Carmina Burana av den tyske kompositören Carl Orff ger mig gåshud. Så när jag för ovanlighetens skull, motiverad av tillfällighetens inspiration, gick in på Teatro Cervantes hemsida och såg att de skulle sätta upp verket, tänkte jag att nu var det dags. Det var alltför länge sedan jag var på Teatro Cervantes i Málaga. Hittills har jag bara sett Carmina Burana på Youtube, dirigerad av holländaren André Rieu, och nu skulle den uppföras av elever från Málagas Musikhögskola. Så jag visste egentligen inte alls vad jag hade att vänta.

Jag fick med mig ett gäng kollegor från Nerja och vi förvandlade det hela till en liten mitt-i-veckan-teambuilding. Tapas på La Plaza, en av de nya barerna med modern touch vid nygamla Plaza de la Merced, ett av stans hjärtan, numera bilfritt. En skön blandning av gammalt och nytt som ger känslan av att Málaga fortsätter att utvecklas och förvåna mitt i krisens värsta vånda.

Solens sista strålar värmer i majkvällen. Uteserveringarna är fulla, torget spankuleras av Málagabor och turister om vartannat. Mina kollegor undrar än en gång vad det egentligen är vi ska se. Vänta, säger jag och blir lite nervös, känner mig ansvarig.

Vi går bort mot teatern en kvart innan föreställningen för att hämta ut våra biljetter. Kön utanför ingången ringlar sig från ena sidan av det lilla teatertorget ända bort till den andra. Jag blir glad och imponerad. Fylls av en känsla att av att krisen inte har makten att slå ned oss på alla plan. Biljetterna kostar bara 15 euro. Också en gest som gör mig tacksam. Alla parter anpassar sig. Kulturen måste leva vidare. Gör teaterledningen sitt så sluter vi upp. Vi vandrar långsamt in i den vackra salen med takmålningen från 1870 som visar upp samtidens Málaga. Oh Fortuna bokstavligen fyller rummet, letar sig in i minsta lilla dammiga hörn och håret reser sig. Jag ler och sjunker ned i fåtöljen.

Det är en och en halv timme av godis för höger hjärnhalva. Det är inte perfekt, men samtidigt, perfekt just i sin imperfektion. Det är energi, synergi och ofantlig kraft i samspelet mellan dirigenten Silvia Olivero Anarte, kören, de tre solisterna och orkestern, säkert totalt hundra personer. Vilken dynamik. De flesta är unga, mycket unga och jag kan inte låta bli att tänka på Spaniens förlorade generation och att herregud, så länge det finns 20-åringar som kan samspela på detta sätt och tillsammans förmedla sådan skönhet, sådan vitalitet och få en hel teater att resa sig tre gånger i applåder som aldrig vill ta slut, så finns det inget som är förlorat. All denna gemensamma stolthet syns i dirigentens tårfyllda ögon inför de stående ovationerna. Violinisten med den trasiga strängen. Flöjtisten som ser ut att inte riktigt veta var i noterna de befinner sig. Den lite för gälla rösten som ibland urskiljs i körsången. Inget kan förstöra helheten.

Jag går ut i majkvällen med en känsla av att världen är en vacker plats, att vi alla är en och att vi kan fixa vad som helst tillsammans. Jag tänker att om man på en och en halv timme kan gå från att se dagens spanska samhälle lite bittert och cyniskt, till att känna hopp, sammanhållning och lycka. Bara genom att lyssna på lite musik. Ja, då borde man göra det oftare. Var det inte svårare än så? Min egen styrka är ordens, ändå lyckas jag inte riktigt sätta på pränt vad jag kände denna kväll. Något som var mycket mer än bara tillfällig underhållning. Något man inte upplever hemma ensam ens med världens bästa högtalare. Inte bara övergående eufori för vackra toners skull. Det var magi som bara kan upplevas i ett rum med mänskliga energier, som blandas till en explosiv cocktail av bubblande livslust.