21 nov 07:20
SK Premium+:
|
Mattias Andersson Biografi Mattias Andersson prästvigdes 1997 och har sedan dess verkat i ett flertal församlingar i Stockholms stift, bland annat Kista och Ekerö, samt senaste fem åren på Örebro Universitet. I slutet av 2009 flyttade han till Fuengirola tillsammans med hustrun Angelica och barnen Benjamin och Felicia för att 1 januari påbörja en femårig anställning som präst i Svenska Kyrkan på Costa del Sol. Det är Mattias första tjänst i utlandet. |
|
Array
(
[0] => Array
(
[id] => 14566
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Vi däremot vill inte bli autentiska, skriver Kirkegaard, eftersom vi inte vet om det är värt priset. Istället förminskar och förvanskar vi oss. Vi försöker imponera genom att förstärka vårt kantstötta ”jag” med hjälp av prylar, kläder, titlar, pengar, position och de rätta åsikterna. Vi vill så gärna ge sken av att vara någon annan, någon viktigare. Så var det i Sörens Köpenhamn och så är det hos oss.
Egentligen är det inte så svårt att bli autentisk, menar Sören, det krävs inga kurser, ingen terapi, inget medlemskap i någon förening. Det som krävs är innerlighet. Det börjar med att betrakta sig själv och världen med en ökad ömsinthet. Att nyfiket beskåda livets mysterier utan att döma. Den livshållningen kräver en del av oss eftersom vi är så vana att dela upp livet i gott och ont, att vara domare både över oss själva och andra. Den som lever innerligt kommer ständigt att förvånas och förundras över sig själv och omvärlden. Det är som om en röst från universitetsbiblioteket i Köpenhamn når fram till mig när Sören tycks fråga: Vad är det du strävar efter? Vill du härma någon annan och leva ett låtsasliv?
Vi skulle behöva en staty av Sören Kirkegaard i Málaga. En plats för att slå sig ner och begrunda livet. Vi skulle påminnas om att lyssna till vår inre längtan, att utvecklas, att följa vår passion. Kom ihåg, skriver Kirkegaard, att du inte är en skådespelare i en pjäs skriven av någon annan! Det du gör, gör dig till den du är. Det du säger om andra, säger mest om dig själv. Hur du är mot människor, formar dig.
När dina innersta känslor, dina val och dina handlingar oavsett konsekvenser stämmer överens med varandra blir du en autentisk människa. Det är det sanna i dig som reagerar på orättvisor, skenhelighet och falska människor. Du är helt enkelt den du är, inte alltid lyckligare men tydligare, mer sann mot dig själv och andra.
[ingress] => Det har hänt att jag, fylld av tankar, promenerat i Málaga för att plötsligt avbrytas i mina funderingar av att stå framför statyn av H.C Andersen. Plötsligt fylls mina tankar av karaktärer från sagornas värld; prinsessor, tennsoldater, fula ankungar och nakna kejsare. Vem vågar säga sanningen i en förljugen stad? Det är barnet som står för det autentiska i Andersens värld.
[headline] => Ny staty i Málaga
[page] => 0
[modified] => 20110127151719
[created] => 20110127151619
[publishStart] => 20110204074200
[publishStop] => 20110726161659
[fullArticle] => Ny staty i Málaga Det har hänt att jag, fylld av tankar, promenerat i Málaga för att plötsligt avbrytas i mina funderingar av att stå framför statyn av H.C Andersen. Plötsligt fylls mina tankar av karaktärer från sagornas värld; prinsessor, tennsoldater, fula ankungar och nakna kejsare. Vem vågar säga sanningen i en förljugen stad? Det är barnet som står för det autentiska i Andersens värld. Vi däremot vill inte bli autentiska, skriver Kirkegaard, eftersom vi inte vet om det är värt priset. Istället förminskar och förvanskar vi oss. Vi försöker imponera genom att förstärka vårt kantstötta ”jag” med hjälp av prylar, kläder, titlar, pengar, position och de rätta åsikterna. Vi vill så gärna ge sken av att vara någon annan, någon viktigare. Så var det i Sörens Köpenhamn och så är det hos oss.
Egentligen är det inte så svårt att bli autentisk, menar Sören, det krävs inga kurser, ingen terapi, inget medlemskap i någon förening. Det som krävs är innerlighet. Det börjar med att betrakta sig själv och världen med en ökad ömsinthet. Att nyfiket beskåda livets mysterier utan att döma. Den livshållningen kräver en del av oss eftersom vi är så vana att dela upp livet i gott och ont, att vara domare både över oss själva och andra. Den som lever innerligt kommer ständigt att förvånas och förundras över sig själv och omvärlden. Det är som om en röst från universitetsbiblioteket i Köpenhamn når fram till mig när Sören tycks fråga: Vad är det du strävar efter? Vill du härma någon annan och leva ett låtsasliv?
Vi skulle behöva en staty av Sören Kirkegaard i Málaga. En plats för att slå sig ner och begrunda livet. Vi skulle påminnas om att lyssna till vår inre längtan, att utvecklas, att följa vår passion. Kom ihåg, skriver Kirkegaard, att du inte är en skådespelare i en pjäs skriven av någon annan! Det du gör, gör dig till den du är. Det du säger om andra, säger mest om dig själv. Hur du är mot människor, formar dig.
När dina innersta känslor, dina val och dina handlingar oavsett konsekvenser stämmer överens med varandra blir du en autentisk människa. Det är det sanna i dig som reagerar på orättvisor, skenhelighet och falska människor. Du är helt enkelt den du är, inte alltid lyckligare men tydligare, mer sann mot dig själv och andra.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[1] => Array
(
[id] => 14421
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Inför julens under tystnar alla våra ord som vi sprider omkring oss dagligen. Inför julen blir vi stilla, funderar över alla de ord som sägs och tystnar. Det blir som en inre fasta. Vi slänger inte längre omkring oss kommentarer, snäsighet eller snusförnuftighet. Om några ord ändå blir sagda kan de inte göra anspråk på att förklara det som inte kan förklaras, de kan försöka beskriva vad som sker i julmysteriet men aldrig redovisa, kartlägga eller förklara.
Herdarna ute på ängarna i Betlehem får uppleva något underbart när änglarna visar sig i lysande härlighet och förkunnar det stora som skett. Hela himlen blir närvarande på jorden, för ett ögonblick. Men änglarna lämnar dem snart, den överjordiska glansen försvinner och natten blir åter kall och mörk. Något avgörande har ändå skett i herdarnas hjärtan. De lämnar himlen bakom sig för att söka upp det tecken som änglarna utlovat.
Det har hänt många mirakel i kristendomens historia. Men när det otroliga händer att Gud blir människa, sker det i allra största enkelhet, utan sensation. Själva saken, Guds människoblivande, är det stora undret. Ett mirakel så häpnadsväckande att inte ens evigheten räcker till för att förstå det. När nyårsklockorna har tystnat, fyrverkerierna bränts av och druvorna ätits upp; tar vardagen vid. Tillvaron normaliseras och vi upptäcker att övergången från ett år till ett annat främst innebär en förlängning av det liv vi redan levt och forsätter leva. Trots det vardagliga rymmer julens berättelse ett mysterium som påverkar en regnig vardag i januari.
Gott nytt år i ljuset av julens mirakel!
[ingress] => Oxen och åsnan som bevittnar barnets födelse i stallet i Betlehem är kanske klokare än vi, som så gärna pratar sönder det gudomliga.
