Få länder har gått igenom en lika snabb och omtumlande utveckling som Spanien. Inte mycket finns kvar av det gamla traditionella samhället. Men det finns ett undantag. De gamla folkfesterna lever vidare och är dessutom populärare än någonsin.

Under Francotiden var folkfester förbjudna. Franco avskydde regionala och lokala traditioner och var också livrädd för större folksamlingar. Endast religiösa högtider fick firas. Men även dessa kontrollerades av centralmakten. I påskens processioner var det förbjudet att bära heltäckande ansiktshuva. Civilgardister vakade i varje gathörn och såg till att firandet inte blev för uppsluppet.

Följden av förtrycket blev att festglädjen sprätte upp som en champagnekork när Franco dog. Speciellt i de regioner där invånarna inte fått fira sina gamla traditionella fester.

I dag är Spanien det land i Europa där man arrangerar flest offentliga folkfester utslaget på folkmängden.  Anledningar till att arrangera en fiesta är oändliga.

Varje liten by sätter dessutom sin ära i att arrangera traktens bästa fest. Det finns således paellafester, vitlöksfester, vinskördefester, riddarfester, saffransfester, vikingafester, tomatfester och bläckfiskfester, för att bara nämna några. Sommarhettan är inget hinder för fiestorna. I Málaga firas till exempel Feria de Agosto när det brukar vara som varmast

Det är på de regionala folkfesterna de gamla sedvänjorna får sitt utlopp. I Galicien spelar man till exempel säckpipa och dricker cider. I Katalonien dansar man sardanas och dricker cava och i Andalusien är det sevillanadans och sherry. På många fiestor arrangeras också traditionella tjurfäktningar.

Festivalåret inleds med karnevalen, som firas överallt men med mest överdåd i Santa Cruz på Tenerife, Las Palmas på Gran Canaria och Cádiz i Andalusien. Det finns världsberömda fiestor som Fallas i Valencia i mars, Feria de Abril i Sevilla och San Fermín i Pamplona under juli.

Påsken firas över hela landet med processioner som är seriösa och allvarliga i gamla kastilianska områden och mer färgrika och festliga i Andalusien, där framför allt Sevilla och Málaga utmärker sig.

Spanska midsommarfester arrangeras för att hedra helgonet San Juan (Johannes Döparen som man säger på svenska). Mest kända är midsommarfirandet i Alicante och i Ciutadella på Menorca där det är tillåtet att ta med sig hästen in i barerna under midsommar. I de flesta kuststäder badar folk i havet under midsommardagsnatten vilket sägs ge lycka under det kommande året. På stränderna över hela landet brinner midsommarbålen. Att springa över glödande kol är ett populärt inslag vid vissa San Juan-fester.

Att det är en djup ekonomisk kris i Spanien märks alltså inte speciellt mycket när det gäller årets fiestor. Det är lite mindre fyrverkerier förstås och kommunerna spenderar mindre på arrangemangen än tidigare.

I början av juni försökte till exempel de styrande politikerna i en landskommun i Cáceres-provinsen ställa in tjurrusningarna. Pengarna skulle i stället användas till sociala satsningar, förklarade kommunalpolitikerna. Men motståndet blev så stort att frågan tvingades avgöras i en folkomröstning. Endast en av kommunens byar, Guijo de Gastileo, valde att använda sina 5 000 euro tjurarna kostar till nyttigheter i stället. I de övriga byarna firades sommarens fiesta som alltid med tjurrusningar.

Den ekonomiska krisen är visserligen djup. Det ser inte ut att vara någon ände på eländet. Men i svåra tider verkar det vara viktigare än någonsin för människor att hålla på traditionerna. Vardagen måste gå vidare och vad vore väl livet värt utan en fiesta.