Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 28214
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi lever i en tid där tekniken går framåt i en rasande takt, där globaliseringen sveper fram i varje vrå av tillvaron, där det kan vara svårt att hänga med i de senaste trenderna och framtiden kommer emot oss, ibland som ett skenande tåg. Jag kan ha full förståelse för att vår 97-åriga vän Inga-Britta ställer sig helt frågande till det kontantlösa samhället och ringer i panik när hon förväntas veta vad en app är. Men jag har även uppmärksammat att människor med färre levnadsår än Inga-Britta med drömska röster pratar om hur det var förr, hur det målas upp bilder av samhällen där vi tidigare levde ett härligt homogent liv med olåsta cyklar, lyckliga rosenkindade barn utan ipads och livslånga kärleksrelationer i kärnfamiljer. I luciatider diskuteras det om hur flickors högsta dröm tidigare varit att bli utnämnd till lucia och vid 6 juni minns vi gärna hur den svenska flaggan förr vajade vid varje hus av dignitet. 

Dilemmat med minnen är dock att de inte alltid riktigt stämmer med verkligheten, framförallt minnen som endast släpper fram det myspysiga och inte ger utrymme för lite sund kritik. Och vad händer då med oss när vi känner oss hotade av den annalkande framtiden? Jo, ibland blir vi lite rädda för det okända och tar sikte mot det vi uppfattade fungerade tidigare, vi rör oss kanske mot det allt mer konservativa och önskar att konservera tiden från förr. Vi ser det i politiska partier som växer på grund av deras löften om att ”ta tillbaka våra länder” (vilket land vi nu än kommer ifrån), vi ser det i religiösa rörelser som blir alltmer dogmatiska och vi märker det i sociala medier där det ojas mer över att skolmaten är sämre än internernas (vilket det i och för sig alltid diskuterats) än att människor drunknar i längtan efter ett bättre liv. Inom svenska kyrkan finns det en grupp präster som hellre firar gudstjänster i tomma lokaler med handbok ifrån 1800-talet än med en nutida teologi som faktiskt fyller kyrkorna och ingjuter hopp. 

I Spanien har bland annat det konservativa partiet Vox växt snabbt genom att hävda att det var bättre förr (enkel analys från min sida). Problemet med dessa krafter, i Spanien och i Sverige, är att de inte alls tar i beaktande det som är riktigt gott med nutiden. För med hela paketet från förr kommer även återgången till det mindre toleranta samhället och ett ökat ”vi och dom”-tänk. Och även om vi själva kan tänka oss att utvecklas så unnar vi ju inte alltid andra att göra det. För oss är det ju ok att ha möjligheten att flytta till Solkusten längre eller kortare stund, men hen som vi anser inte bidrar ska ju minsann inte ha den möjligheten att komma till vårt kära Sverige. Vi kan ju skämtsamt kalla oss för klimatflyktingar, men den som verkligen flyr torka och bränder bör ju stanna kvar i sin misär och hjälpa sig själva på plats. 

Visst hårdrar jag det hela och slänger in lite sarkasm därtill, men ibland undrar jag om vi glömt hur det var bortom det de där härliga olåsta dörrarna. När aborter och skilsmässor var en skam och Solkusten bland svenskar mest var känt för att gömma skattesmitare och banditer. Jag pratade med en spansk fotbollsmamma häromdagen om den spännande TV-serien Brigada Costa del Sol, om ett gäng poliser som kämpar mot drogförsäljningen under sena 70-talet i Torremolinos. Hon hade själv bott i området vid den tiden med en far som var polis och kände inte att det var bättre förr, utan var rätt nöjd med den lite mer lugna tillvaron hon nu kunde njuta av. 

Ja, jag vet inte, som sagt födelsedagar får en att fundera lite extra och det kan vi väl unna oss. För här, i nutiden, kan ju ingen ta ifrån oss känslan av vårt härliga underbara liv på kusten. Visst finns här både ris och ros, men framförallt finns möjligheten att lära känna sig själv på ett nytt och fantastiskt sätt. Att utbyta erfarenheter från förr och kunskaper om nuet. Visst kan det vara lite skrämmande att samhällen förändras, men har vi en gång tagit oss hit så har vi ju visat på att vi står ut och faktiskt kan glädjas åt förändring. För oss är inte urgamla lösningar på nutida dilemman något alternativ. 

Med dessa ord tackar jag för mig och går vidare ut i världen mot en något oviss framtid. Åren på kusten har gett mig en palett av minnen, några lite mörkare men de flesta lika ljusa som den blå himlen och den värmande solen.
            [ingress] => Nu har jag fyllt år igen och ett helt gäng nya dagar ligger framför mig tills nästa gång. Vid varje födelsedag går det lite extra tankekraft åt att tänka på framtida visioner och att vårda minnen från förr, de där som blir allt mer avlägsna. Att fastna i vad som varit tycker jag att vi människor är rätt bra på, av naturliga skäl. Vår hotspejande hjärna kan ju lugna ner sig i ett härligt minne av ”det var bättre förr-tankar”. 
            [headline] => Allt definitivt inte bättre förr
            [page] => 0
            [modified] => 20200224095616
            [created] => 20200204093725
            [publishStart] => 20200302064400
            [publishStop] => 20200802103759
            [fullArticle] => Allt definitivt inte bättre förr Nu har jag fyllt år igen och ett helt gäng nya dagar ligger framför mig tills nästa gång. Vid varje födelsedag går det lite extra tankekraft åt att tänka på framtida visioner och att vårda minnen från förr, de där som blir allt mer avlägsna. Att fastna i vad som varit tycker jag att vi människor är rätt bra på, av naturliga skäl. Vår hotspejande hjärna kan ju lugna ner sig i ett härligt minne av ”det var bättre förr-tankar”.  Vi lever i en tid där tekniken går framåt i en rasande takt, där globaliseringen sveper fram i varje vrå av tillvaron, där det kan vara svårt att hänga med i de senaste trenderna och framtiden kommer emot oss, ibland som ett skenande tåg. Jag kan ha full förståelse för att vår 97-åriga vän Inga-Britta ställer sig helt frågande till det kontantlösa samhället och ringer i panik när hon förväntas veta vad en app är. Men jag har även uppmärksammat att människor med färre levnadsår än Inga-Britta med drömska röster pratar om hur det var förr, hur det målas upp bilder av samhällen där vi tidigare levde ett härligt homogent liv med olåsta cyklar, lyckliga rosenkindade barn utan ipads och livslånga kärleksrelationer i kärnfamiljer. I luciatider diskuteras det om hur flickors högsta dröm tidigare varit att bli utnämnd till lucia och vid 6 juni minns vi gärna hur den svenska flaggan förr vajade vid varje hus av dignitet. 

Dilemmat med minnen är dock att de inte alltid riktigt stämmer med verkligheten, framförallt minnen som endast släpper fram det myspysiga och inte ger utrymme för lite sund kritik. Och vad händer då med oss när vi känner oss hotade av den annalkande framtiden? Jo, ibland blir vi lite rädda för det okända och tar sikte mot det vi uppfattade fungerade tidigare, vi rör oss kanske mot det allt mer konservativa och önskar att konservera tiden från förr. Vi ser det i politiska partier som växer på grund av deras löften om att ”ta tillbaka våra länder” (vilket land vi nu än kommer ifrån), vi ser det i religiösa rörelser som blir alltmer dogmatiska och vi märker det i sociala medier där det ojas mer över att skolmaten är sämre än internernas (vilket det i och för sig alltid diskuterats) än att människor drunknar i längtan efter ett bättre liv. Inom svenska kyrkan finns det en grupp präster som hellre firar gudstjänster i tomma lokaler med handbok ifrån 1800-talet än med en nutida teologi som faktiskt fyller kyrkorna och ingjuter hopp. 

I Spanien har bland annat det konservativa partiet Vox växt snabbt genom att hävda att det var bättre förr (enkel analys från min sida). Problemet med dessa krafter, i Spanien och i Sverige, är att de inte alls tar i beaktande det som är riktigt gott med nutiden. För med hela paketet från förr kommer även återgången till det mindre toleranta samhället och ett ökat ”vi och dom”-tänk. Och även om vi själva kan tänka oss att utvecklas så unnar vi ju inte alltid andra att göra det. För oss är det ju ok att ha möjligheten att flytta till Solkusten längre eller kortare stund, men hen som vi anser inte bidrar ska ju minsann inte ha den möjligheten att komma till vårt kära Sverige. Vi kan ju skämtsamt kalla oss för klimatflyktingar, men den som verkligen flyr torka och bränder bör ju stanna kvar i sin misär och hjälpa sig själva på plats. 

Visst hårdrar jag det hela och slänger in lite sarkasm därtill, men ibland undrar jag om vi glömt hur det var bortom det de där härliga olåsta dörrarna. När aborter och skilsmässor var en skam och Solkusten bland svenskar mest var känt för att gömma skattesmitare och banditer. Jag pratade med en spansk fotbollsmamma häromdagen om den spännande TV-serien Brigada Costa del Sol, om ett gäng poliser som kämpar mot drogförsäljningen under sena 70-talet i Torremolinos. Hon hade själv bott i området vid den tiden med en far som var polis och kände inte att det var bättre förr, utan var rätt nöjd med den lite mer lugna tillvaron hon nu kunde njuta av. 

Ja, jag vet inte, som sagt födelsedagar får en att fundera lite extra och det kan vi väl unna oss. För här, i nutiden, kan ju ingen ta ifrån oss känslan av vårt härliga underbara liv på kusten. Visst finns här både ris och ros, men framförallt finns möjligheten att lära känna sig själv på ett nytt och fantastiskt sätt. Att utbyta erfarenheter från förr och kunskaper om nuet. Visst kan det vara lite skrämmande att samhällen förändras, men har vi en gång tagit oss hit så har vi ju visat på att vi står ut och faktiskt kan glädjas åt förändring. För oss är inte urgamla lösningar på nutida dilemman något alternativ. 

Med dessa ord tackar jag för mig och går vidare ut i världen mot en något oviss framtid. Åren på kusten har gett mig en palett av minnen, några lite mörkare men de flesta lika ljusa som den blå himlen och den värmande solen. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 27956
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jag och många med mig lever i framtid och dåtid, men utelämnar allt för ofta nutid. 

Den senaste tiden har jag nyfiket tittat mig omkring och iakttagit hur människor väljer att fylla sin tid här på kusten. 

Med denna nyfikenhet i bakhuvudet har jag börjat att urskilja ett stort gäng vardagshjältar som sällan lyfts fram. Så nu är det dags. I denna krönika vill jag hylla alla de människor som lägger tid och energi på att vara volontärer inom olika verksamheter. De som ger av sig själva för att de önskar uppleva sammanhang och därmed ger sammanhang till andra. Mitt liv påverkas i allra högsta grad av alla de människor som frivilligt delar med sig av sin tid för att samhällshjulen ska snurra på och jag tror nog att vi är väldigt många som på ett eller annat sätt berörs av dessa hjältar. 

De finns i hjälpverksamheters secondhandaffärer, de finns som tolkar på sjukhus, de dyker upp som änglar i soppkök eller som stödjande medmänniska vid ett hembesök. Då jag av naturliga skäl rör mig mycket på Svenska kyrkan möts jag varje vecka av dessa fantastiska människor. De som bakar, grillar, är hjälpledare i kören, pysseldamerna som förbereder julmarknaden, barngruppsledare, kvinnogruppshjältar, cafévolontärer, gudstjänstvärdar och många många fler. 

Jag träffar dem som har rätt specifika volontärsområden så som Bengt Sändh, som stämmer kyrkans gitarr och de kreativa bildväggvolontärerna som planerar och justerar så att underbara konstnärer få blomstra. Tillsammans skapar de så många tillfällen till möten, till nya nätverk och relationer, tillfällen att erbjuda meningsfullhet just här och nu. Och det finns så många fler. Tänk hur klubbarna som Club Nórdico, AHN och Swea alla drivs av frivilliga krafter. Det ordnas föreläsningar, klubbkvällar, golftävlingar, skratt och gemenskap just på grund av att det finns de som får kraft av att glädja sig själva och andra. 


Även utanför mina svenska sammanhang så berörs jag av människors fantastiska insatser. På dotterns kommunala skola finns ett gäng föräldrar som borde få en enorm eloge för sitt arbete. Vid varje tradition som ska firas så finns de där, redo med pyssel och idéer. Vid Halloween genomför de en föreställning som heter Skräckens korridor och barnen var helt till sig. De gick verkligen ”all in” och fick både ris och ros från andra föräldrar som fasade för mardrömsnätter efter en väl genomförd ”Casa de terror”. Vid skolavslutningar stod de där och fixade med crepes, ansiktsmålning och lotterier. De engagerar sig för att barnen ska delta i kampen mot cancer eller springa lopp för att uppmärksamma våld inom familjer. Dessa hjältar som gör mitt liv lite enklare genom att hjälpa mig att förse mitt barn med spanska traditioner, betydelsen av att delta, allt detta för att de utan ersättning värnar om att skapa meningsfullhet för barnen. 


På sonens fotboll finns det brinnande krafter som organiserar utrustning, samåkning till matcher och avslutningsfester. De ser till att alla känner sig välkomna och uppmärksammar mitt barn lite extra när han blygt drar sig bortom gruppen. I scouterna träffar vi på det äldre engelska paret som vigt sitt liv åt att lära ut knopar, vänskap och ordning. Visst kan det kännas som om pedagogiken lämnar lite övrigt att önska men i deras stora famnar får alla plats, alla ska med. Det finns så många fler, så många hjältar som använder några av sina 112 timmar varje vecka till att göra det där extra för oss alla, de som lär mig att en insats för andra är berikande och ett sätt att leva i nutid. 


Kanske läser du detta och tänker att ”javisst hjälper jag till här och där men inte så mycket att det kan räknas som särskilt speciellt”. Jo du! För dig tycks det kanske inte som hela världen men för den du hjälper är det just hela världen. Allt vi gör ger ringar på vattnet! En insats eller flera, allt har betydelse. Om du serverar kaffe var sjätte söndag efter en gudstjänst, eller ägnar tre dagar i veckan åt klubbverksamhet, om du gör styrelsearbete bakom kulisserna eller byter en sträng på föreningens gitarr så spelar det roll, du är en hjälte! 

Så efter mitt iakttagande av samhällets alla stöttepelare, volontärerna, tänker jag att jag ska bli bättre på att säga tack. Tack att ni visar att tiden är tillräcklig, att det går att leva i nutid, att mina barn är viktiga för er, att jag kan göra mitt jobb för att ni finns där och stöttar. Tack för att ni kämpar på fast ni inte alltid får den där klappen på axeln som ni förtjänar! Tack för allt ni gör för oss här i solens rike, på Costa del Sol.
            [ingress] => Visste du att varje vecka har du cirka 112 timmars vaken tid att distribuera över? Det är massor av härliga timmar att fylla med innehåll. För några är tiden oändlig, för andra aldrig tillräcklig. En del människor, framförallt barn, lever i nuet och i framtiden. 
            [headline] => De frivilliga som förgyller livet
            [page] => 0
            [modified] => 20191125103036
            [created] => 20191117094731
            [publishStart] => 20191202064900
            [publishStop] => 20200515104759
            [fullArticle] => De frivilliga som förgyller livet Visste du att varje vecka har du cirka 112 timmars vaken tid att distribuera över? Det är massor av härliga timmar att fylla med innehåll. För några är tiden oändlig, för andra aldrig tillräcklig. En del människor, framförallt barn, lever i nuet och i framtiden.  Jag och många med mig lever i framtid och dåtid, men utelämnar allt för ofta nutid. 

Den senaste tiden har jag nyfiket tittat mig omkring och iakttagit hur människor väljer att fylla sin tid här på kusten. 

Med denna nyfikenhet i bakhuvudet har jag börjat att urskilja ett stort gäng vardagshjältar som sällan lyfts fram. Så nu är det dags. I denna krönika vill jag hylla alla de människor som lägger tid och energi på att vara volontärer inom olika verksamheter. De som ger av sig själva för att de önskar uppleva sammanhang och därmed ger sammanhang till andra. Mitt liv påverkas i allra högsta grad av alla de människor som frivilligt delar med sig av sin tid för att samhällshjulen ska snurra på och jag tror nog att vi är väldigt många som på ett eller annat sätt berörs av dessa hjältar. 

De finns i hjälpverksamheters secondhandaffärer, de finns som tolkar på sjukhus, de dyker upp som änglar i soppkök eller som stödjande medmänniska vid ett hembesök. Då jag av naturliga skäl rör mig mycket på Svenska kyrkan möts jag varje vecka av dessa fantastiska människor. De som bakar, grillar, är hjälpledare i kören, pysseldamerna som förbereder julmarknaden, barngruppsledare, kvinnogruppshjältar, cafévolontärer, gudstjänstvärdar och många många fler. 

Jag träffar dem som har rätt specifika volontärsområden så som Bengt Sändh, som stämmer kyrkans gitarr och de kreativa bildväggvolontärerna som planerar och justerar så att underbara konstnärer få blomstra. Tillsammans skapar de så många tillfällen till möten, till nya nätverk och relationer, tillfällen att erbjuda meningsfullhet just här och nu. Och det finns så många fler. Tänk hur klubbarna som Club Nórdico, AHN och Swea alla drivs av frivilliga krafter. Det ordnas föreläsningar, klubbkvällar, golftävlingar, skratt och gemenskap just på grund av att det finns de som får kraft av att glädja sig själva och andra. 


Även utanför mina svenska sammanhang så berörs jag av människors fantastiska insatser. På dotterns kommunala skola finns ett gäng föräldrar som borde få en enorm eloge för sitt arbete. Vid varje tradition som ska firas så finns de där, redo med pyssel och idéer. Vid Halloween genomför de en föreställning som heter Skräckens korridor och barnen var helt till sig. De gick verkligen ”all in” och fick både ris och ros från andra föräldrar som fasade för mardrömsnätter efter en väl genomförd ”Casa de terror”. Vid skolavslutningar stod de där och fixade med crepes, ansiktsmålning och lotterier. De engagerar sig för att barnen ska delta i kampen mot cancer eller springa lopp för att uppmärksamma våld inom familjer. Dessa hjältar som gör mitt liv lite enklare genom att hjälpa mig att förse mitt barn med spanska traditioner, betydelsen av att delta, allt detta för att de utan ersättning värnar om att skapa meningsfullhet för barnen. 


På sonens fotboll finns det brinnande krafter som organiserar utrustning, samåkning till matcher och avslutningsfester. De ser till att alla känner sig välkomna och uppmärksammar mitt barn lite extra när han blygt drar sig bortom gruppen. I scouterna träffar vi på det äldre engelska paret som vigt sitt liv åt att lära ut knopar, vänskap och ordning. Visst kan det kännas som om pedagogiken lämnar lite övrigt att önska men i deras stora famnar får alla plats, alla ska med. Det finns så många fler, så många hjältar som använder några av sina 112 timmar varje vecka till att göra det där extra för oss alla, de som lär mig att en insats för andra är berikande och ett sätt att leva i nutid. 


