Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 28843
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => En del människor tar till religionen under en sådan här gigantisk kris. Är detta Guds straff för de synder mänskligheten har begått? Många trodde det under den största pandemin vi upplevt, digerdöden, då en tredjedel av Europas befolkning dog. Radioprogrammet, Människor och tro, diskuterade Guds straff och domedagen. Där var det ingen som nappade på att Gud ville straffa människorna eller att vi närmar oss domedagen. Men har man en religiös övertygelse förstår jag att man söker hjälp och tröst hos Gud. När man känner sig maktlös, liten och utlämnad finns det behov av en högre makt. 
 
Men det är på det psykologiska planet som pandemin har haft störst påverkan. Två saker som påverkat mina psykologiska reaktioner: kontrollförlusten och det spanska samhällets reaktion på viruset. Kontrollförlusten och framförallt ovissheten är stressande, för att inte säga ångestframkallande för många människor. Man vet inte vad som händer och har ingen  möjlighet att påverka utvecklin-gen. Jag tror att det bland annat är för att ge oss tillbaka lite kontroll som detta att tvätta händerna och att undvika andra hålls fram som universallösningar. Man kan göra något. Och varje gång någon expert säger tvätta händerna blir jag så glad och springer fort ut i badrummet. Med min ålder tillhör jag ju en riskgrupp.

Kunskaperna om Covid-19 är ännu små. Vi får lära oss vartefter, säger experterna. En del länder tar till storsläggan, exempelvis Spanien och stänger ner hela samhället. Andra, som Sverige, bygger på frivillighet och uppmanar människor att hålla social distans. Medmänniskor har blivit motmänniskor. Jag som är lite allergisk av mig kan lätt nysa om det kommer något i luften som irriterar. Jag blir livrädd för att nysa om jag är på Lidl och handlar mat och ser framför mig att dom syr in mig direkt och att jag får sitta i isoleringscell tills vi ska åka hem till Sverige. 
 
Samtidigt pågår en helt motsatt rörelse. Vännerna på Facebook hör av sig mer än någonsin och vi till dom. Vi frågar om läget och utbyter välgångsönskningar. Den närmaste kretsen har blivit mer medmänniskor och de vi inte känner mer motmänniskor Detta stärker VI- och DOM-tänkandet. Usch. Vi hade redan ett demokratiproblem. Med mitt religiösa arv är det naturligt att tänka; Vi är alla lika inför Gud (där ser man, jag är kanske mer religiös än jag tror eller så har jag blivit det under krisen. När fan blir gammal blir han religiös…).

Kontrollförlusten kan vara någorlunda okej för mig. Jag tillhör inte ”the worrying kind” som Ola Salo sjunger om. Men att bli satt i karantän! Jag har fått husarrest. Polis övervakar att vi följer reglerna. Jag sitter visserligen i en gyllene bur, men i bur sitter jag. Jag förstår skälen. Men mitt inre slår bakut. 
 
I Sverige är det som om vi har avskaffat alla auktoriteter, men här i Spanien lever dom. Den man i uniform som styrde kön till min mataffär visade att han menade allvar. Kö för att komma in, plasthandskar på och handsprit! Obligatoriskt och han tänkte inte släppa in någon som inte gjorde som han sa. En vakt i Stockholm hade aldrig betett sig så här. I Sverige förväntas man internalisera (införliva) regler, så att man utvecklar en inre kompass. Här i Spanien ser man aktivt till att folk följer reglerna. Här finns fortfarande en gammeldags auktoritär tradition. Och den innebär out of sight, out of mind. Finns ingen som övervakar, gör folk som dom vill och det funkar inte. En kulturkonflikt för en svensk 40-talist.

Men kris kan också leda till utveckling. Klimatkrisen kanske kan bemötas på samma sätt. Med en lite mer auktoritär och centralistisk modell. Det kanske är dags att sluta decentralisera och privatisera. Det behövs en stark stat som tar tag i stora gemensamma problem. Det räcker inte att varje sjukvårdsregion fnattar omkring som den vill och sedan inte har nödvändig medicinsk utrustning. Det är de gemensamma behoven som ska styra, inte besparingar och vinstmaximering.

Av var och en efter förmåga.
Åt var och en efter behov. 
(Nya testamentet, Apostlagärningarna kap. 2 och 4)
            [ingress] => Du kanske vet att corona betyder krona eller krans och att det finns koppling till Jesus törnekrona. Törnekronan är en symbol för lidandet och nog har coronaviruset orsakat lidande. Massor av människor har dött , främst äldre och multisjuka och stora delar av världen har fått stänga igen. En farsot av bibliska mått. 
            [headline] => Krönika om Coronan
            [page] => 0
            [modified] => 20200525121512
            [created] => 20200503191023
            [publishStart] => 20200601065100
            [publishStop] => 20201030181059
            [fullArticle] => Krönika om Coronan Du kanske vet att corona betyder krona eller krans och att det finns koppling till Jesus törnekrona. Törnekronan är en symbol för lidandet och nog har coronaviruset orsakat lidande. Massor av människor har dött , främst äldre och multisjuka och stora delar av världen har fått stänga igen. En farsot av bibliska mått.  En del människor tar till religionen under en sådan här gigantisk kris. Är detta Guds straff för de synder mänskligheten har begått? Många trodde det under den största pandemin vi upplevt, digerdöden, då en tredjedel av Europas befolkning dog. Radioprogrammet, Människor och tro, diskuterade Guds straff och domedagen. Där var det ingen som nappade på att Gud ville straffa människorna eller att vi närmar oss domedagen. Men har man en religiös övertygelse förstår jag att man söker hjälp och tröst hos Gud. När man känner sig maktlös, liten och utlämnad finns det behov av en högre makt. 
 
Men det är på det psykologiska planet som pandemin har haft störst påverkan. Två saker som påverkat mina psykologiska reaktioner: kontrollförlusten och det spanska samhällets reaktion på viruset. Kontrollförlusten och framförallt ovissheten är stressande, för att inte säga ångestframkallande för många människor. Man vet inte vad som händer och har ingen  möjlighet att påverka utvecklin-gen. Jag tror att det bland annat är för att ge oss tillbaka lite kontroll som detta att tvätta händerna och att undvika andra hålls fram som universallösningar. Man kan göra något. Och varje gång någon expert säger tvätta händerna blir jag så glad och springer fort ut i badrummet. Med min ålder tillhör jag ju en riskgrupp.

Kunskaperna om Covid-19 är ännu små. Vi får lära oss vartefter, säger experterna. En del länder tar till storsläggan, exempelvis Spanien och stänger ner hela samhället. Andra, som Sverige, bygger på frivillighet och uppmanar människor att hålla social distans. Medmänniskor har blivit motmänniskor. Jag som är lite allergisk av mig kan lätt nysa om det kommer något i luften som irriterar. Jag blir livrädd för att nysa om jag är på Lidl och handlar mat och ser framför mig att dom syr in mig direkt och att jag får sitta i isoleringscell tills vi ska åka hem till Sverige. 
 
Samtidigt pågår en helt motsatt rörelse. Vännerna på Facebook hör av sig mer än någonsin och vi till dom. Vi frågar om läget och utbyter välgångsönskningar. Den närmaste kretsen har blivit mer medmänniskor och de vi inte känner mer motmänniskor Detta stärker VI- och DOM-tänkandet. Usch. Vi hade redan ett demokratiproblem. Med mitt religiösa arv är det naturligt att tänka; Vi är alla lika inför Gud (där ser man, jag är kanske mer religiös än jag tror eller så har jag blivit det under krisen. När fan blir gammal blir han religiös…).

Kontrollförlusten kan vara någorlunda okej för mig. Jag tillhör inte ”the worrying kind” som Ola Salo sjunger om. Men att bli satt i karantän! Jag har fått husarrest. Polis övervakar att vi följer reglerna. Jag sitter visserligen i en gyllene bur, men i bur sitter jag. Jag förstår skälen. Men mitt inre slår bakut. 
 
I Sverige är det som om vi har avskaffat alla auktoriteter, men här i Spanien lever dom. Den man i uniform som styrde kön till min mataffär visade att han menade allvar. Kö för att komma in, plasthandskar på och handsprit! Obligatoriskt och han tänkte inte släppa in någon som inte gjorde som han sa. En vakt i Stockholm hade aldrig betett sig så här. I Sverige förväntas man internalisera (införliva) regler, så att man utvecklar en inre kompass. Här i Spanien ser man aktivt till att folk följer reglerna. Här finns fortfarande en gammeldags auktoritär tradition. Och den innebär out of sight, out of mind. Finns ingen som övervakar, gör folk som dom vill och det funkar inte. En kulturkonflikt för en svensk 40-talist.

Men kris kan också leda till utveckling. Klimatkrisen kanske kan bemötas på samma sätt. Med en lite mer auktoritär och centralistisk modell. Det kanske är dags att sluta decentralisera och privatisera. Det behövs en stark stat som tar tag i stora gemensamma problem. Det räcker inte att varje sjukvårdsregion fnattar omkring som den vill och sedan inte har nödvändig medicinsk utrustning. Det är de gemensamma behoven som ska styra, inte besparingar och vinstmaximering.

Av var och en efter förmåga.
Åt var och en efter behov. 
(Nya testamentet, Apostlagärningarna kap. 2 och 4) 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 28126
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Efter lunch tittade vi på bodegans museum, som visade vintillverkningen från skörd till flaskor. Allt görs för hand. Enda hjälpmedel är åsnor, som bär de avklippta druvklasarna. Dessa tåliga djur som alltid funnits som bärare, särskilt i bergen där det är för brant och oframkomligt för fordon. Åsnan var länge ett ledande transportmedel i Spanien. Det fanns miljontals vid tiden för Francos död 1975. I Gerald Brennans bok South from Granada beskrivs livet i en by i bergen och hur Brennan använder åsnor för sina långa vandringar ner till kusten. En underbar bok som ger inblick i livet i en traditionell pueblo. Jag kommer ihåg i början av boken när Brennan ska gå till byns brunn för att hämta vatten. När han står där med sina hinkar blir han vänligt men bestämt tillrättavisad av byns kvinnor. Sånt här jobb gör inte en man. Detta var början på en serie kulturkonflikter som Brennan beskriver. Han har ju kallats för Alpujarras (Sierra Nevadas sydsluttningar) främsta skildrare.

En annan dag spelade vi boule på våra banor vid idrottsplatsen i Nerja. Just när jag skulle kasta mitt klot får jag se en märklig syn, ett par oxar (modell gigantiska) kommer sakta lufsande på gatan. De har ett ok mellan sig och bakom går en man med tömmar. De är troligen på väg upp åt Marohållet för att plöja.

Så här är det i Andalusien. Det traditionella och ålderdomliga går hand i hand med det moderna (nästa gång är det ett mc-gäng som kommer smattrande på gatan). Jag äskar den här blandningen. Det är som att leva i olika tidsepoker samtidigt. Man har hela tiden historiens vingslag runt öronen. Inte bara i form av statyer och byggnader, utan också i form av levande djur och människor som tillämpar gammeldags arbetsmetoder. De är inga museiföremål. Oxarna används i jordbruksproduktionen.

Ett exempel till. På väg hem till vår ”urbanisation” har en spanjor och hans fru öppnat ett försäljningsställe i anslutning till vägen. Han har byggt ett primitivt skydd med någon slags halmtak och säljer frukt och grönsaker. Mycket producerar han själv på åkrar som ligger bakom försäljningsstället. Snacka om korta transportsträckor. Stället känns uråldrigt och man får alltid en ”regalo” i form av extra apelsiner eller tomater när man handlar.

Man kan inte låta bli att tycka om det här märkliga Andalusien. Vindruvor som växer på 1 100 meters höjd, tillverkning av vin för hand, fåraherdar, åsnor och oxar. Känslan av att så här har det varit i årtusenden. 

