Världsutställningen i Sevilla var en av tre händelser som skulle placera den unga spanska demokratin på den internationella kartan. De andra två var OS i Barcelona och Madrids status som Europeisk kulturhuvudstad.

EXPO 92 i Sevilla varade i sex månader och lockade omkring 20 miljoner besökare, inkluderat statsledare, kungligheter, kändisar och ledande företagare. Med facit i hand konstaterar Spanien att det blev en ekonomisk flopp (cirka 30 miljarder euro i underskott) och projektet Cartuja 93, som skulle förvandla området till en jättelik teknologipark, har inte heller blivit riktigt som man tänkt sig.

Korruption och lågkonjunktur
Anledningen till att siffrorna inte gått ihop beror dels på inkompetenta och korrupta politiker, men också en stor portion otur. Hela Europa hade gått in i en djup ekonomisk kris (inte minst Sverige) när utställningen startade och Spaniens tillstånd hölls uppe på konstgjord väg under jubileumsåret (500-års minnet av Columbus upptäckt av Amerika), men föll ihop som ett korthus så snart världsutställningen slagit igen sina portar.

Själv var jag vid tidpunkten ett 25-årigt energipaket som hade fått tjänstledigt från mitt jobb som Tema-guide, då jag fått anställning som värd på Sveriges paviljong i Sevilla. Vi var knappt 25 ungdomar som var både representativa för Sverige och behärskade en mycket god spanska, handplockade bland tusentals aspiranter till jobbet. Det fanns mycket talang i det här gänget och tyvärr var vi nog i stor utsträckning överkvalificerade för de flesta uppgifter, som i praktiken bestod av att agera vaktmästare i utställningsområdet.

Många konflikter
Sveriges deltagande i EXPO 92 hade både toppar och dalar. Restaurangen, driven av Carl-Jan Granqvist på Grythyttan, serverade svenskt smörgåsbord och var en av utställningens mest uppskattade och prisvärda restauranger. (Det mesta som erbjöds var medioker och dyr snabbmat från olika länder). Restaurangens framgång var speciellt meriterande mot bakgrund av en mängd konflikter som präglade både förberedelserna och genomförandet under hela utställningsperioden.

Även Sverigeutställningen i paviljongen var en av de som fick högst betyg. Idémakare var Hasse Alfredsson, som hade valt temat svenska uppfinnare. I ett relativt begränsat utrymme på bottenplanet fick besökarna ta del av inte bara uppfinningar som skiftnyckeln, kullager och dynamit, utan även en svensk björkskog, midnattssolen och det svenska svårmodet. Telia hade ordnat så att besökare kunde ringa till Sverige gratis under två minuter, med en teknik som kopplade telefonen direkt till 08-området och i musikbaren bjöds på lingondricka.

Även Hasse Alfredssons utställning omgärdades av en hel del polemik och kritik från det svenska kulturetablissemanget. Den som hade till uppgift att iscensätta Hasses både finurliga och galna idéer var SVT-scenografen Pelle Johansson, som jag var släkt med och kände sedan barnsben. Pelle och Hasse hamnade på kollissionskurs, vilket speglades inte minst av en incident bara timmar innan utställningen slog upp sina dörrar.

Hemligheten kring gylfen
En av de saker som blev föremål för heta diskussioner var entrén till toaletterna i utställningsområdet, som utgjordes av en jättelik gylf (också det en svensk uppfinning). Hasse Alfredsson älskade inslaget medan Pelle Johansson menade att det kunde uppfattas som stötande. Natten före invigningen föll gylfen till golvet och blev så skadad att den inte gick att reparera och sålunda togs bort.

Några veckor senare berättade Pelle i förtroende till mig att gylfen inte rasat av en olyckshändelse. Det har gått 20 år och Pelle Johansson avled för flera år sedan i cancer, så jag tror att hemligstämpeln hävts vid det här laget..! Jag tror också att Hasse Alfredsson aldrig svalde versionen om gylfens förfall.

Sveriges deltagande i världsutställningen leddes av den grupp diplomater som gick under namnet “Sevillasekretariatet” och leddes av Karl-Erik Norrman, som generalsekreterare. Det tjänar ingenting till att idag älta om de både pinsamma och upprörande misstag som präglade sekretariatets arbete, men i deras försvar ska också sägas att de tvingades arbeta med en extremt snäv budget. Sverige hade gått in i en jättekris och varken staten eller näringslivet hade mycket pengar att bidraga med. Resultatet blev stundtals surrealistiskt.

