Detta var det sjätte parlamentsvalet i rad som jag bevakade på plats i Madrid. Aldrig tidigare har valutgången varit så given. Spanska opinionsmätningar brukar visserligen vara notoriskt opålitliga. Men den här gången trodde inte ens trogna socialister att regeringen skulle kunna sitta kvar. Till och med socialistkandidaten Alfredo Pérez Rubalcaba såg ut ha gett upp hoppet om att vinna. I stället slogs han för partiets överlevnad och hoppades att han skulle kunna hindra Partido Popular från att få egen majoritet. Det gick inte.

Under månader var politiker, kampanjmakare och politiska journalister sysselsatta med sina rackarspel och tjuvknep. Det gick inte en dag utan att någon anklagades för lögn eller en ny korruptionsskandal avslöjades. Ju närmare valet desto saftigare skandaler. Till och med kungahuset drogs in en av härvorna. Nu har krutröken lagt sig. Som väntat blev det Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular (PP) som vann. Med 186 mandat i kongressen kommer han nu att leda en majoritetsledning.

Mariano Rajoy vann inte valet på egna meriter. Partido Popular vann för att spanjorernas förtroende för det regerande Socialispartiet PSOE var kört i botten, sedan premiärminister José Luis Rodriguéz Zapatero misslyckats med sin ekonomiska politik. Men den nya regeringen kommer inte att ha speciellt mycket utrymme för att göra sig populära. Räkna med fortsatta hårda besparingar och nedskärningar. Bara under 2012 måste statens utgifter skäras ner med ytterligare minst 18 miljarder euro för att hålla nere underskottet.

I grunden är Spanien en stark ekonomi jämfört med de andra europeiska krisländerna. Det finns en ung och välutbildad arbetskraft, det finns en stark industri, det finns en modern infrastuktur och det finns starka multinationella bolag med verksamhet i Latinamerika. Och framför allt: Den spanska statsskulden är bara runt 70 procent av BNP på årsbasis, vilket till och med är lägre än Tyskland. Statsskulderna i de övriga krisländerna är över 100 procent.

På pappret har alltså Spanien bättre förutsättningar än Italien att klara sig genom skuldkrisen, för att inte tala om Portugal, Irland och Grekland. Om det inte var så att det fanns två stora problem som är kännetecknande för Spanien och som sänker marknadens förtroende. Två enorma problem som den nya regeringen nu måste ta tag i. Det största problemet som är kännetecknade för Spanien är massarbetslösheten.

Arbetslösheten stiger fortfarande och har nu passerat 22 procent — rekord i Europa. Snart är var fjärde spanjor utan jobb. Värst drabbade är ungdomarna, nästan hälften av landets unga varken arbetar eller studerar. En hel generation ungdomar är alltså på väg att gå förlorade för alltid, då de aldrig kommer att komma in i arbetslivet. Samtidigt leder den orörliga arbetsmarknaden till att många duktiga och välutbildade inte får de jobb de utbildats för och därför kommer att tvingas emigrera. Den nya regeringen måste alltså försöka driva igenom en ny arbetsmarknadslagstiftning och genomföra åtgärder som kan få näringslivet att börja nyanställda. Räkna med protester framöver.

Det andra stora problemet som är typiskt för Spanien är de dolda kreditförlusterna som finns hos sparbankerna. Åren före krisen hade Spanien Europas högsta tillväxt, tack vare en fastighetsboom som saknar motstycke. Med lånade pengar byggdes en och en halv miljon bostäder på två år. Tre år efter att fastighetsbubblan sprack står fortfarande närmare sjuhundratusen nybyggda bostäder tomma. Kvar finns bara skulderna. En stor del av kreditförlusterna ligger hos de spanska sparbankerna som återtagit fastigheterna. Så länge de spanska bankerna fortsätter att räkna sina fastigheter som tillgångar enligt den tidigare värderingen kommer marknaden att fortsätta vara rädd för att långa ut pengar till Spanien. Marknaden avskyr osäkerhet. Samtidigt riskerar Spanien att drabbas av en allvarlig fastighetskrasch den dag utbud och efterfråga får styra priserna, som nu hålls uppe. Här är en mycket svår uppgift att lösa.

Samtidigt börjar nu nedskärningarna som den tidigare regeringen tvingades genomföra bli allt mer kännbara i samhället. Speciellt hårt har de redan utsatta och fattiga drabbats. Många arbetslösa är nu utförsäkrade. Om inte den informella svarta ekonomin var så stor, närmare 24 procent enligt flera oberoende studier, hade det varit fullständigt katastrofläge. Nu biter folk ihop. Försöker hjälpa varandra så gått det går. Hankar sig fram och försöker ta vara på de glädjeämnen som finns. Familjen och vännerna har återigen blivit den viktigaste och centrala punkten i alla spanjorers liv.