Så alla fiestor. Den 15 maj firas San Isidro, som är skyddshelgon för bönderna. Då innehåller paraden genom Nerja oxar, åsnor och hästar som är pyntade och dekorerade och som drar gamla vagnar som folk sitter i. Ofta klädda i färgglada traditionella kläder, flamencoklänningar för damerna och åtsittande byxor med kråsskjorta och kort jacka för herrarna. Här har tiden återigen stått stilla. För att inte tala om Semana Santa, då känner man sig tillbakaflyttad till medeltiden. Det är suggestivt och exotiskt när processionerna drar fram på gatorna med rökelse som doftar, musik som skräller och processionsdeltagare som bär huvor som för oss liknar de som klu-klux-klan använder.

Det har kallats för exotism ibland och nostalgi ibland. Men vad är det vi söker? Det moderna och rationella vill man förstås inte vara utan, men man behöver också kontakt med det förflutna, med förfädernas andar som man säger i Afrika. Det finns ett starkt behov hos den moderna människan av kontakt med rötterna. Generna ropar. 

Känslan av hur det var för länge sedan får man lättare här. En känsla av frid och evighet.

Freud skrev 1929 en bok som heter Vi vantrivs i kulturen. I den beskriver han hur samhället ställer stora krav på anpassning. Ibland alltför stora. Man kan känna sig som en främling. Man känner inte längre igen sig. I min hemstad Stockholm är det krav på tempo, effektivitet och rationalitet. Stressen har blivit alldeles för hög. Min vinterstad Nerja är lugnare. Här är det gott att åldras. Det är fint att man både lyckats behålla gamla traditioner och ändå utvecklats och förändrats.
            [ingress] => Hustrun och jag gjorde en bilutflykt till bodegan Cuatro Vientos, högt uppe i bergen. Efter ca 1,5 timmars körning på slingriga vägar med bråddjup på ena sidan var vi framme. Utsikten var fantastisk, med Sierra Nevadas snöklädda berg på ena sidan och vindlande dalar ner mot kusten på den andra. På vägen upp mötte vi en fåraherde med sina hundar och sin hjord. Där kommer han gående med sin stav som om tiden hade stått stilla. Så här måste väl fåraherdar ha vandrat i århundraden.
            [headline] => Historien lever i Andalusien
            [page] => 0
            [modified] => 20200224095657
            [created] => 20200108173704
            [publishStart] => 20200302064200
            [publishStop] => 20200706183759
            [fullArticle] => Historien lever i Andalusien Hustrun och jag gjorde en bilutflykt till bodegan Cuatro Vientos, högt uppe i bergen. Efter ca 1,5 timmars körning på slingriga vägar med bråddjup på ena sidan var vi framme. Utsikten var fantastisk, med Sierra Nevadas snöklädda berg på ena sidan och vindlande dalar ner mot kusten på den andra. På vägen upp mötte vi en fåraherde med sina hundar och sin hjord. Där kommer han gående med sin stav som om tiden hade stått stilla. Så här måste väl fåraherdar ha vandrat i århundraden. Efter lunch tittade vi på bodegans museum, som visade vintillverkningen från skörd till flaskor. Allt görs för hand. Enda hjälpmedel är åsnor, som bär de avklippta druvklasarna. Dessa tåliga djur som alltid funnits som bärare, särskilt i bergen där det är för brant och oframkomligt för fordon. Åsnan var länge ett ledande transportmedel i Spanien. Det fanns miljontals vid tiden för Francos död 1975. I Gerald Brennans bok South from Granada beskrivs livet i en by i bergen och hur Brennan använder åsnor för sina långa vandringar ner till kusten. En underbar bok som ger inblick i livet i en traditionell pueblo. Jag kommer ihåg i början av boken när Brennan ska gå till byns brunn för att hämta vatten. När han står där med sina hinkar blir han vänligt men bestämt tillrättavisad av byns kvinnor. Sånt här jobb gör inte en man. Detta var början på en serie kulturkonflikter som Brennan beskriver. Han har ju kallats för Alpujarras (Sierra Nevadas sydsluttningar) främsta skildrare.

En annan dag spelade vi boule på våra banor vid idrottsplatsen i Nerja. Just när jag skulle kasta mitt klot får jag se en märklig syn, ett par oxar (modell gigantiska) kommer sakta lufsande på gatan. De har ett ok mellan sig och bakom går en man med tömmar. De är troligen på väg upp åt Marohållet för att plöja.

Så här är det i Andalusien. Det traditionella och ålderdomliga går hand i hand med det moderna (nästa gång är det ett mc-gäng som kommer smattrande på gatan). Jag äskar den här blandningen. Det är som att leva i olika tidsepoker samtidigt. Man har hela tiden historiens vingslag runt öronen. Inte bara i form av statyer och byggnader, utan också i form av levande djur och människor som tillämpar gammeldags arbetsmetoder. De är inga museiföremål. Oxarna används i jordbruksproduktionen.

Ett exempel till. På väg hem till vår ”urbanisation” har en spanjor och hans fru öppnat ett försäljningsställe i anslutning till vägen. Han har byggt ett primitivt skydd med någon slags halmtak och säljer frukt och grönsaker. Mycket producerar han själv på åkrar som ligger bakom försäljningsstället. Snacka om korta transportsträckor. Stället känns uråldrigt och man får alltid en ”regalo” i form av extra apelsiner eller tomater när man handlar.

Man kan inte låta bli att tycka om det här märkliga Andalusien. Vindruvor som växer på 1 100 meters höjd, tillverkning av vin för hand, fåraherdar, åsnor och oxar. Känslan av att så här har det varit i årtusenden. 

Så alla fiestor. Den 15 maj firas San Isidro, som är skyddshelgon för bönderna. Då innehåller paraden genom Nerja oxar, åsnor och hästar som är pyntade och dekorerade och som drar gamla vagnar som folk sitter i. Ofta klädda i färgglada traditionella kläder, flamencoklänningar för damerna och åtsittande byxor med kråsskjorta och kort jacka för herrarna. Här har tiden återigen stått stilla. För att inte tala om Semana Santa, då känner man sig tillbakaflyttad till medeltiden. Det är suggestivt och exotiskt när processionerna drar fram på gatorna med rökelse som doftar, musik som skräller och processionsdeltagare som bär huvor som för oss liknar de som klu-klux-klan använder.

Det har kallats för exotism ibland och nostalgi ibland. Men vad är det vi söker? Det moderna och rationella vill man förstås inte vara utan, men man behöver också kontakt med det förflutna, med förfädernas andar som man säger i Afrika. Det finns ett starkt behov hos den moderna människan av kontakt med rötterna. Generna ropar. 

Känslan av hur det var för länge sedan får man lättare här. En känsla av frid och evighet.

Freud skrev 1929 en bok som heter Vi vantrivs i kulturen. I den beskriver han hur samhället ställer stora krav på anpassning. Ibland alltför stora. Man kan känna sig som en främling. Man känner inte längre igen sig. I min hemstad Stockholm är det krav på tempo, effektivitet och rationalitet. Stressen har blivit alldeles för hög. Min vinterstad Nerja är lugnare. Här är det gott att åldras. Det är fint att man både lyckats behålla gamla traditioner och ändå utvecklats och förändrats. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 27914
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det är nödvändigt att segla, har blivit ett romantiskt talesätt om sjömanslivet. Jag är tveksam till detta, eller scheptisk som Dr Dengroth säger i Lorry. Vad jag däremot är helt övertygad om är att det är nödvändigt att leka. 
Va, säger du, ska 75 åriga gubbar och tanter leka? 

Jajamän. Vi har lika stort behov av lekkamrater som våra barnbarn och det är lika kul varje gång att träffa kompisarna när man kommer tillbaka till Nerja. 

Att leka är en fantastisk mänsklig uppfinning. I leken håller man på med något djupt allvarligt, men gör det på skoj. Ta när vi spelar boule. Vi slänger våra klot under djup koncentration, vi mäter med måttband för att se vem som är närmast och vi skjuter bort varandras klot. Vad är detta på ett djupare plan? Jo vi mäter våra förmågor, vi kollar vem som är störst, bäst och kanske vackrast (många, särskilt damerna, är uppiffade och eleganta). Det är rivalitet vi håller på med. I alla spel och tävlingar mäter vi oss med varandra. Det finns ett behov av att kolla var man ligger i hierarkin. Ibland är det på allvar men bäst är om det blir som lek och för oss pensionärer är det lek som gäller. Vi blir inte så mycket bättre. Frågeställningen är väl snarast i vilken takt man blir sämre.

Du kanske säger, ja, ja, männen har alltid hållit på så där. Och det är sant, men kvinnor rivaliserar också. Rivalitet är allmänmänskligt. Det fiffiga med leken är att den mjukar upp det allvarliga och gör att det inte bli en strid på liv och död. Det blir inte lika viktigt att vinna. Man kan förlora och ha kvar sitt goda humör. Man kan säga att vi leker med elden. Det ger livsintensitet, hög närvaro och stärker livsandarna.   

Vissa av kamraterna har svårt med leken. De blir lite för prestationsinriktade och lekmomentet försvinner. För stridisarna ordnar vi tävlingar där de får göra av med lite stridighet. Men när det inte är tävling utan träning, som vi säger, förväntas man att leka. Målet är bra stämning i gruppen och fördjupad gemenskap. Vi har kul och lär känna nya människor. Och det märks. Boulen är populär inom AHN Nerja. Ibland är vi nästan 100 personer som spelar.

De som har svårt att leka lider ibland av mindervärdeskomplex (uttrycket myntades av Alfred Adler 1870-1937, en av de första psykoanalytikerna). För dem blir boulen att de ska bevisa något. De ska visa att de duger. Det blir lätt för allvarligt och de blir ensamma, eftersom gemenskapen går förlorad och den onda spiral som präglar deras liv förstärks. Adler betonade att förmågan att känna gemenskap med andra är viktig för att bli lycklig i livet. Det paradoxala är att genom att vi leker med rivalitet så stärks gemenskapen. 

Man kan se många mänskliga aktiviteter ur lekens perspektiv. Man kan exempelvis leka styrelse eller ordförande i AHN Nerja. Sitter man i styrelsen eller är ordförande ska man vara påläst och seriös. Att bli respekterad blir viktigt. Det gäller att leva upp till rollförväntningarna. (Man undrar vem som skrivit alla pjäser som vi spelar roller i.) 

Ni märker hur moralistiskt och tungt det kan bli. Då gäller det att få in lite lek så att inte kraven lägger sig som en våt filt över alltihop och hämmar kreativiteten. Jag tror att det är för att få in leken som ledningsgrupper åker på olika event som tillhandahålls av dyra managementkonsulter. 

Och vi kan alla tappa leken i våra liv. När man förlorar självförtroende är det lätt hänt. Självförtroende är en färskvara. Det blir starkare när vi tycker oss göra bra saker men minskar när vi känner oss misslyckade. Då gäller det att försöka släppa lite på det högtidliga och kränkta. Det gäller att hitta tillbaka till gemenskapen med andra. Att känna värme och gemenskap är nog de viktigaste ingredienserna för ett lyckligt liv. Leken gör oss till levande människor. Här tror jag att vi gubbar har något viktigt att bidra med. Vi har oftare lättare för att leka än tanterna. 