Kanske läser du detta och tänker att ”javisst hjälper jag till här och där men inte så mycket att det kan räknas som särskilt speciellt”. Jo du! För dig tycks det kanske inte som hela världen men för den du hjälper är det just hela världen. Allt vi gör ger ringar på vattnet! En insats eller flera, allt har betydelse. Om du serverar kaffe var sjätte söndag efter en gudstjänst, eller ägnar tre dagar i veckan åt klubbverksamhet, om du gör styrelsearbete bakom kulisserna eller byter en sträng på föreningens gitarr så spelar det roll, du är en hjälte! 

Så efter mitt iakttagande av samhällets alla stöttepelare, volontärerna, tänker jag att jag ska bli bättre på att säga tack. Tack att ni visar att tiden är tillräcklig, att det går att leva i nutid, att mina barn är viktiga för er, att jag kan göra mitt jobb för att ni finns där och stöttar. Tack för att ni kämpar på fast ni inte alltid får den där klappen på axeln som ni förtjänar! Tack för allt ni gör för oss här i solens rike, på Costa del Sol. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 27696
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I år har det blivit extra viktigt att göra en höstlig nystart. För första gången sedan vi satte våra bopålar i marken på Costa del Sol så har väldigt lite gått min väg. Men vad gör vi när det trasslar som mest? Vi går till facebook och letar citat för att skapa mening (obs, sarkastiskt skämt). Min makes nya idol Lionel Richie facebookade här om dagen de bevingade orden ” Sometimes you win, sometimes you learn” och det får väl bli eftertexten till mina senaste sex månader. 

Klyscha eller inte, jag tror dock att Lionel har en poäng. Utmaningar, vare sig vi väljer dem eller att de flyger på oss, kan ju på många sätt, med lite distans, bli till en källa att ösa kunskap ur. Man lär sig vad man vill ha och inte vill ha, vem man är och vem man inte vill vara. Men säg inte det till mig när jag är mitt inne i en livskris! Nå, i mitt och Lionels liv funderar vi tydligen just nu på vad tusan dessa utmaningar/ inspirationer ska lära oss. Jag föreställer mig att Lionel sitter vid en Steinwayflygel på en terrass och tänker medan jag håller mig till mitt elpiano i husets kontorsskrubb. Men kanske har vi kommit fram till ett par liknande hypoteser och slutsatser? 

I detta skede i mitt liv funderar jag mycket över mänskligheten. Det är väl en del av att ha fyllt 40 år kanske? Min slutsats kring mänskligheten just idag är att vi människor är intressanta varelser som ofta söker enkla lösningar på komplexa problem. Våra lösningar är antingen att undvika eller närma oss. Beroende på sinnesstämning hemfaller vi åt det ena eller andra. Kanske är vi av personligheten som undviker situationer som hota status quo, vi kanske önskar en förändring men väljer bort den till fördel för den trygga vardagen. Eller så tillhör vi gänget som på en glidande skala i allt större frekvens tar oss an utmaningar och närmar oss nya situationer med viss nyfikenhet och glada fjärilar i magen. Inget är bättre än det andra, inga värderingar, bara funderingar. 

Just Costa del Sol välkomnar ju varje höst och terminsstart ett stort antal människor av det sistnämnda slaget. De kommer inte för att undvika (även om det finns de också söker sig hit när det trasar till sig i Sverige) utan oftast för att närma sig. Närma sig förändringar och utmaningar, mer familjetid, ökad livskvalitet och förhoppningar om nya vänner och sammanhang. Personer som vill göra livsstilsförändringar och testa på saker i en varmare miljö. Intentioner om att lära spanska och kanske få en eller två spanska vänner. Med deras härlig energi träffar vi dem på skolgårdar, i föreningar, på svenskaffären eller kanske på en restaurang. Vi kanske känner igen oss i känslan av nybyggaranda. 

Efter ett antal år på kusten finns dock risken att ”närma-sig” inställningen byts ut till undvikandebeteende. Kanske orkar du inte fråga fler gånger om när någon flyttade ner och hur länge de tänker stanna. Finns det tillfällen då du upptäcker att du undviker att kolla med den nya mamman i barngruppen om hon vill följa med dig och vänner för att fika eftersom du hörde ju just att hon ”bara” är här för ett år? Hur mycket friare, öppnare och gladare många av oss än uttrycker att vi lever här så finns alltid risken att vi slutar att närma oss de saker som vi kom hit för att uppleva. Efter några år på kusten kanske vi även har gått igenom ett antal svackor i mående, vänner som flyttar, ett par elaka tungor och någon liten känsla av osäkerhet över valet att bo just här. 

Så ett av mina terminsstartslöften blir att se upp för undvikanden och istället inta perspektivet att jag närmar mig en ny höst med nyfikenhet, glädje och öppenhet. Jag kommer fråga efter kunskap från förebilder som bott här länge och som kan känna igen sig i mina svackor. Jag önskar ta hjälp av nyinflyttade människor som har den där fantastiska auran av äventyrsenergi och förundran runt om sig. Jag kommer tillsammans med de som varit här ”ett tag” påminna oss om att det inte var så länge sedan vi själva var nya och sökande efter kontakter och sammanhang. 

Med Lionels ord i ryggen så finns det ju inget att förlora, vi kommer vinna massor med nya upplevelser och förhoppningsvis lära oss en hel del om oss själva när vi närmar oss varandra. Jag sluter även upp bakom Lionels nästa citat: ”Positivt tänkande måste följas upp av positivt agerande”, så jag och Lionel får väl sluta att bara tänka, lämna våra pianon och flyglar ett tag, ge oss ut i stadslivet och närma oss lite härligt folk. Välkommen hösttermin 2019, jag är redo!


            [ingress] => Hösten är otroligt nog på väg. Trots nästan 30 graders värme och strandeftermiddagar så går vi obönhörligt mot skolstart, rutiner och nya åtaganden. För mig blir avslutningen av sommaren och inledningen av terminen att likställa med nyår. Jag skriver listor på terminsstartlöften, köper nya träningskläder och lovar mig själv att gå till frisören minst två gånger under det kommande halvåret. 
            [headline] => Så lyder mitt nya halvårslöfte
            [page] => 0
            [modified] => 20190901124459
            [created] => 20190825131857
            [publishStart] => 20190909064800
            [publishStop] => 20200221121859
            [fullArticle] => Så lyder mitt nya halvårslöfte Hösten är otroligt nog på väg. Trots nästan 30 graders värme och strandeftermiddagar så går vi obönhörligt mot skolstart, rutiner och nya åtaganden. För mig blir avslutningen av sommaren och inledningen av terminen att likställa med nyår. Jag skriver listor på terminsstartlöften, köper nya träningskläder och lovar mig själv att gå till frisören minst två gånger under det kommande halvåret.  I år har det blivit extra viktigt att göra en höstlig nystart. För första gången sedan vi satte våra bopålar i marken på Costa del Sol så har väldigt lite gått min väg. Men vad gör vi när det trasslar som mest? Vi går till facebook och letar citat för att skapa mening (obs, sarkastiskt skämt). Min makes nya idol Lionel Richie facebookade här om dagen de bevingade orden ” Sometimes you win, sometimes you learn” och det får väl bli eftertexten till mina senaste sex månader. 

Klyscha eller inte, jag tror dock att Lionel har en poäng. Utmaningar, vare sig vi väljer dem eller att de flyger på oss, kan ju på många sätt, med lite distans, bli till en källa att ösa kunskap ur. Man lär sig vad man vill ha och inte vill ha, vem man är och vem man inte vill vara. Men säg inte det till mig när jag är mitt inne i en livskris! Nå, i mitt och Lionels liv funderar vi tydligen just nu på vad tusan dessa utmaningar/ inspirationer ska lära oss. Jag föreställer mig att Lionel sitter vid en Steinwayflygel på en terrass och tänker medan jag håller mig till mitt elpiano i husets kontorsskrubb. Men kanske har vi kommit fram till ett par liknande hypoteser och slutsatser? 

I detta skede i mitt liv funderar jag mycket över mänskligheten. Det är väl en del av att ha fyllt 40 år kanske? Min slutsats kring mänskligheten just idag är att vi människor är intressanta varelser som ofta söker enkla lösningar på komplexa problem. Våra lösningar är antingen att undvika eller närma oss. Beroende på sinnesstämning hemfaller vi åt det ena eller andra. Kanske är vi av personligheten som undviker situationer som hota status quo, vi kanske önskar en förändring men väljer bort den till fördel för den trygga vardagen. Eller så tillhör vi gänget som på en glidande skala i allt större frekvens tar oss an utmaningar och närmar oss nya situationer med viss nyfikenhet och glada fjärilar i magen. Inget är bättre än det andra, inga värderingar, bara funderingar. 

Just Costa del Sol välkomnar ju varje höst och terminsstart ett stort antal människor av det sistnämnda slaget. De kommer inte för att undvika (även om det finns de också söker sig hit när det trasar till sig i Sverige) utan oftast för att närma sig. Närma sig förändringar och utmaningar, mer familjetid, ökad livskvalitet och förhoppningar om nya vänner och sammanhang. Personer som vill göra livsstilsförändringar och testa på saker i en varmare miljö. Intentioner om att lära spanska och kanske få en eller två spanska vänner. Med deras härlig energi träffar vi dem på skolgårdar, i föreningar, på svenskaffären eller kanske på en restaurang. Vi kanske känner igen oss i känslan av nybyggaranda. 

Efter ett antal år på kusten finns dock risken att ”närma-sig” inställningen byts ut till undvikandebeteende. Kanske orkar du inte fråga fler gånger om när någon flyttade ner och hur länge de tänker stanna. Finns det tillfällen då du upptäcker att du undviker att kolla med den nya mamman i barngruppen om hon vill följa med dig och vänner för att fika eftersom du hörde ju just att hon ”bara” är här för ett år? Hur mycket friare, öppnare och gladare många av oss än uttrycker att vi lever här så finns alltid risken att vi slutar att närma oss de saker som vi kom hit för att uppleva. Efter några år på kusten kanske vi även har gått igenom ett antal svackor i mående, vänner som flyttar, ett par elaka tungor och någon liten känsla av osäkerhet över valet att bo just här. 

Så ett av mina terminsstartslöften blir att se upp för undvikanden och istället inta perspektivet att jag närmar mig en ny höst med nyfikenhet, glädje och öppenhet. Jag kommer fråga efter kunskap från förebilder som bott här länge och som kan känna igen sig i mina svackor. Jag önskar ta hjälp av nyinflyttade människor som har den där fantastiska auran av äventyrsenergi och förundran runt om sig. Jag kommer tillsammans med de som varit här ”ett tag” påminna oss om att det inte var så länge sedan vi själva var nya och sökande efter kontakter och sammanhang. 

Med Lionels ord i ryggen så finns det ju inget att förlora, vi kommer vinna massor med nya upplevelser och förhoppningsvis lära oss en hel del om oss själva när vi närmar oss varandra. Jag sluter även upp bakom Lionels nästa citat: ”Positivt tänkande måste följas upp av positivt agerande”, så jag och Lionel får väl sluta att bara tänka, lämna våra pianon och flyglar ett tag, ge oss ut i stadslivet och närma oss lite härligt folk. Välkommen hösttermin 2019, jag är redo!

 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 27468
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi läser om upptäcksresande, uppfinnare, feminister och skådespelare. Vi läser om Moder Teresa och Lady Gaga, om kända och okända kvinnor. Dessa lässtunder gör underverk för den spanska läsförståelsen och vi hjälps åt att rätta uttal och översätta ord. Jag tror att den där boken påverkar mig på fler sätt än rent språkligt. 
I ljuset av ordet rebelltjejer tittar jag mig runt om i min egen bekantskapskrets och ser allt tydligare hur dessa rebelltjejer finns överallt omkring mig. I min närhet lever kvinnor som självständigt tagit sitt pick och pack och flyttat till Spanien, yngre som äldre. Runt om mig finns kvinnor som jonglerar arbete, barn, låga löner eller osäker ekonomi, kvinnor som fightas för att bli tagna på allvar, kvinnor som sökt och hittat rätt plats i livet, kvinnor som längtar till något annat, kvinnor som gråter, skrattar, älskar och kämpar. Jag tänker att jag är lyckligt lottad här i Spanien, att jag har möjligheten att få ta del av så många olika kvinnors berättelser. Livsresor som hjälper mig att hitta min egen väg som människa. 

Det finns en spansk klubb/förening för kvinnor som heter Malas madres (dåliga mammor) vilken startade 2014. Namnet kommer av att grundaren, Laura Baena, önskade slå hål på alla myter och föreställningar kring kvinnor och föräldraskap, arbeta för jämställdhet och skapa opinion för förändring i hemmen och på arbetsplatser. Då jag efter ett år i Spanien bestämde mig för att börja lära mig spanska hittade jag denna klubb på nätet och varje dag försökte jag läsa och översätta ett facebookinlägg från Laura. Helt plötsligt kunde jag känna mig lite mer hemma i mitt nya land. 

Av Malas Madres diskussioner på nätet, i blogginlägg och youtubeklipp hörde jag röster från spanska kvinnor, som liksom jag, hade gett upp kampen om att vara den perfekta modern och som istället ville förenas i de utmaningar som finns i att vara kvinna och även förälder i vår paradoxala tid. Vad menar jag med paradoxal? Jo, det finns ju vissa intressanta motstridigheter i att för sina barn läsa berättelser om flickor som är superhjältar samtidigt som män tar sig rätten att bestämma över kvinnors kroppar. Att inpränta i barnen att feminism handlar om rätten till jämlikhet, fast det finns de som påstår att det egentligen handlar om att man inte ska sminka sig (hör mitt sarkastiska skratt hahaha). Det krävs lite rebellblod för att traska vidare när det patriarkala systemet jobbar på högvarv och berättar för dig hur du bör vara eller inte vara som kvinna, eller prästfru som jag skrev om för några krönikor sedan. 

Då jag befann mig i Madrid förra sommaren hade jag förberett mig för att gå till klubbens högkvarter och se om Laura Baena var där. Till min stora förbluffning blev jag blyg som en försagd tonåring när jag såg henne och helt ”star struck”. Maken försökte hjälpa mig att komma igång, men jag bara gick därifrån. Fy vad dum jag kände mig. Så här ett år senare kan jag skratta åt hela situationen, men vad besviken jag var när jag kom därifrån och inte hade vågat säga något till min nya idol. Jag skrev dock ett mail några dagar senare och berättade att jag hade önskat prata med henne. Denna Laura svarade supertrevligt att jag skulle masa mig tillbaka till Madrid, så att vi kunde utbyta erfarenheter. Jag minns att jag väldigt lycklig tänkte att just så vill jag vara, jag vill få andra att förstå att deras berättelser är viktiga. 

Så varför denna kvinnotext? Jo, för efter allt fler år i livet, efter att ha bott i olika länder, de senaste fem i Spanien, har det blivit allt tydligare för mig att rebelltjejernas berättelse inte endast finns i härliga barnböcker utan att alla vi kvinnor faktiskt har berättelser som skulle passa in i en bok om mod och om att förändra världen. När historieböckerna ”glömmer bort” de kvinnor som har varit med och påverkat världen och när vissa nutida politiska partier arbetar mot kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, blir det allt viktigare att vi hjälper varandra att lyfta blicken och räta på ryggen. Och till dig som kanske tyckte att det blev lite väl kvinnocentrerat denna gång; Var inte orolig, den dag som boken ”Pojkar som vågar vara annorlunda” kommit på spanska lovar jag att läsa även den vid nattning av barnen. 
            [ingress] => Flertalet kvällar i veckan läser jag ”Cuentos de buenas noches para niñas rebeldes” (Godnattsagor för rebelltjejer) för båda mina barn. Här lyfts kvinnor och flickor fram som har gjort eller gör avtryck i sin närmiljö och för världen. 
            [headline] => Kvinnohjältar finns överallt
            [page] => 0
            [modified] => 20190521164726
            [created] => 20190521164600
            [publishStart] => 20190610064400
            [publishStop] => 20191117154559
            [fullArticle] => Kvinnohjältar finns överallt Flertalet kvällar i veckan läser jag ”Cuentos de buenas noches para niñas rebeldes” (Godnattsagor för rebelltjejer) för båda mina barn. Här lyfts kvinnor och flickor fram som har gjort eller gör avtryck i sin närmiljö och för världen.  Vi läser om upptäcksresande, uppfinnare, feminister och skådespelare. Vi läser om Moder Teresa och Lady Gaga, om kända och okända kvinnor. Dessa lässtunder gör underverk för den spanska läsförståelsen och vi hjälps åt att rätta uttal och översätta ord. Jag tror att den där boken påverkar mig på fler sätt än rent språkligt. 
I ljuset av ordet rebelltjejer tittar jag mig runt om i min egen bekantskapskrets och ser allt tydligare hur dessa rebelltjejer finns överallt omkring mig. I min närhet lever kvinnor som självständigt tagit sitt pick och pack och flyttat till Spanien, yngre som äldre. Runt om mig finns kvinnor som jonglerar arbete, barn, låga löner eller osäker ekonomi, kvinnor som fightas för att bli tagna på allvar, kvinnor som sökt och hittat rätt plats i livet, kvinnor som längtar till något annat, kvinnor som gråter, skrattar, älskar och kämpar. Jag tänker att jag är lyckligt lottad här i Spanien, att jag har möjligheten att få ta del av så många olika kvinnors berättelser. Livsresor som hjälper mig att hitta min egen väg som människa. 

Det finns en spansk klubb/förening för kvinnor som heter Malas madres (dåliga mammor) vilken startade 2014. Namnet kommer av att grundaren, Laura Baena, önskade slå hål på alla myter och föreställningar kring kvinnor och föräldraskap, arbeta för jämställdhet och skapa opinion för förändring i hemmen och på arbetsplatser. Då jag efter ett år i Spanien bestämde mig för att börja lära mig spanska hittade jag denna klubb på nätet och varje dag försökte jag läsa och översätta ett facebookinlägg från Laura. Helt plötsligt kunde jag känna mig lite mer hemma i mitt nya land. 

