modified] => 20180803105321
            [created] => 20180803105138
            [publishStart] => 20180910064400
            [publishStop] => 20190130095159
            [fullArticle] => Se upp med destruktiva känslor Det har varit VM-tider. Om någon har missat det så gäller det fotboll. Hur blev VM för oss spaniensvenskar? Jo man hade två lag att heja på och två lag att glädjas åt. Men är man ett engagerat fan så är det minst lika mycket lidande som glädje. Man oroar sig. 
Ibland undrar jag varför man håller på så här. Varför denna oro, varför detta missnöje? Jag skulle lika gärna kunna fokusera på det positiva. Va kul att Sverige gått till fotbolls-VM för första gången på 12 år. Fint att Spanien spelade så vacker fotboll i första matchen mot Portugal.  Man kan kalla det här missnöjet för kärleksfull oro. Den man kan känna för sina barn. Oro baserar sig på tankar och fantasier om vad som skulle kunna hända och har säkert haft en viktig funktion under den historiska utvecklingen. Tanken/känslan, tänk om det finns ett lejon bakom den där stenen. Jag springer åt andra hållet, har säkert räddat liv. Oron har en funktion. Vi vill skydda det vi älskar, som vår familj, vårt eget liv, våra jobb, vår nation med mera. Det främmande upplevs ofta som hotfullt. Man tänker:

Tänk om det kommer in en massa invandrare som lever på bidrag, stjäl och våldtar. 
Här tycker jag det finns skillnader mellan det svenska och spanska samhället. I Sverige finns en avoghet mot det främmande kanske beroende på att vi haft ett mycket enhetligt samhälle. Vi är gärna toleranta bara det är på avstånd. När det kom en mängd flyktingar från Syrien blev det för mycket och vi införde hårda regler för flyktingmottagande.

I Spanien, där vi själva är invandrare, är stämningen mer positiv. Alla bemöter oss vänligt trots att vi inte gått SFI (spanska för invandrare). Man känner sig verkligen välkommen och lägg märke till att det i Spanien inte finns något främlingsfientligt populistiskt politiskt parti som det finns i så många av Europas länder. I Sverige ser SD ut att kunna bli näst största parti i valet.

Bakom den populistiska framgångsvågen finns missnöje och oro. Vi har det bättre än någonsin och ändå är många missnöjda. Varför? Ett skäl tror jag är att oro är så lättväckt. Den går att spela på, vilket smarta propagandamakare utnyttjar. 

När desinformation sätts i system av trollfabriker väcker det oro och rädsla hos många människor. Det finns hot som är rationella betingade (klimatkrisen, terrorism) men det finns hot som har sitt ursprung i desinformation, fantasier och fördomar.  Grundtanken hos den orolige är: Det håller på att gå åt helvete och vi måste göra något. Politiker, media och eliten skiter i oss. Och så väljer man Donald Trump, som om det vore svaret.

Sjukvården har oroat många och är en viktig fråga inför valet I Sverige. Det har skrivits massor om att vården inte fungerar. Nyligen kom en internationell rapport som visade att svensk sjukvård är i världsklass. Sådana fakta borde väl bita? Jag är inte så säker på det. Trump har infört ett raffinerat begrepp, Fake News, som innebär att man aldrig ska lita på nyheter. Dessa är partsinlagor. Fakta relativiseras till tyckanden. Allt blir subjektivt. Det finns ingen sanning. 

Media ska kritiskt granska makten, men måste också återge det som fungerar. Resultatet blir annars att man bidrar till att öka oro och missnöje och de populistiska partierna som alltid fokuserar på det negativa (vilket, enligt dom, ytterst beror att invandringen är för hög) säger: Titta vi har rätt. Det liberala samhället funkar inte.

Det är en otäck samtid vi lever i. Den underminering av fakta som pågår via sociala medier och trollfabriker syftar till att öka hot, oro och polarisering. Så det gäller att hålla huvudet kallt och att inte åka med i alla känslostormar. Vi måste söka information från olika källor och tro på att det finns en sanning som går att finna. Hans Rosling, som tyvärr har gått bort, var en ledande företrädare för fakta och för att se det positiva i utvecklingen. Hans tes var att det på många sätt blivit bättre i världen. I Sverige lever de flesta ett bra liv och i Spanien finns inte längre den extrema fattigdom som funnits tidigare. Nerja är inte längre en fattig fiskarby. Det finns anledning att vara optimist.

Själv har jag bestämt mig för att börja ta alla larmrapporter med en nypa salt. Jag ska behålla min kritiska hållning, men vara beredd att försöka förstå och lyssna också till det som inte stämmer med min egen världsbild – det vill säga bli mer demokratisk. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 26358
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => För mig har det blivit till en sanning att tiden går snabbare ju äldre jag blir och jag får hålla hårt i dagarna för att inte förlora tiden mellan olika ”måsten”. I denna stund i livet, med familj, hus och hund, kan det kännas som om de flesta förstagångsupplevelser är avklarade, de spännande tonåren är förbi, ungdomsåren med resor och galenskap tillhör en annan tid, småbarnstiden är ett minne blott och i framtiden hägrar ”more of the same”. Nu är jag ju rätt glad i tillvaron, tycker att jag lever i ett fantastiskt land, har ett spännande jobb och underbar familj. Så även om det finns många saker jag aldrig mer kommer att göra för första gången så har jag inget emot vardagens upprepningar. Men, med detta sagt så måste jag medge att jag är glatt överraskad över sommarens innehåll av nya erfarenheter. 