Så lek, lev och njut som man sa på det glada 70-talet. Se många mänskliga aktiviteter som en lek och släpp loss din kreativitet. Så när du kryper ner i sängen med gumman/gubben ta fram fantasin och se om ni kan få till en rolig sexlek. 
            [ingress] => Navigare necesse est, vivere non est necesse.
Att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt. Detta var den bistra order som sjömännen fick år 56 f.Kr. De skulle ta hem proviant till Rom och det stormade på Medelhavet. Det var bara att ge sig ut. Liknande historier har vi hört i Nerja när fiskarna var tvungna att gå ut med sina båtar trots hårt väder och deras fruar klättrade upp på ett berg för att se om båtarna kom hem igen. 
Hårda bud sa Moses när han fick stentavlorna i huvudet.
            [headline] => Lev livet lekande
            [page] => 0
            [modified] => 20191125103043
            [created] => 20191103101703
            [publishStart] => 20191202064800
            [publishStop] => 20200501111759
            [fullArticle] => Lev livet lekande Navigare necesse est, vivere non est necesse.
Att segla är nödvändigt, att leva är icke nödvändigt. Detta var den bistra order som sjömännen fick år 56 f.Kr. De skulle ta hem proviant till Rom och det stormade på Medelhavet. Det var bara att ge sig ut. Liknande historier har vi hört i Nerja när fiskarna var tvungna att gå ut med sina båtar trots hårt väder och deras fruar klättrade upp på ett berg för att se om båtarna kom hem igen. 
Hårda bud sa Moses när han fick stentavlorna i huvudet. Det är nödvändigt att segla, har blivit ett romantiskt talesätt om sjömanslivet. Jag är tveksam till detta, eller scheptisk som Dr Dengroth säger i Lorry. Vad jag däremot är helt övertygad om är att det är nödvändigt att leka. 
Va, säger du, ska 75 åriga gubbar och tanter leka? 

Jajamän. Vi har lika stort behov av lekkamrater som våra barnbarn och det är lika kul varje gång att träffa kompisarna när man kommer tillbaka till Nerja. 

Att leka är en fantastisk mänsklig uppfinning. I leken håller man på med något djupt allvarligt, men gör det på skoj. Ta när vi spelar boule. Vi slänger våra klot under djup koncentration, vi mäter med måttband för att se vem som är närmast och vi skjuter bort varandras klot. Vad är detta på ett djupare plan? Jo vi mäter våra förmågor, vi kollar vem som är störst, bäst och kanske vackrast (många, särskilt damerna, är uppiffade och eleganta). Det är rivalitet vi håller på med. I alla spel och tävlingar mäter vi oss med varandra. Det finns ett behov av att kolla var man ligger i hierarkin. Ibland är det på allvar men bäst är om det blir som lek och för oss pensionärer är det lek som gäller. Vi blir inte så mycket bättre. Frågeställningen är väl snarast i vilken takt man blir sämre.

Du kanske säger, ja, ja, männen har alltid hållit på så där. Och det är sant, men kvinnor rivaliserar också. Rivalitet är allmänmänskligt. Det fiffiga med leken är att den mjukar upp det allvarliga och gör att det inte bli en strid på liv och död. Det blir inte lika viktigt att vinna. Man kan förlora och ha kvar sitt goda humör. Man kan säga att vi leker med elden. Det ger livsintensitet, hög närvaro och stärker livsandarna.   

Vissa av kamraterna har svårt med leken. De blir lite för prestationsinriktade och lekmomentet försvinner. För stridisarna ordnar vi tävlingar där de får göra av med lite stridighet. Men när det inte är tävling utan träning, som vi säger, förväntas man att leka. Målet är bra stämning i gruppen och fördjupad gemenskap. Vi har kul och lär känna nya människor. Och det märks. Boulen är populär inom AHN Nerja. Ibland är vi nästan 100 personer som spelar.

De som har svårt att leka lider ibland av mindervärdeskomplex (uttrycket myntades av Alfred Adler 1870-1937, en av de första psykoanalytikerna). För dem blir boulen att de ska bevisa något. De ska visa att de duger. Det blir lätt för allvarligt och de blir ensamma, eftersom gemenskapen går förlorad och den onda spiral som präglar deras liv förstärks. Adler betonade att förmågan att känna gemenskap med andra är viktig för att bli lycklig i livet. Det paradoxala är att genom att vi leker med rivalitet så stärks gemenskapen. 

Man kan se många mänskliga aktiviteter ur lekens perspektiv. Man kan exempelvis leka styrelse eller ordförande i AHN Nerja. Sitter man i styrelsen eller är ordförande ska man vara påläst och seriös. Att bli respekterad blir viktigt. Det gäller att leva upp till rollförväntningarna. (Man undrar vem som skrivit alla pjäser som vi spelar roller i.) 

Ni märker hur moralistiskt och tungt det kan bli. Då gäller det att få in lite lek så att inte kraven lägger sig som en våt filt över alltihop och hämmar kreativiteten. Jag tror att det är för att få in leken som ledningsgrupper åker på olika event som tillhandahålls av dyra managementkonsulter. 

Och vi kan alla tappa leken i våra liv. När man förlorar självförtroende är det lätt hänt. Självförtroende är en färskvara. Det blir starkare när vi tycker oss göra bra saker men minskar när vi känner oss misslyckade. Då gäller det att försöka släppa lite på det högtidliga och kränkta. Det gäller att hitta tillbaka till gemenskapen med andra. Att känna värme och gemenskap är nog de viktigaste ingredienserna för ett lyckligt liv. Leken gör oss till levande människor. Här tror jag att vi gubbar har något viktigt att bidra med. Vi har oftare lättare för att leka än tanterna. 

Så lek, lev och njut som man sa på det glada 70-talet. Se många mänskliga aktiviteter som en lek och släpp loss din kreativitet. Så när du kryper ner i sängen med gumman/gubben ta fram fantasin och se om ni kan få till en rolig sexlek.  
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 27695
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi som bor delar av året i Spanien upplever nog de flesta att livet är enklare och ofta roligare här. Därför kan det vara förvånande att veta att i en spansk undersökning sa så många som 30 procent samma sak som i den nämnda svenska rapporten. Trots att man i Spanien har mindre av stressymtom än i Sverige. Den höga siffran kan dock bero på att den spanska undersökningen gjordes under den ekonomiska krisen. 

I Sverige har ungefär var fjärde kvinna och sjunde man fått en depressionsdiagnos. Enligt WHO är depression den främsta orsaken till funktionsnedsättning och till och med nedsatt hälsa. Depression är en folksjukdom. I en nyutkommen broschyr från Folkhälsoinstitutet sägs att många äldre med depression inte söker hjälp eftersom man ser det som en naturlig del av åldrandet. Det är helt fel. Hjälp finns att få och alla har rätt till en god psykisk hälsa.

Hos äldre har depression ofta ett långt utdraget förlopp där man kanske söker för sömnsvårigheter eller kroppsliga symtom, inte för sina psykiska problem. Och egentligen är det inte så konstigt. Man närmar sig slutet, kroppen är skruttigare, man kan ha förlorat nära och kära och det som varit kul och stimulerande har tappat sin glans. Allt har blivit grått, trist och meningslöst. Om det kombineras med dålig sömn, ångest och oro är depressionen nära. 

Men det finns hjälp. Både medicin och terapi. Tyvärr är det många som skäms för att de tappat livslusten och inte söker den nödvändiga hjälpen. Eller så förstår man inte att det gråa livet är en depression som går att behandla. En del tar till och med livet av sig. 
Ibland är det svårt att själv inse att man är deprimerad, men anhöriga kan se skillnaden. Så lyssna på dina anhöriga och låt bli i att självmedicinera med alkohol! Flaskan ska man använda när man är glad (med måtta) men undvika när man är ledsen. Det gäller speciellt i Spanien, där ju åtkomsten till alkohol är så mycket enklare.

Jag hörde om en äldre dam som sökte läkare för sina sömnsvårigheter. Den unge doktorn frågade till damens förvåning om hon var deprimerad och om hon hade självmordstankar. Hon hade överhuvudtaget inte tänkt att hennes sömnproblem hade med depression att göra.
Depression går att behandla, men kan också förebyggas. För det senare finns två grundprinciper, motion och socialt umgänge. Det finns nu övertygande bevis om att motion har positiva effekter på hjärnan. Det sätter fart på systemet, blodgenomströmningen ökar och de hjärnceller som nybildas mår bra. ”Use it or lose it” gäller nog det mesta. Bli inte stillasittande, även om det gör ont i benen eller knakar i lederna.

Beträffande umgänget hjälper vänner och bra gemenskap mot det mesta. Vi är sociala djur och behöver varandra. Märker du att en kompis har lagt av och blivit sittande hemma, dra med vederbörande på promenaden eller boulen. Här tror jag att vi hittat meningen med föreningen i AHN Nerja. Den sociala gemenskapen är stark. Folk brukar säga att man har fler vänner i Nerja än i Sverige. Vi ordnar vandringar, spelar boule och cyklar. Så motion får vi. Och ljusbehandling blir det varje dag. 

Det finns beskrivet hur depressionsbehandling tillgick i en indianstam i USA. Den deprimerade befanns ha fått för lite kärlek och uppmärksamhet. Därför ordnades olika aktiviteter, där den sjuke fick vara i centrum. Hon/han fick bo i ett speciellt tält där man gjorde sandmålningar. Hen fick fin mat och hela stammen ansträngde sig för att prata med personen. Behandlingen avslutades en stor fest till vederbörandes ära.

I den moderna medicinen brukas både psykolog och mediciner. Det brukar ha önskvärd effekt. Så gå inte omkring med en smygande depression. Sök hjälp. Depression tillhör inte det normala åldrandet. Alla blir sorgsna ibland. Det tillhör livet, men var noga med att sorgen inte blir permanent och svärtar ner hela tillvaron. Och som sagt motionera, vårda kontakten med dina vänner, skaffa dig bra matvanor (ät gärna tillsammans med andra) och njut av den tid du har kvar. 
”Best things in life are free.”
            [ingress] => Många av oss Spaniensvenskar är i den åldern när livet plötsligt kan ändra sig. En vän eller anhörig dör, man kan åka på någon sjukdom eller liknande. Hos pensionärer är depression en vanlig åkomma och det är en livshotande sjukdom. I Sverige lider 150 000 äldre av det och majoriteten är kvinnor. I en stor svensk undersökning sa 20 procent av befolkningen att de haft en eller flera depressioner under livet. Men det är på inget sätt unikt för Sverige.
            [headline] => Depression aldrig naturligt
            [page] => 0
            [modified] => 20190901124510
            [created] => 20190825125721
            [publishStart] => 20190909064700
            [publishStop] => 20200221115759
            [fullArticle] => Depression aldrig naturligt Många av oss Spaniensvenskar är i den åldern när livet plötsligt kan ändra sig. En vän eller anhörig dör, man kan åka på någon sjukdom eller liknande. Hos pensionärer är depression en vanlig åkomma och det är en livshotande sjukdom. I Sverige lider 150 000 äldre av det och majoriteten är kvinnor. I en stor svensk undersökning sa 20 procent av befolkningen att de haft en eller flera depressioner under livet. Men det är på inget sätt unikt för Sverige. Vi som bor delar av året i Spanien upplever nog de flesta att livet är enklare och ofta roligare här. Därför kan det vara förvånande att veta att i en spansk undersökning sa så många som 30 procent samma sak som i den nämnda svenska rapporten. Trots att man i Spanien har mindre av stressymtom än i Sverige. Den höga siffran kan dock bero på att den spanska undersökningen gjordes under den ekonomiska krisen. 

I Sverige har ungefär var fjärde kvinna och sjunde man fått en depressionsdiagnos. Enligt WHO är depression den främsta orsaken till funktionsnedsättning och till och med nedsatt hälsa. Depression är en folksjukdom. I en nyutkommen broschyr från Folkhälsoinstitutet sägs att många äldre med depression inte söker hjälp eftersom man ser det som en naturlig del av åldrandet. Det är helt fel. Hjälp finns att få och alla har rätt till en god psykisk hälsa.