[headline] => Julen har vi med oss även i januari
[page] => 0
[modified] => 20101227114910
[created] => 20101227114812
[publishStart] => 20110107074200
[publishStop] => 20110625124859
[fullArticle] => Julen har vi med oss även i januari Oxen och åsnan som bevittnar barnets födelse i stallet i Betlehem är kanske klokare än vi, som så gärna pratar sönder det gudomliga. Inför julens under tystnar alla våra ord som vi sprider omkring oss dagligen. Inför julen blir vi stilla, funderar över alla de ord som sägs och tystnar. Det blir som en inre fasta. Vi slänger inte längre omkring oss kommentarer, snäsighet eller snusförnuftighet. Om några ord ändå blir sagda kan de inte göra anspråk på att förklara det som inte kan förklaras, de kan försöka beskriva vad som sker i julmysteriet men aldrig redovisa, kartlägga eller förklara.
Herdarna ute på ängarna i Betlehem får uppleva något underbart när änglarna visar sig i lysande härlighet och förkunnar det stora som skett. Hela himlen blir närvarande på jorden, för ett ögonblick. Men änglarna lämnar dem snart, den överjordiska glansen försvinner och natten blir åter kall och mörk. Något avgörande har ändå skett i herdarnas hjärtan. De lämnar himlen bakom sig för att söka upp det tecken som änglarna utlovat.
Det har hänt många mirakel i kristendomens historia. Men när det otroliga händer att Gud blir människa, sker det i allra största enkelhet, utan sensation. Själva saken, Guds människoblivande, är det stora undret. Ett mirakel så häpnadsväckande att inte ens evigheten räcker till för att förstå det. När nyårsklockorna har tystnat, fyrverkerierna bränts av och druvorna ätits upp; tar vardagen vid. Tillvaron normaliseras och vi upptäcker att övergången från ett år till ett annat främst innebär en förlängning av det liv vi redan levt och forsätter leva. Trots det vardagliga rymmer julens berättelse ett mysterium som påverkar en regnig vardag i januari.
Gott nytt år i ljuset av julens mirakel!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[2] => Array
(
[id] => 14305
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => En liknande genomlysning har gjorts i Tyskland och Skagen. Det finns anledning att klargöra en del av Svenska kyrkans förutsättningar på Costa del Sol. Vi får lönen för fyra anställda från Sverige. Bland församlingarna i Sverige finns ett utjämningssystem där storstädernas församlingar bidrar till att bevara landsortskyrkorna. Något liknande system finns inte för utlandskyrkorna. Vi får inte några större belopp från svenska kyrkan i Sverige för vår verksamhet. Vi behöver ha en tydlig lokal finansiering för att kunna bedriva vår viktiga verksamhet.
För att kunna ha barngrupper, konfirmander, bedriva cafe, erbjuda svensk tidning och fira gudstjänster så behöver vi självfinansiera det. Därför tar vi upp kollekt till vår egen verksamhet, vi har julbasar för att få intäkter och vi vädjar till människor att bli stödmedlemmar i vår kyrka. För oss lokalt i Fuengirola hjälper det inte att ni som besöker oss tillhör Svenska kyrkan hemma i Sverige. Det är förstås positivt för kyrkan i stort att ni har det engagemanget men det ger ingen ekonomisk trygghet för vår framtida existens i Spanien.
Om du tycker att kyrkan har en viktig uppgift här bland alla de svenskar som bor längs med kusten så hoppas jag att du vill visa ditt stöd för vår verksamhet genom att bli medlem. Vi räknar med att det finns 30 – 40 000 svenskar bosatta i vår närmiljö. Vårt medlemsantal ligger på 150 medlemmar. Det har tolkats som ett lågt engagemang för kyrkan bland svenskar som är bosatta här.
Sedan rapporten om genomlysningen presenterats har jag mött människor som visat på ett engagemang för kyrkan. En del har valt att bosätta sig i närheten av kyrkan, några tar kontakt inför flytten till Spanien och de allra flesta upplever det tryggt att kyrkan finns där när man ställs inför livets svårigheter, men också för att fira kyrkans högtider och traditioner.
Så ser kyrkans förutsättningar ut i en tid av genomlysning.
[ingress] => Svenska kyrkan Costa del Sol befinner sig just nu i en tid av genomlysning. Svenska kyrkan i Spanien har varit med om att bli bedömda på liknande sätt. Utredaren har intresserat sig för antalet svenskar i regionen, besöksfrekvens, engagemang och ekonomi.
[headline] => I en tid av genomlysning
[page] => 0
[modified] => 20101125152442
[created] => 20101125152356
[publishStart] => 20101203074200
[publishStop] => 20110524162359
[fullArticle] => I en tid av genomlysning Svenska kyrkan Costa del Sol befinner sig just nu i en tid av genomlysning. Svenska kyrkan i Spanien har varit med om att bli bedömda på liknande sätt. Utredaren har intresserat sig för antalet svenskar i regionen, besöksfrekvens, engagemang och ekonomi. En liknande genomlysning har gjorts i Tyskland och Skagen. Det finns anledning att klargöra en del av Svenska kyrkans förutsättningar på Costa del Sol. Vi får lönen för fyra anställda från Sverige. Bland församlingarna i Sverige finns ett utjämningssystem där storstädernas församlingar bidrar till att bevara landsortskyrkorna. Något liknande system finns inte för utlandskyrkorna. Vi får inte några större belopp från svenska kyrkan i Sverige för vår verksamhet. Vi behöver ha en tydlig lokal finansiering för att kunna bedriva vår viktiga verksamhet.
För att kunna ha barngrupper, konfirmander, bedriva cafe, erbjuda svensk tidning och fira gudstjänster så behöver vi självfinansiera det. Därför tar vi upp kollekt till vår egen verksamhet, vi har julbasar för att få intäkter och vi vädjar till människor att bli stödmedlemmar i vår kyrka. För oss lokalt i Fuengirola hjälper det inte att ni som besöker oss tillhör Svenska kyrkan hemma i Sverige. Det är förstås positivt för kyrkan i stort att ni har det engagemanget men det ger ingen ekonomisk trygghet för vår framtida existens i Spanien.
Om du tycker att kyrkan har en viktig uppgift här bland alla de svenskar som bor längs med kusten så hoppas jag att du vill visa ditt stöd för vår verksamhet genom att bli medlem. Vi räknar med att det finns 30 – 40 000 svenskar bosatta i vår närmiljö. Vårt medlemsantal ligger på 150 medlemmar. Det har tolkats som ett lågt engagemang för kyrkan bland svenskar som är bosatta här.
Sedan rapporten om genomlysningen presenterats har jag mött människor som visat på ett engagemang för kyrkan. En del har valt att bosätta sig i närheten av kyrkan, några tar kontakt inför flytten till Spanien och de allra flesta upplever det tryggt att kyrkan finns där när man ställs inför livets svårigheter, men också för att fira kyrkans högtider och traditioner.
Så ser kyrkans förutsättningar ut i en tid av genomlysning.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[3] => Array
(
[id] => 14180
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Ibland lyckas vi svenskar att fira; midsommar, valborg och traditionerna kring jul är förstås viktiga familjehelger. Skillnaden som jag noterat rör sig snarare om att vi svenskar ofta firar våra högtider med familj och vänner, men sällan tillsammans med andra, på gator och torg. Feriadagarna innebar att ryttare fyllde stadsmiljön, bergochdalbanor monterades, sång och danstraditioner fick sin givna plats och matoset låg tungt över stadens alla serveringar.