Svärtad ekonomi
Ett exempel är stämpeln som användes för att stämpla de populära EXPO-passen, som kunde erhållas av besökarna för att stämpla på de olika paviljongerna, som om de befann sig på en jorden runt-resa. Något ljushuvud hade gjort en stämpel av svenska paviljongens logo som var både extra stor och dessutom negativ. Det innebar att själva stämpelytan var jättelik, vilket dels sög enorma mängder bläck och dels krävde en så bestämd stämpling att närmast alla värdar och värdinnor drabbades av tendinit i armen. Men här slutar inte stämpelhistorien. Bläcket var av nämnda skäl nästan alltid slut och när vi bad sekretariatet om att få köpa mer bläck fick vi svaret att alla utlägg måste godkännas av UD i Stockholm..! Åtskilliga timmar senare kom sekreteraren med några pesetas i handen och sade glatt att vi medelst fax fått ok att köpa mer bläck. Under tiden hade vi tvingats beklaga för hundratals besökare att de inte kunde få någon stämpel i sitt pass...

Sveriges paviljong hade en kapacitet på cirka 10 000 besökare om dagen och det var vanligtvis fullt. Besökstrycket på hela EXPO var enormt, speciellt under de första månaderna. Svenska paviljongen hade en finess, i form av en extra utställningslokal på övervåningen där de sponsrande privatföretagen hade tillfälliga utställningar och konferenser. Vi fick serva företagsledare som P-G Gyllenhammar, men våra förhoppningar om kontakter för framtida drömjobb grusades tyvärr av lågkonjunkturen.

Chaufför åt Bengt Westerberg
Värdarnas och värdinnornas mestadels monotona arbete i utställningssalen varvades med stundtals spännande uppgifter. Själv fick jag vara chaufför åt Sveriges dåvarande vice statsminister Bengt Westerberg (Fp) under ett par dagar. Som sådan fick jag arbeta sida vid sida med SÄPO-agenter och jag har fortfarande slipsnålen som jag fick av dem, för väl utfört arbete. Vi besökte bland annat Bolidens gruva i Aznalcóllar, som några år sedan skulle bli ökänt av giftutsläppet.

Det behöver kanske inte påpekas att vår lön var närmast skattretande. Jag kunde dock dryga ut kassan genom att guida svenska turistgrupper som kom på dagsbesök. De fick en tvåtimmars rundvisning i området och visningen kulminerade med att de fick gå in i den svenska utställningen via VIP-ingången. Nattlig montering av tillfälliga utställningar gav också lite extra fickpengar.

Men visst hade vi en del löneförmåner också. Tack vare att Volvo var en av sponsorerna hade vi ett antal 440:or till personalens disposition. Skiftbyten med kollegor möjliggjorde emellanåt sexdagarsledighet och resor till exempelvis Matalascañas i Huelva, eller Portugal.

Nobelstiftelsen hade en framträdande roll, med både Alfred Nobel i utställningshallen (hans staty sprängde fram guldmynt som kunde plockas som souvenirer) och seminarier med flera nobelpristagare som deltog. Jag minns särskilt ett anförande av Camilo José Cela som var så extremt intellektuellt att jag tvivlar på att någon förstod vad han pratade om.

Flera dödsfall
Världsutställningen bjöd på mängder av utmaningar och även sorgeämnen. Bara några dagar efter invigningen drog den årliga ferian i Sevilla igång och i den första tjurfäktningen stångades en banderiljär ihjäl. Paviljongens vice generalsekreterare satt på läktaren och dagen efter var han fortfarande kritvit i ansiktet. Några veckor senare drunknade en av den svenska restaurangens anställda i Guadalquivirfloden. Hela paviljongen var chockad i flera dagar.

Men naturligtvis bjöd EXPO 92 också på mängder av glädjeämnen. Antalet besökare var som sagt enormt och på ett begränsat område fanns kultur och underhållning från hela världen. Sveriges paviljong låg mitt i smeten, mellan Österrikes och Finlands paviljonger. Min 15 minuters promenad på kvällen efter jobbet, på väg till bussen, tog mig förbi paviljonger som Ungern, Portugal, Kuba, Mexiko och Australien. När paviljongerna stängt klockan 22.00 tog gatuunderhållningen över, med levande musik till klockan fyra på morgonen.

Platsen försvann
Avslutningen 12 oktober 1992 (på dagen 500 år efter att Columbus landsteg i Nya Världen) var mycket känsloladdad. Det var inte bara slutet på mer än ett halvårs intensivt arbete och förvissningen om att många av oss aldrig skulle komma att återses. Platsen i sig självt skulle ju också komma att försvinna, eller till stor del omformas. Svenska paviljongen till exempel, byggd som en lada, köptes av Carl-Jan Granqvist och forslades till Grythyttan för att inrymma en restaurangskola.

Precis som mycket annat i Spanien hade EXPO 92 både sol och skuggor. Ingen kan dock förneka det spår som utställningen lämnade efter sig och det är ett privilegium att ha varit delaktig i historien.