Hos äldre har depression ofta ett långt utdraget förlopp där man kanske söker för sömnsvårigheter eller kroppsliga symtom, inte för sina psykiska problem. Och egentligen är det inte så konstigt. Man närmar sig slutet, kroppen är skruttigare, man kan ha förlorat nära och kära och det som varit kul och stimulerande har tappat sin glans. Allt har blivit grått, trist och meningslöst. Om det kombineras med dålig sömn, ångest och oro är depressionen nära. 

Men det finns hjälp. Både medicin och terapi. Tyvärr är det många som skäms för att de tappat livslusten och inte söker den nödvändiga hjälpen. Eller så förstår man inte att det gråa livet är en depression som går att behandla. En del tar till och med livet av sig. 
Ibland är det svårt att själv inse att man är deprimerad, men anhöriga kan se skillnaden. Så lyssna på dina anhöriga och låt bli i att självmedicinera med alkohol! Flaskan ska man använda när man är glad (med måtta) men undvika när man är ledsen. Det gäller speciellt i Spanien, där ju åtkomsten till alkohol är så mycket enklare.

Jag hörde om en äldre dam som sökte läkare för sina sömnsvårigheter. Den unge doktorn frågade till damens förvåning om hon var deprimerad och om hon hade självmordstankar. Hon hade överhuvudtaget inte tänkt att hennes sömnproblem hade med depression att göra.
Depression går att behandla, men kan också förebyggas. För det senare finns två grundprinciper, motion och socialt umgänge. Det finns nu övertygande bevis om att motion har positiva effekter på hjärnan. Det sätter fart på systemet, blodgenomströmningen ökar och de hjärnceller som nybildas mår bra. ”Use it or lose it” gäller nog det mesta. Bli inte stillasittande, även om det gör ont i benen eller knakar i lederna.

Beträffande umgänget hjälper vänner och bra gemenskap mot det mesta. Vi är sociala djur och behöver varandra. Märker du att en kompis har lagt av och blivit sittande hemma, dra med vederbörande på promenaden eller boulen. Här tror jag att vi hittat meningen med föreningen i AHN Nerja. Den sociala gemenskapen är stark. Folk brukar säga att man har fler vänner i Nerja än i Sverige. Vi ordnar vandringar, spelar boule och cyklar. Så motion får vi. Och ljusbehandling blir det varje dag. 

Det finns beskrivet hur depressionsbehandling tillgick i en indianstam i USA. Den deprimerade befanns ha fått för lite kärlek och uppmärksamhet. Därför ordnades olika aktiviteter, där den sjuke fick vara i centrum. Hon/han fick bo i ett speciellt tält där man gjorde sandmålningar. Hen fick fin mat och hela stammen ansträngde sig för att prata med personen. Behandlingen avslutades en stor fest till vederbörandes ära.

I den moderna medicinen brukas både psykolog och mediciner. Det brukar ha önskvärd effekt. Så gå inte omkring med en smygande depression. Sök hjälp. Depression tillhör inte det normala åldrandet. Alla blir sorgsna ibland. Det tillhör livet, men var noga med att sorgen inte blir permanent och svärtar ner hela tillvaron. Och som sagt motionera, vårda kontakten med dina vänner, skaffa dig bra matvanor (ät gärna tillsammans med andra) och njut av den tid du har kvar. 
”Best things in life are free.” 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 27343
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Dom säger att 80 är det nya 60. Ja, när man ser den bloggande Dagny Carlsson 106 år så kan man undra. Det är något med oss 40-talister. Vi vägrar att bli gamla. Som generation har vi haft medvind och sol hela livet. Frågan är om någon generation haft det lika smörigt. Vi är odödliga, men ändå finns han där.

”Vem är du”? säger riddaren Max von Sydow i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.
”Jag är döden. Jag har länge gått vid din sida”, svarar Bengt Ekerot.

Att man har det mesta av tiden bakom sig är helt klart. Kroppen krånglar lite ibland men i sinnet är man fortfarande en ungdom som spanar in läckra brudar/tanter. Det hänger inte ihop. Som pensionärsgubbe ska man sitta på Apelsintorget i Nerja, ha käpp, stickad kofta och keps och prata väder med de andra gubbarna. 

Hur gammal kan man då förvänta sig att bli? I Europa blir de spanska kvinnorna äldst med ett snitt på 86,2 år. De svenska blir 84,2 och kommer på 8:e plats. De svenska gubbarna blir i genomsnitt 80,4 år och hamnar på 5:e plats, samma som de spanska gubbarna. Tendensen i Sverige är att avståndet i livslängd krymper mellan könen. Men livslängd är inte bara en könsfråga utan också en klassfråga. Den förväntade livslängden är 6 år högre för de med eftergymnasial utbildning. De med kort utbildning dör tidigare. Lever längst och friskast gör man i fashionabla Djursholm och inte är det direktörerna på Handelsbanken som dör i arbetsplatsolyckor. 

Den förväntade medellivslängden i Sverige var 1910 59,0 år för kvinnor och 56,4 år för män. Kvinnorna har i genomsnitt blivit cirka 25 äldre och männen cirka 24 år på drygt ett sekel. Jag skulle ha varit jordgubbe för länge sedan om jag levt på den tiden. Så undra på att man är lite vilse i pannkakan. Hur ska jag tänka om min ålder? Är jag så gammal att jag borde sitta och mata duvorna eller ska jag gå på dans och ragga galanta damer? 

Och inte ser vi ut som de spanska gubbarna heller. Dom har sin mundering. De är åldersadekvata, så ska man se ut som 70 plussare. Vi skandinaver har jeans eller kortbrallor, färgglada tröjor och jackor och försöker se ut som ungdomarna, om än med lite rundare magar.

”Forever young, I want to be forever young” sjunger Alphaville (gå in på YouTube och lyssna, en fin låt). Så slår Liemannen till utan att ens gå med på ett schackparti. Någon blir sjuk, någon dör och så blir vi påminda om att ens tid är ändlig. Det tar hårt när kära vänner försvinner och i paradiset ska allt vara som det är i evig tid (nåja). 

Men också efter sjukdom kan man ofta köra vidare. Sjukvården blir bara bättre och bättre på att reparera oss. Flera av våra kamrater har eller har haft sin cancer. Och vi har bytt mycket. Höftar, knän med mera. Vi är som vandrande reservdelslager. Trots detta ordnar vi kurser i jitterbugg och åker skidor i Sierra Nevada. 

Jag vet att jag är gammal, men jag känner mig inte sådan. Kanske ska man börja skilja mellan äldre och äldre-äldre. Som äldre kan man fortsätta som vanligt, ”same procedure as last year”, men som äldre-äldre har man fått sjukdomar eller handikapp som begränsar livet. 

När man tänker på sina egna föräldrar så blev dom tanter och gubbar i förtid. Nu för tiden härskar ett ungdomsideal långt upp i åldrarna. På våra månadsmöten inom AHN är det ett antal raffiga pensionärer med märkeströjor som dyker upp och när man ser på den mängd aktiviteter vi har så kan man undra om vi försöker lura döden genom att ständigt vara upptagna. Och det är faktiskt både sorgligt och obegripligt att man ska lämna det goda liv som vi lever. 

Jag tror inte man ska hålla på så mycket med döden, den kommer när den kommer, utan njuta av livet och se till att det blir meningsfullt. Döden ska inte få kasta alltför långa skuggor över den tid vi har kvar. Döden-döden sa Astrid Lindgren och hennes syster, sedan pratade de om annat. 

Så stanna upp, titta på havet, njut av soluppgången, pussa på frun/gubben och var tacksam för att vi fått den här möjligheten att åldras i ett så bra klimat, på en så vacker plats och med så trevliga kompisar. Och tänk på att ”Best things in life are free”.
            [ingress] => Jag fyller 75 nästa gång. Det är obegripligt. Jag känner mig kanske som någonstans mellan 55 och 65. Jag är pigg, aktiv och frisk. Hur f-n kan man då fylla 75? När man var liten var en 74-åring lastgammal och skulle behandlas varsamt så att vederbörande inte gick sönder. Och nu är man där själv. 
            [headline] => Inte så gammal som man ser ut
            [page] => 0
            [modified] => 20190603090258
            [created] => 20190422115412
            [publishStart] => 20190610064300
            [publishStop] => 20191019115459
            [fullArticle] => Inte så gammal som man ser ut Jag fyller 75 nästa gång. Det är obegripligt. Jag känner mig kanske som någonstans mellan 55 och 65. Jag är pigg, aktiv och frisk. Hur f-n kan man då fylla 75? När man var liten var en 74-åring lastgammal och skulle behandlas varsamt så att vederbörande inte gick sönder. Och nu är man där själv.  Dom säger att 80 är det nya 60. Ja, när man ser den bloggande Dagny Carlsson 106 år så kan man undra. Det är något med oss 40-talister. Vi vägrar att bli gamla. Som generation har vi haft medvind och sol hela livet. Frågan är om någon generation haft det lika smörigt. Vi är odödliga, men ändå finns han där.

”Vem är du”? säger riddaren Max von Sydow i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.
”Jag är döden. Jag har länge gått vid din sida”, svarar Bengt Ekerot.

Att man har det mesta av tiden bakom sig är helt klart. Kroppen krånglar lite ibland men i sinnet är man fortfarande en ungdom som spanar in läckra brudar/tanter. Det hänger inte ihop. Som pensionärsgubbe ska man sitta på Apelsintorget i Nerja, ha käpp, stickad kofta och keps och prata väder med de andra gubbarna. 

Hur gammal kan man då förvänta sig att bli? I Europa blir de spanska kvinnorna äldst med ett snitt på 86,2 år. De svenska blir 84,2 och kommer på 8:e plats. De svenska gubbarna blir i genomsnitt 80,4 år och hamnar på 5:e plats, samma som de spanska gubbarna. Tendensen i Sverige är att avståndet i livslängd krymper mellan könen. Men livslängd är inte bara en könsfråga utan också en klassfråga. Den förväntade livslängden är 6 år högre för de med eftergymnasial utbildning. De med kort utbildning dör tidigare. Lever längst och friskast gör man i fashionabla Djursholm och inte är det direktörerna på Handelsbanken som dör i arbetsplatsolyckor. 

Den förväntade medellivslängden i Sverige var 1910 59,0 år för kvinnor och 56,4 år för män. Kvinnorna har i genomsnitt blivit cirka 25 äldre och männen cirka 24 år på drygt ett sekel. Jag skulle ha varit jordgubbe för länge sedan om jag levt på den tiden. Så undra på att man är lite vilse i pannkakan. Hur ska jag tänka om min ålder? Är jag så gammal att jag borde sitta och mata duvorna eller ska jag gå på dans och ragga galanta damer? 

Och inte ser vi ut som de spanska gubbarna heller. Dom har sin mundering. De är åldersadekvata, så ska man se ut som 70 plussare. Vi skandinaver har jeans eller kortbrallor, färgglada tröjor och jackor och försöker se ut som ungdomarna, om än med lite rundare magar.

”Forever young, I want to be forever young” sjunger Alphaville (gå in på YouTube och lyssna, en fin låt). Så slår Liemannen till utan att ens gå med på ett schackparti. Någon blir sjuk, någon dör och så blir vi påminda om att ens tid är ändlig. Det tar hårt när kära vänner försvinner och i paradiset ska allt vara som det är i evig tid (nåja). 

Men också efter sjukdom kan man ofta köra vidare. Sjukvården blir bara bättre och bättre på att reparera oss. Flera av våra kamrater har eller har haft sin cancer. Och vi har bytt mycket. Höftar, knän med mera. Vi är som vandrande reservdelslager. Trots detta ordnar vi kurser i jitterbugg och åker skidor i Sierra Nevada. 

Jag vet att jag är gammal, men jag känner mig inte sådan. Kanske ska man börja skilja mellan äldre och äldre-äldre. Som äldre kan man fortsätta som vanligt, ”same procedure as last year”, men som äldre-äldre har man fått sjukdomar eller handikapp som begränsar livet. 