Den vanliga veckan är full av vardag. Därför behöver vi festen. Vi behöver byta ut havregrynsfrukosten mot något festligt. Vi behöver klä upp oss och känna oss riktigt vackra och stiliga. Vi behöver sjunga sånger långt in på natten och vi behöver dansa, eller i de fall vi inte behärskar dansen, åtminstone se på andra som kan svinga sig runt i dansen virvlar. Vi firar livets mångfald och rikedom.
Ytterligare en poäng med Ferian är att olika generationer möts. Barn ungdomar, vuxna och äldre var med på festligheterna,. Festligheterna var för alla åldrar. I Sverige ser jag att det mesta som görs innebär en ålderssegregering. Ungdomar åker till Roskildefestivaler, medelålders kanske går på dansbandsgalor och musikstilar utgör ofta generationsmarkörer. Ett undantaget är ”allsång på Skansen”, som verkar lyckas med att samla olika åldersgrupper.
Jesus var på bröllopsfester kring Medelhavet. När den förlorade sonen återvänder till hemmet bjuder man till fest och slaktar gödkalven. Det var fest, mat, glädje och gemenskap. Man kan konstatera att Jesus levde närmare den spanska Feria-traditionen än vi svenskar gör. Så låt oss ta ut svängarna, dansa natten lång, sjunga tills vi blir hesa, fira glädjen i livet med familjer och främlingar. Över alla festligheter vilar inledningen där präster ber, välsignar och firar med folket.
¡Vaya fiesta!
[ingress] => I Bibeln finns flera uppmaningar till att bjuda till fest och högtid. Vi svenskar är oftast lite dåliga på det. Varför är det så? Vi har i varje fall anledning att titta och lära av våra spanska vänner. Feria-dagarna i Fuengirola bjöd på allt det som jag ibland har saknat i det svenska samhället.
[headline] => Inget är som Feria-tider
[page] => 0
[modified] => 20101028175536
[created] => 20101028175447
[publishStart] => 20101105074200
[publishStop] => 20110426175459
[fullArticle] => Inget är som Feria-tider I Bibeln finns flera uppmaningar till att bjuda till fest och högtid. Vi svenskar är oftast lite dåliga på det. Varför är det så? Vi har i varje fall anledning att titta och lära av våra spanska vänner. Feria-dagarna i Fuengirola bjöd på allt det som jag ibland har saknat i det svenska samhället. Ibland lyckas vi svenskar att fira; midsommar, valborg och traditionerna kring jul är förstås viktiga familjehelger. Skillnaden som jag noterat rör sig snarare om att vi svenskar ofta firar våra högtider med familj och vänner, men sällan tillsammans med andra, på gator och torg. Feriadagarna innebar att ryttare fyllde stadsmiljön, bergochdalbanor monterades, sång och danstraditioner fick sin givna plats och matoset låg tungt över stadens alla serveringar.
Den vanliga veckan är full av vardag. Därför behöver vi festen. Vi behöver byta ut havregrynsfrukosten mot något festligt. Vi behöver klä upp oss och känna oss riktigt vackra och stiliga. Vi behöver sjunga sånger långt in på natten och vi behöver dansa, eller i de fall vi inte behärskar dansen, åtminstone se på andra som kan svinga sig runt i dansen virvlar. Vi firar livets mångfald och rikedom.
Ytterligare en poäng med Ferian är att olika generationer möts. Barn ungdomar, vuxna och äldre var med på festligheterna,. Festligheterna var för alla åldrar. I Sverige ser jag att det mesta som görs innebär en ålderssegregering. Ungdomar åker till Roskildefestivaler, medelålders kanske går på dansbandsgalor och musikstilar utgör ofta generationsmarkörer. Ett undantaget är ”allsång på Skansen”, som verkar lyckas med att samla olika åldersgrupper.
Jesus var på bröllopsfester kring Medelhavet. När den förlorade sonen återvänder till hemmet bjuder man till fest och slaktar gödkalven. Det var fest, mat, glädje och gemenskap. Man kan konstatera att Jesus levde närmare den spanska Feria-traditionen än vi svenskar gör. Så låt oss ta ut svängarna, dansa natten lång, sjunga tills vi blir hesa, fira glädjen i livet med familjer och främlingar. Över alla festligheter vilar inledningen där präster ber, välsignar och firar med folket.
¡Vaya fiesta!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[4] => Array
(
[id] => 14054
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Den här gången fastnade min blick på en svartvit bild, en bildillustration ur Dorébibeln. Den kryllade av panikslagna människor som försökte överleva katastrofen. Artikelförfattarens nya grepp var att med en nypa humor jämföra olika religioners syn på människans framtidsöde. I den nordiska mytologin slutar allt med Ragnarök. De miljömedvetna spjutspetsjournalisterna talar om översvämningar och miljökatastrofer. Inom den kristna begreppsvärlden talas det om Harmagedon.
Artikelns grepp handlade om att välja religiös eller idéhistorisk övertygelse utifrån denna enda aspekt, den yttersta slutliga tiden. Som om man genom att välja slut kan påverka slutet. Vinklingen attraherar alla oss som gärna läser sista kapitlet i en roman för att låta oss övertygas om att boken är värd att läsas. Jag läste roat artikeln även om det kändes bisarrt att behandla så allvarliga domedagstexter med den lätthet författaren bjöd in till.
Samtidigt mindes jag tillbaka till samlingen med ungdomar som frågade mig vad Bibeln säger om den sista tiden. Peter som lyssnat intresserat när jag berättat att jag läst hela bibeln frågade direkt: Har vi någon chans som människor eller kommer vi att sumpa allt? (med andra ord, tänk om vi inte gillar slutet!) Tyvärr fick jag erkänna att slutet inte ser speciellt ljust ut för mänskligheten enligt bibeln. En viktig anledning till det är att vi inte bjuder in Gud som en del i våra liv.
Tilltron till människan utan Gud är inte speciellt stor i religiösa skildringar. Om inte vi vill formas av det gudomliga har vi snart ”sumpat allt”. Men idag är räddningens dag. Det är den gudspåverkade människan som kan höja blicken och våga tro på framtidens oskrivna blad.
[ingress] => Resan hade redan pågått i flera timmar när jag sjönk ner i tågfåtöljen och började bläddra i tidningen som låg slängd på sätet mittemot.
[headline] => Välja vårt eget slut
[page] => 0
[modified] => 20100926174027
[created] => 20100926173920
[publishStart] => 20101001074200
[publishStop] => 20110325163959
[fullArticle] => Välja vårt eget slut Resan hade redan pågått i flera timmar när jag sjönk ner i tågfåtöljen och började bläddra i tidningen som låg slängd på sätet mittemot. Den här gången fastnade min blick på en svartvit bild, en bildillustration ur Dorébibeln. Den kryllade av panikslagna människor som försökte överleva katastrofen. Artikelförfattarens nya grepp var att med en nypa humor jämföra olika religioners syn på människans framtidsöde. I den nordiska mytologin slutar allt med Ragnarök. De miljömedvetna spjutspetsjournalisterna talar om översvämningar och miljökatastrofer. Inom den kristna begreppsvärlden talas det om Harmagedon.
Artikelns grepp handlade om att välja religiös eller idéhistorisk övertygelse utifrån denna enda aspekt, den yttersta slutliga tiden. Som om man genom att välja slut kan påverka slutet. Vinklingen attraherar alla oss som gärna läser sista kapitlet i en roman för att låta oss övertygas om att boken är värd att läsas. Jag läste roat artikeln även om det kändes bisarrt att behandla så allvarliga domedagstexter med den lätthet författaren bjöd in till.
