Spanien urbaniserades betydligt senare än norra Europa, det dröjde ända fram till slutet av Francodiktaturen innan folk verkligen började flytta in till städerna i större skaror. Sedan gick det snabbt. Man kan till och med säga att Spanien gick från att vara ett utpräglat agrarsamhälle till att bli ett modernt kunskapssamhälle på bara en generation. Få västeuropeiska länder har gått igenom en lika omstörtande utveckling som Spanien. Samma personer som vaktade getter uppe i bergen när de var barn är i dag arbetare på en bilfabrik medan deras barn i sin tur jobbar som it-tekniker.

Resultatet av den snabba samhällsomvandlingen är att många gamla traditioner följt med från landsbygden in till storstäderna. En av dessa är föreställningen att man måste äga sin bostad för att vara sin egen herre. I Spanien fanns ju det feodala storgodssystemet med jordlösa torpare kvar långt in i modern tid. Att vara egendomslös var det samma som att vara livegen.

Lägenhetssystemet i Spanien skiljer sig dessutom från det svenska med bostadsrätter. I Spanien äger man en andel av huset. Med sin lägenhet gör man vad man vill. En annan skillnad är att det i princip aldrig har funnits allmännyttiga hyresrätter i Spanien. Ungdomar har bott kvar hemma tills de gift sig. Par som flyttat samman har köpt en gemensam bostad som de efter flera år med hårt arbete och sparande har betalat av lånen för.

Principen att alla ska äga sin bostad har genomsyrat hela samhället. Till och med kommunala sociala bostadsprojekt för fattiga har haft som mål att hyresgästerna själva ska få köpa sina lägenheter till ett fördelaktigt pris.

Det finns flera fördelar med att äga sin egen bostad. Nackdelen med det spanska systemets totala inriktning på eget bostadsägande blev dock mycket tydligt i början på 2000-talet när bostadspriserna började stiga dramatiskt. När det blev omöjligt för unga familjer att klara av att amortera hypotekslånet på tio år utvidgades gränsen först till tjugo år. Priserna fortsatte dock att stiga. Innan bolånekrisen slog till hade de spanska bankerna till och med tvingats införa samma system som i Sverige med amorteringsfria lån, en omöjlig tanke för bara några år sedan.

Nu stiger räntorna. Nu faller marknaden. Och när osäkerheten ökar är det framför allt unga familjer och invandrare som drabbas eftersom de är sist in på bostadsmarknaden. Under förra året minskade bostadsförsäljningen med 14 procent jämfört med året dessförinnan, den största minskningen skedde under årets sista månader. Nedgången har därefter accelererat ytterligare under årets första månader.

Vi är flera hundra tusen svenskar som på ett eller annat sätt har anledning att följa den spanska bostadsmarknaden; antingen för att vi äger en bostad i Spanien, funderar på att köpa en bostad i Spanien eller för att vi regelbundet hyr bostad i Spanien. Att marknaden nu står stilla betyder att priserna kommer att fortsätta ner ytterligare en tid. De flesta som vill ha en bostad väljer att avvakta. Många är oroliga för att de gjort en dålig affär.

För oss Spaniensvenskar är dock krisen för den spanska bostadsmarknaden egentligen ett mindre problem. Ända sedan Bibelns tid har konjunkturerna gått upp år ner, sju goda år har alltid följs av en nedgång. Men i det långa loppet så är det ändå alltid de som äger land och fastigheter som är vinnarna medan spekulanter ofta förlorar allt.
Värre är det för de hundratusentals unga spanska familjer som nu inte kan skapa ett eget hem.