När man tänker på sina egna föräldrar så blev dom tanter och gubbar i förtid. Nu för tiden härskar ett ungdomsideal långt upp i åldrarna. På våra månadsmöten inom AHN är det ett antal raffiga pensionärer med märkeströjor som dyker upp och när man ser på den mängd aktiviteter vi har så kan man undra om vi försöker lura döden genom att ständigt vara upptagna. Och det är faktiskt både sorgligt och obegripligt att man ska lämna det goda liv som vi lever. 

Jag tror inte man ska hålla på så mycket med döden, den kommer när den kommer, utan njuta av livet och se till att det blir meningsfullt. Döden ska inte få kasta alltför långa skuggor över den tid vi har kvar. Döden-döden sa Astrid Lindgren och hennes syster, sedan pratade de om annat. 

Så stanna upp, titta på havet, njut av soluppgången, pussa på frun/gubben och var tacksam för att vi fått den här möjligheten att åldras i ett så bra klimat, på en så vacker plats och med så trevliga kompisar. Och tänk på att ”Best things in life are free”. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 26957
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I Stockholm är det minsann annorlunda. Där lever många i ensamhushåll och några barn som är med ute på krogen finns inte på kartan. Om dom vore det skulle det bli en orosanmälan till socialen. Hur ska man förstå sammanhållningen i de spanska familjerna och ensamlivet i många nordiska? Två historiker, Lars Trädgårdh och Henrik Berggren, som skrev boken Är svensken människa (2015)  har studerat de reformer som ligger till grund för vårt välfärdssamhälle (barn- och äldreomsorg, A-kassa, sjukförsäkring, pensionssystem, föräldraförsäkring, särbeskattning med mera). De drar slutsatsen att reformerna syftat till att ge individen frihet från att vara beroende av andras välvilja. Man ska slippa ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och sjuka. Föräldrar ska slippa att bli låsta av att se till barnen så att man kan arbeta. Blir man arbetslös eller sjuk ska samhället finnas där och stötta upp. Ingen ska vara beroende av välgörenhet. Välfärdssamhället är fantastiskt och har gjort att vi kan känna trygghet. Men finns det en baksida på medaljen? 

Hur ser det då ut i Spanien? Spanska mor- och farföräldrar är bäst i hela Europa på att ta hand om sina barnbarn. De ställer upp hur mycket som helst. De hämtar och lämnar på dagis och skola, eller tar själva hand om barnbarnen under dagen. Farmor eller mormor lagar dessutom lunchen till siestan. Under den ekonomiska krisen var det tack vare farmor och mormor som många familjer överlevde. En spansk arbetstagare har ofta mycket långa arbetsdagar. Har man längre pendelavstånd blir det inte aktuellt att åka hem, äta lunch och sova en skvätt. Många är borta från familjen upp till tolv timmar, med någon konstig dötid mitt på dagen som kallas siesta. 

Kvinnorna är mindre ute i arbetslivet i Spanien men tycker ändå att det svårt att få det att gå ihop med barntillsyn. Allt detta har medfört att nativiteten sjunkit drastiskt. En spansk kvinna får 1,39 barn i genomsnitt (i Sverige 1,94). Och man gifter sig vid högre ålder och bor hemma längre. Sedan skilsmässolagen infördes 1981 har det blivit vanligare med familjekonstellationer som finns hos oss med dina, mina och våra barn, samkönade familjer och liknande. Tidigare gifte sig mannen och kvinnan för hela livet och fick en herrans massa barn. Preventivmedel är väl inte katolska kyrkans bästa gren.

Man kan säga att den spanska familjen är på väg mot den som finns i Sverige och i övriga Europa. Fortfarande verkar dock det sociala skyddsnätet inte vara lika utbyggt. 15 procent av de spanska familjerna med en yrkesarbetande lever under fattigdomsgränsen, vilket är sämst i Europa. I den spanska familjen är man fortfarande starkt beroende av varandra. Vad innebär det? Ja att livet präglas lite mer av nödvändighet än av frihet. Farmor och farfar kanske måste ställa upp. Men de verkar göra det med glädje. Och tänk om det också finns något bra med nödvändighet, något som vi kanske missat. Frihetsinskräkningen är kanske värd priset. Man kan få gemenskap i utbyte. Relationer går lite upp och ner men de består om man behöver varandra.  När inte samhället rycker in får man lita till släkten eller klanen. Med för- och nackdelar.

I vårt självförverkligande och frihetstörstande samhälle ska en partner vara perfekt, annars får det vara. ”Jag klarar mig själv. Jag lever hellre ensam än med någon som inte lever upp till mina krav”. I kvinnofrigörelsens tecken har det också påpekats att kvinnor måste lämna sina skruttiga gubbar. Men tänk om man skiljer sig för lätt?
Många av oss nordbor som lever delar av året i Nerja säger att vi har mer kompisar här än hemma och att det är den goda gemenskapen som gör att vi trivs så bra. Den spanska modellen har kanske påverkat oss till att bli mer mänskliga.

Förnöjsamhet är en dygd heter det och det krävs lite förnöjsamhet för att hitta fram till det goda beroendet. För det är väl det som är målet, inte bara att klippa av oönskade bindningar. Eller som fotbollsfansen i Liverpool sjunger: You never walk alone. 

            [ingress] => Visst har dom fin sammanhållning, säger vi till varandra när den spanska familjen väller ut på stranden med utrustning som gällde det ett mindre fälttåg. Tält, grill, kylväska, sittstolar och gamla mormor och morfar. På vår tapasbar ser vi det också. Barnen springer runt och stojar fast klockan är över tio. Vilken trevlig livsstil dom har, säger vi, sammanhållning och gemenskap. 
            [headline] => Det goda beroendet
            [page] => 0
            [modified] => 20190110110125
            [created] => 20190108165009
            [publishStart] => 20190304064300
            [publishStop] => 20190707175059
            [fullArticle] => Det goda beroendet Visst har dom fin sammanhållning, säger vi till varandra när den spanska familjen väller ut på stranden med utrustning som gällde det ett mindre fälttåg. Tält, grill, kylväska, sittstolar och gamla mormor och morfar. På vår tapasbar ser vi det också. Barnen springer runt och stojar fast klockan är över tio. Vilken trevlig livsstil dom har, säger vi, sammanhållning och gemenskap.  I Stockholm är det minsann annorlunda. Där lever många i ensamhushåll och några barn som är med ute på krogen finns inte på kartan. Om dom vore det skulle det bli en orosanmälan till socialen. Hur ska man förstå sammanhållningen i de spanska familjerna och ensamlivet i många nordiska? Två historiker, Lars Trädgårdh och Henrik Berggren, som skrev boken Är svensken människa (2015)  har studerat de reformer som ligger till grund för vårt välfärdssamhälle (barn- och äldreomsorg, A-kassa, sjukförsäkring, pensionssystem, föräldraförsäkring, särbeskattning med mera). De drar slutsatsen att reformerna syftat till att ge individen frihet från att vara beroende av andras välvilja. Man ska slippa ta hand om sina föräldrar när de blir gamla och sjuka. Föräldrar ska slippa att bli låsta av att se till barnen så att man kan arbeta. Blir man arbetslös eller sjuk ska samhället finnas där och stötta upp. Ingen ska vara beroende av välgörenhet. Välfärdssamhället är fantastiskt och har gjort att vi kan känna trygghet. Men finns det en baksida på medaljen? 

Hur ser det då ut i Spanien? Spanska mor- och farföräldrar är bäst i hela Europa på att ta hand om sina barnbarn. De ställer upp hur mycket som helst. De hämtar och lämnar på dagis och skola, eller tar själva hand om barnbarnen under dagen. Farmor eller mormor lagar dessutom lunchen till siestan. Under den ekonomiska krisen var det tack vare farmor och mormor som många familjer överlevde. En spansk arbetstagare har ofta mycket långa arbetsdagar. Har man längre pendelavstånd blir det inte aktuellt att åka hem, äta lunch och sova en skvätt. Många är borta från familjen upp till tolv timmar, med någon konstig dötid mitt på dagen som kallas siesta. 

Kvinnorna är mindre ute i arbetslivet i Spanien men tycker ändå att det svårt att få det att gå ihop med barntillsyn. Allt detta har medfört att nativiteten sjunkit drastiskt. En spansk kvinna får 1,39 barn i genomsnitt (i Sverige 1,94). Och man gifter sig vid högre ålder och bor hemma längre. Sedan skilsmässolagen infördes 1981 har det blivit vanligare med familjekonstellationer som finns hos oss med dina, mina och våra barn, samkönade familjer och liknande. Tidigare gifte sig mannen och kvinnan för hela livet och fick en herrans massa barn. Preventivmedel är väl inte katolska kyrkans bästa gren.

Man kan säga att den spanska familjen är på väg mot den som finns i Sverige och i övriga Europa. Fortfarande verkar dock det sociala skyddsnätet inte vara lika utbyggt. 15 procent av de spanska familjerna med en yrkesarbetande lever under fattigdomsgränsen, vilket är sämst i Europa. I den spanska familjen är man fortfarande starkt beroende av varandra. Vad innebär det? Ja att livet präglas lite mer av nödvändighet än av frihet. Farmor och farfar kanske måste ställa upp. Men de verkar göra det med glädje. Och tänk om det också finns något bra med nödvändighet, något som vi kanske missat. Frihetsinskräkningen är kanske värd priset. Man kan få gemenskap i utbyte. Relationer går lite upp och ner men de består om man behöver varandra.  När inte samhället rycker in får man lita till släkten eller klanen. Med för- och nackdelar.

I vårt självförverkligande och frihetstörstande samhälle ska en partner vara perfekt, annars får det vara. ”Jag klarar mig själv. Jag lever hellre ensam än med någon som inte lever upp till mina krav”. I kvinnofrigörelsens tecken har det också påpekats att kvinnor måste lämna sina skruttiga gubbar. Men tänk om man skiljer sig för lätt?
Många av oss nordbor som lever delar av året i Nerja säger att vi har mer kompisar här än hemma och att det är den goda gemenskapen som gör att vi trivs så bra. Den spanska modellen har kanske påverkat oss till att bli mer mänskliga.

Förnöjsamhet är en dygd heter det och det krävs lite förnöjsamhet för att hitta fram till det goda beroendet. För det är väl det som är målet, inte bara att klippa av oönskade bindningar. Eller som fotbollsfansen i Liverpool sjunger: You never walk alone. 
 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 26781
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Om du har missat Helens silverstämma gå in på YouTube och sök på Aj,aj,aj – vilken röd liten ros. Det är en sådan där låt som fastnar i skallen och som man kan gå och nynna i flera dagar. Den handlar om den passionerade spanjoren och den stele och kylige nordbon. Fördomar? Ja visst. Det finns säkert passionerade nordbor och kyliga spanjorer. Den här typen av VI och DOM-tänkande har blivit vanligt. Det är kvinnor från Venus och män från Mars (eller om det var tvärtom). Det är invandrare, romer, HBTQare och så vidare. Varje gruppering har sina attityder och regler och över gränserna finns föga förståelse. Snarare blir det lätt näthat när någon som inte tillhör grupperingen yttrar sig.  Motståndaren blir rasist, manschauvinist eller hetronormativ. Män kan inte förstå kvinnor, hetero inte homo, svenskar inte spanjorer och så vidare. En av mina psykoanalytiska favoriter sa en gång att vi människor är väldigt lika samtidigt som vi också är olika och det gäller att ha båda sakerna i huvudet samtidigt. 

VI och DOM-tänkandet leder ofta till att VI har alla goda egenskaper, medan DOM har alla onda. Allt elände är deras fel. Bara vi inte hade så många invandrare skulle Sverige vara ett bättre land tyckte 17 procent i valet. Att skylla på dom är ett effektivt sätt att undvika att titta på sitt eget. Själv är man gärna ett offer för deras ondska och vill så förbli.