Samtidigt mindes jag tillbaka till samlingen med ungdomar som frågade mig vad Bibeln säger om den sista tiden. Peter som lyssnat intresserat när jag berättat att jag läst hela bibeln frågade direkt: Har vi någon chans som människor eller kommer vi att sumpa allt? (med andra ord, tänk om vi inte gillar slutet!) Tyvärr fick jag erkänna att slutet inte ser speciellt ljust ut för mänskligheten enligt bibeln. En viktig anledning till det är att vi inte bjuder in Gud som en del i våra liv.
Tilltron till människan utan Gud är inte speciellt stor i religiösa skildringar. Om inte vi vill formas av det gudomliga har vi snart ”sumpat allt”. Men idag är räddningens dag. Det är den gudspåverkade människan som kan höja blicken och våga tro på framtidens oskrivna blad.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[5] => Array
(
[id] => 13761
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Sedan 1994 är Sydafrika ett demokratiskt land. Trots fortsatta sociala spänningar har landet lyckats utvecklas i demokratisk riktning. Trots att etniska grupper i det tidigare systemet ställts mot varandra uppstod inte den väpnade konflikt som många befarade.
2010 är Sydafrika värdar för fotbolls-VM. Vid skrivandets stund har grundspelet precis avslutats och det står klart vilka länder som går vidare till slutspelet. Även om världsmästarna ännu inte är korade finns mycket att glädjas över i årets VM. Värdnationen har lyckats bjuda upp till en fotbollsfest där många nationer bidragit till stöd för hjältarna på planen. Jag hoppas att folkfesten består också när historiska antagonister ställs mot varandra i slutspelet.
Jag kommer att minnas fotbolls-VM i Sydafrika av flera skäl. Ett VM behöver vissa exotiska inslag. Dit hör Vuvuzelans karakteristiska bisvärmsljud. Ett mycket mer slagkraftigt varumärke än skuttande maskotars eller gräsplaner med solstrålemönster. Inför framtida sportquiz kommer vi vara många som känner igen fotbolls-VM 2010 genom att identifiera vuvuzelans öronbedövande ljud. Samtidigt visar VM att de traditionella europeiska stornationerna utmanas på ett friskt sätt när spelnivån blivit jämnare mellan alla nationer. Ghana och Japan överaskar med att gå vidare samtidigt som Italien, Frankrike och Danmark åkt ut. Det om något visar på att vi lever i en ny tid i en globaliserad värld.
Jag kommer att minnas upplevelsen av värmen, förväntan och spänningen när det spanska landslaget ställdes mot utmanarna i grundspelet. Jag kommer att minnas tystnaden på stan efter förlusten mot Schweiz men allra mest den långa natten med flaggor, rop, jubel och biltutorna efter segrarna mot Honduras och Chile. Under fotbolls-VM 2010 drabbades jag av ”la pasión por la roja”.
[ingress] => Ett fotbolls-VM i Sydafrika är unikt på många sätt. Under 70-och 80-talet fördes en internationell kampanj för att isolera Sydafrika på grund av apartheidsystemet. Sydafrikanska idrottsmän deltog inte i OS eller VM och landet fanns inte representerat i FN.
[headline] => Fotbollsfest i värmen
[page] => 0
[modified] => 20100627085320
[created] => 20100627085143
[publishStart] => 20100702074200
[publishStop] => 20101224075159
[fullArticle] => Fotbollsfest i värmen Ett fotbolls-VM i Sydafrika är unikt på många sätt. Under 70-och 80-talet fördes en internationell kampanj för att isolera Sydafrika på grund av apartheidsystemet. Sydafrikanska idrottsmän deltog inte i OS eller VM och landet fanns inte representerat i FN. Sedan 1994 är Sydafrika ett demokratiskt land. Trots fortsatta sociala spänningar har landet lyckats utvecklas i demokratisk riktning. Trots att etniska grupper i det tidigare systemet ställts mot varandra uppstod inte den väpnade konflikt som många befarade.
2010 är Sydafrika värdar för fotbolls-VM. Vid skrivandets stund har grundspelet precis avslutats och det står klart vilka länder som går vidare till slutspelet. Även om världsmästarna ännu inte är korade finns mycket att glädjas över i årets VM. Värdnationen har lyckats bjuda upp till en fotbollsfest där många nationer bidragit till stöd för hjältarna på planen. Jag hoppas att folkfesten består också när historiska antagonister ställs mot varandra i slutspelet.
Jag kommer att minnas fotbolls-VM i Sydafrika av flera skäl. Ett VM behöver vissa exotiska inslag. Dit hör Vuvuzelans karakteristiska bisvärmsljud. Ett mycket mer slagkraftigt varumärke än skuttande maskotars eller gräsplaner med solstrålemönster. Inför framtida sportquiz kommer vi vara många som känner igen fotbolls-VM 2010 genom att identifiera vuvuzelans öronbedövande ljud. Samtidigt visar VM att de traditionella europeiska stornationerna utmanas på ett friskt sätt när spelnivån blivit jämnare mellan alla nationer. Ghana och Japan överaskar med att gå vidare samtidigt som Italien, Frankrike och Danmark åkt ut. Det om något visar på att vi lever i en ny tid i en globaliserad värld.
Jag kommer att minnas upplevelsen av värmen, förväntan och spänningen när det spanska landslaget ställdes mot utmanarna i grundspelet. Jag kommer att minnas tystnaden på stan efter förlusten mot Schweiz men allra mest den långa natten med flaggor, rop, jubel och biltutorna efter segrarna mot Honduras och Chile. Under fotbolls-VM 2010 drabbades jag av ”la pasión por la roja”.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[6] => Array
(
[id] => 13611
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Jag är rätt säker på vad det beror på. Det var i Uppsala som min värld vidgades. Ett lärosäte där det sprudlar av föredrag, seminarium, sammankomster, utblickar och insikter, gör något med atmosfären. Ingen fråga är för stor eller liten för en miljö där vetgirighet och nyfikenhet driver utvecklingen framåt. Visst kan man tappa fotfästet när man svingar sig med filosofer, teologer och andra tänkare, men det kanske kan få vara värt den risken för att pröva sina vingar och hissna för höjden och frihetskänslan. Vaccinet mot att tappa fotfästet handlar om att inte ta allt på blodigt allvar, inte ens i Uppsala.
Dag Hammarskjöld har lämnat sina avtryck i Uppsala. Han har beskrivits som en modern svensk, som en kosmopolit och som en spjutspetsdiplomat. Kalla krigets problematik har bytts ut mot andra utmaningar i vår tid, men ganska mycket av Hammarkjölds svårigheter är fortfarande aktuella.
Jag saknar den typen av människor som drivs av ett globalt ansvar och ett rättspatos. Varje beslut tycks indränkt av en överordnad vilja till förbättring för demokratins villkor i världen. En målsättning som står över ”nationens intresse” eller ”kvartalsrapporter”, en strävan efter fred och stabilitet i en orolig tid.
När Hammarskjöld dog förundrades en del över upptäckten av hans ”dagbok”, Vägmärken, en minnesbok med andliga kommentarer och funderingar. Själv tycker jag inte det är så konstigt. Många fler än de som torgför sina religiösa tankar skriver liknande böcker. Titeln på Hammarskjölds bok är hämtad från Bibeln där det står ”Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde..” Man kände till Hammarskjölds intresse för fjällvandringar, efter hans död förstod man även hur viktig Bibeln hade varit för honom.
I livet behöver vi sätta ut vägmärken, både för att minnas var vi varit, men också för att påminnas om den väg vi valt för vårt liv. Annars går du vilse, tycks Hammarskjöld säga med en röst från en svunnen tid men med ett budskap till vår.
