Få tror väl på mirakel på den ekonomiska fronten och Rajoy själv var snabb att på själva valnatten avfärda några under. Han lovar hårt arbete och hänvisar till hur Partido Popular fick Spanien på fötter när José María Aznar kom till makten 1996. Det stämmer visserligen att ekonomin upplevde ett stabilt uppsving under de åtta år som PP regerade, men man får inte glömma att det också var under den perioden som byggbubblan uppstod, som sedan burit en stor del av skulden till den kris vi hamnat i idag.

Den främsta debatten rör sig just nu kring proportionerna mellan åtstramningar och åtgärder som ska stimulera tillväxten. Med nära fem miljoner arbetslösa (åtminstone officiellt..!) kan Spanien aldrig komma på fötter genom enbart besparingar.

Det finns dock också en mängd inrotade koncept som måste omprövas, för att både sanera ekonomin och modernisera landet. Processen har redan startat genom att många saker som hittills tagits för givet eller åtminstone accepterats plötsligt ifrågasätts. Korruptionen är ett exempel. Även om det kommer att ta tid att stävja allt fiffel, är det tydligt att folkopinionen inte längre accepterar svindel, som den bevisligen gjorde under många år i exempelvis Marbella.

En annan tydlig fråga som kräver omprövning gäller bostadsmarknaden i Spanien. Antalet osålda fastigheter beräknas uppgå till omkring 700 000. Samtidigt lyckas bara en tredjedel av de spanska ungdomarna skaffa eget före de fyller 30 år. Tusentals familjer varslas om vräkning för att de inte kan betala sina skyhöga hypotek, som de tecknade under byggboomen, samtidigt som bankerna sitter på allt fler fastigheter som de inte kan göra sig av med.

Det är lätt att se glaset halvtomt just nu, eller helt uttömt. Själv ser jag dock att många års ohållbara ställningstaganden fört oss till punkt där vi är tvungna att välja en ny väg. Om vi inte lär oss den mjuka vägen får vi acceptera en eller ett par snytingar. Men till slut kommer vi att ta in på den rätta vägen.