Alla män är talibaner sa Gudrun Schyman en gång i en debatt. Det här är ett exempel på Vi och Dom-tänkande som jag ogillar. Varför ska jag som någorlunda hygglig man bli jämförd med sådana som hugger huvudet av folk och förnekar flickor att gå i skola? 

Män som kan bli våldsamma är de som vi psykologer kallar för patologiska narcissister och dessa tycks öka i antal. De har en grandios självbild, stort behov av uppmärksamhet, ingen empati med andra, är ständigt missförstådda och lättkränkta, har dåligt med sociala kontakter och är potentiellt farliga. Sådana personer ligger ofta bakom våld, som skjutningar av olika slag. De är ensamvargarna som slår till, som Breivik i Norge. De kan också slå ihjäl sin kvinna om de känner sig kränkta av henne.

Nationalister tänker också i termer av VI och DOM. Vi måste försvara vår nation mot dom (islamister, invandrare, judar, vänsterliberaler med flera). Dom är en helt annan sort som man kan göra vad som helst med (gasa ihjäl exempelvis). 

Mot VI och DOM-ideologin står en tolerant inkluderande ideologi. Utgångspunkten är att vi är alla människor med likartade behov. Man kan se den attityden som en grundbult i den liberala demokratin. Vi diskuterar åsiktsskillnader men accepterar varandra som personer. Olikheter är intressanta och kan bli föremål för viktiga diskussioner. VI och DOM däremot splittrar, höjer konfliktnivån och leder till hat och fördömanden.

Varför har VI och DOM-attityden då ökat? Varför ökar nationalismen och varför har fler auktoritära ledare blivit valda till höga ämbeten? Jag kan inte låta bli att tänka på hur den snabba utvecklingen har påverkat människor (IT-revolutionen, globaliseringen, näringsgrenar och jobb som försvinner, jämställdhetsrevolutionen med mera).

Det finns många som inte hänger med och som ogillar förändringarna, framför allt män. Lågutbildade män har blivit förlorarna i de snabba förändringarna. Det är lågutbildade män på landet som stöder Trump, det är lågutbildade män som röstar på SD. Och de arabiska männen verkar inte ha kommit upp på banan (fördom?). Är man looser vill man gärna ha någon att känna sig överlägsen gentemot. Hittar man då en grupp som är DOM och en grupp som är VI kan man känna sig bättre till mods. Man kan ju också vända sitt missnöje och hat mot ”eliten”. Vi lever i en explosiv tid.

Det är här på sin plats att betona att i FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna sägs bland annat: att alla människor är lika mycket värda, att mänskliga rättigheter gäller lika för alla, att länder ska skydda människorna så att de känner sig trygga, att alla ska behandlas lika inför lagen, att människor själva ska få bestämma över sina liv, att länder ska bekämpa fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva.
            [ingress] => Kommer du ihåg Helene Sjöholm (ja, jag vet att det tar ett tag) när hon sjunger:
”d´ ä ´det som gör skillan´n så rasande stor
på en falsk eller äkta spanjor.”
            [headline] => Vi är faktiskt inte så olika
            [page] => 0
            [modified] => 20181122102934
            [created] => 20181119122442
            [publishStart] => 20181203064300
            [publishStop] => 20190518132459
            [fullArticle] => Vi är faktiskt inte så olika Kommer du ihåg Helene Sjöholm (ja, jag vet att det tar ett tag) när hon sjunger:
”d´ ä ´det som gör skillan´n så rasande stor
på en falsk eller äkta spanjor.” Om du har missat Helens silverstämma gå in på YouTube och sök på Aj,aj,aj – vilken röd liten ros. Det är en sådan där låt som fastnar i skallen och som man kan gå och nynna i flera dagar. Den handlar om den passionerade spanjoren och den stele och kylige nordbon. Fördomar? Ja visst. Det finns säkert passionerade nordbor och kyliga spanjorer. Den här typen av VI och DOM-tänkande har blivit vanligt. Det är kvinnor från Venus och män från Mars (eller om det var tvärtom). Det är invandrare, romer, HBTQare och så vidare. Varje gruppering har sina attityder och regler och över gränserna finns föga förståelse. Snarare blir det lätt näthat när någon som inte tillhör grupperingen yttrar sig.  Motståndaren blir rasist, manschauvinist eller hetronormativ. Män kan inte förstå kvinnor, hetero inte homo, svenskar inte spanjorer och så vidare. En av mina psykoanalytiska favoriter sa en gång att vi människor är väldigt lika samtidigt som vi också är olika och det gäller att ha båda sakerna i huvudet samtidigt. 

VI och DOM-tänkandet leder ofta till att VI har alla goda egenskaper, medan DOM har alla onda. Allt elände är deras fel. Bara vi inte hade så många invandrare skulle Sverige vara ett bättre land tyckte 17 procent i valet. Att skylla på dom är ett effektivt sätt att undvika att titta på sitt eget. Själv är man gärna ett offer för deras ondska och vill så förbli.

Alla män är talibaner sa Gudrun Schyman en gång i en debatt. Det här är ett exempel på Vi och Dom-tänkande som jag ogillar. Varför ska jag som någorlunda hygglig man bli jämförd med sådana som hugger huvudet av folk och förnekar flickor att gå i skola? 

Män som kan bli våldsamma är de som vi psykologer kallar för patologiska narcissister och dessa tycks öka i antal. De har en grandios självbild, stort behov av uppmärksamhet, ingen empati med andra, är ständigt missförstådda och lättkränkta, har dåligt med sociala kontakter och är potentiellt farliga. Sådana personer ligger ofta bakom våld, som skjutningar av olika slag. De är ensamvargarna som slår till, som Breivik i Norge. De kan också slå ihjäl sin kvinna om de känner sig kränkta av henne.

Nationalister tänker också i termer av VI och DOM. Vi måste försvara vår nation mot dom (islamister, invandrare, judar, vänsterliberaler med flera). Dom är en helt annan sort som man kan göra vad som helst med (gasa ihjäl exempelvis). 

Mot VI och DOM-ideologin står en tolerant inkluderande ideologi. Utgångspunkten är att vi är alla människor med likartade behov. Man kan se den attityden som en grundbult i den liberala demokratin. Vi diskuterar åsiktsskillnader men accepterar varandra som personer. Olikheter är intressanta och kan bli föremål för viktiga diskussioner. VI och DOM däremot splittrar, höjer konfliktnivån och leder till hat och fördömanden.

Varför har VI och DOM-attityden då ökat? Varför ökar nationalismen och varför har fler auktoritära ledare blivit valda till höga ämbeten? Jag kan inte låta bli att tänka på hur den snabba utvecklingen har påverkat människor (IT-revolutionen, globaliseringen, näringsgrenar och jobb som försvinner, jämställdhetsrevolutionen med mera).

Det finns många som inte hänger med och som ogillar förändringarna, framför allt män. Lågutbildade män har blivit förlorarna i de snabba förändringarna. Det är lågutbildade män på landet som stöder Trump, det är lågutbildade män som röstar på SD. Och de arabiska männen verkar inte ha kommit upp på banan (fördom?). Är man looser vill man gärna ha någon att känna sig överlägsen gentemot. Hittar man då en grupp som är DOM och en grupp som är VI kan man känna sig bättre till mods. Man kan ju också vända sitt missnöje och hat mot ”eliten”. Vi lever i en explosiv tid.

Det är här på sin plats att betona att i FN:s förklaring av de mänskliga rättigheterna sägs bland annat: att alla människor är lika mycket värda, att mänskliga rättigheter gäller lika för alla, att länder ska skydda människorna så att de känner sig trygga, att alla ska behandlas lika inför lagen, att människor själva ska få bestämma över sina liv, att länder ska bekämpa fattigdom och se till att människor har arbete och bostad, får äta sig mätta och lära sig läsa och skriva. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 26357
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Man kan kalla det här missnöjet för kärleksfull oro. Den man kan känna för sina barn. Oro baserar sig på tankar och fantasier om vad som skulle kunna hända och har säkert haft en viktig funktion under den historiska utvecklingen. Tanken/känslan, tänk om det finns ett lejon bakom den där stenen. Jag springer åt andra hållet, har säkert räddat liv. Oron har en funktion. Vi vill skydda det vi älskar, som vår familj, vårt eget liv, våra jobb, vår nation med mera. Det främmande upplevs ofta som hotfullt. Man tänker:

Tänk om det kommer in en massa invandrare som lever på bidrag, stjäl och våldtar. 
Här tycker jag det finns skillnader mellan det svenska och spanska samhället. I Sverige finns en avoghet mot det främmande kanske beroende på att vi haft ett mycket enhetligt samhälle. Vi är gärna toleranta bara det är på avstånd. När det kom en mängd flyktingar från Syrien blev det för mycket och vi införde hårda regler för flyktingmottagande.

I Spanien, där vi själva är invandrare, är stämningen mer positiv. Alla bemöter oss vänligt trots att vi inte gått SFI (spanska för invandrare). Man känner sig verkligen välkommen och lägg märke till att det i Spanien inte finns något främlingsfientligt populistiskt politiskt parti som det finns i så många av Europas länder. I Sverige ser SD ut att kunna bli näst största parti i valet.

Bakom den populistiska framgångsvågen finns missnöje och oro. Vi har det bättre än någonsin och ändå är många missnöjda. Varför? Ett skäl tror jag är att oro är så lättväckt. Den går att spela på, vilket smarta propagandamakare utnyttjar. 

När desinformation sätts i system av trollfabriker väcker det oro och rädsla hos många människor. Det finns hot som är rationella betingade (klimatkrisen, terrorism) men det finns hot som har sitt ursprung i desinformation, fantasier och fördomar.  Grundtanken hos den orolige är: Det håller på att gå åt helvete och vi måste göra något. Politiker, media och eliten skiter i oss. Och så väljer man Donald Trump, som om det vore svaret.

Sjukvården har oroat många och är en viktig fråga inför valet I Sverige. Det har skrivits massor om att vården inte fungerar. Nyligen kom en internationell rapport som visade att svensk sjukvård är i världsklass. Sådana fakta borde väl bita? Jag är inte så säker på det. Trump har infört ett raffinerat begrepp, Fake News, som innebär att man aldrig ska lita på nyheter. Dessa är partsinlagor. Fakta relativiseras till tyckanden. Allt blir subjektivt. Det finns ingen sanning. 

Media ska kritiskt granska makten, men måste också återge det som fungerar. Resultatet blir annars att man bidrar till att öka oro och missnöje och de populistiska partierna som alltid fokuserar på det negativa (vilket, enligt dom, ytterst beror att invandringen är för hög) säger: Titta vi har rätt. Det liberala samhället funkar inte.

Det är en otäck samtid vi lever i. Den underminering av fakta som pågår via sociala medier och trollfabriker syftar till att öka hot, oro och polarisering. Så det gäller att hålla huvudet kallt och att inte åka med i alla känslostormar. Vi måste söka information från olika källor och tro på att det finns en sanning som går att finna. Hans Rosling, som tyvärr har gått bort, var en ledande företrädare för fakta och för att se det positiva i utvecklingen. Hans tes var att det på många sätt blivit bättre i världen. I Sverige lever de flesta ett bra liv och i Spanien finns inte längre den extrema fattigdom som funnits tidigare. Nerja är inte längre en fattig fiskarby. Det finns anledning att vara optimist.