[ingress] => Jag är tillbaka i Sverige. Under två veckor möter jag värmen och våren i Uppsala.
Jag antar att förhållandet till den egna studieorten kan se skiftande ut. För mig har Uppsala lämnat kvar starka intryck.
[headline] => Vikten av vägmärken
[page] => 0
[modified] => 20100525112342
[created] => 20100525112241
[publishStart] => 20100604074200
[publishStop] => 20101121102259
[fullArticle] => Vikten av vägmärken Jag är tillbaka i Sverige. Under två veckor möter jag värmen och våren i Uppsala.
Jag antar att förhållandet till den egna studieorten kan se skiftande ut. För mig har Uppsala lämnat kvar starka intryck. Jag är rätt säker på vad det beror på. Det var i Uppsala som min värld vidgades. Ett lärosäte där det sprudlar av föredrag, seminarium, sammankomster, utblickar och insikter, gör något med atmosfären. Ingen fråga är för stor eller liten för en miljö där vetgirighet och nyfikenhet driver utvecklingen framåt. Visst kan man tappa fotfästet när man svingar sig med filosofer, teologer och andra tänkare, men det kanske kan få vara värt den risken för att pröva sina vingar och hissna för höjden och frihetskänslan. Vaccinet mot att tappa fotfästet handlar om att inte ta allt på blodigt allvar, inte ens i Uppsala.
Dag Hammarskjöld har lämnat sina avtryck i Uppsala. Han har beskrivits som en modern svensk, som en kosmopolit och som en spjutspetsdiplomat. Kalla krigets problematik har bytts ut mot andra utmaningar i vår tid, men ganska mycket av Hammarkjölds svårigheter är fortfarande aktuella.
Jag saknar den typen av människor som drivs av ett globalt ansvar och ett rättspatos. Varje beslut tycks indränkt av en överordnad vilja till förbättring för demokratins villkor i världen. En målsättning som står över ”nationens intresse” eller ”kvartalsrapporter”, en strävan efter fred och stabilitet i en orolig tid.
När Hammarskjöld dog förundrades en del över upptäckten av hans ”dagbok”, Vägmärken, en minnesbok med andliga kommentarer och funderingar. Själv tycker jag inte det är så konstigt. Många fler än de som torgför sina religiösa tankar skriver liknande böcker. Titeln på Hammarskjölds bok är hämtad från Bibeln där det står ”Res vägmärken, rösa leden! Minns var du gick, vilken väg du följde..” Man kände till Hammarskjölds intresse för fjällvandringar, efter hans död förstod man även hur viktig Bibeln hade varit för honom.
I livet behöver vi sätta ut vägmärken, både för att minnas var vi varit, men också för att påminnas om den väg vi valt för vårt liv. Annars går du vilse, tycks Hammarskjöld säga med en röst från en svunnen tid men med ett budskap till vår.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[7] => Array
(
[id] => 13492
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Hur många som påverkats av askmolnet över Europa är svårt att överblicka. Inställda flyg, förändrade resvägar och ombokningar för redan inrutade almanackor fick konsekvenser för många. Vulkanen vid Eyjafallajökulls glaciär har tvingat fram en situation med ett nytt sätt att tänka. Många har ringt mig och frågat om jag känner till något annat sätt att komma hem till Sverige.
Att bryta med det ”självklara” är en förutsättning för att kunna tänka i nya banor. Det är först när flyget inte går som vi tvingas fundera på alternativen.
Tänk så många generationer av människor som bott här, levt här, bekymrat sig och gläds här längs med Medelhavets stränder. Reste man på havet kunde ingen säga exakt när man skulle komma fram. Det berodde på väder, vind och villkoren till sjöss.
Kanske det feniciska sjöfolket visste något som gått förlorat i vår tid? Vår inbokade kalender är många gånger en chimär. Vi tror på avgångshallar, flight nummer och ankomsttider men räknar inte med alla de faktorer som kan få tidsschemat att spricka.
I vår tid kan aska från ett vulkanutbrott på Island få flygtrafiken i Europa att stå still. Vi inser hur lite vi faktiskt vet om morgondagen. Vi pensionssparar för ett liv som vi inte vet om vi kommer att få.
Ett gammalt uttryck lyder: ”Människan spår men Gud rår” Inför 2010 trodde de allra flesta att askonsdagen inföll den 17 februari, vilket den också gjorde, men ingen kunde ana att årskrönikan för 2010 kommer att berätta om ytterligare en askonsdag på Island, 14 april.
[ingress] => I kyrkans tradition firades askonsdag 17 februari. I år fick vi vara med om ytterligare en askonsdag då vulkanen kring glaciären Eyjafjallajökull på Island började sprida sitt moln över Europa. 800 människor fick tidigt på onsdagen evakueras när man tagit emot varningssignaler om ett kommande vulkanutbrott.
[headline] => Askonsdagen 14 april
[page] => 0
[modified] => 20100429162657
[created] => 20100429162544
[publishStart] => 20100507074200
[publishStop] => 20101026162559
[fullArticle] => Askonsdagen 14 april I kyrkans tradition firades askonsdag 17 februari. I år fick vi vara med om ytterligare en askonsdag då vulkanen kring glaciären Eyjafjallajökull på Island började sprida sitt moln över Europa. 800 människor fick tidigt på onsdagen evakueras när man tagit emot varningssignaler om ett kommande vulkanutbrott. Hur många som påverkats av askmolnet över Europa är svårt att överblicka. Inställda flyg, förändrade resvägar och ombokningar för redan inrutade almanackor fick konsekvenser för många. Vulkanen vid Eyjafallajökulls glaciär har tvingat fram en situation med ett nytt sätt att tänka. Många har ringt mig och frågat om jag känner till något annat sätt att komma hem till Sverige.
Att bryta med det ”självklara” är en förutsättning för att kunna tänka i nya banor. Det är först när flyget inte går som vi tvingas fundera på alternativen.
Tänk så många generationer av människor som bott här, levt här, bekymrat sig och gläds här längs med Medelhavets stränder. Reste man på havet kunde ingen säga exakt när man skulle komma fram. Det berodde på väder, vind och villkoren till sjöss.
Kanske det feniciska sjöfolket visste något som gått förlorat i vår tid? Vår inbokade kalender är många gånger en chimär. Vi tror på avgångshallar, flight nummer och ankomsttider men räknar inte med alla de faktorer som kan få tidsschemat att spricka.
I vår tid kan aska från ett vulkanutbrott på Island få flygtrafiken i Europa att stå still. Vi inser hur lite vi faktiskt vet om morgondagen. Vi pensionssparar för ett liv som vi inte vet om vi kommer att få.
Ett gammalt uttryck lyder: ”Människan spår men Gud rår” Inför 2010 trodde de allra flesta att askonsdagen inföll den 17 februari, vilket den också gjorde, men ingen kunde ana att årskrönikan för 2010 kommer att berätta om ytterligare en askonsdag på Island, 14 april.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[8] => Array
(
[id] => 13314
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Barnets erfarenheter det första levnadsåret har visat sig grundläggande för hur det kommer att möta andra människor när deras värld vidgas. Är främlingen jag möter på stan något hotfullt eller en möjlighet? Det handlar inte om att vara naiv i en på många sätt farlig värld. Det handlar om ett förhållningssätt. Är människan i grunden god eller ond? Är det extrema omständigheter som väcker vilddjuret i människan eller finns det alltid där, fast vi döljer det bakom ett civiliserat beteende?
