Ofta väcks frågan vad Gud har för ansvar för lidandet. Den svåra frågan kan inte besvaras så kortfattat som kolumnens format kräver. Vi kan ändå konstatera att Bibeln beskriver hur Jesus upprörs i sitt innersta över människors lidande. Det gör kyrkan också. Kyrkan har i alla tider hanterat det värsta genom sitt urgamla rop ”Kyrie Eleison”, Herre förbarma dig! Det är likgiltighetens motsats. Vi ser, vi upprörs och vi vill förändring.

Johan Hakelius skriver i en krönika om Gud: ”Folk har ju på något sätt fått för sig att allt är lätt som maräng om man råkar vara allsmäktig och allvetande. Jag har svårt att tänka mig något som skulle vara mer tålamodsprövande”. Perspektivet lockar till nya tankar. Bibeln ger oss en bild av Jesus som förstår de skriftlärdas dolda intention. Trots insikten om vad som rör sig i människornas hjärtan går han lidandets väg, via dolorosa. Det allsmäktiga får inte lidandet att försvinna, inte ens för Jesus.

När Jesus gråter över folket i Jerusalem är det med stort engagemang. Det gudomliga i människan är att se världen sådan den faktiskt är utan att förbittras. Istället väcks en vilja till att förändra villkoren hos dem som drabbats. Vi ser den mänskliga nöd som Jesus såg. Vi upprörs precis som han.

När lidandet möter oss från katastrofens Haiti kan vi reagera på lite skiftande sätt. En del av oss börjar brottas med frågor om varför det inträffar. Vår ”trygga värld” ligger i ruiner. Vi påminns om människans utsatthet. Andra av oss kavlar upp skjortärmarna och vill hjälpa med insamling, bistånd och insatser för de drabbade. Båda reaktionerna behövs hos oss!

Samtidig tänker jag på mannen som intervjuades efter jordbävningen. I mina ögon hade han mist allt han ägde. Utblottad sov familjen i en park om natten. Till min förvåning kom inte klagovisor från mannen, istället tackade han Gud över att han levde. Det var en tacksamhet som skakade om min värld. Det stämde inte att offret såg bortom förlusten för att istället uttrycka tacksamhet över livet. Inom mig ryms både ett rop inför nöden i Haiti och ett stilla tack för mat på bordet och ett hem att bo i. Så motstridiga känslor fyller mig inför rapporten från nöden på Haiti. Så komplext är livet.