På 70-talet fanns det inget vindistrikt i Ribera del Duero. Faktum är att det inte fanns något distrikt alls i hela Castilla y León! Det fanns ett känt vin, Vega-Sicilia, som nästan ingen hade råd att köpa! Det såldes till samma personer varje år, efter lottdragning. Det systemet används för övrigt fortfarande.

Det var här som Alejandro började sälja sitt, bokstavligen, hemtrampade vin Tinto Pesquera. Första årgången var 1975, som han och hans dåvarande vinmakare Teófilo Reyes, släppte i slutet av 70-talet på den spanska marknaden. Sedan hände inget... I alla fall inte på några år.

Oväntat besök
Få hörde talas om flaskan med den fula etiketten och namnet som låter som ett fiskvin, Pesquera. Jag tillhörde den ovetande massan. Detta tills en vinsäljare kom in i min butik/restaurang i San Pedro 1988 och sa: ”Du som har en så fin restaurang, du skall naturligtvis ha Pesquera. Den har fått 92 poäng av Parker.”

I ärlighetens namn ska sägas att jag inte riktigt litade på säljaren. För det första var han lite väl smilig bakom sina mörka solglasögon och sitt oljiga hår. För det andra var min restaurang ingen fin restaurang, det var en liten delikatessbutik med fem bord och 14 stolar. Och för det tredje hade jag precis läst Parkers stora opus Wine Buyer´s Guide, utan att sett ett ord om Pesquera eller Ribera del Duero.
”Det är för att Ribera del Duero är ett alldeles nytt distrikt, nära Valladolid och Parker skriver om Pesquera i sitt blad, Wine Advocat. Se här,” sade säljaren och visade mig några fotostatkopior. Mycket riktigt, där stod att Pesquera 1982 hade fått 92 poäng. Det var något av det högsta som jag sett ett spanskt vin erhålla. ”Ok, jag tar en halv låda av 82:orna, så får vi se om det är något att ha,” sa jag. Men se det gick inte. Säljaren sålde bara den nya skörden som var -84 och hade inga från -82. Det hela slutade med han fick gå utan order.

Några dagar senare var jag inne på Supermercado Benabola, vid Puerto Banús, som hade en hygglig vinavdelning. Där stod två årgångar av Tinto Pesquera 1981 och 1982 till det facila priset av 350 pesetas styck (cirka två euro alltså). Jag stoppade en av varje i vagnen och tog med mig hem. Den kvällen glömmer jag aldrig. Det är förvånansvärt vad man kan ha överseende med när innehållet är så bra. Glömt är fiskvin, fula etiketter – här är det bara vinet som talar.

Min kontakt
När jag försökte få tag på säljaren var han som uppslukad av marken. Han var ingen auktoriserad säljare, utan någon som hoppat på den senaste innegrejen! Till sist ringde jag upp bodegan och frågade vem som hade hand om distributionen för Málagaområdet. Svaret var José María Ordoñez e Hijos. Ena "hijo" är Javier, en av mina äldsta vänner i vinbranschen! Det kändes först lite snopet, men öppnade senare dörren till bodegan, när Rickard och jag började med våra vinsafaris 1989.

Under de fem följande åren var ett besök hos Alejandro Fernández ett måste. Nästan 20 år senare var vi där igen. Efter en första natt på hotellet i Peñafiel körde vi de sex kilometerna till bodegan i byn Pesquera. Vi träffade vår engelsktalande guide Christina, som tog oss på rundvandring från det första traditionella vintramparfatet till de modernaste ståltankarna. Mycket har hänt under åren och bodegan har vuxit från de trettio hektar som vi såg vid vår första resa, till i dagsläget 200.

Väl tillbaka i deras vinshop tog Christina fram crianza och reserva från Pesquera men också från Condado de Haza, Dehesa la Granja och El Vínculo, de tre andra bodegorna i gruppen. Vi hade knappt hunnit öppna den första flaskan när en äldre man kom in – Alejandro Fernández. Han kände inte igen Rickard och mig, men pratade med oss om sina viner. När vi nämnde att Rickard hade köpt ganska många Pesquera Reserva Especial från 1986 tittade han på oss och utbrast: ”Det är ni. Ni är de "suecos", som köpte alla mina 86:or!” Det är visserligen en stor överdrift, men Rickard har fortfarande några flaskor kvar i sin vinkällare för speciella tillfällen.

Lika men olika
Alla viner i provningen var gjorda på Tempranillo-druvan och har samma struktur. De är alla viner som kommer att vinna på att lagras men kan drickas nu med stor belåtenhet. Det gjorde vi! Redan doften ger en försmak av vad som komma skall. Aromer av mogna mörka bär, kryddor och en underton av vanilj. Smaken är silkeslen och torr, som exploderar sedan i en symfoni av bär , frukter och mineraler.

Där slutade dock likheterna, då varje vin har sin egenhet och smak. De två Pesquera var maffiga och blev nog allas favoriter. Jag var också imponerad av Vínculo från La Mancha och bestämde mig för att kolla upp nya viner från det området.

Slutligen vill jag också nämna ett vin från Dehesa la Granja. Det är från förra seklet, 1999 och har legat på först ekfat och sedan flaska sedan dess. Nu såldes den enbart i vinbutiken på bodegan och på hotellet och den har 13 i rött på etiketten. Har du vägarna förbi så stanna och köp en flaska. Den gjorde inte ont alls!

När vi var klara med provningen bjöd Alejandro oss till en arbetslunch på hotellet. Han lovade en överraskning. Det visade sig vare en Tinto Pesquera Gran Reserva Janus från 1986! Ett gott vin att avsluta besöket med.

I nästa vinspalt dyker Spaniens dyraste vin upp. Teso la Monja kostar 1 200 euro i butik och är gjord av en familj som redan har fått 100 poäng av Parker – familjen Eguren.