Jag tror att våra erfarenheter av människor ofta finns med när vi närmar oss det andliga livet. Om vi blivit svikna finns risken att vi tror att Gud också kommer att svika. Har vi upplevt frånvaron av viktiga personer i våra liv riskerar Gud att bli den frånvarande. Samtidigt är det kristna livet en resa där vi tar våra stapplande steg i en tillit till Gud. Att pröva och se om Gud går att lita på blir ett av livets stora äventyr. Vågar jag närma mig en Gud som inte är summan av mina önskningar utan som faktiskt verkar ha en egen tanke för mitt liv?
En av trons starkaste förebilder är jungfru Maria. En ung kvinna, troligen i 14-årsåldern med egna erfarenheter i livet och med drömmar för framtiden får beskedet om att hon är utvald. Gud bryter in i hennes liv och meddelar att det finns gudomliga tankar för hennes liv. Vågar hon lita på att Guds tankar för henne är goda? Hon har en grundtillit till Gud och säger: Må det ske med mig som du har sagt.. Maria har förstått att livet som Gud i sin kärlek tänkt för henne blir det bästa. En tillit till Gud inför livets mysterium. Därför hyllar kyrkan hennes exempel på tillit och tro.
[ingress] => Psykoanalytikern Erik H. Eriksson beskriver människans första levnadsår som tiden då barnet samlar livserfarenhet med en övergripande fråga: Kan jag känna tillit till människor? Ett barn speglar sig i den vuxnes ansikte för att söka kärlek och omsorg.
[headline] => Tankar kring tillit och tro
[page] => 0
[modified] => 20100325160410
[created] => 20100325160313
[publishStart] => 20100402074300
[publishStop] => 20100921170359
[fullArticle] => Tankar kring tillit och tro Psykoanalytikern Erik H. Eriksson beskriver människans första levnadsår som tiden då barnet samlar livserfarenhet med en övergripande fråga: Kan jag känna tillit till människor? Ett barn speglar sig i den vuxnes ansikte för att söka kärlek och omsorg. Barnets erfarenheter det första levnadsåret har visat sig grundläggande för hur det kommer att möta andra människor när deras värld vidgas. Är främlingen jag möter på stan något hotfullt eller en möjlighet? Det handlar inte om att vara naiv i en på många sätt farlig värld. Det handlar om ett förhållningssätt. Är människan i grunden god eller ond? Är det extrema omständigheter som väcker vilddjuret i människan eller finns det alltid där, fast vi döljer det bakom ett civiliserat beteende?
Jag tror att våra erfarenheter av människor ofta finns med när vi närmar oss det andliga livet. Om vi blivit svikna finns risken att vi tror att Gud också kommer att svika. Har vi upplevt frånvaron av viktiga personer i våra liv riskerar Gud att bli den frånvarande. Samtidigt är det kristna livet en resa där vi tar våra stapplande steg i en tillit till Gud. Att pröva och se om Gud går att lita på blir ett av livets stora äventyr. Vågar jag närma mig en Gud som inte är summan av mina önskningar utan som faktiskt verkar ha en egen tanke för mitt liv?
En av trons starkaste förebilder är jungfru Maria. En ung kvinna, troligen i 14-årsåldern med egna erfarenheter i livet och med drömmar för framtiden får beskedet om att hon är utvald. Gud bryter in i hennes liv och meddelar att det finns gudomliga tankar för hennes liv. Vågar hon lita på att Guds tankar för henne är goda? Hon har en grundtillit till Gud och säger: Må det ske med mig som du har sagt.. Maria har förstått att livet som Gud i sin kärlek tänkt för henne blir det bästa. En tillit till Gud inför livets mysterium. Därför hyllar kyrkan hennes exempel på tillit och tro.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[9] => Array
(
[id] => 13184
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Borgmästaren i New Orleans ifrågasatte presidentens agerande och frågan kring delstaternas ansvar i förhållande till nationens debatterades rätt häftigt mitt i kaoset som uppstått. New Orleans, som är känsligt för översvämningar eftersom stora delar av staden ligger under havsytan, dränktes till 80 procent av sex meter djupt vatten.
En av de platser dit människor sökte sig var Superdome-arenan dit 20 000 människor sökt skydd. Arenan är byggd för amerikansk fotboll där stadens stolthet ”New Orleans Saints” spelar sina hemmamatcher. Efter orkanen Katrina fick Saints stöd av andra klubbar så att de kunde spela sina hemmamatcher på andra platser säsongen 2005-2006. Laget för amerikansk fotboll bildades 1967 och har aldrig vunnit Super Bowl, ligans stora final.
Fem år efter orkanen Katrina tar helgonen i New Orleans sitt första mästerskap någonsin, Super Bowl XLIV. Visserligen spelades inte finalen i Superdome-arena utan i Florida men det var ändå mäktigt för ett lag att resa sig från spillrorna 2005 till att vinna finalen. Självklart heter minnesboken ”saints marching in”.
Ibland överträffas sagan av verkligheten. Ett lag som inte kunde spela sina hemmamatcher säsongen 2005-2006 var i spillror, reste sig och lyckades vinna mästerskapet inom fem år. Det är en dramaturgi som ger rysningar längs med ryggraden på mig. Inget var lättvunnet för laget, inte ens finalen där Indianapolis bjöd upp till tufft motstånd.
Jag tror vi behöver den goda berättelsen. Vi behöver berättelser om David och Goliat. Eller om helgonen i New Orleans ”marching in” Vi kan känna oss uträknade på många sätt, då plötsligt någon viskar ”glöm inte helgonen i New Orleans”.
[ingress] => 2005 drabbades New Orleans av en oerhört kraftig tropisk cyklon, Katrina. När orkanen slog in mot den amerikanska kusten lämnades inget kvar förutom spillror av hus och byggnader. Myndigheterna fick problem att överblicka förödelsen.
[headline] => Helgonen i New Orleans
[page] => 0
[modified] => 20100226120302
[created] => 20100226120146
[publishStart] => 20100305074200
[publishStop] => 20100825130159
[fullArticle] => Helgonen i New Orleans 2005 drabbades New Orleans av en oerhört kraftig tropisk cyklon, Katrina. När orkanen slog in mot den amerikanska kusten lämnades inget kvar förutom spillror av hus och byggnader. Myndigheterna fick problem att överblicka förödelsen. Borgmästaren i New Orleans ifrågasatte presidentens agerande och frågan kring delstaternas ansvar i förhållande till nationens debatterades rätt häftigt mitt i kaoset som uppstått. New Orleans, som är känsligt för översvämningar eftersom stora delar av staden ligger under havsytan, dränktes till 80 procent av sex meter djupt vatten.
En av de platser dit människor sökte sig var Superdome-arenan dit 20 000 människor sökt skydd. Arenan är byggd för amerikansk fotboll där stadens stolthet ”New Orleans Saints” spelar sina hemmamatcher. Efter orkanen Katrina fick Saints stöd av andra klubbar så att de kunde spela sina hemmamatcher på andra platser säsongen 2005-2006. Laget för amerikansk fotboll bildades 1967 och har aldrig vunnit Super Bowl, ligans stora final.
Fem år efter orkanen Katrina tar helgonen i New Orleans sitt första mästerskap någonsin, Super Bowl XLIV. Visserligen spelades inte finalen i Superdome-arena utan i Florida men det var ändå mäktigt för ett lag att resa sig från spillrorna 2005 till att vinna finalen. Självklart heter minnesboken ”saints marching in”.
Ibland överträffas sagan av verkligheten. Ett lag som inte kunde spela sina hemmamatcher säsongen 2005-2006 var i spillror, reste sig och lyckades vinna mästerskapet inom fem år. Det är en dramaturgi som ger rysningar längs med ryggraden på mig. Inget var lättvunnet för laget, inte ens finalen där Indianapolis bjöd upp till tufft motstånd.
