Jo, det är alltså sant. Spanien har gjort det som vi alla hoppades men knappast vågade drömma om. Landslaget inte bara vann sin första titel sedan EM-segern 1964, de gick dessutom obesegrade genom hela turneringen och höll nollan i de tre sista matcherna. För oss som levt i och med Spanien i mer än 40 år har EM-titeln en obeskrivlig betydelse. Det handlar inte bara om en underbar fotbollsframgång, utan i nästan större bemärkelse slutet på en evig förbannelse. Jag vågar till och med påstå att större än själva EM-titel var lanslagets seger över Italien i kvartsfinalen.

Utslagningen av just Italien, i just kvartsfinal och dessutom just på straffar, satte punkt för årtionden av spansk olycka i internationella fotbollssammanhang. Spanien har alltid inlett de stora mästerskapen som en av favoriterna, men har alltid fått åka hem med svansen mellan benen. Oftast när de spelade som bäst och många gånger på ett mycket orättvist sätt. Har det inte varit som konsekvens av skandalösa domslut så har det handlat om ren och skär otur. Så när Spanien nu efter idel segrar i gruppspelet och klar dominans mot Italien tvingades till straffsparksavgörande, var vi många som tänkte att det skulle sluta som vanligt. Då uppstod dock “San Casillas” i målet och visade att det GÅR att vända historien. Efter utslagningen av Italien, som Spanien inte hade besegrat i ett mästerskap på 88 år, kändes det som om inget kunde stoppa spanjorerna. Och så blev det.

Men EM-titeln betydde också mycket mer än ett rent idrottsmässigt lyckorus. Den väckte också en spansk kollektivkänsla som saknar motstycke i modern historia. Aldrig har det sålts och viftats så många spanska flaggor sedan demokratiseringen. Spanska landslaget “La Roja” hyllades i hela landet, inkluderat i Baskien, Katalonien och andra regioner som normalt tar avstånd från allt som har med Spanien att göra. Den spanska flaggan upphörde en gång för alla att förknippas med Francoregimen och förvandlades till det fanan är i de flesta andra länder, en stolthetssymbol som enar folket.

För att ytterligare stärka bilden av ett nytt, enat Spanien, spelade kung Juan Carlos också en framträdande roll. Kungaparet satt på läktaren i den avgörande kvartsfinalen mot Italien och naturligtvis också i finalen. Juan Carlos kramade om lagkaptenen Casillas och lät sig spontanintervjuas i spansk tv. Regeringschefen José Luís Rodríguez Zapatero, som haft oturen att bli stämplad om olycksgubbe, bröt sin personliga förbannelse och firade segern på läktaren. I tv sade han att detta bara är början och att siktet nu måste ställas in på VM-titeln.

Spaniens matcher slog tittarrekord i tv och spanjorerna hejade överallt. Vare sig de befann sig på plats i Wien, i Madridtorget Plaza de Colón eller runt om i landets barer och tv-soffor. Till och med i fängelserna lär matcherna ha följts med högsta intresse. Frågan är dock om alla kunnat glädja sig lika odelat åt fotbollsframgångarna. Jag tänker närmast på nu avgångne Esteponaborgmästaren Antonio Barrientos, som är den senaste att häktas för korruptionsaffärer. Den tidigare socialistborgmästaren tvingades följa EM-slutspelet från fängelset i Alhaurín de la Torre och mycket talar för att han måste se även OS och fotbolls-VM från cellen.

För exakt två år sedan var det Marbellas makthavare som sattes i fängelse och jag konstaterade då i min ledare att vi som slipper skaka galler ska njuta extra mycket av sommaren. Det gäller fortfarande!