Vi förstartade sommaren med att skaffa hund. Vilken grej! Jag har aldrig haft hund och framför allt ofta hävdat att jag är hundrädd. Nåväl, efter många diskussioner om hundras (rottweiler enligt maken, beaglar enligt barnen) och oändliga samtal om att den åttaåriga sonen behövde bli tolv år innan vi kunde tänka oss att utöka familjen, satt vi plötsligt där med en chihuahua. Livet är verkligen det som händer medan vi är upptagna med att planera. Denna ljuvliga varelse har dock visat sig vara en riktig gåva, fredsmäklare, terapiredskap och uppmärksamhetstjyv. 

Dave, som vi kallar knyttet, har även bidragit till sommarens många spanskalektioner. Sommarens andra förstagångsupplevelse var nämligen att hyra husbil och spendera nätter på campingplatser längst kusten. Rent fördomsfullt hade jag tänkt mig att camping, det är väl något bara tyskar och svenskar håller på med, men icke. Efter att ha krånglat in husbilen på en underbar camping utanför Tarifa andades vi ut och tog Dave på promenad. Tre sekunder senare var vi omgärdade av underbara spanjorer som inte kunde få nog av vår hårboll. Vart vi än gick under de nästkommande dagarna fanns det någon som ville tala ras, storlek, hur man gör en hund rumsren, sovrutiner och allt däremellan. Väl hemkomna kunde vi summera att husbilsresan innehållit mycket familjetid, ett par utfall av klaustrofobiska känslor, härlig spansk västkust och massor av spansk konversation. 

Ett par dagar senare började jag lägga märke till att dottern flertalet kvällar i rad klädde sig i baddräkt, ställde ut koner i en cirkel, satte sig i mitten och gjorde olika yogapositioner. Jag upptäckte även att hon lärt sig googla fram instruktioner på youtube och det dröjde inte länge förrän hon även ville utsätta mig för de mest avancerade stretchövningar. Jag har aldrig gått på yoga men insåg att nu var det dags för semesterns tredje förstagångsupplevelse. Efter lite sökning hittade vi strandyoga i La Cala och for dit. Vi var fem personer inklusive min flicka som under en timmes tid utförde den mest avslappnade form av träning, vilken njutning! Dottern var tyst i en hel timme, tittade noggrant och inväntade instruktioner. Den spanska ledaren var enormt entusiastisk över den lilla tjejens intresse. I slutet låg vi på rygg och blev instruerade att titta upp i himlen, ta in det mäktiga universum vi lever i, känna oss som en del av mänskligheten och andas tillsammans med ursjälen. Vilken känsla, vilket kraftfullt verktyg att för ett ögonblick fånga tiden och nuet. Lite gladare, flexiblare och lugnare gick vi hem i den varma sommarnatten och kände oss ett med Spanien, kusten och mänskligheten. 

Så kom då sommarens fjärde och kanske mest otippade förstagångsupplevelse, musikfestival i Madrid. Att befinna sig bland 80 000 sjungande spanjorer, musik från alla håll, längst fram vid scenen tillsammans med maken, härligt. Det påminde om gamla tider fast på denna festival var jag nykter, bodde på fint hotell, målade inte glitterfjärilar i ansiktet och avnjöt sista konserten från vip-läktaren. Jag hade glömt hur jag älskar just musikfestivaler, att gunga och sjunga i takt med okända människor, de där timmarna när fred på jorden känns som en möjlighet och mobiltelefonernas ficklampor vajar i harmoni. 