Själv har jag bestämt mig för att börja ta alla larmrapporter med en nypa salt. Jag ska behålla min kritiska hållning, men vara beredd att försöka förstå och lyssna också till det som inte stämmer med min egen världsbild – det vill säga bli mer demokratisk.
            [ingress] => Det har varit VM-tider. Om någon har missat det så gäller det fotboll. Hur blev VM för oss spaniensvenskar? Jo man hade två lag att heja på och två lag att glädjas åt. Men är man ett engagerat fan så är det minst lika mycket lidande som glädje. Man oroar sig. 
Ibland undrar jag varför man håller på så här. Varför denna oro, varför detta missnöje? Jag skulle lika gärna kunna fokusera på det positiva. Va kul att Sverige gått till fotbolls-VM för första gången på 12 år. Fint att Spanien spelade så vacker fotboll i första matchen mot Portugal. 
            [headline] => Se upp med destruktiva känslor
            [page] => 0
            [modified] => 20180803105321
            [created] => 20180803105138
            [publishStart] => 20180910064400
            [publishStop] => 20190130095159
            [fullArticle] => Se upp med destruktiva känslor Det har varit VM-tider. Om någon har missat det så gäller det fotboll. Hur blev VM för oss spaniensvenskar? Jo man hade två lag att heja på och två lag att glädjas åt. Men är man ett engagerat fan så är det minst lika mycket lidande som glädje. Man oroar sig. 
Ibland undrar jag varför man håller på så här. Varför denna oro, varför detta missnöje? Jag skulle lika gärna kunna fokusera på det positiva. Va kul att Sverige gått till fotbolls-VM för första gången på 12 år. Fint att Spanien spelade så vacker fotboll i första matchen mot Portugal.  Man kan kalla det här missnöjet för kärleksfull oro. Den man kan känna för sina barn. Oro baserar sig på tankar och fantasier om vad som skulle kunna hända och har säkert haft en viktig funktion under den historiska utvecklingen. Tanken/känslan, tänk om det finns ett lejon bakom den där stenen. Jag springer åt andra hållet, har säkert räddat liv. Oron har en funktion. Vi vill skydda det vi älskar, som vår familj, vårt eget liv, våra jobb, vår nation med mera. Det främmande upplevs ofta som hotfullt. Man tänker:

Tänk om det kommer in en massa invandrare som lever på bidrag, stjäl och våldtar. 
Här tycker jag det finns skillnader mellan det svenska och spanska samhället. I Sverige finns en avoghet mot det främmande kanske beroende på att vi haft ett mycket enhetligt samhälle. Vi är gärna toleranta bara det är på avstånd. När det kom en mängd flyktingar från Syrien blev det för mycket och vi införde hårda regler för flyktingmottagande.

I Spanien, där vi själva är invandrare, är stämningen mer positiv. Alla bemöter oss vänligt trots att vi inte gått SFI (spanska för invandrare). Man känner sig verkligen välkommen och lägg märke till att det i Spanien inte finns något främlingsfientligt populistiskt politiskt parti som det finns i så många av Europas länder. I Sverige ser SD ut att kunna bli näst största parti i valet.

Bakom den populistiska framgångsvågen finns missnöje och oro. Vi har det bättre än någonsin och ändå är många missnöjda. Varför? Ett skäl tror jag är att oro är så lättväckt. Den går att spela på, vilket smarta propagandamakare utnyttjar. 

När desinformation sätts i system av trollfabriker väcker det oro och rädsla hos många människor. Det finns hot som är rationella betingade (klimatkrisen, terrorism) men det finns hot som har sitt ursprung i desinformation, fantasier och fördomar.  Grundtanken hos den orolige är: Det håller på att gå åt helvete och vi måste göra något. Politiker, media och eliten skiter i oss. Och så väljer man Donald Trump, som om det vore svaret.

Sjukvården har oroat många och är en viktig fråga inför valet I Sverige. Det har skrivits massor om att vården inte fungerar. Nyligen kom en internationell rapport som visade att svensk sjukvård är i världsklass. Sådana fakta borde väl bita? Jag är inte så säker på det. Trump har infört ett raffinerat begrepp, Fake News, som innebär att man aldrig ska lita på nyheter. Dessa är partsinlagor. Fakta relativiseras till tyckanden. Allt blir subjektivt. Det finns ingen sanning. 

Media ska kritiskt granska makten, men måste också återge det som fungerar. Resultatet blir annars att man bidrar till att öka oro och missnöje och de populistiska partierna som alltid fokuserar på det negativa (vilket, enligt dom, ytterst beror att invandringen är för hög) säger: Titta vi har rätt. Det liberala samhället funkar inte.

Det är en otäck samtid vi lever i. Den underminering av fakta som pågår via sociala medier och trollfabriker syftar till att öka hot, oro och polarisering. Så det gäller att hålla huvudet kallt och att inte åka med i alla känslostormar. Vi måste söka information från olika källor och tro på att det finns en sanning som går att finna. Hans Rosling, som tyvärr har gått bort, var en ledande företrädare för fakta och för att se det positiva i utvecklingen. Hans tes var att det på många sätt blivit bättre i världen. I Sverige lever de flesta ett bra liv och i Spanien finns inte längre den extrema fattigdom som funnits tidigare. Nerja är inte längre en fattig fiskarby. Det finns anledning att vara optimist.

Själv har jag bestämt mig för att börja ta alla larmrapporter med en nypa salt. Jag ska behålla min kritiska hållning, men vara beredd att försöka förstå och lyssna också till det som inte stämmer med min egen världsbild – det vill säga bli mer demokratisk. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 26011
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => I år har det varit ovanligt kallt och regnigt och det betyder kallt ute och kallt inne. I norr är det varmt inne och kallt ute. Centralvärme och väggisolering är magiska uppfinningar. Ibland kan man komma på sig att längta efter varma golv, särskilt när man ska upp på natten och gå på toa, vilket numera inträffar varje natt. Men vi fick en underbar höst med sol och varmt nästan varje dag. Man började ta det för givet, men då visade naturen att man inte ska tro något.

Jag lever två ganska olika liv. I Sverige är det barnbarnen som gäller. Man hämtar på dagis, man är barnvakt så att föräldrarna kan gå på bio och man passar barnbarn när dom är sjuka. Och det blir man, sjuk alltså. Barnbarnen är hur gulliga som helst och man älskar dom, men dom är giftiga. Så efter drygt någon vecka hemma ekar hostan och näsan rinner. Men det är smällar man får ta.

I Spanien är det annorlunda. Här lever man vuxenliv, eller som någon sa efter en sejour hemma med mycket barnvaktande; ”Det är så skönt med människor som kan äta själva”. Men det är inte lätt, när man är i Spanien längtar man efter barn och barnbarn. Trots det vill man ändå komma tillbaka till hösten. Det är inte bara klimatet som lockar. Det är ett annat liv. Tänk bara på alla fiestor och processioner. Jag vet inte hur många dagar som spanjorerna lägger ner på att fira sina helgon. Och karnevalen. Det känns som att halva stadens befolkning är med i karnevalståget och den andra halvan tittar på. Alla är ute på gatorna. Och varje år är det nya kreationer, fantasifulla, vackra och härliga. Många timmars arbete. Det är skönhet och livsglädje och det är underbart att få uppleva det. Man blir smittad av glädjen och av prakten. Vi lite hämmade och återhållsamma skandinaver behöver nog få lite påfyllning.

Har man som vi ett eget hus så träffar man på annat som är annorlunda med Spanien. Den stolte spanjoren är ett sådant exempel. Varje hantverkare som man kontaktar för att få hjälp med något är fullständigt övertygad om svaret på det problem man visar upp. Så här är det, säger han stolt och så här ska vi göra. Okej tänker man vi får väl pröva då. Ibland går det bra, ibland inte och då är vederbörande lika övertygad om motsatsen. Då är det bara att göra om. Men som en veteran sa: Till slut blir det mesta bra här i Spanien. Och det har det blivit.

Sedan kan man väl konstatera att jämställdheten inte har nått ända in i kaklet. Vi hade en läcka i vår pool, ungefär en million liter vatten hade runnit ut i Medelhavet. Vi var oroliga förstås, så här kunde vi inte ha det. Vi kallade på hjälp och hustrun hade förberett ett anförande på spanska. Gubbarna lyssnade lite förstrött eller inte alls men när jag började prata fotboll då blev det kontakt och isen var bruten. Plötsligt sa arbetsledaren med en röst som inte accepterade några motsägelser, här är det. Jag tänkte, hur kan han veta det. Men jag sa inget. Fram med verktyg och upp med kakelplattor och snart var rör till poolen frilagda. Det var rätt. Det var läckan. Inte var det vetenskap men väl beprövad erfarenhet. 

Nu har vi lärt oss. När det kommer en hantverkare är det gubben i huset som gäller. 
En annan skillnad är den lite anarkistiska och frihetliga livsinställningen. Den innebär att tider är det si och så med. Om man bestämmer tisdag klockan 15 kan det lika gärna bli onsdag klockan tio. Och när man går på fotboll på vår favvo bar, El Cangrejo, så är ofta de spanska familjerna med. Klockan blir 22 men småbarnen springer fortfarande omkring och folk pussar och kramar på dom. Omöjligt i Sverige. Barn ska gå och lägga sig.

Att stå i kö är en allvarlig sak. Vi förväntar oss att expediten ska vara snabb och se till att väntetiden blir kort. Man blir sur om en annan kö går snabbare. Vad händer på Mercadona när kön är jättelång och en spansk tant kommer fram till expediten. Dom börjar prata och dom pratar och pratar. Tiden går och pratandet fortsätter, även efter att alla varorna är instämplade. Som vän av ordning börjar man svettas. Pulsen går upp i 180 och man tänker hur är detta möjligt. 

Nu har jag vant mig och börjat fundera över min reaktion. Tänk om det är dom som har rätt. Tänk om allt inte behöver vara så supereffektivt. Tänk om man kan vara lite mänsklig och prata med någon man känner, även om det finns en kö.
Det är en annan livsstil i Nerja och vi mår bra av den. Den känns friare. Jag tror att många skandinaver mår bra av att inte vara så effektiva. Vi behöver lära oss att livet inte handlar om att göra rätt och att passa tider. Vi behöver släppa loss lite mer. Och tänk om livet blir lite roligare på kuppen. 

Man kanske skulle försöka komma med i karnevalen nästa år.
            [ingress] => Nu har vi flaxat hem. När det börjar bli vår far vi, flyttfåglarna. Men i höst kommer vi tillbaka för att övervintra i värmen (nåja).
            [headline] => Vi kan lära av spanjorerna
            [page] => 0
            [modified] => 20180422121917
            [created] => 20180420185918
            [publishStart] => 20180604064300
            [publishStop] => 20181017185959
            [fullArticle] => Vi kan lära av spanjorerna Nu har vi flaxat hem. När det börjar bli vår far vi, flyttfåglarna. Men i höst kommer vi tillbaka för att övervintra i värmen (nåja). I år har det varit ovanligt kallt och regnigt och det betyder kallt ute och kallt inne. I norr är det varmt inne och kallt ute. Centralvärme och väggisolering är magiska uppfinningar. Ibland kan man komma på sig att längta efter varma golv, särskilt när man ska upp på natten och gå på toa, vilket numera inträffar varje natt. Men vi fick en underbar höst med sol och varmt nästan varje dag. Man började ta det för givet, men då visade naturen att man inte ska tro något.

Jag lever två ganska olika liv. I Sverige är det barnbarnen som gäller. Man hämtar på dagis, man är barnvakt så att föräldrarna kan gå på bio och man passar barnbarn när dom är sjuka. Och det blir man, sjuk alltså. Barnbarnen är hur gulliga som helst och man älskar dom, men dom är giftiga. Så efter drygt någon vecka hemma ekar hostan och näsan rinner. Men det är smällar man får ta.

