Med stor koncentration tog vi ut det nya spelet, satte på målen och spelarna och allt var klart för det första nedsläppet. Toronto mot Detroit. Blotta åsynen av ett ishockeyspel väc-ker minnen hos mig. Jag minns kusinernas gamla spel med platta järnspelare. Mitt första egna fick jag som julklapp 1970, vilken fest det var!

Allt det här fick mig att tänka på vilka värden vi lägger på saker och ting. Nu menar jag inte alls deras penningvärde eller sociala värde, nej deras affektionsvärde. Den konkreta värld vi vandrar genom är inte bara en neutral materia, den är också en påminnelse om det liv vi har haft och det liv vi skall få.

När vi jäktar fram kanske det inte märks så mycket, men när något oväntat händer eller vi konfronteras med något vi inte tänkt på under en tid, då stannar tiden upp ett ögonblick. Inte minst gäller det när man förlorat någon man älskat. Helt plötsligt bär de allra mest vardagliga tingen på minnen som får oss att resa i tiden. Den köpte vi där och då. Den snäckan plockade vi på stranden på vår bröllopsdag.

Erfarenheten av vår blindhet för vardagens stora djup är central i kristen tro. Livet lunkar på, eller rusar. Men så i benådade ögonblick är det som om allting lyser klarare. Allting känns närmare och varmare.

Tillfälligheter och psykologi, säger någon. Vi tror att Gud då äntligen lyckats göra sig påmind för oss. Skapelsen är Guds stora gåva till oss. Och det allra största i den gåvan är att vi i skapelsens skönhet kan erfara Gud själv och hans kärlek till oss. Klarheten, värmen och närheten är gudomliga tecken.

Att leva öppen för vad Gud vill ge oss kan kräva lite koncentration från vår sida. Visst ibland bryter sig Gud fram med kraft, men oftast väntar han på att vi skall ta första steget. Så lev men alla sinnen. I leendet i sorlet är det guds röst du hör.