Den klara sol går upp ur havet, stor och grann, ruskar den rödbrusiga sömnen av sig och börjar stråla. Himlen blir under tiden röd, rosa och orange för att tona ut i ljusaste blått. Fåglarna vaknar och dansar omkring i rusig ringdans.

Mot aftonen blir den klara sol sömnig, och sjunker rodnande ner bakom bergen. Himlen blir lika praktfull nu igen, fast baklänges. All denna himmelska härlighet kan beskådas från min balkong.

Den heta dagstemperaturen har tack och lov tonat ner sig, och denna lärarinna som lärarann har lärarunnit färdigt nu. Åtminstone utomhus! Men inomhus rinner det gärna till igen, för där hålls på med uppackning av kilovis med kartonger och lassvis med lådor.

Packar upp och packar upp – det känns som julafton. VAD kan det vara i den här lådan? Ofta är det något som man totalt glömt bort att man ägde, och dessutom packat ner så ordentligt. VAR ska jag nu göra av den här prylen, och VARFÖR har jag sparat den i alla dessa år? Tur att lägenheten har så många skåp så att jag snabbt kan stuva in sakerna, och glömma dom igen.

Genom fönstret ser jag Mijas, som ligger där och ser förtjusande ut i all sin vita renhet. Berget bakom reser sig som en kuperad kuliss där ovan. Tänker på när jag först var här på Costa del Sol på det glada 60-talet. Fick då höra talas om den urspanska byn Mijas. Dit MÅSTE man bege sig, sa alla som visste, för där mötte man det VERKLIGA Spanien!

Då för tiden bodde alla vi turister i Torremolinos. Fuengirola och Marbella hade man knappast hört talas om. Till Mijas vad det ganska långt på krokiga småvägar. Väl där kom man in i en typisk vit andalusisk by med enkla, vänliga människor som gick omkring med sina åsnor. Alltså åsnor som var alldeles äkta åsnor, lastade med förnödenheter. Detta är i alla fall vad jag kommer ihåg - och så den fantastiska utsikten.

Idag är bara utsikten kvar, resten är ett kosmopolitiskt turistparadis. Några åsnor finns förstås kvar, men dom är utstyrda med broderade sadlar, med tofsar och granna band, och ser ut som cirkusåsnor. Och bär omkring på penningstarka turister. Det där ÄKTA Spanien får man leta efter längre in bland berg och dalar – men det finns!

Redan oktober! San Pedros och Fuengirolas feria-månad. Nu blir det liv och lust; ett evigt firande, svirande, ridande och fyrverkeriande, vindrickande (och hickande?). ALLA är där, utom dom som är ljudkänsliga och avreser till någon stillsam plats i Långtbortistan. Men vi som är på Ferian ska virvla våra volanger och stampa våra klackar så svetten lackar.

Svenskarna börjar komma tillbaka till Kusten igen, och det hela sätter igång som vanligt. Klubbar och kyrkor mobiliserar sina styrkor, och sällskapslivet tar fart. Alla blir vi så snälla, kulturella och spirituella.

Vintern går fort här på kusten, och snart nalkas mandelblomsvåren. Den riktiga våren; inte ”den vår de svage kalla höst”, som den svenske skalden så längtande skaldat. För den svenska höst är verkligen ingen vår, den tycks mig alltför kall, svår och mörk.

Men här på Solkusten har vi vår höst, vår vinter och vår vår, som hänger samman i ett band av blommor och grönska. Lite kallt kan det ju bli ibland – men några varma koftor hittar ni väl i era gömmor? Leta ordentligt i skåpen!

Stor Feria-glädje önskas.