Av Malas Madres diskussioner på nätet, i blogginlägg och youtubeklipp hörde jag röster från spanska kvinnor, som liksom jag, hade gett upp kampen om att vara den perfekta modern och som istället ville förenas i de utmaningar som finns i att vara kvinna och även förälder i vår paradoxala tid. Vad menar jag med paradoxal? Jo, det finns ju vissa intressanta motstridigheter i att för sina barn läsa berättelser om flickor som är superhjältar samtidigt som män tar sig rätten att bestämma över kvinnors kroppar. Att inpränta i barnen att feminism handlar om rätten till jämlikhet, fast det finns de som påstår att det egentligen handlar om att man inte ska sminka sig (hör mitt sarkastiska skratt hahaha). Det krävs lite rebellblod för att traska vidare när det patriarkala systemet jobbar på högvarv och berättar för dig hur du bör vara eller inte vara som kvinna, eller prästfru som jag skrev om för några krönikor sedan. 

Då jag befann mig i Madrid förra sommaren hade jag förberett mig för att gå till klubbens högkvarter och se om Laura Baena var där. Till min stora förbluffning blev jag blyg som en försagd tonåring när jag såg henne och helt ”star struck”. Maken försökte hjälpa mig att komma igång, men jag bara gick därifrån. Fy vad dum jag kände mig. Så här ett år senare kan jag skratta åt hela situationen, men vad besviken jag var när jag kom därifrån och inte hade vågat säga något till min nya idol. Jag skrev dock ett mail några dagar senare och berättade att jag hade önskat prata med henne. Denna Laura svarade supertrevligt att jag skulle masa mig tillbaka till Madrid, så att vi kunde utbyta erfarenheter. Jag minns att jag väldigt lycklig tänkte att just så vill jag vara, jag vill få andra att förstå att deras berättelser är viktiga. 

Så varför denna kvinnotext? Jo, för efter allt fler år i livet, efter att ha bott i olika länder, de senaste fem i Spanien, har det blivit allt tydligare för mig att rebelltjejernas berättelse inte endast finns i härliga barnböcker utan att alla vi kvinnor faktiskt har berättelser som skulle passa in i en bok om mod och om att förändra världen. När historieböckerna ”glömmer bort” de kvinnor som har varit med och påverkat världen och när vissa nutida politiska partier arbetar mot kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp, blir det allt viktigare att vi hjälper varandra att lyfta blicken och räta på ryggen. Och till dig som kanske tyckte att det blev lite väl kvinnocentrerat denna gång; Var inte orolig, den dag som boken ”Pojkar som vågar vara annorlunda” kommit på spanska lovar jag att läsa även den vid nattning av barnen.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 27144
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I olika facebookgrupper pågår från och till diskussioner gällande sjukvård, polisinsatser, hantverkare och om spanska frisörer kan konsten att klippa våra ömtåliga nordiska hårstrån. Är det så att vi gärna, hur mycket vi än kämpar mot det, gärna sätter oss själva som den norm som övriga universum bör utgå ifrån? Eller är det snarare så att många av oss bara försöker att hitta rätt bland de olika kulturella kartorna som vi rör oss i? Då många av oss lever i ganska svenska sammanhang kan det ibland kännas overkligt utmanande att testa på värdlandets olika institutioner. Jag menar, vi kan ju gå till svensk läkare om vi vill, eller välja bank med svensk personal, vi kan använda oss av svenska byggfirmor och vi kan sätta våra barn i svensk skola. 

När jag för snart ett år sedan sålunda ansökte om skolplats till dottern i det spanska systemet kände jag mig lite extra modig. Hon ville det själv och varför inte, spanska barn kan ju uppenbarligen läsa och skriva de också. Efter att ha fyllt i ansökningshandlingarna, svettats över alla papper som skulle samlas ihop och funderat på vilka skolor vi skulle välja att söka till åkte jag iväg till vårt första val och registrerade ansökan. Den vänliga damen på skolexpeditionen log snällt och förklarade att det inte fanns en chans i världen att lilla L skulle gå på den skolan då platsbristen var total. Som en naiv optimist tänkte jag att det är väl ändå närhetsprincipen som gäller... för så är det väl i Sverige? 

När beskedet om skolplats dök upp visade det sig att dottern hamnade i den skola som var absolut längst från vårt hem, den enda skolan med platser kvar. Då kom nästa utmaning och massor av tankar. Varför finns det platser på just den skolan, varför vill ingen gå där? När jag började höra runt lite bland svenskar fick skolan mycket ris i omdömet. Få av de som uttalade sig om skolans ”fruktansvärda rykte” hade dock själva haft barn där, faktiskt ingen. Sen var det ju det sedvanliga, spanska skolan är hemsk, strikt och 100 år efter Sverige i utveckling. Ja, uppenbarligen var vi på väg att utsätta vårt barn för en hemsk skolupplevelse om vi satte henne i spansk skola. 

Några veckor innan terminsstart träffade jag på en svensk man som hade haft två barn i samma skola. Världens bästa ställe sa han, bra språkundervisning på grund av alla nationaliteter och engagerade lärare. Ok, vi greppade det där halmstrået och pustade ut något. För hur som haver, det är både tröttsamt och skrämmande att behöva försvara sina val inför människor som vill ens bästa. Tänk om de har rätt? 

Så packade vi den stora ryggsäcken, valde kläder som påminde om en skoluniform (högsta önskan var tydligen en skoluniform då vännerna i andra skolor hade dessa) och nervösa gick vi iväg till den där första dagen. Tiden som följde fylldes av enormt många frågetecken och överbeskyddande frågor till lilltjejen. Har du det bra, är de snälla? Jag strövade fram och tillbaka mellan jobb och skolexpedition (rätt ofta med gråten i halsen över att min spanska kändes så otillräcklig) för att hämta listor på böcker, anmäla till aktiviteter och matsal (hade tydligen missat den informationen tidigare), försöka få ett möte med fröken, köpa skolmaterial och rätt plastbox… Då och då kom tanken, varför satte vi henne här, varför gjorde vi det inte enkelt för oss, visst hade allt varit lättare i Sverige, ordningen rike, listornas paradis, där läraren frågat oss om tid för utvecklingssamtal och inte tvärt om, där skolans innegård inte liknar en filmatisering av ett sydamerikanskt fängelse och där järndörrarna inte stängs framför näsan på föräldrarna. Men dottern ville för allt i världen inte byta skola.

En dag träffade jag på en klasskamrats mamma. Hon berättade glatt att hennes man, flickans styvfar, var svensk och kände till mig. Jag blev så fantastiskt glad, som om just denna svenska koppling var ett mirakel, som att tryggheten låg i det svenska. Så började jag kunna se det extra bra med just denna institution. Skolan ordnar med bio och biblioteksbesök, åker till museum i Málaga, kör yoga på gympalektionen, sjunger kampsånger på fredsdagen och har stora manifestationer för att uppmärksamma våld i nära relationer. 

Det är inte alltid enkelt. Hela skolgrejen är ännu inte särskilt självklar. Jag förstod inte att hämta ut betygen till jul till exempel. Betyg! Herregud, småbarn har väl inga betyg i Sverige! Så vi jobbar vidare med att försöka hitta rätt bland de kulturella kartorna och vägvisarna. Vi försvarar det svenska i Spanien och det spanska när vi är i Sverige. Jag klipper gärna håret hos en härlig svensktalande frisör likaväl som jag diskuterar fogar och lister med den spanska byggkillen Miguel. Det är ju faktiskt rätt häftigt att få vara del av minst två världar. För lilla L finns det inget bättre eller sämre, inga självklara normer eller konstiga regler med skolan. Det finns bara världens bästa fröken och massor av fina klasskompisar.   
            [ingress] => Som spaniensvenskar rör vi oss ständigt mellan vad som anses vara bättre i Sverige och vad som faller oss mer i smaken av det spanska.
            [headline] => Det trygga ej alltid bäst
            [page] => 0
            [modified] => 20190219183211
            [created] => 20190219183007
            [publishStart] => 20190304064400
            [publishStop] => 20190818193059
            [fullArticle] => Det trygga ej alltid bäst Som spaniensvenskar rör vi oss ständigt mellan vad som anses vara bättre i Sverige och vad som faller oss mer i smaken av det spanska. I olika facebookgrupper pågår från och till diskussioner gällande sjukvård, polisinsatser, hantverkare och om spanska frisörer kan konsten att klippa våra ömtåliga nordiska hårstrån. Är det så att vi gärna, hur mycket vi än kämpar mot det, gärna sätter oss själva som den norm som övriga universum bör utgå ifrån? Eller är det snarare så att många av oss bara försöker att hitta rätt bland de olika kulturella kartorna som vi rör oss i? Då många av oss lever i ganska svenska sammanhang kan det ibland kännas overkligt utmanande att testa på värdlandets olika institutioner. Jag menar, vi kan ju gå till svensk läkare om vi vill, eller välja bank med svensk personal, vi kan använda oss av svenska byggfirmor och vi kan sätta våra barn i svensk skola. 

När jag för snart ett år sedan sålunda ansökte om skolplats till dottern i det spanska systemet kände jag mig lite extra modig. Hon ville det själv och varför inte, spanska barn kan ju uppenbarligen läsa och skriva de också. Efter att ha fyllt i ansökningshandlingarna, svettats över alla papper som skulle samlas ihop och funderat på vilka skolor vi skulle välja att söka till åkte jag iväg till vårt första val och registrerade ansökan. Den vänliga damen på skolexpeditionen log snällt och förklarade att det inte fanns en chans i världen att lilla L skulle gå på den skolan då platsbristen var total. Som en naiv optimist tänkte jag att det är väl ändå närhetsprincipen som gäller... för så är det väl i Sverige? 

När beskedet om skolplats dök upp visade det sig att dottern hamnade i den skola som var absolut längst från vårt hem, den enda skolan med platser kvar. Då kom nästa utmaning och massor av tankar. Varför finns det platser på just den skolan, varför vill ingen gå där? När jag började höra runt lite bland svenskar fick skolan mycket ris i omdömet. Få av de som uttalade sig om skolans ”fruktansvärda rykte” hade dock själva haft barn där, faktiskt ingen. Sen var det ju det sedvanliga, spanska skolan är hemsk, strikt och 100 år efter Sverige i utveckling. Ja, uppenbarligen var vi på väg att utsätta vårt barn för en hemsk skolupplevelse om vi satte henne i spansk skola. 

Några veckor innan terminsstart träffade jag på en svensk man som hade haft två barn i samma skola. Världens bästa ställe sa han, bra språkundervisning på grund av alla nationaliteter och engagerade lärare. Ok, vi greppade det där halmstrået och pustade ut något. För hur som haver, det är både tröttsamt och skrämmande att behöva försvara sina val inför människor som vill ens bästa. Tänk om de har rätt? 

Så packade vi den stora ryggsäcken, valde kläder som påminde om en skoluniform (högsta önskan var tydligen en skoluniform då vännerna i andra skolor hade dessa) och nervösa gick vi iväg till den där första dagen. Tiden som följde fylldes av enormt många frågetecken och överbeskyddande frågor till lilltjejen. Har du det bra, är de snälla? Jag strövade fram och tillbaka mellan jobb och skolexpedition (rätt ofta med gråten i halsen över att min spanska kändes så otillräcklig) för att hämta listor på böcker, anmäla till aktiviteter och matsal (hade tydligen missat den informationen tidigare), försöka få ett möte med fröken, köpa skolmaterial och rätt plastbox… Då och då kom tanken, varför satte vi henne här, varför gjorde vi det inte enkelt för oss, visst hade allt varit lättare i Sverige, ordningen rike, listornas paradis, där läraren frågat oss om tid för utvecklingssamtal och inte tvärt om, där skolans innegård inte liknar en filmatisering av ett sydamerikanskt fängelse och där järndörrarna inte stängs framför näsan på föräldrarna. Men dottern ville för allt i världen inte byta skola.

En dag träffade jag på en klasskamrats mamma. Hon berättade glatt att hennes man, flickans styvfar, var svensk och kände till mig. Jag blev så fantastiskt glad, som om just denna svenska koppling var ett mirakel, som att tryggheten låg i det svenska. Så började jag kunna se det extra bra med just denna institution. Skolan ordnar med bio och biblioteksbesök, åker till museum i Málaga, kör yoga på gympalektionen, sjunger kampsånger på fredsdagen och har stora manifestationer för att uppmärksamma våld i nära relationer. 

Det är inte alltid enkelt. Hela skolgrejen är ännu inte särskilt självklar. Jag förstod inte att hämta ut betygen till jul till exempel. Betyg! Herregud, småbarn har väl inga betyg i Sverige! Så vi jobbar vidare med att försöka hitta rätt bland de kulturella kartorna och vägvisarna. Vi försvarar det svenska i Spanien och det spanska när vi är i Sverige. Jag klipper gärna håret hos en härlig svensktalande frisör likaväl som jag diskuterar fogar och lister med den spanska byggkillen Miguel. Det är ju faktiskt rätt häftigt att få vara del av minst två världar. För lilla L finns det inget bättre eller sämre, inga självklara normer eller konstiga regler med skolan. Det finns bara världens bästa fröken och massor av fina klasskompisar.    
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 26758
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Häromdagen gick jag med snabba steg i centrala Fuengirola på väg mot dotterns skola. Som vanligt var jag något sent ute och hunden for som en vante bakom. Så plötsligt hörde jag någon ropa på härligt bred skånska; hallå prästfrun! Jag stannade upp en sekund och for runt med blicken… så stod han där, en av våra härliga besökare på kyrkan, med ett brett leende och en varm famn. En snabb kram och några få ord senare var jag åter på språng. 


I min ungdoms vildaste fantasier om framtiden såg jag knappast scenariot att vara en prästfru eller att jag skulle stanna till och lyssna på tilltalet. Jag ansåg mig kanske inte ens vara någons fru utan mer en rundresande cirkusartist med världen som mitt arbetsfält. Nå, visst har jag ställt till med en jäkla cirkus då och då, slukat eld i form av brännande kommentarer och gått på diplomatiska linor i diverse diskussioner men några tigrar, det har jag aldrig lyckats tämja. Sedan jag flyttade utomlands med mannen, prästen, har många personer på härligt manér skämtat om min roll som prästens fru. Det finns dom som på allvar har frågat om jag är anställd som prästfru och de som berättat för mig hur en prästfru bör uppföra sig. 

På första utlandsjobbet fick jag höra att prästfrun alltid ansvarat för kyrkans dukskåp och att mangla var en dygd. När vi anlände till Spanien förväntades prästfrun stå för bullbaket och grilljerande av julskinka. Många historier har berättats för mig om mina föregångare, en kallades döden, en annan var älskad av alla, en tredje hade en affär med någon vaktmästare. Ja, vi verkar vara en egensinnig men uppstyrd bunt vi prästfruar. Något som är lite spännande är ju att för våra spanska vänner har skämten och stereotyperna av en prästfru inget värde. Det finns liksom ingen av min sort att jämföra med eller föreställa sig. Prästerna här har ju inga fruar, eventuellt har de en eller ett par älskarinnor och några barn på sidan, men det där med en fru är ju liksom ingen tradition bland katoliker. 


När jag först kom till Spanien gjordes ett personporträtt av mig i en av de svenska magasinen. Journalisten och min numera goda vän, Sara och jag skrattade gott åt rubriken: Ingen bullbakande prästfru! Artikeln ledde framförallt till många positiva kommentarer, men den kunde ju också anses som lite utmanande. Gjorde jag narr av mina företrädare? Men nej, de kvinnor och män (prästmakar) som gått före mig är ju fantastiska. Det är ju just de som har lagt grunden för att jag idag inte behöver definieras av min partners yrke utan får forma min helt egna plattform.


Som representant för Svenska kyrkan får jag ta del av mycket ros och lite ris. Det händer att jag får höra att vi inte passar in i mallen, är för politiska, för okristna, för glada, för direkta, för mycket.., ja allt det där som ett ”lagom” prästpar bör undvika. När det händer brukar jag försöka tänka på det där med cirkusen igen, att jag har möjlighet att svinga mig vidare till nästa avsats och sikta på nästa trampett. Det gäller att skaka av sig, ta sikte på målet och hålla balansen. 


Här i Spanien och framförallt på Costa del Sol finns det mycket utrymme för att jag ska kunna hoppa mellan trapetser och svinga mig i linor. Här samlas en härligt stor grupp människor som kanske inte alltid är så traditionella och som lever efter devisen: allt är möjligt. För om inte allt vore möjligt hade ju ingen av oss lyckats flytta hit! 


Som prästens fru på kusten är det lika accepterat att dansa fram på catwalken en eftermiddag i Marbella som att sjunga på högmässan. Som fru till prästen är det, på Costa del Sol, helt ok att vara feminist och jämställdhetsivrare, klä dottern i en hondjävuls kostym och rocka loss med sonen till ”Highway to hell”. Hur kan det vara så? Jo, helt enkelt för att bland många svenskar på kusten verkar det finnas en utbredd tro på att livet inte är antingen eller utan både och. Det är som oftast accepterat att vara lite på gränsen och annorlunda, samtidigt som vi tycker det är härligt att få skämta lite med våra traditionella roller. Så jag fortsätter att vända mig om när någon ropar på prästfrun, jag fortsätter att lämna bullbaket till experterna och vem vet, kanske lyckas jag tämja en mänsklig tiger eller två i framtida samtal om politik. 
            [ingress] => Prästhustru är i motsats till vad en del tror inget yrke. Det är utan tvekan en roll, men en roll som jag fyller och tänjer ut efter egen förmåga. Inte alla är förstående till mina tolkningar, men sådan är jag  – på gott och ont.
            [headline] => Prästfru med djävlar anamma
            [page] => 0
            [modified] => 20181113164050
            [created] => 20181113155634
            [publishStart] => 20181203064400
            [publishStop] => 20190512165659
            [fullArticle] => Prästfru med djävlar anamma Prästhustru är i motsats till vad en del tror inget yrke. Det är utan tvekan en roll, men en roll som jag fyller och tänjer ut efter egen förmåga. Inte alla är förstående till mina tolkningar, men sådan är jag  – på gott och ont. Häromdagen gick jag med snabba steg i centrala Fuengirola på väg mot dotterns skola. Som vanligt var jag något sent ute och hunden for som en vante bakom. Så plötsligt hörde jag någon ropa på härligt bred skånska; hallå prästfrun! Jag stannade upp en sekund och for runt med blicken… så stod han där, en av våra härliga besökare på kyrkan, med ett brett leende och en varm famn. En snabb kram och några få ord senare var jag åter på språng. 


I min ungdoms vildaste fantasier om framtiden såg jag knappast scenariot att vara en prästfru eller att jag skulle stanna till och lyssna på tilltalet. Jag ansåg mig kanske inte ens vara någons fru utan mer en rundresande cirkusartist med världen som mitt arbetsfält. Nå, visst har jag ställt till med en jäkla cirkus då och då, slukat eld i form av brännande kommentarer och gått på diplomatiska linor i diverse diskussioner men några tigrar, det har jag aldrig lyckats tämja. Sedan jag flyttade utomlands med mannen, prästen, har många personer på härligt manér skämtat om min roll som prästens fru. Det finns dom som på allvar har frågat om jag är anställd som prästfru och de som berättat för mig hur en prästfru bör uppföra sig. 

