Helst skulle min vän vilja diskutera Penélope Cruz hela dagarna. Han är född och uppvuxen i samma område som Penélope, i Alcobendas utanför Madrid, och rördes till tårar framför sin tv när han hörde Penélopes tacktal när hon tog emot sin Oscarsstaty.

För er som inte riktigt hängt med kan jag berätta att Penélope är den första spanska kvinnan som tagit emot en Oscar. Ingen har någonsin tidigare lyckats gestalta stereotypen av känslosam spanjorska bättre än hon gjorde i Woody Allens film Vicky Cristina Barcelona. Hon var lysande.

Min vän efterlyser mer rapportering om det goda i tillvaron. Han vill också att alla ska bli mer som Penélope Cruz och släppa fram sina känslor mer. Han har bott utomlands under många år, också i Sverige, och vet därför, säger han, att tidigare fanns det inget annat folk som var sådana känslomänniskor som spanjorerna. Numera är alla mer tungsinta. Politiken handlar bara om konflikt och aldrig om det goda.

Jag är i och för sig tveksam till generaliseringar men i detta fall måste jag nog hålla med honom. Man behöver inte vara spanjor eller spanjorska för att ha blivit hysteriskt trött på den baskiska frågan, som är så konfliktfylld. Baskien och även i viss mån Galicien har dessutom hamnat mer i nyhetsflödet än vanligt den senaste tiden på grund av regionalvalen i dessa båda regioner som hölls första mars.

Samtidigt var valet viktigt och visade att demokratin fungerade. När Spanien införde sin första demokratiska konstitution 6 december 1978 innebar det att landet plötsligt gick från att ha varit Västeuropas hårdast centralstyrda stat till en av de mest decentraliserade. Under Francotiden hade alla försök till ett regionalt inflytande i politiken setts som subversiv verksamhet. Men när diktatorn dog dröjde det inte länge innan de undertryckta regionala känslorna vällde upp med full kraft. Några hysteriska år följde. Allt som tidigare varit förbjudet skulle prövas. Demokratin spreds ut till folket.

Många år har passerat sedan dess och Spanien är i dag ett helt annat land än för trettio år sedan. Det gamla Spanien finns inte längre. Bortsett från en liten grupp högerextremister är det i dag ingen som är motståndare till det regionala självstyret. Det stärker demokratin.

Däremot finns det olika syn på hur stor den regionala friheten ska vara i förhållande till centralmakten. Och det är om dessa små skillnader en så stor del av den politiska debatten handlar nu förtiden. Det politiska etablissemanget med de stora medierna och partierna i spetsen koncentrerar sig på de små skillnaderna i stället för att glädjas åt de gemensamma framgångarna. Det spanska lättsinnet som en gång ansågs vara ett nationaldrag finns inte längre kvar. Politiken har blivit ett monster som hela tiden kräver nya konflikter.

Jag förstår varför min vän önskar att politikerna kunde följa Penélope Cruz exempel och uppträda mer som spanska stereotyper.