En femtedel av de de spanska ungdomarna varken arbetar eller studerar. Orsakerna till detta diskuteras men redan i svaren på Sydkustens blygsamma rundfrågning på sidan 23 skönjer åtminstone jag det grundläggande problemet. Fyra av fem tillfrågade menar nämligen att det inte är ungdomarnas eget fel om de är sysslolösa, utan föräldrarnas och samhällets. Det har alltså gått så långt att ungdomar inte bara skäms bort utan de befrias även från ansvar för sin egen situation.

Konsumtionssamhället kräver allt mer av familjerna, där båda föräldrarna som regel arbetar och allt mindre tid finns och ägnas åt barnen. Många föräldrar urskuldar sin begränsade uppmärksamhet till de små med att dessa ges frihet, men som bekant kan det inte förekomma frihet utan ansvar. Det senare verkar dock inte vara något grundkrav från många föräldrars sida.

Detta sker i en tid då det förmodligen krävs mer uppmärksamhet från föräldrarna än någonsin. Själv upplever jag papparollen som en konstant patrullering i tonåringarnas vardag för att undvika distraktioner som leder dem bort från deras utbildningsplikter. Alla har vi varit unga och lockats att lägga läxböckerna åt sidan, men aldrig har det funnits så många och så lättåkomliga frestelser. På min tid (...) bestod frestelsen i att som mest gå ut på gården och leka. Idag behöver ungdomarna bara byta fönster på dataskärmen. Gissa om Facebook, Tuenti och ett oändligt antal on-line spel där man kan umgås med både klasskamrater och vänner på andra sidan jordklotet, lockar mer än läxorna. Själv är jag övertygad om att större delen av de underkända betygen i skolan skulle försvinna om ungdomarna lade ned hälften av den tid som de sitter vid dataskärmen och med videospel, på att studera.

Fenomenet som i Spanien kallas nini (varken-eller) förekommer i många västländer men är speciellt utbrett i just Spanien. Det kräver en särskild analys. En viktig anledning är utan tvekan att Spanien upplevt en särskilt snabb och radikal utveckling de senaste 35 åren, det vill säga sedan diktatorn Francos död. Dagens föräldrar och inte minst farföräldrar, har en inbyggd uppfattning att de ska unna sin avkomma allt det som de själva gick miste om. Det handlar inte bara om materiellt välstånd utan lika mycket om individuell frihet. Många föräldrar tror därför att de gör rätt när de ger sina barn fria tyglar, men glömmer bort att barn samtidigt behöver vägledning.

Ytterligare ett exempel på det orimliga daltandet med den nya generation är att man tillåts vara ”yngling” allt längre. Trots att de yngre idag är radikalt mer informerade än någon annan tidigare generation bedöms man som yngling ända upp i 35-års åldern. Då är det inte underligt att medelspanjoren flyttar hemifrån först när han eller hon passerat 30-strecket.

Lösningen på problemet är komplicerad och samtidigt väldigt enkel. Den börjar med att kräva att ungdomarna tar ansvar för sin egen situation. Sluta dalta!