Agustina är en späd tjej med vackra bruna ögon med en antydan till avsmalning, ett tecken på åtminstone några droppar blod från ursprungsbefolkningen i norra Argentina. Troligen på hennes mammas sida. Gammalfarfar kom till Argentina från Ukraina. Vi talar en stund om invandring. I Argentina bor människor från många olika delar av världen; 95 procent kommer från Europa. På 1800- och första halvan av 1900-talet emigrerade cirka 5,5 miljoner européer till Argentina, bland annat italienare, tyskar och spanjorer.
– Och nu när argentinarna kommer hit vill de inte ha oss här.

Agustina kan tyckas ung och sårbar. Men skenet bedrar. Hon har tvingats bli ganska hårdhudad de senaste åren, har lärt sig stå på egna ben på en kontinent där hon var helt ensam för bara drygt tre år sedan. Hon berättar om kaoset som uppstod i hemmet när pappan gick bort 2004. Hur situationen i landet fortfarande var labil några år efter den stora kraschen 2001. Och hennes röst blir stark och bestämd allteftersom hon talar. Och en aning bitter. Inte allt blev som hon hade tänkt sig.

Sökte förändring
Agustina gav sig av när hon var 22 år. Från Buenos Aires till andra sidan jordklotet reste hon för att söka förändring. I hemlandet lämnade hon mamma och tre syskon. Och en oavslutad scenografutbildning.
– Jag hade det bra, hade hittat vad jag ville göra efter att först ha läst turism i två år, berättar Agustina. Men när pappa dog brakade allting samman. Vi fick ge oss ut och arbeta och började bråka om småsaker.

Hon satte sig på ett plan till Málaga där en av barndomsvännerna bodde.
– Jag bodde hos henne i fyra månader. Men det var skillnad på att ses på eftermiddagarna i Buenos Aires, ta en mate (argentinskt te), och på att bo tillsammans. De skar sig helt och nu umgås vi inte alls längre.

Åt ris och nudlar
Agustina doppade fötterna i Medelhavet. I ett land hon bara sett på kartan och aldrig kunnat föreställa sig i verkligheten. Det var som en dröm. Dessvärre blev de första åren snarast en mardröm. En ständig jakt på jobb, osäkra arbetsförhållanden, ensamhet, pengar som inte räckte till.
– Jag levde på ris och nudlar, vissa månader hade jag fem euro kvar när hyran var betald.

Hon har jobbat som barnflicka och på ett otal barer och restauranger i Málaga, Alicante och Valencia. Alltid på arbetsgivarnas villkor. Som förutom att betala henne hutlöst dåligt också ibland hotat med att gå till polisen.
– Det var en desperat situation, säger hon och suckar, irriterad över det orättvisa i att avsaknad av uppehållstillstånd automatiskt också leder till brist på respekt.

Retat för dialekten
Fortfarande gör sig många rolig över hennes annorlunda dialekt, slänger ur sig kommentarer menade att såra. ”Åk hem till Argentina!”. Men ändå är allting annorlunda nu. Agustina har fått en tillsvidareanställning på en restaurang i Málaga centrum och flyttat in i en nyrenoverad, relativt billig etta. Hennes eget krypin. Som hon slipper dela. Hon befordrades nyligen till restaurangchef, tjänar lite bättre. Hon känner sig ganska nöjd med tillvaron och har äntligen råd att resa och se något av allt det som plötsligt kom så nära. Hela Europa för hennes fötter. I mars, när Agustina fyllde år, flög hon till Holland och Belgien och när hennes mamma hälsade på förra året besökte de tillsammans norra Spanien. Allt detta tack vare ett uppgjort äktenskap.
– Min före detta pojkvän föreslog att vi skulle gifta oss ganska tidigt, men jag sade nej, tyckte inte det kändes rätt att göra det för ett pappers skull. Jag hade väl en mer romantisk bild av hur det skulle vara.

