I den lilla bok- och pappershandeln Cantarero, vid torget med samma namn, morgonpysslar Wolfgang och hustrun Antonia. Kunder av olika nationaliteter droppar in. En man med tysk accent ber om ett tjockt kuvert, tackar och går. En brittisk farfar frågar efter ritblock och blyerts till flickan han håller i handen. En spansk kvinna med ett högljutt litet barnbarn söker en särskild nyans målarfärg, dröjer sig kvar, låter sig inte stressas av tjuten från vagnen. Wolfgang och Antonia är ett team, stämmer av med en blick, ett ord, vem som tar vilken kund. Lyssnar, föreslår, låter dem ta den tid de behöver.

I lägenheten vägg i vägg bor de sedan 30 år, centralt i den lilla kosmopolitiska staden Nerja. När de köpte det förfallna gamla huset, renoverade det och flyttade in, tyckte vännerna att de bosatt sig långt bort, i utkanten av byn. Det var här landsbygden började. Men det är ett tag sedan nu.

Gifte sig i Nerja
Wolfgang kom till Nerja på semester, första gången redan i slutet av 60-talet, tillsammans med en vän vars föräldrar köpt hus här. Det var inte så vanligt på den tiden, byn var fortfarande orörd av turismens framfart. Han lärde känna Antonia, kärlek uppstod och de blev snabbt ett par, ”novios formales”, som han kallar det.
– Det var ju lite av en slump att jag hade hamnade just här på min semester, säger Wolfgang. Men det är väl det man kallar ödet.

Det skulle dock dröja innan paret slog sig ned i Nerja för att njuta av det spanska småstadslivet. Wolfgang studerade sjöfart i Hamburg och var först och främst tvungen att ta sin examen. Som färdigutbildad förste styrman kom han sedan tillbaka till Nerja och paret gifte sig i kyrkan San Salvador.
– Det var 1976 och ganska ovanligt, jag är ju protestant och Antonia katolik. Men det var inga problem och familjen tog emot mig med öppna armar.

Sex år på sjön
Dagen efter bröllopet flög de till Tyskland och Wolfgangs föräldrar i Flensburg. Antonia lärde känna sina svärföräldrar och lärde sig tala tyska. De kommande sex åren följde hon med på Wolfgangs resor över hela världen på fartyg lastade med kol och containrar. Så småningom köpte de lägenheten i Nerja och när Antonia blev gravid gick hon i land och stannade hemma. Varför blev det just Nerja?
– Med mitt arbete spelade det ingen roll var i världen vi bodde, men vi tänkte att när vi fick barn skulle det vara bättre att bo här. Här hade Antonia sin familj och slapp vara ensam när jag var ute på mina resor.

När svärmor blev sjuk bestämde sig Wolfgang dock för att lämna livet på sjön och så öppnade de affären. Saknar han havet?
– Ja, fast inte så farligt, här har jag ju allt, vi bor nära både vattnet och bergen.

Väljer det bästa
Hemma talar de mest spanska, även om det också blir en del tyska. Barnen gick i spansk skola men har studerat tyska.
– Jag var ju borta så mycket så jag kunde inte lära dem, säger Wolfgang. Min son såg jag inte förrän han var fyra månader gammal.
Wolfgang har många vänner i Nerja, spanjorer, men även tyskar, engelsmän och svenskar.
– Dina vänner är dina vänner, det spelar ingen roll varifrån de kommer.
– Men visst är det skönt att tala tyska ibland. Att du gifter dig med någon från ett annat land betyder inte att du glömmer ditt ursprung. Man kompletterar varandra och det berikar.

Wolfgang menar att åren i Spanien förändrat honom, men har svårt att sätta fingret på vad. Förutom sådana konkreta saker som att han äter middag tre timmar senare.
– Det är som med allt här i livet, tiden förändrar oss. Ett barn tänker inte på samma sätt som en vuxen, men det är en gradvis process. Det är samma sak när du flyttar utomlands.
– Efterhand blir du varse skillnaderna, för- och nackdelar med respektive land, och kan välja det bästa.

Wolfgang älskar spansk mat, klimatet förstås, naturen och de till sinnet öppna andalusierna.

Tyska traditioner
Antonia och Wolfgangs barn är blonda och blåögda. Jag undrar om de är mest tyskar eller spanjorer. Frågar om tyskarna är som det sägs, ordningsamma och punktliga. Antonia svarar snabbt ja, varpå Wolfgang svarar på den första frågan:
– Då är mina barn definitivt spanjorer...

När Wolfgangs föräldrar fortfarande levde åkte han till Tyskland med barnen, nu blir det inte så ofta längre. De bekanta han har kvar föredrar att hälsa på i Nerja. En del tyska traditioner har familjen dock valt att behålla. De firar jul med julgran och klappar på julafton precis som i norr. Och födelsedagarna har varit viktigare än namnsdagarna.
– Nu för tiden firar ju spanjorerna också jul och födelsedagar, men när barnen var små var det ovanligt.

På påsken har de ätit chokladkaniner och målat påskägg med specialfärg som svärmor skickade från Tyskland. Numera finns det att köpa även i Nerja. Tiderna förändras och skillnaderna minskar.

Nordisk uppfostran
Antonia, som inte kunde varken baka eller laga mat när hon följde med Wolfgang första gången till Tyskland, lärde sig allt av sin svärmor.
– När jag kom tillbaka till Spanien lärde jag mig även laga spansk mat, men har fortsatt att göra de tyska rätterna och bakverken.

Och hon har alltid föredragit vad hon kallar det nordiska sättet att uppfostra barnen på.
– Vi äter middag lite tidigare och de fick inte gå ut själva på kvällen innan de var 16, 17 år, säger hon. Jag har heller aldrig dragit med barnen ut sent i vagn för att se påskprocessionerna som de flesta spanska mammor gör. Jag tycker inte att de ska behöva ligga och sova i vagnen för att föräldrarna vill gå ut.

Namn: Wolfgang Schulz
Flyttade till Spanien: 1976
Ålder: 60 år
Familj: Hustrun Antonia Gamez Iranzo och barnen Cristina, 28, Wolfgang, 26, och Lucía, 18
Bostad: Gatuhus i Nerja
Arbete: Butiksinnehavare
Antal tyskar i Spanien: 164 405 (enligt statistiska institutet INE)
Antal tyskar i Málaga: 13 329 (enligt statistiska institutet INE)