Raderna är ett utdrag från min dagbok i slutet av november 2003. Då hade jag tillbringat två månader som spanskstuderande i det som så småningom skulle bli mitt hem. I ett Málaga som hade en gågata, Calle Larios, men där resten av gamla stan var full med trafik. På posten köade folk med en cigarett i mungipan. Calle Carretería kantades av fallfärdiga ruckel och prostituerade damer. Kanske såg man en cyklist i veckan. När jag avslutade min studietid i Málaga tog jag nattåget för att tillbringa de sista dagarna i Barcelona. Det tog 13 timmar.

Det har hänt en del sedan dess.

Och det händer varje dag. Málaga är för mig en kontrasternas stad, en oslipad juvel som liksom en tonåring utvecklas ryckigt och okontrollerat, men kontinuerligt. Oändligt vacker med bergen, det glittrande havet och kustens förmodligen färgstarkaste solnedgångar. Knepigt ful i de många ytterkvarteren där betongen fått ta över och varje invånare får nöja sig med sex kvadratmeter grönt, trots Världshälsoorganisationens rekommendation på minst tio.

Mina snart åtta år i Málaga har varit som ett stormigt kärleksförhållande; vild passion blandad med frustration över imperfektioner och skavanker. Men när utomstående klagar blir jag förbannad. Oftast går dock Málaga rakt in i hjärtat på besökarna. De som varit här vet. Men det är inte lätt att förklara för dem som inte varit det, för det är inte det som syns som trollbinder. Magin finns i luften, folket, känslan, stämningen, ljuset.

När jag ber mina vänner beskriva sitt Málaga får jag adjektiv som glad, öppen, framåtsträvande, levande, överraskande. Det sista för att man kan få ett gammalt 1700-tals palats att återuppstå i all sin prakt men tar 15 år på sig att bygga om hamnen. Som för övrigt äntligen börjar ta form och tillsammans med höghastighetståget, nya flygplatsterminalen, upprustningen av gamla stan och tunnelbanan är en av de viktigaste förändringarna i Málaga.

Málaga blir inte Europas kulturhuvudstad 2016. Ingen jag känner är varken förvånad eller upprörd. Men resan som påbörjades och fick ett gemensamt paraply har hjälpt till att sätta fokus på kulturen som egen attraktionskraft. Det senaste i raden av projekt är idén att förvandla kvarteren mellan hamnen och Alameda Principal, där för övrigt svenska konsulatet ligger, till Málagas eget Soho. En konstmarknad har redan fötts på torget utanför CAC (se ”Mercadillo Soho en el CAC” på Facebook). Det är en uppföljare till den mycket populära marknaden vid Baños del Carmen i Pedregalejo, som kom av sig på grund av meningsskiljaktigheter mellan krögaren och kommunen. Förhoppningsvis är de tillbaka till hösten. Málagas Soho kan dessutom komma att få en svensk touch. Peter Claesson, initiativtagare till projektet ”Arte para todos” i Sevilla där kända konstnärer dekorerade ett fult industriområde, samtalar just nu med kommunen för att upprepa succén i Málaga. Peter med sitt eventföretag Indigo Incoming vill dessutom måla Málagas tunnelbana.

Sedan några år bor jag i stadsdelen Pedregalejo. Varje gång jag åker in till stan har nya barer, butiker och restauranger öppnat. Rökförbudet har förmodligen bidragit till att nästan alla flyttat ut på gatan. Att en stad med 30 procent arbetslöshet fullkomligt sjuder av liv och livsglädje, nya satsningar och barer dignande av Málagabor, är motsägelsefullt. Men det har jag ju redan konstaterat. Kom hit och hälsa på!