På första utlandsjobbet fick jag höra att prästfrun alltid ansvarat för kyrkans dukskåp och att mangla var en dygd. När vi anlände till Spanien förväntades prästfrun stå för bullbaket och grilljerande av julskinka. Många historier har berättats för mig om mina föregångare, en kallades döden, en annan var älskad av alla, en tredje hade en affär med någon vaktmästare. Ja, vi verkar vara en egensinnig men uppstyrd bunt vi prästfruar. Något som är lite spännande är ju att för våra spanska vänner har skämten och stereotyperna av en prästfru inget värde. Det finns liksom ingen av min sort att jämföra med eller föreställa sig. Prästerna här har ju inga fruar, eventuellt har de en eller ett par älskarinnor och några barn på sidan, men det där med en fru är ju liksom ingen tradition bland katoliker. 


När jag först kom till Spanien gjordes ett personporträtt av mig i en av de svenska magasinen. Journalisten och min numera goda vän, Sara och jag skrattade gott åt rubriken: Ingen bullbakande prästfru! Artikeln ledde framförallt till många positiva kommentarer, men den kunde ju också anses som lite utmanande. Gjorde jag narr av mina företrädare? Men nej, de kvinnor och män (prästmakar) som gått före mig är ju fantastiska. Det är ju just de som har lagt grunden för att jag idag inte behöver definieras av min partners yrke utan får forma min helt egna plattform.


Som representant för Svenska kyrkan får jag ta del av mycket ros och lite ris. Det händer att jag får höra att vi inte passar in i mallen, är för politiska, för okristna, för glada, för direkta, för mycket.., ja allt det där som ett ”lagom” prästpar bör undvika. När det händer brukar jag försöka tänka på det där med cirkusen igen, att jag har möjlighet att svinga mig vidare till nästa avsats och sikta på nästa trampett. Det gäller att skaka av sig, ta sikte på målet och hålla balansen. 


Här i Spanien och framförallt på Costa del Sol finns det mycket utrymme för att jag ska kunna hoppa mellan trapetser och svinga mig i linor. Här samlas en härligt stor grupp människor som kanske inte alltid är så traditionella och som lever efter devisen: allt är möjligt. För om inte allt vore möjligt hade ju ingen av oss lyckats flytta hit! 


Som prästens fru på kusten är det lika accepterat att dansa fram på catwalken en eftermiddag i Marbella som att sjunga på högmässan. Som fru till prästen är det, på Costa del Sol, helt ok att vara feminist och jämställdhetsivrare, klä dottern i en hondjävuls kostym och rocka loss med sonen till ”Highway to hell”. Hur kan det vara så? Jo, helt enkelt för att bland många svenskar på kusten verkar det finnas en utbredd tro på att livet inte är antingen eller utan både och. Det är som oftast accepterat att vara lite på gränsen och annorlunda, samtidigt som vi tycker det är härligt att få skämta lite med våra traditionella roller. Så jag fortsätter att vända mig om när någon ropar på prästfrun, jag fortsätter att lämna bullbaket till experterna och vem vet, kanske lyckas jag tämja en mänsklig tiger eller två i framtida samtal om politik.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 26358
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => För mig har det blivit till en sanning att tiden går snabbare ju äldre jag blir och jag får hålla hårt i dagarna för att inte förlora tiden mellan olika ”måsten”. I denna stund i livet, med familj, hus och hund, kan det kännas som om de flesta förstagångsupplevelser är avklarade, de spännande tonåren är förbi, ungdomsåren med resor och galenskap tillhör en annan tid, småbarnstiden är ett minne blott och i framtiden hägrar ”more of the same”. Nu är jag ju rätt glad i tillvaron, tycker att jag lever i ett fantastiskt land, har ett spännande jobb och underbar familj. Så även om det finns många saker jag aldrig mer kommer att göra för första gången så har jag inget emot vardagens upprepningar. Men, med detta sagt så måste jag medge att jag är glatt överraskad över sommarens innehåll av nya erfarenheter. 

Vi förstartade sommaren med att skaffa hund. Vilken grej! Jag har aldrig haft hund och framför allt ofta hävdat att jag är hundrädd. Nåväl, efter många diskussioner om hundras (rottweiler enligt maken, beaglar enligt barnen) och oändliga samtal om att den åttaåriga sonen behövde bli tolv år innan vi kunde tänka oss att utöka familjen, satt vi plötsligt där med en chihuahua. Livet är verkligen det som händer medan vi är upptagna med att planera. Denna ljuvliga varelse har dock visat sig vara en riktig gåva, fredsmäklare, terapiredskap och uppmärksamhetstjyv. 

Dave, som vi kallar knyttet, har även bidragit till sommarens många spanskalektioner. Sommarens andra förstagångsupplevelse var nämligen att hyra husbil och spendera nätter på campingplatser längst kusten. Rent fördomsfullt hade jag tänkt mig att camping, det är väl något bara tyskar och svenskar håller på med, men icke. Efter att ha krånglat in husbilen på en underbar camping utanför Tarifa andades vi ut och tog Dave på promenad. Tre sekunder senare var vi omgärdade av underbara spanjorer som inte kunde få nog av vår hårboll. Vart vi än gick under de nästkommande dagarna fanns det någon som ville tala ras, storlek, hur man gör en hund rumsren, sovrutiner och allt däremellan. Väl hemkomna kunde vi summera att husbilsresan innehållit mycket familjetid, ett par utfall av klaustrofobiska känslor, härlig spansk västkust och massor av spansk konversation. 

Ett par dagar senare började jag lägga märke till att dottern flertalet kvällar i rad klädde sig i baddräkt, ställde ut koner i en cirkel, satte sig i mitten och gjorde olika yogapositioner. Jag upptäckte även att hon lärt sig googla fram instruktioner på youtube och det dröjde inte länge förrän hon även ville utsätta mig för de mest avancerade stretchövningar. Jag har aldrig gått på yoga men insåg att nu var det dags för semesterns tredje förstagångsupplevelse. Efter lite sökning hittade vi strandyoga i La Cala och for dit. Vi var fem personer inklusive min flicka som under en timmes tid utförde den mest avslappnade form av träning, vilken njutning! Dottern var tyst i en hel timme, tittade noggrant och inväntade instruktioner. Den spanska ledaren var enormt entusiastisk över den lilla tjejens intresse. I slutet låg vi på rygg och blev instruerade att titta upp i himlen, ta in det mäktiga universum vi lever i, känna oss som en del av mänskligheten och andas tillsammans med ursjälen. Vilken känsla, vilket kraftfullt verktyg att för ett ögonblick fånga tiden och nuet. Lite gladare, flexiblare och lugnare gick vi hem i den varma sommarnatten och kände oss ett med Spanien, kusten och mänskligheten. 

Så kom då sommarens fjärde och kanske mest otippade förstagångsupplevelse, musikfestival i Madrid. Att befinna sig bland 80 000 sjungande spanjorer, musik från alla håll, längst fram vid scenen tillsammans med maken, härligt. Det påminde om gamla tider fast på denna festival var jag nykter, bodde på fint hotell, målade inte glitterfjärilar i ansiktet och avnjöt sista konserten från vip-läktaren. Jag hade glömt hur jag älskar just musikfestivaler, att gunga och sjunga i takt med okända människor, de där timmarna när fred på jorden känns som en möjlighet och mobiltelefonernas ficklampor vajar i harmoni. 

Så vad är då kontentan av alla dessa förstagångsupplevelser? Kanske att vi hela tiden erbjuds tillfällen att upptäcka något nytt, möjligheter att se oss själva eller andra från ett nytt perspektiv. Ingenting är beständigt, ingenting är för evigt, varje dag innehåller nya möjligheter. Här på kusten är utbudet enormt. Hösten kommer och med sommarens erfarenheter i bagaget ska jag kasta mig in i ett antal förstagångsupplevelser och vem vet, du kanske hänger på? 
            [ingress] => Sommaren har med stormsteg sprungit förbi mig. Ögonblicken av sommarharmoni övergår allt för fort till minnen, som om några år endast kan återupplevas genom foton och facebookflöden.
            [headline] => Aldrig för sent för nya saker
            [page] => 0
            [modified] => 20180803111700
            [created] => 20180803111549
            [publishStart] => 20180910064300
            [publishStop] => 20190130101559
            [fullArticle] => Aldrig för sent för nya saker Sommaren har med stormsteg sprungit förbi mig. Ögonblicken av sommarharmoni övergår allt för fort till minnen, som om några år endast kan återupplevas genom foton och facebookflöden. För mig har det blivit till en sanning att tiden går snabbare ju äldre jag blir och jag får hålla hårt i dagarna för att inte förlora tiden mellan olika ”måsten”. I denna stund i livet, med familj, hus och hund, kan det kännas som om de flesta förstagångsupplevelser är avklarade, de spännande tonåren är förbi, ungdomsåren med resor och galenskap tillhör en annan tid, småbarnstiden är ett minne blott och i framtiden hägrar ”more of the same”. Nu är jag ju rätt glad i tillvaron, tycker att jag lever i ett fantastiskt land, har ett spännande jobb och underbar familj. Så även om det finns många saker jag aldrig mer kommer att göra för första gången så har jag inget emot vardagens upprepningar. Men, med detta sagt så måste jag medge att jag är glatt överraskad över sommarens innehåll av nya erfarenheter. 

Vi förstartade sommaren med att skaffa hund. Vilken grej! Jag har aldrig haft hund och framför allt ofta hävdat att jag är hundrädd. Nåväl, efter många diskussioner om hundras (rottweiler enligt maken, beaglar enligt barnen) och oändliga samtal om att den åttaåriga sonen behövde bli tolv år innan vi kunde tänka oss att utöka familjen, satt vi plötsligt där med en chihuahua. Livet är verkligen det som händer medan vi är upptagna med att planera. Denna ljuvliga varelse har dock visat sig vara en riktig gåva, fredsmäklare, terapiredskap och uppmärksamhetstjyv. 

Dave, som vi kallar knyttet, har även bidragit till sommarens många spanskalektioner. Sommarens andra förstagångsupplevelse var nämligen att hyra husbil och spendera nätter på campingplatser längst kusten. Rent fördomsfullt hade jag tänkt mig att camping, det är väl något bara tyskar och svenskar håller på med, men icke. Efter att ha krånglat in husbilen på en underbar camping utanför Tarifa andades vi ut och tog Dave på promenad. Tre sekunder senare var vi omgärdade av underbara spanjorer som inte kunde få nog av vår hårboll. Vart vi än gick under de nästkommande dagarna fanns det någon som ville tala ras, storlek, hur man gör en hund rumsren, sovrutiner och allt däremellan. Väl hemkomna kunde vi summera att husbilsresan innehållit mycket familjetid, ett par utfall av klaustrofobiska känslor, härlig spansk västkust och massor av spansk konversation. 

Ett par dagar senare började jag lägga märke till att dottern flertalet kvällar i rad klädde sig i baddräkt, ställde ut koner i en cirkel, satte sig i mitten och gjorde olika yogapositioner. Jag upptäckte även att hon lärt sig googla fram instruktioner på youtube och det dröjde inte länge förrän hon även ville utsätta mig för de mest avancerade stretchövningar. Jag har aldrig gått på yoga men insåg att nu var det dags för semesterns tredje förstagångsupplevelse. Efter lite sökning hittade vi strandyoga i La Cala och for dit. Vi var fem personer inklusive min flicka som under en timmes tid utförde den mest avslappnade form av träning, vilken njutning! Dottern var tyst i en hel timme, tittade noggrant och inväntade instruktioner. Den spanska ledaren var enormt entusiastisk över den lilla tjejens intresse. I slutet låg vi på rygg och blev instruerade att titta upp i himlen, ta in det mäktiga universum vi lever i, känna oss som en del av mänskligheten och andas tillsammans med ursjälen. Vilken känsla, vilket kraftfullt verktyg att för ett ögonblick fånga tiden och nuet. Lite gladare, flexiblare och lugnare gick vi hem i den varma sommarnatten och kände oss ett med Spanien, kusten och mänskligheten. 

Så kom då sommarens fjärde och kanske mest otippade förstagångsupplevelse, musikfestival i Madrid. Att befinna sig bland 80 000 sjungande spanjorer, musik från alla håll, längst fram vid scenen tillsammans med maken, härligt. Det påminde om gamla tider fast på denna festival var jag nykter, bodde på fint hotell, målade inte glitterfjärilar i ansiktet och avnjöt sista konserten från vip-läktaren. Jag hade glömt hur jag älskar just musikfestivaler, att gunga och sjunga i takt med okända människor, de där timmarna när fred på jorden känns som en möjlighet och mobiltelefonernas ficklampor vajar i harmoni. 

Så vad är då kontentan av alla dessa förstagångsupplevelser? Kanske att vi hela tiden erbjuds tillfällen att upptäcka något nytt, möjligheter att se oss själva eller andra från ett nytt perspektiv. Ingenting är beständigt, ingenting är för evigt, varje dag innehåller nya möjligheter. Här på kusten är utbudet enormt. Hösten kommer och med sommarens erfarenheter i bagaget ska jag kasta mig in i ett antal förstagångsupplevelser och vem vet, du kanske hänger på?  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 26110
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => En lördag i maj hade jag, tillsammans med min vän Anne-Marie, planerat in en resa till Málaga för att besöka organisationen Los Ángeles Malagueños de la Noche. De senaste tre åren har kyrkan, tillsammans med skolan, arbetat med ett projekt där svenska skolungdomar varannan vecka brer smörgåsar som vi sedan lämnar i Málaga för att distribueras till de som behöver hjälp med mat. 

Det är givande, ett projekt som syftar till att vi som svenskar ger tillbaka något till det spanska samhället. De gånger grundaren Antonio tidigare år varit och besökt oss i Fuengirola har han alltid bjudit in oss att komma och se verksamheten på plats. Jag har avvaktat lite, tänkt att det känns som ett stort ansvar att ta med ett gäng gymnasieungdomar till Málaga, kanske möter de en värld de inte är beredda på? Jag har själv arbetat med utsatta människor i några olika länder, det är inte alltid en så enkel värld att konfronteras med. Framförallt kan det vara knepigt att känna otillräckligheten och hur mycket vi måste kämpa för solidaritet och medmänsklighet. 

Så inför denna resa hade vi på svensk manér varit tydliga med, och kommit överens med Antonio om, att ungdomarna tillsammans med mig och Anne-Marie skulle möta upp honom vid tågstationen, vallas runt i organisationens hus och få en föreläsning om hur allt startade, vilka som kommer och hur framtiden ser ut.., trodde vi.

När vi kom klev av tåget i Málaga och vandrade upp i solen kände vi oss nog lite vilsna. Jag spanade oroligt efter min kära Antonio, men nej, han var inte där. Två äldre damer i t-shirts från Nattens Änglar kom efter en stund småspringande emot oss och ropade Kom, kom! Jag försökte presentera mig och fråga efter Antonio, de manade på oss framåt. Adelante! Så vad göra? Jag satte på mig mitt ”jag försöker se avslappnad ut men känner mig jättestressad”-ansikte och sa till alla att detta kommer bli hur bra som helst. Vi hänger på. 

Väl framme i Änglarnas lokaler låstes alla våra värdesaker in och vi blev tillsagda att tvätta händerna. Vi var ett rätt exotiskt inslag i matsalen. Nu lyckades vi ledare få en syl i vädret. ”Vad händer, var är Antonio? Vi skulle ju bara få en föreläsning, vad förväntas vi göra?” De spanska volontärerna tittade undrande på oss och sa; ”ni ska ju jobba, hjälpa oss att förbereda mat för alla som behöver, ni är ju här, här arbetar vi tillsammans. Antonio kommer men han var tvungen att åka iväg för att hjälpa en familj i nöd.” 

Ungdomarna blev jätteglada. Med liv och lust satte de igång att bre smörgåsar, ordna med familjematpåsar och även tala lite spanska med övriga medhjälpare. Och jag? Jag kände mig urdum. Jag hade ju i missriktad rädsla planerat för att ungdomarna skulle få teoretiska kunskaper om utsatthet, en planerad föreläsning och rundvandring, undvika att möta människor i nöd. Här fick ju våra svenska fina ungdomar möta världen, så som den är, inte som vi önskar att den vore. Här hörde jag dem uttrycka ödmjuka ord över att de fick göra något på riktigt. 

Efter någon timme kom så Antonio. När maten var förberedd samlande han oss i en tystare hörna av matsalen och tackade oss. Inte berättade han om organisation och riktlinjer, nej, nej. Antonio pratade om hur vi alla har ansvar för varandras välmående, om solidaritet över gränserna, om hur ensamhet ska bemötas med gemenskap, hur hat ska mötas med kärlek, om hur han en natt fick en dröm och ett kall om att skapa möjligheter för människor. Antonios trygga plan om att gå i pension som firad polis inom Policia Nacional gick i stöpet och istället lever han varje dag för att göra livet mer uthärdligt för andra. 

Vår svenska grupp gick därifrån med insikten om att det inte är hela världen om det inte blir som vi tänkt oss. Jag blev återigen påmind om att mina minutiösa planeringar i det stora hela kan kastas omkull i ett svep och det står en uppsjö av andra tillvägagångssätt bakom hörnet. Alfabetet har massor av bokstäver, jag har inte kommit halvvägs till plan ö än.    
            [ingress] => Hur vi än kämpar för att göra livet greppbart och planerat måste vi alltid förhålla oss till möjligheten eller risken att allt i ett ögonblick förändras. Väderappen lovade regn men istället kom solen, söndagseftermiddagen skulle spenderas badandes i havet men det dök upp en blåhaj (ja faktiskt, idag hände just detta!). Det blir inte alltid som vi tänkt oss, kanske rätt sällan faktiskt. Efter att plan A och plan B har gått i stöpet så är det bara att ta nya tag och titta på alla de övriga bokstäverna i alfabetet.  
            [headline] => Alfabetet fullt av alternativ
            [page] => 0
            [modified] => 20180515123230
            [created] => 20180514194904
            [publishStart] => 20180604064400
            [publishStop] => 20181110184959
            [fullArticle] => Alfabetet fullt av alternativ Hur vi än kämpar för att göra livet greppbart och planerat måste vi alltid förhålla oss till möjligheten eller risken att allt i ett ögonblick förändras. Väderappen lovade regn men istället kom solen, söndagseftermiddagen skulle spenderas badandes i havet men det dök upp en blåhaj (ja faktiskt, idag hände just detta!). Det blir inte alltid som vi tänkt oss, kanske rätt sällan faktiskt. Efter att plan A och plan B har gått i stöpet så är det bara att ta nya tag och titta på alla de övriga bokstäverna i alfabetet.   En lördag i maj hade jag, tillsammans med min vän Anne-Marie, planerat in en resa till Málaga för att besöka organisationen Los Ángeles Malagueños de la Noche. De senaste tre åren har kyrkan, tillsammans med skolan, arbetat med ett projekt där svenska skolungdomar varannan vecka brer smörgåsar som vi sedan lämnar i Málaga för att distribueras till de som behöver hjälp med mat. 

