Letandet beror på att nycklar, glasögon och böcker verkar ha fötter. De ligger aldrig på den plats man söker och tror sig ha lagt dem. Hustruns specialitet är att beskylla mig för att leka forna tiders ”gömma nyckel” och på hennes fråga om jag har sett hennes nyckelknippa svarar jag vänligt: ”Den ligger förmodligen där Du har lagt den – känn efter om det bränns någonstans!” När hon så slutligen finner dem, blir jag beskylld för att ha flyttat nycklarna från den plats ”hon alltid lägger dem på”.

Mina egna eftersökningar gäller glasögon. Jag ägde förr om åren bifokala, eller graduella ögonförstärkare, och då gällde letandet endast dessa. Men sedan detta par försvunnit för gott, inköpte jag ett par för läsning och ett annat för TV-tittande (jag kände på mig den annalkande finanskrisen och två par var billigare än ett graduellt). Risken att förlägga mina synverktyg har alltså dubblerats. Om jag vill läsa, finns endast TV-glasögonen på plats och när jag vill se TV, hittar jag naturligtvis endast läsbrillorna. Under mitt letande nämner jag inte för hustrun varför jag rastlöst irrar omkring i lägenheten – det vore att utmana ödet – utan försöker se obesvärad ut, vilket är svårt med fel glasögon.

Väntar gör vi alltid på hantverkare. Deras begrepp om punktlighet är obefintligt. ”I slutet av veckan” skall man tolka som ”i början av nästa vecka” och ”efter klockan ett”, betyder någon gång i eftermiddag. Hur noga man än har beskrivit orsaken till att de är efterfrågade, har de aldrig med sig den kontakt eller rörstump man har begärt. ”Jaså, var det en sådan Du menade. Den kommer jag med i morgon efter klockan ett” och man är låst i hemmet en dag till.

Det är troligt att nuvarande finanskris förändrar deras beteende, eftersom färre kunder söker deras tjänster, och det borde leda till snabbare behandling. (Något ROT-avdrag kan ju inte heller en resident svensk göra – det lär dock gälla för i Sverige skattskyldiga med utlandsboende.)

Att köa är för en väluppfostrad svensk vardagsmat. Att köa är för en spanjor otänkbart, om inte kölappar och skylt finns i butiken och fungerar! För det är nämligen så, att många affärer och postkontor har planerat och genomfört kösystem, men de används inte med undantag av huvudpostkontoret i Fuengirola.

Häromdagen besökte jag ett mindre och nyöppnat kontor och det var endast två kunder före mig i den enda lucka som var öppen. Jag fick vänta 15 minuter. De två som var före mig hade var sitt paket att skicka, men det var bara det att storleken och formen på paketen inte godkändes av postfröken. Det ena paketet var för långt (maximilängden är 120 centimeter) och innan expediten funnit ett måttband, gick många dyrbara minuter. När hon äntligen kunde mäta, var paketet så placerat att mätningen endast kunde göras från kundsidan och hon sträckte sitt måttband och omfamnade paketet och bad kunden tala om längden. Själv kunde hon inte se något. Innan paketägaren yttrade sig, sade jag 110 cm, vilket var en lögn, eftersom den verkliga längden var 130 cm. Paketet godkändes och kön kortades.

Nästa dam ville skicka en väl inslagen skinka till sin far i Cordoba, men själva underbenet (på skinkan, alltså) stack ut och underkändes. Portot skulle uppgå till 23 euro, och jag tröstade kvinnan med att det skulle vara billigare att skicka pengar till pappa och låta honom inhandla skinkan själv, vilket hon leende accepterade.

Blandarens sentenser passar: ”Den som söker letar” och ”Den som väntar på någon som gått, behöver ej vänta längre”