Så vad är då kontentan av alla dessa förstagångsupplevelser? Kanske att vi hela tiden erbjuds tillfällen att upptäcka något nytt, möjligheter att se oss själva eller andra från ett nytt perspektiv. Ingenting är beständigt, ingenting är för evigt, varje dag innehåller nya möjligheter. Här på kusten är utbudet enormt. Hösten kommer och med sommarens erfarenheter i bagaget ska jag kasta mig in i ett antal förstagångsupplevelser och vem vet, du kanske hänger på? 
            [ingress] => Sommaren har med stormsteg sprungit förbi mig. Ögonblicken av sommarharmoni övergår allt för fort till minnen, som om några år endast kan återupplevas genom foton och facebookflöden.
            [headline] => Aldrig för sent för nya saker
            [page] => 0
            [modified] => 20180803111700
            [created] => 20180803111549
            [publishStart] => 20180910064300
            [publishStop] => 20190130101559
            [fullArticle] => Aldrig för sent för nya saker Sommaren har med stormsteg sprungit förbi mig. Ögonblicken av sommarharmoni övergår allt för fort till minnen, som om några år endast kan återupplevas genom foton och facebookflöden. För mig har det blivit till en sanning att tiden går snabbare ju äldre jag blir och jag får hålla hårt i dagarna för att inte förlora tiden mellan olika ”måsten”. I denna stund i livet, med familj, hus och hund, kan det kännas som om de flesta förstagångsupplevelser är avklarade, de spännande tonåren är förbi, ungdomsåren med resor och galenskap tillhör en annan tid, småbarnstiden är ett minne blott och i framtiden hägrar ”more of the same”. Nu är jag ju rätt glad i tillvaron, tycker att jag lever i ett fantastiskt land, har ett spännande jobb och underbar familj. Så även om det finns många saker jag aldrig mer kommer att göra för första gången så har jag inget emot vardagens upprepningar. Men, med detta sagt så måste jag medge att jag är glatt överraskad över sommarens innehåll av nya erfarenheter. 

Vi förstartade sommaren med att skaffa hund. Vilken grej! Jag har aldrig haft hund och framför allt ofta hävdat att jag är hundrädd. Nåväl, efter många diskussioner om hundras (rottweiler enligt maken, beaglar enligt barnen) och oändliga samtal om att den åttaåriga sonen behövde bli tolv år innan vi kunde tänka oss att utöka familjen, satt vi plötsligt där med en chihuahua. Livet är verkligen det som händer medan vi är upptagna med att planera. Denna ljuvliga varelse har dock visat sig vara en riktig gåva, fredsmäklare, terapiredskap och uppmärksamhetstjyv. 

Dave, som vi kallar knyttet, har även bidragit till sommarens många spanskalektioner. Sommarens andra förstagångsupplevelse var nämligen att hyra husbil och spendera nätter på campingplatser längst kusten. Rent fördomsfullt hade jag tänkt mig att camping, det är väl något bara tyskar och svenskar håller på med, men icke. Efter att ha krånglat in husbilen på en underbar camping utanför Tarifa andades vi ut och tog Dave på promenad. Tre sekunder senare var vi omgärdade av underbara spanjorer som inte kunde få nog av vår hårboll. Vart vi än gick under de nästkommande dagarna fanns det någon som ville tala ras, storlek, hur man gör en hund rumsren, sovrutiner och allt däremellan. Väl hemkomna kunde vi summera att husbilsresan innehållit mycket familjetid, ett par utfall av klaustrofobiska känslor, härlig spansk västkust och massor av spansk konversation. 

Ett par dagar senare började jag lägga märke till att dottern flertalet kvällar i rad klädde sig i baddräkt, ställde ut koner i en cirkel, satte sig i mitten och gjorde olika yogapositioner. Jag upptäckte även att hon lärt sig googla fram instruktioner på youtube och det dröjde inte länge förrän hon även ville utsätta mig för de mest avancerade stretchövningar. Jag har aldrig gått på yoga men insåg att nu var det dags för semesterns tredje förstagångsupplevelse. Efter lite sökning hittade vi strandyoga i La Cala och for dit. Vi var fem personer inklusive min flicka som under en timmes tid utförde den mest avslappnade form av träning, vilken njutning! Dottern var tyst i en hel timme, tittade noggrant och inväntade instruktioner. Den spanska ledaren var enormt entusiastisk över den lilla tjejens intresse. I slutet låg vi på rygg och blev instruerade att titta upp i himlen, ta in det mäktiga universum vi lever i, känna oss som en del av mänskligheten och andas tillsammans med ursjälen. Vilken känsla, vilket kraftfullt verktyg att för ett ögonblick fånga tiden och nuet. Lite gladare, flexiblare och lugnare gick vi hem i den varma sommarnatten och kände oss ett med Spanien, kusten och mänskligheten. 

Så kom då sommarens fjärde och kanske mest otippade förstagångsupplevelse, musikfestival i Madrid. Att befinna sig bland 80 000 sjungande spanjorer, musik från alla håll, längst fram vid scenen tillsammans med maken, härligt. Det påminde om gamla tider fast på denna festival var jag nykter, bodde på fint hotell, målade inte glitterfjärilar i ansiktet och avnjöt sista konserten från vip-läktaren. Jag hade glömt hur jag älskar just musikfestivaler, att gunga och sjunga i takt med okända människor, de där timmarna när fred på jorden känns som en möjlighet och mobiltelefonernas ficklampor vajar i harmoni. 

Så vad är då kontentan av alla dessa förstagångsupplevelser? Kanske att vi hela tiden erbjuds tillfällen att upptäcka något nytt, möjligheter att se oss själva eller andra från ett nytt perspektiv. Ingenting är beständigt, ingenting är för evigt, varje dag innehåller nya möjligheter. Här på kusten är utbudet enormt. Hösten kommer och med sommarens erfarenheter i bagaget ska jag kasta mig in i ett antal förstagångsupplevelser och vem vet, du kanske hänger på?  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)