Det är givande, ett projekt som syftar till att vi som svenskar ger tillbaka något till det spanska samhället. De gånger grundaren Antonio tidigare år varit och besökt oss i Fuengirola har han alltid bjudit in oss att komma och se verksamheten på plats. Jag har avvaktat lite, tänkt att det känns som ett stort ansvar att ta med ett gäng gymnasieungdomar till Málaga, kanske möter de en värld de inte är beredda på? Jag har själv arbetat med utsatta människor i några olika länder, det är inte alltid en så enkel värld att konfronteras med. Framförallt kan det vara knepigt att känna otillräckligheten och hur mycket vi måste kämpa för solidaritet och medmänsklighet. 

Så inför denna resa hade vi på svensk manér varit tydliga med, och kommit överens med Antonio om, att ungdomarna tillsammans med mig och Anne-Marie skulle möta upp honom vid tågstationen, vallas runt i organisationens hus och få en föreläsning om hur allt startade, vilka som kommer och hur framtiden ser ut.., trodde vi.

När vi kom klev av tåget i Málaga och vandrade upp i solen kände vi oss nog lite vilsna. Jag spanade oroligt efter min kära Antonio, men nej, han var inte där. Två äldre damer i t-shirts från Nattens Änglar kom efter en stund småspringande emot oss och ropade Kom, kom! Jag försökte presentera mig och fråga efter Antonio, de manade på oss framåt. Adelante! Så vad göra? Jag satte på mig mitt ”jag försöker se avslappnad ut men känner mig jättestressad”-ansikte och sa till alla att detta kommer bli hur bra som helst. Vi hänger på. 

Väl framme i Änglarnas lokaler låstes alla våra värdesaker in och vi blev tillsagda att tvätta händerna. Vi var ett rätt exotiskt inslag i matsalen. Nu lyckades vi ledare få en syl i vädret. ”Vad händer, var är Antonio? Vi skulle ju bara få en föreläsning, vad förväntas vi göra?” De spanska volontärerna tittade undrande på oss och sa; ”ni ska ju jobba, hjälpa oss att förbereda mat för alla som behöver, ni är ju här, här arbetar vi tillsammans. Antonio kommer men han var tvungen att åka iväg för att hjälpa en familj i nöd.” 

Ungdomarna blev jätteglada. Med liv och lust satte de igång att bre smörgåsar, ordna med familjematpåsar och även tala lite spanska med övriga medhjälpare. Och jag? Jag kände mig urdum. Jag hade ju i missriktad rädsla planerat för att ungdomarna skulle få teoretiska kunskaper om utsatthet, en planerad föreläsning och rundvandring, undvika att möta människor i nöd. Här fick ju våra svenska fina ungdomar möta världen, så som den är, inte som vi önskar att den vore. Här hörde jag dem uttrycka ödmjuka ord över att de fick göra något på riktigt. 

Efter någon timme kom så Antonio. När maten var förberedd samlande han oss i en tystare hörna av matsalen och tackade oss. Inte berättade han om organisation och riktlinjer, nej, nej. Antonio pratade om hur vi alla har ansvar för varandras välmående, om solidaritet över gränserna, om hur ensamhet ska bemötas med gemenskap, hur hat ska mötas med kärlek, om hur han en natt fick en dröm och ett kall om att skapa möjligheter för människor. Antonios trygga plan om att gå i pension som firad polis inom Policia Nacional gick i stöpet och istället lever han varje dag för att göra livet mer uthärdligt för andra. 

Vår svenska grupp gick därifrån med insikten om att det inte är hela världen om det inte blir som vi tänkt oss. Jag blev återigen påmind om att mina minutiösa planeringar i det stora hela kan kastas omkull i ett svep och det står en uppsjö av andra tillvägagångssätt bakom hörnet. Alfabetet har massor av bokstäver, jag har inte kommit halvvägs till plan ö än.     
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 25763
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Ibland känns det som om livet är ett ständigt rollsökande. Passar jag in här eller där, är jag si eller så? Just när jag tycker att jag fångat in min personlighet, visar sig en ny sida av Lena och jag får börja om med mitt tankemässiga självporträtt. Det är ju så många delar som ska rymmas, kvinna, mamma, partner, arbetare, livsnjutare, idealist, svensk i ett annat land, utlandssvensk i Sverige. Rollerna och pusselbitarna ska sättas samman och falla på plats. Jag får ta lärdom av de som gått före och spegla mig i de personer som liksom jag fortfarande trampar på lite okänd mark. 

Många av oss som flyttat ner till södra Spanien flyttar ifrån invanda mönster och trygghet, vi flyttar ifrån de roller vi fått och skaffat oss i hemmiljön och även om vi inte blir helt nya i vår person får vi möjlighet att tillfoga nya bitar. Kanske vill man lämna ekorrhjulet där barnen stressas iväg till skolan tidigt om morgonen och där helgen har blivit till ett otillräckligt andhål. Kanske vill man testa vem man kan vara på en plats där inte ledvärken river i kroppen och halkrisken inte begränsar chansen att komma utanför dörren vintertid. 

Vissa kommer hit för att fortsätta leva, andra kommer hit för att börja att leva, några har kommit hit för att överleva. Här på kusten finns det utrymme att testa nya beteenden och tid att känna efter vem man är och vem man vill vara. Jag kan lägga barnen senare och skylla på spanska tider, jag kan klä mig i chockrosa och ändå smälta in, oftast kan jag göra imorgon det jag inte hann idag… och det utan dåligt samvete.  

Man blir snabbt gammal på kusten. Ja, inte åldersmässigt men i boendetid. Det är spännande, efter drygt tre år känner jag att vi börjar tillhöra inventarierna här. Jag måste medge att det ger mig en viss stolthet att jag detta år vet hur jag ska fylla i alla blanketter för att ansöka om skolplats i spanska skolan för lilltjejen och att ångestnivån har sjunkit för varje gång sonen lämnas till den spanska fotbollsbussen på lördagsmorgonen. Den där Lena som trevande letade efter nya sammanhang i januari 2015 känner sig tillfreds med livet 2018. 

Jag hade inte föreställt mig att flytten till Costa del Sol skulle innebära så stora förändringar i mig som person. Jag tänker mig ju att vi aldrig blir färdiga som människor, men jag trodde nog, i min naivitet, att det handlade mer om lite finjusteringar i personlighet, finliret liksom. Men icke! Under de senaste åren i Spanien har till exempel mitt känsloregister nått nya höjder. Jag känner in och jag känner för. Dramatiskt grät jag av glädje när Los Reyes Magos landade i sin helikopter på fotbollsplanen i januari. Lika dramatiskt fällde jag tårar tillsammans med fotbollsföräldrarna när sonens lag förlorade sin match i en liten byhåla utanför Granada. Är det så att den där lugna och samlade prästfru Lena, efter några år av rollsökning, får dela mer och mer plats med några mer karismatiska personlighetsdrag? Och är det verkligen så att åren här på kusten har spelat in eller är det tiden som sådan? Några år äldre, mer tid att förändras?

Nej, kära Costa del Sol. Det är du som har gjort skillnad, för här hos dig har jag fått möta människor som hjälper mig att finslipa vem jag är. Jag träffar den äldre kvinnan som fyller på med kraft vid ditt hav. Jag möter den yngre kvinnan som hyllar dina snöfria skolvägar. Jag möter den medelålders mannen som kan andas lugnet i dina berg. Genom att spegla mig i andra samlar jag ledtrådar till min livsväg och vilka roller som kommer att besättas inom mig. Svensk, spansk, finsk, engelsk, perser eller colombian, här på Costa del Sol får jag möta mänskligheten. På fjärde året kära kust, vi är på fjärde året och stegar vidare in i framtiden.   

Jag tror egentligen aldrig att jag har skrivit några kärleksbrev. Eventuellt frågade jag chans på en eller två pojkar på mellanstadiet via ”skicka- lappen- tekniken” men detta kan nog inte kvalificeras som särskilt romantiskt. Men om jag nu i vuxen ålder skulle skriva något om hjärta och smärta skulle motparten inte vara en person, utan faktiskt skulle det vara en plats, vår plats på jorden, Costa del Sol. Okej tänker du kanske, nu kommer en lång rad av superlativ över kusten, hur solen och värmen är fantastisk och om bergen med sin trolska utformning har fångat mig. Men nej, mitt kärleksbrev till kusten är lite mer egoistiskt, det handlar mer om min förändring och min resa. 
            [ingress] => Kära Costa del Sol. Nu har jag och familjen påbörjat vårt fjärde år i din famn och vi tror oss ha landat på riktigt.  Du har vunnit våra hjärtan och du ger oss så många möjlighet att hitta nya stigar i livet, nya gestaltningar av oss själva.
            [headline] => Kärleksbrev till Costa del Sol
            [page] => 0
            [modified] => 20180213123341
            [created] => 20180213123245
            [publishStart] => 20180305064400
            [publishStop] => 20180812133259
            [fullArticle] => Kärleksbrev till Costa del Sol Kära Costa del Sol. Nu har jag och familjen påbörjat vårt fjärde år i din famn och vi tror oss ha landat på riktigt.  Du har vunnit våra hjärtan och du ger oss så många möjlighet att hitta nya stigar i livet, nya gestaltningar av oss själva. Ibland känns det som om livet är ett ständigt rollsökande. Passar jag in här eller där, är jag si eller så? Just när jag tycker att jag fångat in min personlighet, visar sig en ny sida av Lena och jag får börja om med mitt tankemässiga självporträtt. Det är ju så många delar som ska rymmas, kvinna, mamma, partner, arbetare, livsnjutare, idealist, svensk i ett annat land, utlandssvensk i Sverige. Rollerna och pusselbitarna ska sättas samman och falla på plats. Jag får ta lärdom av de som gått före och spegla mig i de personer som liksom jag fortfarande trampar på lite okänd mark. 

Många av oss som flyttat ner till södra Spanien flyttar ifrån invanda mönster och trygghet, vi flyttar ifrån de roller vi fått och skaffat oss i hemmiljön och även om vi inte blir helt nya i vår person får vi möjlighet att tillfoga nya bitar. Kanske vill man lämna ekorrhjulet där barnen stressas iväg till skolan tidigt om morgonen och där helgen har blivit till ett otillräckligt andhål. Kanske vill man testa vem man kan vara på en plats där inte ledvärken river i kroppen och halkrisken inte begränsar chansen att komma utanför dörren vintertid. 

Vissa kommer hit för att fortsätta leva, andra kommer hit för att börja att leva, några har kommit hit för att överleva. Här på kusten finns det utrymme att testa nya beteenden och tid att känna efter vem man är och vem man vill vara. Jag kan lägga barnen senare och skylla på spanska tider, jag kan klä mig i chockrosa och ändå smälta in, oftast kan jag göra imorgon det jag inte hann idag… och det utan dåligt samvete.  

Man blir snabbt gammal på kusten. Ja, inte åldersmässigt men i boendetid. Det är spännande, efter drygt tre år känner jag att vi börjar tillhöra inventarierna här. Jag måste medge att det ger mig en viss stolthet att jag detta år vet hur jag ska fylla i alla blanketter för att ansöka om skolplats i spanska skolan för lilltjejen och att ångestnivån har sjunkit för varje gång sonen lämnas till den spanska fotbollsbussen på lördagsmorgonen. Den där Lena som trevande letade efter nya sammanhang i januari 2015 känner sig tillfreds med livet 2018. 

Jag hade inte föreställt mig att flytten till Costa del Sol skulle innebära så stora förändringar i mig som person. Jag tänker mig ju att vi aldrig blir färdiga som människor, men jag trodde nog, i min naivitet, att det handlade mer om lite finjusteringar i personlighet, finliret liksom. Men icke! Under de senaste åren i Spanien har till exempel mitt känsloregister nått nya höjder. Jag känner in och jag känner för. Dramatiskt grät jag av glädje när Los Reyes Magos landade i sin helikopter på fotbollsplanen i januari. Lika dramatiskt fällde jag tårar tillsammans med fotbollsföräldrarna när sonens lag förlorade sin match i en liten byhåla utanför Granada. Är det så att den där lugna och samlade prästfru Lena, efter några år av rollsökning, får dela mer och mer plats med några mer karismatiska personlighetsdrag? Och är det verkligen så att åren här på kusten har spelat in eller är det tiden som sådan? Några år äldre, mer tid att förändras?

Nej, kära Costa del Sol. Det är du som har gjort skillnad, för här hos dig har jag fått möta människor som hjälper mig att finslipa vem jag är. Jag träffar den äldre kvinnan som fyller på med kraft vid ditt hav. Jag möter den yngre kvinnan som hyllar dina snöfria skolvägar. Jag möter den medelålders mannen som kan andas lugnet i dina berg. Genom att spegla mig i andra samlar jag ledtrådar till min livsväg och vilka roller som kommer att besättas inom mig. Svensk, spansk, finsk, engelsk, perser eller colombian, här på Costa del Sol får jag möta mänskligheten. På fjärde året kära kust, vi är på fjärde året och stegar vidare in i framtiden.   

Jag tror egentligen aldrig att jag har skrivit några kärleksbrev. Eventuellt frågade jag chans på en eller två pojkar på mellanstadiet via ”skicka- lappen- tekniken” men detta kan nog inte kvalificeras som särskilt romantiskt. Men om jag nu i vuxen ålder skulle skriva något om hjärta och smärta skulle motparten inte vara en person, utan faktiskt skulle det vara en plats, vår plats på jorden, Costa del Sol. Okej tänker du kanske, nu kommer en lång rad av superlativ över kusten, hur solen och värmen är fantastisk och om bergen med sin trolska utformning har fångat mig. Men nej, mitt kärleksbrev till kusten är lite mer egoistiskt, det handlar mer om min förändring och min resa.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 25421
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Till min stora glädje har jag kommit in på en distansutbildning och med distans innebär det att jag under två år, varannan torsdag sätter mig på ett flyg och far till kalla norden för att två dagar senare återvända till värmen. Så mycket hade jag för att inte vilja flyga mer. Jag känner mig naturligtvis privilegierad och väldigt glad inför denna möjlighet att förkovra mig, samtidigt sätter det igång ett flöde av oväntade reaktioner, behov, känslor och funderingar över min livsresa. Att släppa taget om det som sker på jobbet, att inte kunna kontrollera hur barnens ryggsäckar packas, att inte vara med på sonens fotbollsmatcher eller hänvisas att säga god natt via facetime, inte helt enkla saker. 

Samtidigt har jag längtat efter egen tid och utveckling. När jag sitter mitt i familjestress och jobb vill jag ibland bort. När jag ser det hända utan mig vill jag vara delaktig. Dessa motstridiga känslor. Nu är det en utbildning till terapeut jag läser, så under två år kommer jag kunna analysera mig själv ur alla vinklar och vrår. Det blir spännande att se vad jag kommer att tycka om den person som kommer ut på andra sidan. 

Men att jag har satt igång att plugga har ju inte skett av en slump. När jag klev ut från socionomprogrammet för 15 år sedan hade jag dessa studier i sikte. Jag visste inte när, var eller hur, men jag visste att en dag skulle det ske. Och visst är det väl så med mycket av det vi gör? Ibland hör jag människor säga att de hamnade på kusten av en slump och ren tillfällighet. Jag har även hört mig själv uttala just de orden. Som om inte varje litet steg i någon riktning har varit ett steg närmre mot var jag befinner mig och vem jag är idag. Därtill innehåller många av stegen både rädsla, nervositet och utmaning av mitt kontrollbehov. 

Astrid Lindgrens fantastiska bok Bröderna Lejonhjärta beskriver skeendet att kasta sig ut i ovissheten på ett sätt som jag har haft med mig genom livet. ”Skorpan” Lejonhjärta sa till Jonathan, ”är du rädd? ”Nej… jo, jag är rädd men jag gör det ändå, Jonathan, jag gör det nu… nu… och sen blir jag aldrig mer rädd.” Nå, visst blir jag fortfarande rädd för mycket, framförallt för att släppa taget om det invanda, men många människor som jag möter här i solen hjälper mig att våga. Liksom Skorpan har de kastat sig ut i det okända och vågat sätta sig i ovissa situationer för att ta steget mot drömmen. De har startat företag, tagit föräldraledigt, tagit anställning på en ny plats, skapat nya sammanhang och nya nätverk. 

Ibland tror vi att våra livsval slår tillbaka, vi saknar kanske familj, barnbarn, vänner och trygghet. Då är det svårt att se meningen med att vi befinner oss här just nu. Sen går vi längst vattnet en solig decemberdag och inser att det var just detta vi drömde om. Drömmen om att slippa tjocka vinterkläder och barnens snoriga näsor, att dricka cava på en Chiringuito och jogga utan risk att halka. 

Kanske ser vi inte alla händelsekedjor riktigt tydligt, alla lyckliga sammanträffanden som tog oss hit. Kanske säger vi ”om inte jag hade träffat henne just där och då hade jag aldrig varit här”. Eller så är det precis tvärt om, vi vet att målsättningen med mycket av det vi gjort har varit delar av vägen hit, vägen mot solen. Åt vilket håll vi än vandrar så blir det spännande att en dag titta tillbaka på sin livsberättelse och titta på alla hur, var och när. Slump eller inte.

Sonen frågade mig häromdagen varför jag behövde gå i skolan, ”ska du lära dig att läsa IGEN?” sa han med förvåning. Jag försökte förklara hur jag vill bli ännu bättre på att tala med människor och kanske hjälpa dom att göra livet lite lättare. ”Men livet är ju lättare här” - svarade han och jag insåg att vår indoktrinering av Spaniens fördelar hade gått hem. 

Så hur skulle jag förklara att min livsresa fört mig hit just nu? Jag valde ett sätt som en sjuåring kanske inte helt kan greppa och sa: Vi människor har givits en viss tid, kortare eller längre, vi har getts en lust och längtan, vi hittar mål som ger våra liv en mening. Vi träffar människor längst vägen som inger oss mod och visar oss alternativ. Vi trampar redan utstakade stigar samtidigt som vi bryter ny mark. 