Jag tror vi behöver den goda berättelsen. Vi behöver berättelser om David och Goliat. Eller om helgonen i New Orleans ”marching in” Vi kan känna oss uträknade på många sätt, då plötsligt någon viskar ”glöm inte helgonen i New Orleans”.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[10] => Array
(
[id] => 13021
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Ofta väcks frågan vad Gud har för ansvar för lidandet. Den svåra frågan kan inte besvaras så kortfattat som kolumnens format kräver. Vi kan ändå konstatera att Bibeln beskriver hur Jesus upprörs i sitt innersta över människors lidande. Det gör kyrkan också. Kyrkan har i alla tider hanterat det värsta genom sitt urgamla rop ”Kyrie Eleison”, Herre förbarma dig! Det är likgiltighetens motsats. Vi ser, vi upprörs och vi vill förändring.
Johan Hakelius skriver i en krönika om Gud: ”Folk har ju på något sätt fått för sig att allt är lätt som maräng om man råkar vara allsmäktig och allvetande. Jag har svårt att tänka mig något som skulle vara mer tålamodsprövande”. Perspektivet lockar till nya tankar. Bibeln ger oss en bild av Jesus som förstår de skriftlärdas dolda intention. Trots insikten om vad som rör sig i människornas hjärtan går han lidandets väg, via dolorosa. Det allsmäktiga får inte lidandet att försvinna, inte ens för Jesus.
När Jesus gråter över folket i Jerusalem är det med stort engagemang. Det gudomliga i människan är att se världen sådan den faktiskt är utan att förbittras. Istället väcks en vilja till att förändra villkoren hos dem som drabbats. Vi ser den mänskliga nöd som Jesus såg. Vi upprörs precis som han.
När lidandet möter oss från katastrofens Haiti kan vi reagera på lite skiftande sätt. En del av oss börjar brottas med frågor om varför det inträffar. Vår ”trygga värld” ligger i ruiner. Vi påminns om människans utsatthet. Andra av oss kavlar upp skjortärmarna och vill hjälpa med insamling, bistånd och insatser för de drabbade. Båda reaktionerna behövs hos oss!
Samtidig tänker jag på mannen som intervjuades efter jordbävningen. I mina ögon hade han mist allt han ägde. Utblottad sov familjen i en park om natten. Till min förvåning kom inte klagovisor från mannen, istället tackade han Gud över att han levde. Det var en tacksamhet som skakade om min värld. Det stämde inte att offret såg bortom förlusten för att istället uttrycka tacksamhet över livet. Inom mig ryms både ett rop inför nöden i Haiti och ett stilla tack för mat på bordet och ett hem att bo i. Så motstridiga känslor fyller mig inför rapporten från nöden på Haiti. Så komplext är livet.
[ingress] => Den värsta naturkatastrofen någonsin har drabbat Haiti. Siffrorna och tv-reportagen rapporterar om det ofattbara lidandet. Helst vill jag stänga av TV:n. Medias rapportering raserar bilden av det trygga livet. Vi vill så gärna att livet ska vara allt annat än det som möter oss från Haiti just nu.
[headline] => Tryggheten i spillror
[page] => 0
[modified] => 20100127123119
[created] => 20100127123030
[publishStart] => 20100205074200
[publishStop] => 20100726133059
[fullArticle] => Tryggheten i spillror Den värsta naturkatastrofen någonsin har drabbat Haiti. Siffrorna och tv-reportagen rapporterar om det ofattbara lidandet. Helst vill jag stänga av TV:n. Medias rapportering raserar bilden av det trygga livet. Vi vill så gärna att livet ska vara allt annat än det som möter oss från Haiti just nu. Ofta väcks frågan vad Gud har för ansvar för lidandet. Den svåra frågan kan inte besvaras så kortfattat som kolumnens format kräver. Vi kan ändå konstatera att Bibeln beskriver hur Jesus upprörs i sitt innersta över människors lidande. Det gör kyrkan också. Kyrkan har i alla tider hanterat det värsta genom sitt urgamla rop ”Kyrie Eleison”, Herre förbarma dig! Det är likgiltighetens motsats. Vi ser, vi upprörs och vi vill förändring.
Johan Hakelius skriver i en krönika om Gud: ”Folk har ju på något sätt fått för sig att allt är lätt som maräng om man råkar vara allsmäktig och allvetande. Jag har svårt att tänka mig något som skulle vara mer tålamodsprövande”. Perspektivet lockar till nya tankar. Bibeln ger oss en bild av Jesus som förstår de skriftlärdas dolda intention. Trots insikten om vad som rör sig i människornas hjärtan går han lidandets väg, via dolorosa. Det allsmäktiga får inte lidandet att försvinna, inte ens för Jesus.
När Jesus gråter över folket i Jerusalem är det med stort engagemang. Det gudomliga i människan är att se världen sådan den faktiskt är utan att förbittras. Istället väcks en vilja till att förändra villkoren hos dem som drabbats. Vi ser den mänskliga nöd som Jesus såg. Vi upprörs precis som han.
När lidandet möter oss från katastrofens Haiti kan vi reagera på lite skiftande sätt. En del av oss börjar brottas med frågor om varför det inträffar. Vår ”trygga värld” ligger i ruiner. Vi påminns om människans utsatthet. Andra av oss kavlar upp skjortärmarna och vill hjälpa med insamling, bistånd och insatser för de drabbade. Båda reaktionerna behövs hos oss!
Samtidig tänker jag på mannen som intervjuades efter jordbävningen. I mina ögon hade han mist allt han ägde. Utblottad sov familjen i en park om natten. Till min förvåning kom inte klagovisor från mannen, istället tackade han Gud över att han levde. Det var en tacksamhet som skakade om min värld. Det stämde inte att offret såg bortom förlusten för att istället uttrycka tacksamhet över livet. Inom mig ryms både ett rop inför nöden i Haiti och ett stilla tack för mat på bordet och ett hem att bo i. Så motstridiga känslor fyller mig inför rapporten från nöden på Haiti. Så komplext är livet.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[11] => Array
(
[id] => 12843
[sectionId] => 222
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Jag har fått anledning att stanna upp inför orden flera gånger. Det finns trådar mellan livets mening på ett individuellt plan och de globala frågornas stora perspektiv. Klimatmötet i Köpenhamn visar på behovet av att lösa de globala frågorna på ett sätt som säkrar din och min överlevnad. Det gläder mig att se engagemanget för Köpenhamnskonferensen eftersom det vittnar om en tilltro till att kunna rädda något viktigt, våra liv. Kyrkans budskap manar på med orden: det är inte ute med oss! Vi behöver ett hopp som dröjer sig kvar även när tv-reportrarna lämnat klimatmötet i Köpenhamn.
Engagemanget för klimatkonferensen i Köpenhamn berättar om en framtidstro och vilja till förändring. Ett kristet perspektiv lyfter fram vördnaden för det skapade. På så vis hör andlighet och värnandet om naturen samman. Där finns kraften till engagemang.
För mig bottnar nyfikenheten i en andlig värld. Där finns en upptäckarlust som öppnar ögonen för världen. Skapelsen rymmer den skönhet som väcker förundran och fascination, så att våra ögon ser ”änglamarken” och ”himlajorden”. Guds avtryck finns att upptäcka i naturens förunderliga villkor och i människans intellekt och nyfikenhet. Naturens resurser är gåvor att förvalta.
