Jag minns också att det i ett annat område bodde en grupp jugoslaver. De mötte oss i fotboll. Vi tyckte att de var råa och bara sparkade oss på benen. Kanske var de råa eller så handlade det bara om att de var bättre än vad vi var.

Under en stor del av min uppväxt bodde jag i Angered i utkanten av Göteborg. Där fanns det områden där finskan var vanligare än svenskan som samtalsspråk. Hur det är idag vet jag inte. Det är tjugo år sedan jag senast flyttade från min hembygd.

Det talas om oss i Sverige. Sedan vår familj kom ner till Fuengirola har det ena mediateamet avlöst det andra på kyrkans tröskel. Varje redaktion med ambitioner tycks behöva göra ett reportage om hur vi lever här nere.

Integration

I de flesta fall handlar det om integration, eller bristen på sådan. Senast i raden var TV 4. Under två veckor bevakade de kusten och resultatet presenterades i Kalla Fakta.

Vi har visat programmet på kyrkan under några dagar och en kväll och det är väldigt intressant att höra kommentarerna efteråt. Några ser programmet som en attack mot svenskkolonin på kusten. Andra lovordar programmet för att vara välbalanserat. Man kan undra vad som gör att människor kommer till så olika slutsatser?

För mig är situationen lite förvirrande. Under två perioder av mitt liv har jag nu bott i ett samhälle med stora och märkbara invandrargrupperingar. Då var jag ursprungsbefolkning, nu är jag invandrare, om än under helt andra betingelser än de flesta invandrare i Sverige. Jag frågar mig själv, har mina värderingar förändrats?

Att människor med samma språk och gemensam bakgrund dras till varandra är egentligen inte något konstigt utan fastmer en självklarhet. Vi människor har ett stort behov av att förstå och bli förstådda. Problemet uppstår när språket som var ett redskap för kommunikation förvandlas till en gräns, en mur. Bakom gränser, bakom murar är jordmånen för rädsla mycket god.

Inga skillnader

Som svensk präst är jag företrädare för en av de gamla ins-titutionerna i svenskkolonin. Här luktar det om kanelbullarna som i mammas kök och kaffet smakar som kaffe skall smaka och det tycker jag är jättebra.

Men samtidigt är jag företrädare för en tro och för ett liv som inte känner av några gränser. In i sin tids strikta uppdelning mellan de som tillhörde det utvalda folket och de som inte gjorde det förkunnade Paulus med skärpa: "Här är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus"

Det har hänt att kyrkan glömt de här orden och förvandlat sig själv till en fästning, men varje gång vi upptäcker dem på nytt har de samma sprängkraft: Vi är ett i Kristus!

Det är en gammal beprövad sanning att bara den som är trygg i sig själv kan möta andra med ett öppet sinne. Därför behöver vi sammanhang där vi känner trygghet i språk och kultur. Men denna trygghet skall inte var en mur utan ett utsiktstorn där vi ser ännu något mer av Guds fantastiska skapelse.