Livet på vår soliga kust känns för mig definitivt enklare än livet i ett kallt vinterland. Är det på grund av solen? Visst, men framförallt för alla de människor som lär mig att ingenting är omöjligt, vars steg har gått före mina, vars spår jag får följa. Slump, tillfällighet eller medvetna/omedvetna val? Det spelar ingen roll, det är nu vi lever, lär oss och vågar. 
            [ingress] => För några krönikor sedan skrev jag om att jag inte längre är lika sugen på att lämna kusten för resor till Sverige eller andra länder, att jag hittat hem. Ja, känslan är lika stark som någonsin, men som med många saker så räcker det med att man uttalar en känsla så sätts den på prov. 
            [headline] => Livet är till för våghalsiga
            [page] => 0
            [modified] => 20171126173856
            [created] => 20171117154308
            [publishStart] => 20171204064800
            [publishStop] => 20180516164359
            [fullArticle] => Livet är till för våghalsiga För några krönikor sedan skrev jag om att jag inte längre är lika sugen på att lämna kusten för resor till Sverige eller andra länder, att jag hittat hem. Ja, känslan är lika stark som någonsin, men som med många saker så räcker det med att man uttalar en känsla så sätts den på prov.  Till min stora glädje har jag kommit in på en distansutbildning och med distans innebär det att jag under två år, varannan torsdag sätter mig på ett flyg och far till kalla norden för att två dagar senare återvända till värmen. Så mycket hade jag för att inte vilja flyga mer. Jag känner mig naturligtvis privilegierad och väldigt glad inför denna möjlighet att förkovra mig, samtidigt sätter det igång ett flöde av oväntade reaktioner, behov, känslor och funderingar över min livsresa. Att släppa taget om det som sker på jobbet, att inte kunna kontrollera hur barnens ryggsäckar packas, att inte vara med på sonens fotbollsmatcher eller hänvisas att säga god natt via facetime, inte helt enkla saker. 

Samtidigt har jag längtat efter egen tid och utveckling. När jag sitter mitt i familjestress och jobb vill jag ibland bort. När jag ser det hända utan mig vill jag vara delaktig. Dessa motstridiga känslor. Nu är det en utbildning till terapeut jag läser, så under två år kommer jag kunna analysera mig själv ur alla vinklar och vrår. Det blir spännande att se vad jag kommer att tycka om den person som kommer ut på andra sidan. 

Men att jag har satt igång att plugga har ju inte skett av en slump. När jag klev ut från socionomprogrammet för 15 år sedan hade jag dessa studier i sikte. Jag visste inte när, var eller hur, men jag visste att en dag skulle det ske. Och visst är det väl så med mycket av det vi gör? Ibland hör jag människor säga att de hamnade på kusten av en slump och ren tillfällighet. Jag har även hört mig själv uttala just de orden. Som om inte varje litet steg i någon riktning har varit ett steg närmre mot var jag befinner mig och vem jag är idag. Därtill innehåller många av stegen både rädsla, nervositet och utmaning av mitt kontrollbehov. 

Astrid Lindgrens fantastiska bok Bröderna Lejonhjärta beskriver skeendet att kasta sig ut i ovissheten på ett sätt som jag har haft med mig genom livet. ”Skorpan” Lejonhjärta sa till Jonathan, ”är du rädd? ”Nej… jo, jag är rädd men jag gör det ändå, Jonathan, jag gör det nu… nu… och sen blir jag aldrig mer rädd.” Nå, visst blir jag fortfarande rädd för mycket, framförallt för att släppa taget om det invanda, men många människor som jag möter här i solen hjälper mig att våga. Liksom Skorpan har de kastat sig ut i det okända och vågat sätta sig i ovissa situationer för att ta steget mot drömmen. De har startat företag, tagit föräldraledigt, tagit anställning på en ny plats, skapat nya sammanhang och nya nätverk. 

Ibland tror vi att våra livsval slår tillbaka, vi saknar kanske familj, barnbarn, vänner och trygghet. Då är det svårt att se meningen med att vi befinner oss här just nu. Sen går vi längst vattnet en solig decemberdag och inser att det var just detta vi drömde om. Drömmen om att slippa tjocka vinterkläder och barnens snoriga näsor, att dricka cava på en Chiringuito och jogga utan risk att halka. 

Kanske ser vi inte alla händelsekedjor riktigt tydligt, alla lyckliga sammanträffanden som tog oss hit. Kanske säger vi ”om inte jag hade träffat henne just där och då hade jag aldrig varit här”. Eller så är det precis tvärt om, vi vet att målsättningen med mycket av det vi gjort har varit delar av vägen hit, vägen mot solen. Åt vilket håll vi än vandrar så blir det spännande att en dag titta tillbaka på sin livsberättelse och titta på alla hur, var och när. Slump eller inte.

Sonen frågade mig häromdagen varför jag behövde gå i skolan, ”ska du lära dig att läsa IGEN?” sa han med förvåning. Jag försökte förklara hur jag vill bli ännu bättre på att tala med människor och kanske hjälpa dom att göra livet lite lättare. ”Men livet är ju lättare här” - svarade han och jag insåg att vår indoktrinering av Spaniens fördelar hade gått hem. 

Så hur skulle jag förklara att min livsresa fört mig hit just nu? Jag valde ett sätt som en sjuåring kanske inte helt kan greppa och sa: Vi människor har givits en viss tid, kortare eller längre, vi har getts en lust och längtan, vi hittar mål som ger våra liv en mening. Vi träffar människor längst vägen som inger oss mod och visar oss alternativ. Vi trampar redan utstakade stigar samtidigt som vi bryter ny mark. 

Livet på vår soliga kust känns för mig definitivt enklare än livet i ett kallt vinterland. Är det på grund av solen? Visst, men framförallt för alla de människor som lär mig att ingenting är omöjligt, vars steg har gått före mina, vars spår jag får följa. Slump, tillfällighet eller medvetna/omedvetna val? Det spelar ingen roll, det är nu vi lever, lär oss och vågar.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 24972
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Några länder och många fina vänskaper senare kan jag inte längre förneka faktum – jag är hemskt dålig på att dra av plåster snabbt. När beskeden börjar dimpa ner runt middagsborden, på skolgården och på grillkvällen om vilka som flyttar denna sommar stinger det alltid till i hjärtat. Jag vill liksom inte att någon ska lämna vår vackra kust. 

Veckorna före och efter skolavslutningen umgås vi intensivt med dem som kommer att lämna oss, vi liksom samlar på oss fina minnen och vill inte missa något. Denna sommar var inget undantag. Många underbara, fantastiska människor har flyttat till Sverige och saknaden känns ända in i hjärteroten. Då sonen bara för ett par dagar sedan förstod att några av hans fina kompisar faktiskt inte var i Sverige på sommarskola utan kommer att gå i både höst- och vinterskola i Sverige brast hans lilla trygga värld för en stund. Jag kände så med honom, jag ville också gråta över att en av mina närmaste vänner satt i en fullpackad bil på väg genom Europa. 


Men så satte vi oss ner och funderade på hur vi skulle gaska upp oss. Vi åt ett par glassar och en stund senare hade vi kommit fram till följande. Vi bor på ett ställe där människor kanske flyttar till och från lite oftare än i en genomsnittlig svensk stad. Samtidigt gör det ju också att vi har möjlighet att träffa massor av spännande människor och livsöden. Snabba vänskaper betyder ju inte flyktiga vänskaper utan istället att det kan gå fortare att bli bra vänner. Öppenheten mot andra människor kan ibland vara enklare utanför det bekväma sociala sammanhanget. I kyrkan, på svenskrestauranger, i alla svenskklubbar och längst hela kusten samlas människor med olika bakgrund, dialekter, familjeförhållande och intressen. Stina från Malmö träffar Eva från Piteå, Lotta från Värnamo ger Per från Sundsvall ett gott råd och Ebba från Stockholm leker med Emma och Martin från Göteborg. Kanske träffas de bara av en slump, en gång och aldrig mer, eller fortsätter de att ses, blir nya vänner och kan år senare minnas hur de bara hamnade vid samma bord den där lördags- eller torsdagskvällen. 


Ibland tänker jag att det stora antal svenskar som befinner sig på Solkusten kortare eller längre tid binds samman på samma sätt som vänskapsfunktionen på Facebook. Du vet, när man går in på någons profil och ser att man otippat har sju gemensamma vänner utspridda över världen. På ett eller annat sätt är människor vänner, bekanta, vänners bekanta och bekantas vänners bekanta. 


Nu kanske det låter som om jag och sonen försökte intala oss att hela kusten är full av människor som inte vill något hellre än att umgås med varandra men visst vet vi att i den gigantiskt stora gruppen nordbor finns det ju oändligt många mindre grupper. Många umgås knappt alls med svenskar, utan är helt integrerade i det spanska samhället. Men det är ju också häftigt. Här om dagen träffade jag två olika svenska par som levt här på kusten mellan 25 till 45 år. De har bott i samma stadsdel hela tiden men träffades första gången över en våffla på kyrkans café i maj månad. De har båda sett kusten växa och förändras och samtalade kring sina upplevelser. Så intressant!


Om sommaren nu innebär avsked så tycker jag att hösten står för spännande förändring. Här nere på Costa del Sol finns det ingen höstdepp för mig, utan värmen och solen bär mig in en ny termin och nya äventyr. Jag är en person som i gynnsamma förhållanden (när jag inte är trött, sjuk eller hungrig) är hälsosamt nyfiken av mig. Jag kan verkligen se fram emot att lära känna de fantastiska barn som börjar i sonens och dotterns skolklasser. Vilka spännande människor som jag kommer att få möta på jobbet. 

Tänk om jag är så lyckligt lottad att jag får utöka min fina vänkrets med fler underbara personer? Vi vet väldigt lite om hur framtiden, hösten eller morgondagen kommer att se ut, men vad gäller vänskap så kan vi glädjas och vara tacksamma för de människor som korsat vår väg och som delat en del av sitt liv med oss på Costa del Sol – vänskapens kust!


            [ingress] => Allt sedan jag flyttade utomlands har mina somrar, förutom sol, bad och kalla drycker, inneburit avsked och långa hejdå-kramar. Jag är usel på att säga adjö, jag blundar mentalt och försöker tänka att det är som att dra av ett plåster. Att det bara ska göra ont ett litet tag efter sista kramen och att allt sedan ska återgå till det vanliga.
            [headline] => Känslorna starkare på kusten
            [page] => 0
            [modified] => 20170908064950
            [created] => 20170807164905
            [publishStart] => 20170908064300
            [publishStop] => 20180203154959
            [fullArticle] => Känslorna starkare på kusten Allt sedan jag flyttade utomlands har mina somrar, förutom sol, bad och kalla drycker, inneburit avsked och långa hejdå-kramar. Jag är usel på att säga adjö, jag blundar mentalt och försöker tänka att det är som att dra av ett plåster. Att det bara ska göra ont ett litet tag efter sista kramen och att allt sedan ska återgå till det vanliga. Några länder och många fina vänskaper senare kan jag inte längre förneka faktum – jag är hemskt dålig på att dra av plåster snabbt. När beskeden börjar dimpa ner runt middagsborden, på skolgården och på grillkvällen om vilka som flyttar denna sommar stinger det alltid till i hjärtat. Jag vill liksom inte att någon ska lämna vår vackra kust. 

Veckorna före och efter skolavslutningen umgås vi intensivt med dem som kommer att lämna oss, vi liksom samlar på oss fina minnen och vill inte missa något. Denna sommar var inget undantag. Många underbara, fantastiska människor har flyttat till Sverige och saknaden känns ända in i hjärteroten. Då sonen bara för ett par dagar sedan förstod att några av hans fina kompisar faktiskt inte var i Sverige på sommarskola utan kommer att gå i både höst- och vinterskola i Sverige brast hans lilla trygga värld för en stund. Jag kände så med honom, jag ville också gråta över att en av mina närmaste vänner satt i en fullpackad bil på väg genom Europa. 


Men så satte vi oss ner och funderade på hur vi skulle gaska upp oss. Vi åt ett par glassar och en stund senare hade vi kommit fram till följande. Vi bor på ett ställe där människor kanske flyttar till och från lite oftare än i en genomsnittlig svensk stad. Samtidigt gör det ju också att vi har möjlighet att träffa massor av spännande människor och livsöden. Snabba vänskaper betyder ju inte flyktiga vänskaper utan istället att det kan gå fortare att bli bra vänner. Öppenheten mot andra människor kan ibland vara enklare utanför det bekväma sociala sammanhanget. I kyrkan, på svenskrestauranger, i alla svenskklubbar och längst hela kusten samlas människor med olika bakgrund, dialekter, familjeförhållande och intressen. Stina från Malmö träffar Eva från Piteå, Lotta från Värnamo ger Per från Sundsvall ett gott råd och Ebba från Stockholm leker med Emma och Martin från Göteborg. Kanske träffas de bara av en slump, en gång och aldrig mer, eller fortsätter de att ses, blir nya vänner och kan år senare minnas hur de bara hamnade vid samma bord den där lördags- eller torsdagskvällen. 


Ibland tänker jag att det stora antal svenskar som befinner sig på Solkusten kortare eller längre tid binds samman på samma sätt som vänskapsfunktionen på Facebook. Du vet, när man går in på någons profil och ser att man otippat har sju gemensamma vänner utspridda över världen. På ett eller annat sätt är människor vänner, bekanta, vänners bekanta och bekantas vänners bekanta. 


Nu kanske det låter som om jag och sonen försökte intala oss att hela kusten är full av människor som inte vill något hellre än att umgås med varandra men visst vet vi att i den gigantiskt stora gruppen nordbor finns det ju oändligt många mindre grupper. Många umgås knappt alls med svenskar, utan är helt integrerade i det spanska samhället. Men det är ju också häftigt. Här om dagen träffade jag två olika svenska par som levt här på kusten mellan 25 till 45 år. De har bott i samma stadsdel hela tiden men träffades första gången över en våffla på kyrkans café i maj månad. De har båda sett kusten växa och förändras och samtalade kring sina upplevelser. Så intressant!


Om sommaren nu innebär avsked så tycker jag att hösten står för spännande förändring. Här nere på Costa del Sol finns det ingen höstdepp för mig, utan värmen och solen bär mig in en ny termin och nya äventyr. Jag är en person som i gynnsamma förhållanden (när jag inte är trött, sjuk eller hungrig) är hälsosamt nyfiken av mig. Jag kan verkligen se fram emot att lära känna de fantastiska barn som börjar i sonens och dotterns skolklasser. Vilka spännande människor som jag kommer att få möta på jobbet. 

Tänk om jag är så lyckligt lottad att jag får utöka min fina vänkrets med fler underbara personer? Vi vet väldigt lite om hur framtiden, hösten eller morgondagen kommer att se ut, men vad gäller vänskap så kan vi glädjas och vara tacksamma för de människor som korsat vår väg och som delat en del av sitt liv med oss på Costa del Sol – vänskapens kust!

 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 24687
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Ibland använder vi oss av klyschor för att fylla ut ett samtal, ibland för att de kan vara precis det rätt att säga i ögonblicket. Vissa är ju rent ut sagt tramsiga. Som denna, ”man ska gå när det är som roligast” eller ”var dig själv” (hur i hela friden kan man vara någon annan). Under våren har jag försökt intala mig att klyschan som handlar om att man kan behöva resa bort för att hitta hem är ytterst relevant i mitt liv. Jag har spätt på det med ordspråken: varje resa startar med ett första steg. Men nej, i ärlighetens namn behöver jag faktiskt vara hemma för att känna mig hemma och det räcker gott att stega till jobbet för att en spännande dag ska starta.

Sedan vi flyttade till Solkusten har mitt resande gått ner betydligt. Inga dagsresor till London eller Bryssel, få helger i Stockholm, ingen tvåtimmars tågresa till Paris (min tidigare boplats Rotterdam ligger väldigt centralt i Europa). Nej, jag är så nöjd, så nöjd i min lilla del av världen. Men under våren har jag faktiskt farit iväg från kusten hela tre gånger och samtliga gånger har jag otippat fallit ner i lite existentiell kris. 

Första gången for jag till min moders födelsedagsfest i Småland. Jag och lilltjejen åkte tidigt på morgonen, hon med sin lilla rullväska, jag med en fjällrävenrygga. Efter att ha varit på väg i nästan tolv timmar, med lite missade tåg däremellan, la jag mig tillrätta i föräldrarnas gästrum och inväntade sömnen. Då kom känslan. Är det i Sverige vi ska vara, är allt enklare här, varför bor vi så långt från familjen? Under de kommande dagarna nöjt vi av snö och föräldraromsorg. TV-programmen kändes igen, jag läste med andakt tidningen Värnamo Nyheter från sida till sida. Allt var smidigt och lättolkat. Men så kom längtan. Den där känslan av att något fattas. Längtan efter mannen och sonen, längtan till sammanhang och vänner, jobb och vardag. Efter fina dagar var det skönt att komma hem igen. 

En tid senare åkte vi hela familjen iväg för ett utbyte med Sälens församling. Oj vad spännande. Vi befann oss mitt i ett vinterlandskap, mitt i skogen, mitt i Sälens lågsäsong. Vi hade massor av tid att bara vara. Då, mitt i lugnet, började tankarna igen. Kanske är det i Sälen vi ska vara, lära oss åka skidor och gå på tur. Helt plötsligt kände jag mig lite ursvensk och uppskattade naturen mer än jag någonsin gjort tidigare. Jag har aldrig tyckt om snö, men just i tillfället hade jag aldrig sett något vackrare. Barnen pulsade runt och lärde sig rulla snöbollar. I mitt huvud gick ständiga funderingar på var jag hör hemma. Men inte slog det fel denna gången heller, längtan kom tillbaka. När dottern började tjata om att hon hellre ville vara i solen kunde jag inte packa väskorna fort nog. Hem skrek hjärtat, låt oss komma hem till Spanien! 

Tredje resan gick till Mallorca. Tillsammans med underbara konfirmander åkte maken och jag på läger en långhelg i maj. Vi landade på känd mark där vi tidigare vikarierat för kyrkan. Vi promenerade och försjönk i nostalgi. - Kommer du ihåg… Så började var och varannan mening. Vi befann oss i en pittoresk by med surfare och jag såg mig själv släntra ner till stranden med en surfbräda under armen (helt ur sitt sammanhang, då jag aldrig stått på en bräda). Är det här vi ska vara, hur skulle vårt liv se ut om vi slog ner bopålarna här? Efter två dagars fantasier och grubblerier började känslorna åter styra tillbaka mot Solkusten. Våra härliga stränder, mitt hus, kyrkans underbara lokaler… och plötsligt kändes allt enkelt. Varför fundera på var mitt hem är när jag faktiskt vet vad jag längtar till! Jag längtar alltid hem till Solkusten, till vänner och arbete, till stränder och sol, till gemenskap och skratt. Visst finns det språksvårigheter och ibland kan jag känna mig lite ensam och liten. Men var i världen gör man inte det? 