Därför behöver vi en förtröstan inför framtiden. Vi står inför stora utmaningar när det gäller klimatfrågan men miraklet kan ske i mitt och ditt liv. Julnattens budskap handlar om framtidstro när den gudomliga närvaron sprider ljus över en mörk natthimmel.
Några väderbitna nattarbetare tar emot budskapet om hopp:
”Var inte rädd. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket..”
[ingress] => ”Varje gång vi ställer en ärligt menad fråga gör vi det utifrån antagandet att det finns ett begripligt svar att få. Och varje gång vi finner det meningsfullt att engagera oss i något gör vi det utifrån ett antagande om att tillvaron är meningsfull. För hur skulle mitt eget liv kunna vara meningsfullt om tillvaron som helhet är meningslös?”
(ur Ulf Jonssons bok ”Med tanke på Gud”)
[headline] => Nyfikenhet som drivkraft
[page] => 0
[modified] => 20091216102505
[created] => 20091216102337
[publishStart] => 20100108074100
[publishStop] => 20100614112359
[fullArticle] => Nyfikenhet som drivkraft ”Varje gång vi ställer en ärligt menad fråga gör vi det utifrån antagandet att det finns ett begripligt svar att få. Och varje gång vi finner det meningsfullt att engagera oss i något gör vi det utifrån ett antagande om att tillvaron är meningsfull. För hur skulle mitt eget liv kunna vara meningsfullt om tillvaron som helhet är meningslös?”
(ur Ulf Jonssons bok ”Med tanke på Gud”) Jag har fått anledning att stanna upp inför orden flera gånger. Det finns trådar mellan livets mening på ett individuellt plan och de globala frågornas stora perspektiv. Klimatmötet i Köpenhamn visar på behovet av att lösa de globala frågorna på ett sätt som säkrar din och min överlevnad. Det gläder mig att se engagemanget för Köpenhamnskonferensen eftersom det vittnar om en tilltro till att kunna rädda något viktigt, våra liv. Kyrkans budskap manar på med orden: det är inte ute med oss! Vi behöver ett hopp som dröjer sig kvar även när tv-reportrarna lämnat klimatmötet i Köpenhamn.
Engagemanget för klimatkonferensen i Köpenhamn berättar om en framtidstro och vilja till förändring. Ett kristet perspektiv lyfter fram vördnaden för det skapade. På så vis hör andlighet och värnandet om naturen samman. Där finns kraften till engagemang.
För mig bottnar nyfikenheten i en andlig värld. Där finns en upptäckarlust som öppnar ögonen för världen. Skapelsen rymmer den skönhet som väcker förundran och fascination, så att våra ögon ser ”änglamarken” och ”himlajorden”. Guds avtryck finns att upptäcka i naturens förunderliga villkor och i människans intellekt och nyfikenhet. Naturens resurser är gåvor att förvalta.
Därför behöver vi en förtröstan inför framtiden. Vi står inför stora utmaningar när det gäller klimatfrågan men miraklet kan ske i mitt och ditt liv. Julnattens budskap handlar om framtidstro när den gudomliga närvaron sprider ljus över en mörk natthimmel.
Några väderbitna nattarbetare tar emot budskapet om hopp:
”Var inte rädd. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket..”
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
)
Mattias Andersson
Ny staty i Málaga
MATTIAS ANDERSSON. Det har hänt att jag, fylld av tankar, promenerat i Málaga för att plötsligt avbrytas i mina funderingar av att stå framför statyn av H.C Andersen. Plötsligt fylls mina tankar av karaktärer från sagornas värld; prinsessor, tennsoldater, fula ankungar och nakna kejsare. Vem vågar säga sanningen i en förljugen stad? Det är barnet som står för det autentiska i Andersens värld.[läs mer]
Julen har vi med oss även i januari
MATTIAS ANDERSSON. Oxen och åsnan som bevittnar barnets födelse i stallet i Betlehem är kanske klokare än vi, som så gärna pratar sönder det gudomliga.[läs mer]
I en tid av genomlysning
MATTIAS ANDERSSON. Svenska kyrkan Costa del Sol befinner sig just nu i en tid av genomlysning. Svenska kyrkan i Spanien har varit med om att bli bedömda på liknande sätt. Utredaren har intresserat sig för antalet svenskar i regionen, besöksfrekvens, engagemang och ekonomi.[läs mer]
Inget är som Feria-tider
MATTIAS ANDERSSON. I Bibeln finns flera uppmaningar till att bjuda till fest och högtid. Vi svenskar är oftast lite dåliga på det. Varför är det så? Vi har i varje fall anledning att titta och lära av våra spanska vänner. Feria-dagarna i Fuengirola bjöd på allt det som jag ibland har saknat i det svenska samhället.[läs mer]
Välja vårt eget slut
MATTIAS ANDERSSON. Resan hade redan pågått i flera timmar när jag sjönk ner i tågfåtöljen och började bläddra i tidningen som låg slängd på sätet mittemot.[läs mer]
Fotbollsfest i värmen
MATTIAS ANDERSSON. Ett fotbolls-VM i Sydafrika är unikt på många sätt. Under 70-och 80-talet fördes en internationell kampanj för att isolera Sydafrika på grund av apartheidsystemet. Sydafrikanska idrottsmän deltog inte i OS eller VM och landet fanns inte representerat i FN.[läs mer]
Vikten av vägmärken
MATTIAS ANDERSSON. Jag är tillbaka i Sverige. Under två veckor möter jag värmen och våren i Uppsala. Jag antar att förhållandet till den egna studieorten kan se skiftande ut. För mig har Uppsala lämnat kvar starka intryck.[läs mer]
Askonsdagen 14 april
MATTIAS ANDERSSON. I kyrkans tradition firades askonsdag 17 februari. I år fick vi vara med om ytterligare en askonsdag då vulkanen kring glaciären Eyjafjallajökull på Island började sprida sitt moln över Europa. 800 människor fick tidigt på onsdagen evakueras när man tagit emot varningssignaler om ett kommande vulkanutbrott.[läs mer]
Tankar kring tillit och tro
MATTIAS ANDERSSON. Psykoanalytikern Erik H. Eriksson beskriver människans första levnadsår som tiden då barnet samlar livserfarenhet med en övergripande fråga: Kan jag känna tillit till människor? Ett barn speglar sig i den vuxnes ansikte för att söka kärlek och omsorg.[läs mer]
Helgonen i New Orleans
MATTIAS ANDERSSON. 2005 drabbades New Orleans av en oerhört kraftig tropisk cyklon, Katrina. När orkanen slog in mot den amerikanska kusten lämnades inget kvar förutom spillror av hus och byggnader. Myndigheterna fick problem att överblicka förödelsen.[läs mer]
Tryggheten i spillror
MATTIAS ANDERSSON. Den värsta naturkatastrofen någonsin har drabbat Haiti. Siffrorna och tv-reportagen rapporterar om det ofattbara lidandet. Helst vill jag stänga av TV:n. Medias rapportering raserar bilden av det trygga livet. Vi vill så gärna att livet ska vara allt annat än det som möter oss från Haiti just nu.[läs mer]
Nyfikenhet som drivkraft
MATTIAS ANDERSSON. ”Varje gång vi ställer en ärligt menad fråga gör vi det utifrån antagandet att det finns ett begripligt svar att få. Och varje gång vi finner det meningsfullt att engagera oss i något gör vi det utifrån ett antagande om att tillvaron är meningsfull. För hur skulle mitt eget liv kunna vara meningsfullt om tillvaron som helhet är meningslös?” (ur Ulf Jonssons bok ”Med tanke på Gud”)[läs mer]
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
   |
|
| |||||