I Spanien är det annorlunda. Här lever man vuxenliv, eller som någon sa efter en sejour hemma med mycket barnvaktande; ”Det är så skönt med människor som kan äta själva”. Men det är inte lätt, när man är i Spanien längtar man efter barn och barnbarn. Trots det vill man ändå komma tillbaka till hösten. Det är inte bara klimatet som lockar. Det är ett annat liv. Tänk bara på alla fiestor och processioner. Jag vet inte hur många dagar som spanjorerna lägger ner på att fira sina helgon. Och karnevalen. Det känns som att halva stadens befolkning är med i karnevalståget och den andra halvan tittar på. Alla är ute på gatorna. Och varje år är det nya kreationer, fantasifulla, vackra och härliga. Många timmars arbete. Det är skönhet och livsglädje och det är underbart att få uppleva det. Man blir smittad av glädjen och av prakten. Vi lite hämmade och återhållsamma skandinaver behöver nog få lite påfyllning.

Har man som vi ett eget hus så träffar man på annat som är annorlunda med Spanien. Den stolte spanjoren är ett sådant exempel. Varje hantverkare som man kontaktar för att få hjälp med något är fullständigt övertygad om svaret på det problem man visar upp. Så här är det, säger han stolt och så här ska vi göra. Okej tänker man vi får väl pröva då. Ibland går det bra, ibland inte och då är vederbörande lika övertygad om motsatsen. Då är det bara att göra om. Men som en veteran sa: Till slut blir det mesta bra här i Spanien. Och det har det blivit.

Sedan kan man väl konstatera att jämställdheten inte har nått ända in i kaklet. Vi hade en läcka i vår pool, ungefär en million liter vatten hade runnit ut i Medelhavet. Vi var oroliga förstås, så här kunde vi inte ha det. Vi kallade på hjälp och hustrun hade förberett ett anförande på spanska. Gubbarna lyssnade lite förstrött eller inte alls men när jag började prata fotboll då blev det kontakt och isen var bruten. Plötsligt sa arbetsledaren med en röst som inte accepterade några motsägelser, här är det. Jag tänkte, hur kan han veta det. Men jag sa inget. Fram med verktyg och upp med kakelplattor och snart var rör till poolen frilagda. Det var rätt. Det var läckan. Inte var det vetenskap men väl beprövad erfarenhet. 

Nu har vi lärt oss. När det kommer en hantverkare är det gubben i huset som gäller. 
En annan skillnad är den lite anarkistiska och frihetliga livsinställningen. Den innebär att tider är det si och så med. Om man bestämmer tisdag klockan 15 kan det lika gärna bli onsdag klockan tio. Och när man går på fotboll på vår favvo bar, El Cangrejo, så är ofta de spanska familjerna med. Klockan blir 22 men småbarnen springer fortfarande omkring och folk pussar och kramar på dom. Omöjligt i Sverige. Barn ska gå och lägga sig.

Att stå i kö är en allvarlig sak. Vi förväntar oss att expediten ska vara snabb och se till att väntetiden blir kort. Man blir sur om en annan kö går snabbare. Vad händer på Mercadona när kön är jättelång och en spansk tant kommer fram till expediten. Dom börjar prata och dom pratar och pratar. Tiden går och pratandet fortsätter, även efter att alla varorna är instämplade. Som vän av ordning börjar man svettas. Pulsen går upp i 180 och man tänker hur är detta möjligt. 

Nu har jag vant mig och börjat fundera över min reaktion. Tänk om det är dom som har rätt. Tänk om allt inte behöver vara så supereffektivt. Tänk om man kan vara lite mänsklig och prata med någon man känner, även om det finns en kö.
Det är en annan livsstil i Nerja och vi mår bra av den. Den känns friare. Jag tror att många skandinaver mår bra av att inte vara så effektiva. Vi behöver lära oss att livet inte handlar om att göra rätt och att passa tider. Vi behöver släppa loss lite mer. Och tänk om livet blir lite roligare på kuppen. 

Man kanske skulle försöka komma med i karnevalen nästa år. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 25736
            [sectionId] => 356
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Den viktigaste faktorn för ett bra pensionärsliv är hälsans goda gåva som min gamle morfar, rallaren som var med och byggde inlandsbanan, uttryckte det när han på darrande ben reste sig och höll tal. Och tendensen är klar, vi lever allt längre och är friskare. Många får fler goda år efter pensioneringen. Vad ska man göra med dem? För mig har svaret blivit Nerja. Jag har en tillräckligt bra pension för det. En fattigpensionär, ofta kvinna som jobbat deltid i offentlig sektor, har inte den möjligheten och det orättvisa är att människor med sämre ekonomi också lever kortare liv.

Jag håller alltså till nära Nerja i södra Spanien om vintrarna och det mår jag bra av. Jag slipper till exempel halka omkring hemma i Stockholm och bryta lårbenshalsen. Här värmer solen min skrynkliga kropp, som förhoppningsvis fortfarande producerar lite D-vitamin och här får själen näring av den goda gemenskapen i AHN.  Det Spansk-Nordiska Sällskapet är träffpunkt för cirka 1 400 svenskar, norrmän, finnar och några danskar. Här kan jag delta i någon aktivitet varje dag om jag har lust. Det finns alltid något som intresserar mig. Tillvaron i Nerja innebär inte att sitta inne och vänta på att barn och barnbarn ska höra av sig. Här skapar man ett eget liv. Ensamma och isolerade pensionärer finns inte på kartan. Jag har ibland skojat och sagt att man får passa sig så man inte bränner ut sig . 

För mig är vännerna i föreningen jätteviktiga. Jag tror att vi behöver lekkamrater hela livet, inte bara som barn. Och här har jag gott om kamrater. Jag och min fru spelar boule säkert tre ggr veckan. Sedan är det golf, bridge och ibland går jag med på vandringarna. Jag och frun går för det mesta på AHNs måndagsmöten. Frun ansvarar dessutom för biblioteket och jag för fotbollssektionen. 

När vi har tävlingar i boulen eller golfen är det viktigt för mig att inte låta prestationsdjävulen ta över. För jag är en tävlingsmänniska som fått skola om mig på äldre dagar. Den sociala samvaron är numera alltid prio 1. Tävlingen är inte längre en kamp på liv och död. Och tänk så mycket trevligare livet blivit. Och så många vänner jag fått. Jag har faktiskt fler här än i Stockholm. Någon sa att efter 65 får man inga nya vänner. Det är inte sant.  

Det är inte bara kul att bli gammal. Jag har drabbats av sorger och förluster. Vänner blir sjuka och skruttiga och några har dött. Det tar alltid hårt när någon försvinner som man tycker bra om och ibland går det fort och kommer oväntat. Det är den enda nackdelen med mina AHN-kompisar. Vi är i en ålder när sjukdom och död står på dagordningen. Det har känts tungt många gånger.

Jag har också blivit imponerad av vänner som visar att det trots svåra sjukdomar går att leva ett bra liv och som deltar i aktiviteterna med gott humör. Ett bra nätverk och goda kamrater har avgörande betydelse i svåra stunder. Det visar faktisk forskningen och jag lever ett aktivt och meningsfullt liv omgiven av många kamrater. Jag tror att det är så man ska åldras. 

Att i ensamhet sitta och vänta in döden leder till depression. En vanlig åkomma bland äldre människor. Och då kan man komma i den situation som Thore Skogman beskriver, att man som pensionär lever på minnet. Hur kul är det?

Så kör hårt livet är kort! 
Säger en 44a.
            [ingress] => Jag börjar bli lite till åren och det märks. Man har lite skavanker både här och där. Jag hör sämre, glömmer mer och är stelare i kroppen, så när man ska ta upp något från golvet undrar man om det är något mer man ska göra när man ändå är där nere. Och ändå trivs jag bra med livet. Jag är nog i alla fall tidvis det Thore Skogman kallade en glad pensionär. Du kommer ihåg låten:
”När man är en glad pensionär
då är man ung i sinnet
lever på minnet”
            [headline] => Lever mer än bara på minnet
            [page] => 0
            [modified] => 20180205163244
            [created] => 20180205162721
            [publishStart] => 20180305064300
            [publishStop] => 20180804172759
            [fullArticle] => Lever mer än bara på minnet Jag börjar bli lite till åren och det märks. Man har lite skavanker både här och där. Jag hör sämre, glömmer mer och är stelare i kroppen, så när man ska ta upp något från golvet undrar man om det är något mer man ska göra när man ändå är där nere. Och ändå trivs jag bra med livet. Jag är nog i alla fall tidvis det Thore Skogman kallade en glad pensionär. Du kommer ihåg låten:
”När man är en glad pensionär
då är man ung i sinnet
lever på minnet” Den viktigaste faktorn för ett bra pensionärsliv är hälsans goda gåva som min gamle morfar, rallaren som var med och byggde inlandsbanan, uttryckte det när han på darrande ben reste sig och höll tal. Och tendensen är klar, vi lever allt längre och är friskare. Många får fler goda år efter pensioneringen. Vad ska man göra med dem? För mig har svaret blivit Nerja. Jag har en tillräckligt bra pension för det. En fattigpensionär, ofta kvinna som jobbat deltid i offentlig sektor, har inte den möjligheten och det orättvisa är att människor med sämre ekonomi också lever kortare liv.

Jag håller alltså till nära Nerja i södra Spanien om vintrarna och det mår jag bra av. Jag slipper till exempel halka omkring hemma i Stockholm och bryta lårbenshalsen. Här värmer solen min skrynkliga kropp, som förhoppningsvis fortfarande producerar lite D-vitamin och här får själen näring av den goda gemenskapen i AHN.  Det Spansk-Nordiska Sällskapet är träffpunkt för cirka 1 400 svenskar, norrmän, finnar och några danskar. Här kan jag delta i någon aktivitet varje dag om jag har lust. Det finns alltid något som intresserar mig. Tillvaron i Nerja innebär inte att sitta inne och vänta på att barn och barnbarn ska höra av sig. Här skapar man ett eget liv. Ensamma och isolerade pensionärer finns inte på kartan. Jag har ibland skojat och sagt att man får passa sig så man inte bränner ut sig . 

För mig är vännerna i föreningen jätteviktiga. Jag tror att vi behöver lekkamrater hela livet, inte bara som barn. Och här har jag gott om kamrater. Jag och min fru spelar boule säkert tre ggr veckan. Sedan är det golf, bridge och ibland går jag med på vandringarna. Jag och frun går för det mesta på AHNs måndagsmöten. Frun ansvarar dessutom för biblioteket och jag för fotbollssektionen. 

När vi har tävlingar i boulen eller golfen är det viktigt för mig att inte låta prestationsdjävulen ta över. För jag är en tävlingsmänniska som fått skola om mig på äldre dagar. Den sociala samvaron är numera alltid prio 1. Tävlingen är inte längre en kamp på liv och död. Och tänk så mycket trevligare livet blivit. Och så många vänner jag fått. Jag har faktiskt fler här än i Stockholm. Någon sa att efter 65 får man inga nya vänner. Det är inte sant.  

Det är inte bara kul att bli gammal. Jag har drabbats av sorger och förluster. Vänner blir sjuka och skruttiga och några har dött. Det tar alltid hårt när någon försvinner som man tycker bra om och ibland går det fort och kommer oväntat. Det är den enda nackdelen med mina AHN-kompisar. Vi är i en ålder när sjukdom och död står på dagordningen. Det har känts tungt många gånger.

Jag har också blivit imponerad av vänner som visar att det trots svåra sjukdomar går att leva ett bra liv och som deltar i aktiviteterna med gott humör. Ett bra nätverk och goda kamrater har avgörande betydelse i svåra stunder. Det visar faktisk forskningen och jag lever ett aktivt och meningsfullt liv omgiven av många kamrater. Jag tror att det är så man ska åldras. 

Att i ensamhet sitta och vänta in döden leder till depression. En vanlig åkomma bland äldre människor. Och då kan man komma i den situation som Thore Skogman beskriver, att man som pensionär lever på minnet. Hur kul är det?

Så kör hårt livet är kort! 
Säger en 44a. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)