Den härliga klyschan ”den längsta resan gör vi i vårt eget inre” börjar bli väldigt relevant för mig. Under de två och ett halvt år jag bott här på kusten har jag både blivit lugnare och mer fundersam. Troligtvis ligger det även en 40-årskris på lut bakom alla funderingar. Vem är jag och vem blev jag. Det är en spännande resa och jag har turen att den får ta form när jag bor på en plats jag kan kalla ”mitt hem”. Här på kusten är det bara fantasin som kan sätta gränser och här gäller det att fånga dagen. Visst är det väl så att långsamt kommer vi längst och ibland behöver vi resa bort för att hitta hem. 
            [ingress] => Jag har en viss hatkärlek till klyschor. Du vet, dom där konstiga ordspråken och bevingade orden vi slänger oss med i diverse situationer.
            [headline] => När hemma ligger längst bort
            [page] => 0
            [modified] => 20170528180520
            [created] => 20170509162546
            [publishStart] => 20170602065000
            [publishStop] => 20171105152559
            [fullArticle] => När hemma ligger längst bort Jag har en viss hatkärlek till klyschor. Du vet, dom där konstiga ordspråken och bevingade orden vi slänger oss med i diverse situationer. Ibland använder vi oss av klyschor för att fylla ut ett samtal, ibland för att de kan vara precis det rätt att säga i ögonblicket. Vissa är ju rent ut sagt tramsiga. Som denna, ”man ska gå när det är som roligast” eller ”var dig själv” (hur i hela friden kan man vara någon annan). Under våren har jag försökt intala mig att klyschan som handlar om att man kan behöva resa bort för att hitta hem är ytterst relevant i mitt liv. Jag har spätt på det med ordspråken: varje resa startar med ett första steg. Men nej, i ärlighetens namn behöver jag faktiskt vara hemma för att känna mig hemma och det räcker gott att stega till jobbet för att en spännande dag ska starta.

Sedan vi flyttade till Solkusten har mitt resande gått ner betydligt. Inga dagsresor till London eller Bryssel, få helger i Stockholm, ingen tvåtimmars tågresa till Paris (min tidigare boplats Rotterdam ligger väldigt centralt i Europa). Nej, jag är så nöjd, så nöjd i min lilla del av världen. Men under våren har jag faktiskt farit iväg från kusten hela tre gånger och samtliga gånger har jag otippat fallit ner i lite existentiell kris. 

Första gången for jag till min moders födelsedagsfest i Småland. Jag och lilltjejen åkte tidigt på morgonen, hon med sin lilla rullväska, jag med en fjällrävenrygga. Efter att ha varit på väg i nästan tolv timmar, med lite missade tåg däremellan, la jag mig tillrätta i föräldrarnas gästrum och inväntade sömnen. Då kom känslan. Är det i Sverige vi ska vara, är allt enklare här, varför bor vi så långt från familjen? Under de kommande dagarna nöjt vi av snö och föräldraromsorg. TV-programmen kändes igen, jag läste med andakt tidningen Värnamo Nyheter från sida till sida. Allt var smidigt och lättolkat. Men så kom längtan. Den där känslan av att något fattas. Längtan efter mannen och sonen, längtan till sammanhang och vänner, jobb och vardag. Efter fina dagar var det skönt att komma hem igen. 

En tid senare åkte vi hela familjen iväg för ett utbyte med Sälens församling. Oj vad spännande. Vi befann oss mitt i ett vinterlandskap, mitt i skogen, mitt i Sälens lågsäsong. Vi hade massor av tid att bara vara. Då, mitt i lugnet, började tankarna igen. Kanske är det i Sälen vi ska vara, lära oss åka skidor och gå på tur. Helt plötsligt kände jag mig lite ursvensk och uppskattade naturen mer än jag någonsin gjort tidigare. Jag har aldrig tyckt om snö, men just i tillfället hade jag aldrig sett något vackrare. Barnen pulsade runt och lärde sig rulla snöbollar. I mitt huvud gick ständiga funderingar på var jag hör hemma. Men inte slog det fel denna gången heller, längtan kom tillbaka. När dottern började tjata om att hon hellre ville vara i solen kunde jag inte packa väskorna fort nog. Hem skrek hjärtat, låt oss komma hem till Spanien! 

Tredje resan gick till Mallorca. Tillsammans med underbara konfirmander åkte maken och jag på läger en långhelg i maj. Vi landade på känd mark där vi tidigare vikarierat för kyrkan. Vi promenerade och försjönk i nostalgi. - Kommer du ihåg… Så började var och varannan mening. Vi befann oss i en pittoresk by med surfare och jag såg mig själv släntra ner till stranden med en surfbräda under armen (helt ur sitt sammanhang, då jag aldrig stått på en bräda). Är det här vi ska vara, hur skulle vårt liv se ut om vi slog ner bopålarna här? Efter två dagars fantasier och grubblerier började känslorna åter styra tillbaka mot Solkusten. Våra härliga stränder, mitt hus, kyrkans underbara lokaler… och plötsligt kändes allt enkelt. Varför fundera på var mitt hem är när jag faktiskt vet vad jag längtar till! Jag längtar alltid hem till Solkusten, till vänner och arbete, till stränder och sol, till gemenskap och skratt. Visst finns det språksvårigheter och ibland kan jag känna mig lite ensam och liten. Men var i världen gör man inte det? 

Den härliga klyschan ”den längsta resan gör vi i vårt eget inre” börjar bli väldigt relevant för mig. Under de två och ett halvt år jag bott här på kusten har jag både blivit lugnare och mer fundersam. Troligtvis ligger det även en 40-årskris på lut bakom alla funderingar. Vem är jag och vem blev jag. Det är en spännande resa och jag har turen att den får ta form när jag bor på en plats jag kan kalla ”mitt hem”. Här på kusten är det bara fantasin som kan sätta gränser och här gäller det att fånga dagen. Visst är det väl så att långsamt kommer vi längst och ibland behöver vi resa bort för att hitta hem.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 24304
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Efter ett påtvingat möte med en karismatisk livsguide får Mr Carrey till uppgift att säga ja till allt som kommer i hans väg. Vilka utmaningar som än dyker upp måste han bemöta dem med ett ja och utföra. Naturligtvis leder detta till en oanad radda av händelser som väcker tittarens gapskratt. Jag får inte nog, jag fullkomligt älskar tanken på att ett enkelt ”ja” kan öppna så otroligt många dörrar. Nya vänskaper, kärlek, äventyr… att det liksom skulle vara så enkelt att få in lite mer positivitet i livet. 

Jag har ju förmånen att leva i en tid och en verklighet där det mesta faktiskt är möjligt. Ja, jag har ju det mest uppenbara, jag kan sätta mat på bordet, köra barnen till deras skolor, sova i en varm säng... Men utöver det basala har jag ju också oändliga möjligheter att resa, studera, ta en sovmorgon på lördagar, stå upp för mina rättigheter och ta ansvar för mina skyldigheter. Jag är helt enkelt helt otroligt privilegierad. Att jag i tid och otid säger nej till mina barn förklarar jag bort med ordet ”uppfostran”. (Ja, jag vet, säg inte nej, ge barnen alternativ…) Men varför då detta behov av att titta på Yes man? Jo, för hur mycket jag än önskar att mitt sinne vore ett enda flöde av solsken och sockervadd, så hamnar även jag i att ibland vara mer av en ”No man” och en nejsägare än den positiva energikälla som jag vill vara. 

Är det inte bra att säga nej ibland då? Jo, det tror jag nog. Vi behöver ju också behålla våra personliga gränser, eller åtminstone lära oss att respektera dem. Då och då måste vi säga tydliga nej till varandra för att kunna säga ja till oss själva. Det är ju naturligtvis inte de skadliga ”ja”-en jag talar om, utan det där jakande svaret som skapar rymd och rörelse. Du vet när någon frågar: Vill du gå en promenad? Du svarar: Nej, jag är upptagen (men går egentligen hem och slötittar på tv). När någon visar på en tom plats och säger: Vill du sitta och fika här hos oss? Du tar sikte på ett bord längre bort och säger: Nej, det går bra här (vill, men vågar inte utan slösurfar istället på mobilen). Spontana nej kan då och då komma fortare än ett ja, åtminstone i tanken. Kanske kan jag minska de spontana ”nej”-en och öka de eftertänksamma och genomtänkta ”ja”-en?

Den senaste tiden har ett antal nej-sägare fått allt större och större utrymme. Politiker som har människors liv och framtid i sina händer skriver på dekret om nej till både det ena och det andra. Nej till jämställdhet, nej till självklara rättigheter, nej till människovärdet. Det ger svallvågor, dessa hårda murar och attityder som letar sig in i allas vår vardag, ger rynkade pannor och stängda sinnen. Istället för att som ledare visa på goda möjligheter och utvecklingspotential, verkar flertalet av de manliga politiska ledarna gnälla fram svårigheter och ”påpeka att” gud nåde dig om du för en minut glömmer att världen är en mycket farlig plats. Alla undersökningar som visar på att människor generellt fått det bättre förlöjligas i syfte att hålla människor i ständig oro över sin säkerhet. Ett uråldrigt verktyg från auktoritära makter som vill hålla folket i schack. 

I våra svenska hjärtan ligger åsiktsfriheten lika djupt rotad som allemansrätten. Det är ju fantastiskt, vi kan säga i princip vad som helst och aldrig förr har väl så många människor genom facebook och andra sociala medier dryftat sina åsikter så fritt. Nästan dagligen läser jag krönikor om hur Sveriges åsiktskorridor är stängd och att pk-eliten håller koll (politiskt korrekt). Jag fnissar och ryser lite av obehag på samma gång. Herregud, mycket av det som skrivs och sägs tyder väl snarare på att tyckandets åsiktsdörrar är vidöppna, lögner kallas för alternativ fakta och ”nu får det vara nog”-inlägg på sociala medier delas i mängd och parti. 

Tillbaka till den fantastiska filmen ”Yes man”. Som många, oändligt många Hollywood-produktioner, så är ju även denna film en förenkling av vägen till evig lycka. Inte blir jag gladare av att säga en massa ogenomtänkta ja för att mungiporna ska dras uppåt, istället för att slå knut runt hakan? Men även om det inte räcker hela vägen, så ta mig tusan, räcker det ändå en lång bit. För många av oss har det till och med räckt hela vägen ner till Solkusten! Korttidare, långtidare, heltidare.., alla som tagit steget till solens rike har ju sagt ja till en förändring i livet, till nya möten och sand mellan tårna. Vi har sagt ja till att släppa kontrollen och ja till att förlita oss på spanjorernas mañana. Vi har sagt ja till att låta ekorrhjulet snurra på utan oss och ja till att i lugn och ro dricka morgonkaffet i strålande februarisol under ett apelsinträd. 

Så jag tänker avsluta med en hyllning till alla ja-sägare, ett rungande grattis till alla som följt sin dröm om solen och landat i Costa del Sol. Denna gång tar jag Mikael Wiehe till hjälp. Ja, jag vet att han var en rödvinsdrickande vänstersnubbe, men han är även min lilla husgud! Så, ta någon i handen, gunga i takt och sjung: ”Här är en sång till modet. Den är till alla dom som vågar tro på morgondan fast natten är så lång. Här är en sång till modet en liten, enkel låt. Det kanske verkar meningslöst, men jag sjunger den ändå. Här är en sång till modet till glädje, hopp och skratt. Till dom som tror på kärleken fast hatet är så starkt. Till alla som slår sej samman, till alla som ställer krav. Till dom som vet hur svårt det är, och ändå säger JA.”
            [ingress] => Med jämna mellanrum så känner jag och maken att det är dags att titta på filmen ”Yes man”. En underbar film med Jim Carrey där han spelar en nedstämd och övergiven bankman som tappat livsgnistan.
            [headline] => Våga våga – säg ja oftare
            [page] => 0
            [modified] => 20170227100434
            [created] => 20170209165811
            [publishStart] => 20170303064500
            [publishStop] => 20170808175859
            [fullArticle] => Våga våga – säg ja oftare Med jämna mellanrum så känner jag och maken att det är dags att titta på filmen ”Yes man”. En underbar film med Jim Carrey där han spelar en nedstämd och övergiven bankman som tappat livsgnistan. Efter ett påtvingat möte med en karismatisk livsguide får Mr Carrey till uppgift att säga ja till allt som kommer i hans väg. Vilka utmaningar som än dyker upp måste han bemöta dem med ett ja och utföra. Naturligtvis leder detta till en oanad radda av händelser som väcker tittarens gapskratt. Jag får inte nog, jag fullkomligt älskar tanken på att ett enkelt ”ja” kan öppna så otroligt många dörrar. Nya vänskaper, kärlek, äventyr… att det liksom skulle vara så enkelt att få in lite mer positivitet i livet. 

Jag har ju förmånen att leva i en tid och en verklighet där det mesta faktiskt är möjligt. Ja, jag har ju det mest uppenbara, jag kan sätta mat på bordet, köra barnen till deras skolor, sova i en varm säng... Men utöver det basala har jag ju också oändliga möjligheter att resa, studera, ta en sovmorgon på lördagar, stå upp för mina rättigheter och ta ansvar för mina skyldigheter. Jag är helt enkelt helt otroligt privilegierad. Att jag i tid och otid säger nej till mina barn förklarar jag bort med ordet ”uppfostran”. (Ja, jag vet, säg inte nej, ge barnen alternativ…) Men varför då detta behov av att titta på Yes man? Jo, för hur mycket jag än önskar att mitt sinne vore ett enda flöde av solsken och sockervadd, så hamnar även jag i att ibland vara mer av en ”No man” och en nejsägare än den positiva energikälla som jag vill vara. 

Är det inte bra att säga nej ibland då? Jo, det tror jag nog. Vi behöver ju också behålla våra personliga gränser, eller åtminstone lära oss att respektera dem. Då och då måste vi säga tydliga nej till varandra för att kunna säga ja till oss själva. Det är ju naturligtvis inte de skadliga ”ja”-en jag talar om, utan det där jakande svaret som skapar rymd och rörelse. Du vet när någon frågar: Vill du gå en promenad? Du svarar: Nej, jag är upptagen (men går egentligen hem och slötittar på tv). När någon visar på en tom plats och säger: Vill du sitta och fika här hos oss? Du tar sikte på ett bord längre bort och säger: Nej, det går bra här (vill, men vågar inte utan slösurfar istället på mobilen). Spontana nej kan då och då komma fortare än ett ja, åtminstone i tanken. Kanske kan jag minska de spontana ”nej”-en och öka de eftertänksamma och genomtänkta ”ja”-en?

Den senaste tiden har ett antal nej-sägare fått allt större och större utrymme. Politiker som har människors liv och framtid i sina händer skriver på dekret om nej till både det ena och det andra. Nej till jämställdhet, nej till självklara rättigheter, nej till människovärdet. Det ger svallvågor, dessa hårda murar och attityder som letar sig in i allas vår vardag, ger rynkade pannor och stängda sinnen. Istället för att som ledare visa på goda möjligheter och utvecklingspotential, verkar flertalet av de manliga politiska ledarna gnälla fram svårigheter och ”påpeka att” gud nåde dig om du för en minut glömmer att världen är en mycket farlig plats. Alla undersökningar som visar på att människor generellt fått det bättre förlöjligas i syfte att hålla människor i ständig oro över sin säkerhet. Ett uråldrigt verktyg från auktoritära makter som vill hålla folket i schack. 

I våra svenska hjärtan ligger åsiktsfriheten lika djupt rotad som allemansrätten. Det är ju fantastiskt, vi kan säga i princip vad som helst och aldrig förr har väl så många människor genom facebook och andra sociala medier dryftat sina åsikter så fritt. Nästan dagligen läser jag krönikor om hur Sveriges åsiktskorridor är stängd och att pk-eliten håller koll (politiskt korrekt). Jag fnissar och ryser lite av obehag på samma gång. Herregud, mycket av det som skrivs och sägs tyder väl snarare på att tyckandets åsiktsdörrar är vidöppna, lögner kallas för alternativ fakta och ”nu får det vara nog”-inlägg på sociala medier delas i mängd och parti. 

Tillbaka till den fantastiska filmen ”Yes man”. Som många, oändligt många Hollywood-produktioner, så är ju även denna film en förenkling av vägen till evig lycka. Inte blir jag gladare av att säga en massa ogenomtänkta ja för att mungiporna ska dras uppåt, istället för att slå knut runt hakan? Men även om det inte räcker hela vägen, så ta mig tusan, räcker det ändå en lång bit. För många av oss har det till och med räckt hela vägen ner till Solkusten! Korttidare, långtidare, heltidare.., alla som tagit steget till solens rike har ju sagt ja till en förändring i livet, till nya möten och sand mellan tårna. Vi har sagt ja till att släppa kontrollen och ja till att förlita oss på spanjorernas mañana. Vi har sagt ja till att låta ekorrhjulet snurra på utan oss och ja till att i lugn och ro dricka morgonkaffet i strålande februarisol under ett apelsinträd. 

Så jag tänker avsluta med en hyllning till alla ja-sägare, ett rungande grattis till alla som följt sin dröm om solen och landat i Costa del Sol. Denna gång tar jag Mikael Wiehe till hjälp. Ja, jag vet att han var en rödvinsdrickande vänstersnubbe, men han är även min lilla husgud! Så, ta någon i handen, gunga i takt och sjung: ”Här är en sång till modet. Den är till alla dom som vågar tro på morgondan fast natten är så lång. Här är en sång till modet en liten, enkel låt. Det kanske verkar meningslöst, men jag sjunger den ändå. Här är en sång till modet till glädje, hopp och skratt. Till dom som tror på kärleken fast hatet är så starkt. Till alla som slår sej samman, till alla som ställer krav. Till dom som vet hur svårt det är, och ändå säger JA.” 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 23937
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I hela tre dagar låg jag i soffan, svettades och självömkande om vartannat. Det värsta var att jag på något sätt trodde att hela världen runt om mig stannade av i samma stund som min febertermometer visade 39,5 grader. Som om stränderna tömdes på höstlovsfirare, affärerna stängde och bussarna slutade gå. 

Det är lätt att överdriva sin egen betydelse i världsalltet. Av någon anledning visade det sig att allt snurrade på som vanligt, utan min medverkan. Barnen kom iväg till dagis och skola, dagstidningen kom i vanlig ordning och kyrkans aktiviteter rullade på med fullsatt café och gruppaktiviteter. Jag pustade ut, kände mig friskare och traskade iväg till jobb, så kom veckan efter och till min stora chock drabbades jag återigen av feberfrossa, ytterligare två dagar i sängen. Lilltjejen klappade mig på pannan och uppmanade mig att andas lugnt, sonen erbjöd sig att spela fia med knuff (eventuellt mer egenintresse där) för att muntra upp mig och maken for som en skottspole mellan jobb, Mercadona, ungdomsgrupp, vigslar, samtal och apotek. Mellan feberdrömmar och netflixande kollade jag av Facebook, samma där, uppdateringarna fortsatte som om inget hänt. Aftonbladet körde ingen story om min frånvaro. Tydligen klarade samhället av ytterligare två dagar utan min närvaro. 