Men när Agustina såg hur svårt det var att få jobb och ett anständigt liv, sade hon till slut ja. Då var relationen mer eller mindre över, men de var, och är fortfarande, vänner.

Uppgjort äktenskap
För att gifta sig var de tvungna att bo tillsammans, Agustina skrev sig på samma adress. Eftersom de hade haft en relation under ett och ett halvt år oroade de sig inte huruvida det skulle behövas vittnen. De vigdes borgerligt och det hela gick ganska problemfritt.
– Jag hade hört att vi skulle frågas ut i separata rum, men vi fick inte en enda fråga.

Agustina gifte sig sommaren 2006 och sedan väntade mycket pappersarbete för att få NIE, uppehålls- och arbetstillstånd. Två månader senare kunde hon äntligen börja arbeta. Lagligt. I juli lämnar hon in sin ansökan om spanskt medborgarskap. Jag undrar om hon vill skilja sig sedan, för att kanske gifta sig igen, ”på riktigt”.
– Jag vill inte ansöka om skilsmässa direkt, det skulle inte se bra ut. Och det är ingen brådska, flickdrömmen om att jag ska gifta mig med mannen i mitt liv har falnat.

Inte drömjobbet
Jobbet på restaurangen är egentligen inte Agustinas drömjobb, men hon är tveksam till om hon har så många andra möjligheter. I november började hon studera scenografi på Teatro Cánovas i Málaga. Hon älskade det, men när kursen utvidgades till både för- och eftermiddag var hon tvungen att hoppa av. Hon hade inte råd att inte jobba. Det är en ond cirkel hon befinner sig i.
– För att få ett administrativt jobb krävs att jag utbildar mig och det går inte att kombinera med ett heltidsjobb.

Kanske hon startar något eget i framtiden, ett litet hotell, här eller i Argentina.
– Men det behövs pengar och det har jag inte. Och banken vill inte ge mig några. Jag är glad bara över att jag äntligen fått ett kreditkort!
Agustina ler snett.

Saknar parkerna
Livet i Málaga är lugnt och avslappnat med mycket fest. Agustina har vänner av många olika nationaliteter. Det är inte viktigt varifrån de kommer, i vänkretsen finns argentinare, amerikaner och hon är glad över att äntligen ha fått en del spanska vänner.
– Många är svåra att komma in på livet, de umgås i sina grupperingar. En del argentinare gör ju samma sak, de stänger in sig. Segregationen är allas fel.

Det Agustina saknar mest från Argentina är parkerna, träden, grönskan. Här är allt cement. Och så saknar hon sin familj förstås. Det är långt och dyrt att resa och varken hon eller syskonen har haft möjlighet att ses på flera år.

Mer enade
Vad är att vara argentinsk för dig?
– Vi är mer enade, har starkare sammanhållning. När det blir problem går vi samman och kämpar, oavsett om du är fattig eller rik.
– Här bryr sig inte folk på samma sätt. Få hjälper dig om du ska upp för en trappa med barnvagn och när jag har ramlade framåtstupa på gatan en gång, kom en enda person fram för att fråga hur det hade gått.

Agustina är tveksam till om hon kommer stanna i Málaga. Hon vill inte att hennes eventuella barn växer upp här, hellre då i norra Spanien. Samtidigt är hon rädd för att återvända till Argentina.
– Om jag skulle åka nu får jag flytta tillbaka in hos mamma och börja om helt från början. Och situationen är fortfarande svår med låga löner och väldigt höga hyror. Det skulle bli en evig kamp för överlevnad.
– Men kanske om jag har ett färdigt projekt, något jag kan starta där, att jag flyttar tillbaka.

Namn: Agustina
Nationalitet: Argentinska
Flyttade till Spanien: 2005
Ålder: 26 år
Familj: Mamma, två bröder och en syster i Argentina 
Bostad: Lägenhet i Málaga 

Arbete: Servitris
Antal argentinare i Spanien: 141 159 (enligt statistiska institutet INE)
Antal argentinare i Málaga: 14 007 (enligt statistiska institutet INE)