Men att vara turist är en HELT annan sak! Många gånger har jag tyckt så synd om våra stackars blåfrusna turister, som optimistiskt stretat fram längs en stormpiskad paseo, iförda shorts och soltoppar. "Vad tänker dom på?" har jag tänkt i min självgoda fastboende belåtenhet.

Nu har jag själv varit TURIST i en vecka, och har betett mig precis lika fjolligt som alla andra. Inga koftor, jumprar eller långbyxor hade jag med mig till Las Palmas, NÄHEJ då - där ska det vara varmt och soligt hela tiden. Så packningen bestod av sommarkjolar och ljuva små blusar, och så dom obligatoriska shortsen och soltopparna. Samt två nya tjusiga baddräkter. Jag tyckte att när jag nu själv blivit så gammal och rynkig, så kunde det hjälpa med lite prål utanpå. Kanske skulle människorna på playan bara se och beundra de nya blanka badplaggen, och inte bry sig om att titta på själva mig! - Dock blev det inte så mycket av med det där beundrandet, för vädret satte stopp nästan hela tiden.

Som turist blir man molnfixerad. Man ligger där i strandstolen och glor ilsket uppåt himlen, som inte syns. Molnen skockar sig för att sedan blåsa iväg åt alla håll, klättrande på varandra för att effektivt skymma den där solen som lär finnas någonstans.

Ibland räknar man ut hur molnen kommer att förflytta sig, och tror att SNART blir det en liten glugg. Men det bryr sig molnen inte ett dugg om, utan byter ogenerat riktning lite hur som helst. Till slut ger man upp och vandrar till hotellet insvept i sitt badlakan.

Stormade gjorde det också. Kjolen stod rakt ut och det nylagda håret fladdrade omkring och betedde sig. Jag såg ut som Medusa ungefär. På någon mysig restaurang blåste man in, gärna på någon som hette "Skrattande grisen", "Lyckliga tuppen" eller "Glada kaninen". Där tröstades man med ljuvliga flamberade pepparstekar och mustigt vin. Dom är BRA på kött i Las Palmas, för att inte tala om tjocka såser med den ena och den andra starkvaran i, samt tjock grädde och senap. Man äter och trivs, blir kanske inte så sund - men rund!

Gran Canaria har höga berg också, så man känner sig hemmastadd. Där kan man bila omkring på smala serpentinvägar och beundra det vilda landskapet. Men byarna är inte lika skinande vita som i Andalusien, och gott om blommande mandelträd är det ont om. Så det är nog så att borta är bra, men hemma är bäst!

Riktigt roligt var det att möta sonen och ett skojigt barnbarn, samt goda vänner från Sverige. Dom hade allihop flugit till Gran Canaria för att bada, och levde hela tiden på hoppet om doppet. Men ibland kom droppet från ovan, så blöt blev man i alla fall!

Karnevalen pågick för fullt, men det var för kallt att gå ut om kvällarna i min turistiga sommarmundering. Som tur var karnevalades det i TV också, så jag kunde beskåda grannlåten.

Nu är jag hemma på kusten igen, och helt belåten.