Låter det lite väl egoistiskt, har jag drabbats av storhetsvansinne, förstorar jag inte min egen betydelse lite väl mycket? Jovisst, som svensk är det ju viktigt att inte vara för mycket eller ta för stor plats. Samtidigt tror jag att många av oss har en hemlig längtan att uppmärksammas, att saknas och att verkligen göra ett avtryck i andras liv. Vi berättar inte hur bra vi är som amerikanerna, vi vädrar sällan våra åsikter som holländarna, vi pratar inte för pratandets skull som spanjorerna, men visst vill vi vara viktiga. 

En av mina tidigare chefer, i Sverige, sa en gång till mig: ”Lena, det spelar ingen roll hur bra jobb du gör eller hur mycket tid du lägger på ditt jobb, en dag slutar du här och då kommer tomrummet fyllas igen som när man kastar en sten i vattnet. Ytan bryts för en sekund, sedan är allt som vanligt igen.” Jag tyckte det var både sorgligt och provocerande, då som nu, och inte var det särskilt motiverande av en chef heller. För det spelar roll. Jag har ju snarare en idé om att nästan allt som vi gör skapar ringar på vattnet som inte försvinner utan omformar ytan. Jag vägrar tro att vi människor är små personligheter, jag är övertygad om att vi är stora gudomligheter, var och en av oss. 

Var går gränsen mellan att vara viktig och göra sig viktig? Svårt, men att ligga hemma och gråta över att hjulen snurrar vidare utan min direkta påverkan känns mest beklämmande. Däremot kan vi hjälpas åt att göra varandra viktiga, på enkla sätt. I motsats till att göra en svensk, hacerse el sueco (att låtsas att det regnar), så kan vi uppmärksamma varandra, om så bara genom ett leende. För är det något som ger ringar på vattnet är det leenden och ett glatt hej. 

Svenskkolonin här på kusten är fantastisk på många sätt, viljan att hjälpa varandra, att ge råd och stöd. Här på kusten träffas människor som kanske aldrig hade stött på varandra i Sverige, här sitter agnostikern, ateisten och den religiöst kristna vid samma bord vid kyrkfikat. En härlig palett av människor som alla haft en längtan till ett varmare land där blodet rinner lite hetare i kroppen. Vi hjälper varandra att vara viktiga, det är ju rätt häftigt att få vara en del av det, eller hur?

Efter att ha frisknat till klev jag upp ur sängen igen, tog en efterlängtad dusch och gav mig iväg till jobbet. Arbetsmässigt är jag kanske inte oersättlig, men till min stora lycka var jag både efterfrågad och saknad. Så storhetsvansinne eller ej, nu känner jag mig lite extra viktig. Det tänker jag ge vidare!
            [ingress] => Jag råkade ut för något oväntat för en tid sedan, jag blev sjuk, riktigt sjuk. Jag fick feber och värk i vad som kändes som varenda led i kroppen. Det sägs att en manlig förkylning framkallar lika höga klagosånger som en kvinna i förlossning men ärligt talat, en sjuk Lena ligger inte långt efter i lidande. 
            [headline] => Livet går vidare även utan oss
            [page] => 0
            [modified] => 20161121122909
            [created] => 20161105105609
            [publishStart] => 20161128065000
            [publishStop] => 20170504115659
            [fullArticle] => Livet går vidare även utan oss Jag råkade ut för något oväntat för en tid sedan, jag blev sjuk, riktigt sjuk. Jag fick feber och värk i vad som kändes som varenda led i kroppen. Det sägs att en manlig förkylning framkallar lika höga klagosånger som en kvinna i förlossning men ärligt talat, en sjuk Lena ligger inte långt efter i lidande.  I hela tre dagar låg jag i soffan, svettades och självömkande om vartannat. Det värsta var att jag på något sätt trodde att hela världen runt om mig stannade av i samma stund som min febertermometer visade 39,5 grader. Som om stränderna tömdes på höstlovsfirare, affärerna stängde och bussarna slutade gå. 

Det är lätt att överdriva sin egen betydelse i världsalltet. Av någon anledning visade det sig att allt snurrade på som vanligt, utan min medverkan. Barnen kom iväg till dagis och skola, dagstidningen kom i vanlig ordning och kyrkans aktiviteter rullade på med fullsatt café och gruppaktiviteter. Jag pustade ut, kände mig friskare och traskade iväg till jobb, så kom veckan efter och till min stora chock drabbades jag återigen av feberfrossa, ytterligare två dagar i sängen. Lilltjejen klappade mig på pannan och uppmanade mig att andas lugnt, sonen erbjöd sig att spela fia med knuff (eventuellt mer egenintresse där) för att muntra upp mig och maken for som en skottspole mellan jobb, Mercadona, ungdomsgrupp, vigslar, samtal och apotek. Mellan feberdrömmar och netflixande kollade jag av Facebook, samma där, uppdateringarna fortsatte som om inget hänt. Aftonbladet körde ingen story om min frånvaro. Tydligen klarade samhället av ytterligare två dagar utan min närvaro. 



Låter det lite väl egoistiskt, har jag drabbats av storhetsvansinne, förstorar jag inte min egen betydelse lite väl mycket? Jovisst, som svensk är det ju viktigt att inte vara för mycket eller ta för stor plats. Samtidigt tror jag att många av oss har en hemlig längtan att uppmärksammas, att saknas och att verkligen göra ett avtryck i andras liv. Vi berättar inte hur bra vi är som amerikanerna, vi vädrar sällan våra åsikter som holländarna, vi pratar inte för pratandets skull som spanjorerna, men visst vill vi vara viktiga. 

En av mina tidigare chefer, i Sverige, sa en gång till mig: ”Lena, det spelar ingen roll hur bra jobb du gör eller hur mycket tid du lägger på ditt jobb, en dag slutar du här och då kommer tomrummet fyllas igen som när man kastar en sten i vattnet. Ytan bryts för en sekund, sedan är allt som vanligt igen.” Jag tyckte det var både sorgligt och provocerande, då som nu, och inte var det särskilt motiverande av en chef heller. För det spelar roll. Jag har ju snarare en idé om att nästan allt som vi gör skapar ringar på vattnet som inte försvinner utan omformar ytan. Jag vägrar tro att vi människor är små personligheter, jag är övertygad om att vi är stora gudomligheter, var och en av oss. 

Var går gränsen mellan att vara viktig och göra sig viktig? Svårt, men att ligga hemma och gråta över att hjulen snurrar vidare utan min direkta påverkan känns mest beklämmande. Däremot kan vi hjälpas åt att göra varandra viktiga, på enkla sätt. I motsats till att göra en svensk, hacerse el sueco (att låtsas att det regnar), så kan vi uppmärksamma varandra, om så bara genom ett leende. För är det något som ger ringar på vattnet är det leenden och ett glatt hej. 

Svenskkolonin här på kusten är fantastisk på många sätt, viljan att hjälpa varandra, att ge råd och stöd. Här på kusten träffas människor som kanske aldrig hade stött på varandra i Sverige, här sitter agnostikern, ateisten och den religiöst kristna vid samma bord vid kyrkfikat. En härlig palett av människor som alla haft en längtan till ett varmare land där blodet rinner lite hetare i kroppen. Vi hjälper varandra att vara viktiga, det är ju rätt häftigt att få vara en del av det, eller hur?

Efter att ha frisknat till klev jag upp ur sängen igen, tog en efterlängtad dusch och gav mig iväg till jobbet. Arbetsmässigt är jag kanske inte oersättlig, men till min stora lycka var jag både efterfrågad och saknad. Så storhetsvansinne eller ej, nu känner jag mig lite extra viktig. Det tänker jag ge vidare! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 23608
            [sectionId] => 303
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det har varit en spännande semester på alla håll och kanter. Just detta år har jag fått tillfälle att uppleva ett antal möten med det förflutna, med uppväxt och ungdomsäventyr. Då jag med stormsteg närmar mig de gyllene 40 åren så kan det ju också vara så att tiden är inne för vissa livsbokslut och lite omvärdering/omprioritering i tillvaron. Kanske har det därför funnits en mening med dessa märkliga möten. 
I början av juli fick jag besök av en väninna från Nya Zeeland. Vi hade inte setts på elva år (och heller inte hörts särskilt mycket) och hennes vana trogen hörde hon av sig ett par dagar innan hon skulle dyka upp. Då jag väntade på det anländande tåget i Torreblanca slog hjärtat många extra slag och nervösa fjärilar slog volter i magen. Återseendet blev helt fantastiskt och jag skrattade mig igenom fem soliga dagar men framförallt gav det mig en stark påminnelse av att det finns så många andra världar än just min. 

Tanya, en stolt maorikvinna med stark utstrålning, flöt tillbaka in i mitt liv med en sådan självklarhet att det var som om tiden stått still. Min väninna hade hört av någon som sagt till någon att jag nuförtiden levde som en form av missionär i Spanien och hade uppfattningen om att jag och maken var de enda svenskarna i ett helspanskt samhälle. Vi skrattade så vi grät och hennes fascination visste inga gränser när jag berättade om vår rätt välordnade värld med svenska jobb, svensk skola, svensk tandläkare, svensk bankman etc etc. Då dottern envisades med att tala spanska med Tanya så blev det ändå ett litet tecken på påbörjad integration. Samma kväll som Tanya reste vidare satt jag och maken och pratade om hur livet verkligen kan betraktas som en bok. Vissa personer skrivs in i en eller ett par kapitel för att påverka huvudpersonens riktning, sedan försvinner de igen. I detta fall hade Tanya varit en stor del i vilken riktning mitt liv tog sig för många år sedan och denna gång kom hon in i mitt sommarkapitel för att få mig att lyfta blicken från en rätt tuff vår. Spännande!


Så blev det därefter dags att packa väskorna för årets Sverigeresa. Som en utlandssvensk med mycket begränsade resor till hemlandet blir mötet med Sommarsverige mer intressant för varje år. Under en dag for vi till en semesterort utanför Halmstad, jag spenderade mina barn- och tonårssomrar där, för att hälsa på goda vänner. Tillsammans gick vi ner till havet och placerade våra handdukar med lagom avstånd till övriga sällskap. Runt om oss var stranden full av människor i vår egen ålder, barn som byggde sandslott och några ungdomar som kastade boll. Tanken slog mig genast, just såhär satt mina föräldrar när jag var liten, just såhär satt deras föräldrar när de var små. Runt omkring mig fanns många människor med bekanta ansikten, gamla lekkamrater, nu med egna barn. Det hade varit så spännande att få läsa ett antal kapitel i deras livsböcker för att se vilka de blivit, finns jag omnämnd hos några av dem? Efter dessa tankar började jag mer fundera kring avsaknaden av parasoll, strandtält, mat och dryck, den äldre generationen och varför folk lämnade stranden kring 16-tiden. Det spanska strandlivet skiljer sig lite från det svenska. 


Vi for vidare till Skåne och Malmö. Vi hade förväntat oss en stad i förfall då både traditionell och social media beskrivit hur systemen kollapsat. Istället för att hitta systemkollapsen (som säkerligen gömt sig i de svenska byråkratiska institutionerna som utan flexibilitet påverkar människors liv) hittade jag en oväntad längtan efter den svenska tryggheten. Helt plötsligt infann sig en enorm dragning till att bo på skånska landsbygden, spatsera på Malmös gator och lära barnen plocka svamp i skogen. Vänta du, sa en vän, snart kommer regnet, men eftersom vi alltid har fint väder på våra Sverigebesök kändes regnet långt borta. Jag tror att jag drabbades av en nyfikenhet att få läsa hur min livsbok hade blivit om jag gjort ett eller två andra val. Inte alls för att jag är missnöjd med hur det blev och är, utan för att det ibland till synes är så lite som gör de stora skillnaderna. Ett enkelt meddelande på en datingsajt och man hittar sin framtida make, ett tips om ett jobb och man befinner sig plötsligt hundratals mil från sitt hemland, ett oväntat möte med en okänd som blir din bästa vän. Nåja, regnet kom och när jag satte foten på spansk mark upplöstes alla tankar på den skånska stugan och jag kände mig helt och fullkomligt hemma. Tack och lov för alla underbara människor, för solen, för havet och för de skuggande parasollen på beachen. 


Om livet nu består av ett antal kapitel och stycken kan det vara viktigt att komma ihåg att varje människa har en hel historia bakom var och ett av dessa kapitel. Kanske kommer du in i kapitel sju? Kanske vet du inte om de tidigare kapitlen? Nu startar höststycket i min bok, levnadsår 38. Det ska bli så spännande att se vad sidorna fylls av och jag tänker påverka det jag kan genom att eftersträva djup och yta, skratt och gråt, goda vänner och härliga nya bekantskaper. God läsning! 
            [ingress] => I skrivande stund är jag nyss hemkommen till Spanien efter ett par veckor i Sverige. Semestern är till ända men inte sommaren och vardagslivet rullar så sakta igång.
            [headline] => Ständigt nya kapitel i livsboken
            [page] => 0
            [modified] => 20160806114118
            [created] => 20160806113937
            [publishStart] => 20160909064300
            [publishStop] => 20170202103959
            [fullArticle] => Ständigt nya kapitel i livsboken I skrivande stund är jag nyss hemkommen till Spanien efter ett par veckor i Sverige. Semestern är till ända men inte sommaren och vardagslivet rullar så sakta igång. Det har varit en spännande semester på alla håll och kanter. Just detta år har jag fått tillfälle att uppleva ett antal möten med det förflutna, med uppväxt och ungdomsäventyr. Då jag med stormsteg närmar mig de gyllene 40 åren så kan det ju också vara så att tiden är inne för vissa livsbokslut och lite omvärdering/omprioritering i tillvaron. Kanske har det därför funnits en mening med dessa märkliga möten. 
I början av juli fick jag besök av en väninna från Nya Zeeland. Vi hade inte setts på elva år (och heller inte hörts särskilt mycket) och hennes vana trogen hörde hon av sig ett par dagar innan hon skulle dyka upp. Då jag väntade på det anländande tåget i Torreblanca slog hjärtat många extra slag och nervösa fjärilar slog volter i magen. Återseendet blev helt fantastiskt och jag skrattade mig igenom fem soliga dagar men framförallt gav det mig en stark påminnelse av att det finns så många andra världar än just min. 

Tanya, en stolt maorikvinna med stark utstrålning, flöt tillbaka in i mitt liv med en sådan självklarhet att det var som om tiden stått still. Min väninna hade hört av någon som sagt till någon att jag nuförtiden levde som en form av missionär i Spanien och hade uppfattningen om att jag och maken var de enda svenskarna i ett helspanskt samhälle. Vi skrattade så vi grät och hennes fascination visste inga gränser när jag berättade om vår rätt välordnade värld med svenska jobb, svensk skola, svensk tandläkare, svensk bankman etc etc. Då dottern envisades med att tala spanska med Tanya så blev det ändå ett litet tecken på påbörjad integration. Samma kväll som Tanya reste vidare satt jag och maken och pratade om hur livet verkligen kan betraktas som en bok. Vissa personer skrivs in i en eller ett par kapitel för att påverka huvudpersonens riktning, sedan försvinner de igen. I detta fall hade Tanya varit en stor del i vilken riktning mitt liv tog sig för många år sedan och denna gång kom hon in i mitt sommarkapitel för att få mig att lyfta blicken från en rätt tuff vår. Spännande!


Så blev det därefter dags att packa väskorna för årets Sverigeresa. Som en utlandssvensk med mycket begränsade resor till hemlandet blir mötet med Sommarsverige mer intressant för varje år. Under en dag for vi till en semesterort utanför Halmstad, jag spenderade mina barn- och tonårssomrar där, för att hälsa på goda vänner. Tillsammans gick vi ner till havet och placerade våra handdukar med lagom avstånd till övriga sällskap. Runt om oss var stranden full av människor i vår egen ålder, barn som byggde sandslott och några ungdomar som kastade boll. Tanken slog mig genast, just såhär satt mina föräldrar när jag var liten, just såhär satt deras föräldrar när de var små. Runt omkring mig fanns många människor med bekanta ansikten, gamla lekkamrater, nu med egna barn. Det hade varit så spännande att få läsa ett antal kapitel i deras livsböcker för att se vilka de blivit, finns jag omnämnd hos några av dem? Efter dessa tankar började jag mer fundera kring avsaknaden av parasoll, strandtält, mat och dryck, den äldre generationen och varför folk lämnade stranden kring 16-tiden. Det spanska strandlivet skiljer sig lite från det svenska. 


Vi for vidare till Skåne och Malmö. Vi hade förväntat oss en stad i förfall då både traditionell och social media beskrivit hur systemen kollapsat. Istället för att hitta systemkollapsen (som säkerligen gömt sig i de svenska byråkratiska institutionerna som utan flexibilitet påverkar människors liv) hittade jag en oväntad längtan efter den svenska tryggheten. Helt plötsligt infann sig en enorm dragning till att bo på skånska landsbygden, spatsera på Malmös gator och lära barnen plocka svamp i skogen. Vänta du, sa en vän, snart kommer regnet, men eftersom vi alltid har fint väder på våra Sverigebesök kändes regnet långt borta. Jag tror att jag drabbades av en nyfikenhet att få läsa hur min livsbok hade blivit om jag gjort ett eller två andra val. Inte alls för att jag är missnöjd med hur det blev och är, utan för att det ibland till synes är så lite som gör de stora skillnaderna. Ett enkelt meddelande på en datingsajt och man hittar sin framtida make, ett tips om ett jobb och man befinner sig plötsligt hundratals mil från sitt hemland, ett oväntat möte med en okänd som blir din bästa vän. Nåja, regnet kom och när jag satte foten på spansk mark upplöstes alla tankar på den skånska stugan och jag kände mig helt och fullkomligt hemma. Tack och lov för alla underbara människor, för solen, för havet och för de skuggande parasollen på beachen. 


Om livet nu består av ett antal kapitel och stycken kan det vara viktigt att komma ihåg att varje människa har en hel historia bakom var och ett av dessa kapitel. Kanske kommer du in i kapitel sju? Kanske vet du inte om de tidigare kapitlen? Nu startar höststycket i min bok, levnadsår 38. Det ska bli så spännande att se vad sidorna fylls av och jag tänker påverka det jag kan genom att eftersträva djup och yta, skratt och gråt, goda vänner och härliga nya bekantskaper. God läsning!  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)