För äntligen är den här, den ljuva sommartiden. Just nu i inledningen är den som allra bäst. När vi återigen kan börja njuta av den efter att ha längtat hela vintern och våren. Vi har allting framför oss, skolavslutningar, midsommarfirande, semester, grillfester, sol och bad, kanske någon resa, kräftskivor och mycket mera.

Nog behöver vi sommaren med sin slösande godhet när vi hör och ser allt elände som sker både i vår närhet och ute i världen. Det är lätt att bli dyster och negativ när vi ser tillståndet i världen. Vi har översköljts av nyheter om ekonomisk kris, naturkatastrofer, miljöproblem, olyckor, våldsbrott och annan kriminalitet. Kanske kan allt det goda vi upplever under sommaren öppna våra ögon för den godhet som trots allt ges oss.

För det goda finns mycket påtagligt ibland oss. Vi upplever det i sommarens skönhet men också när vi öppnar oss för varandra. När människor hjälper varandra, när människor blir förälskade och finner varandras kärlek. När vi sprider glädje och uppmuntrar varandra etc.
Förhoppningsvis låter vi detta påverka oss minst lika mycket som allt det negativa gör. Det är inte självklart. Vi har lätt att gräva ner oss och låta det negativa ta över. På något sätt tar vi det goda för självklart och reagerar först när vi ser det negativa. Kanske måste vi träna oss i och be om förmågan att förundras också över det goda och positiva.

Min Gud så länge jag är till för livet jag dig tackar. Så slutar vers 4 i psalmen jag citerade i inledningen. Kanske är tacksamheten den grundhållning som kan hjälpa oss att se mer av det goda i livet. Tränar vi oss i tacksamhet ser vi mer av allt vi får. Och jag tror livet blir lättare att leva.

Gud välsigne dig!