Att söka, och till stor lycka, få jobb på kusten ” is a dream come true”. Solen, människor, havet och bergen har lockat mig under ett antal år och nu är jag äntligen här på heltid, full tid, i fem-hela-år-tid.

Jag är en rörlig själ, har svårt att sitta still för länge och trots ett stort knippe nervösa känslor så antar jag gärna nya utmaningar. Inför flytten till kusten förberedde jag mig inte nämnvärt utan förutsatte nog att allt bara skulle lösa sig. ”Vi har ju varit här så många gånger tidigare, jag känner ju lite folk, barnen älskar ju huset vi köpt för några år sen.” Kanske föreställde jag mig att maken och jag lite snabbt skulle packa ett par flyttkartonger, att barnen skulle ta med var sin nalle och att vi under flygresan hit skulle omvandlas från svenskar till spanjorer. Kanske trodde jag att samtidigt som planet tog mark skulle spanskan bubbla ur munnen, flamencon spritta i benen och den hemmagjorda paellan smaka som hos en äldre spansk madre. Och vad gäller jobbet på Svenska kyrkan, efter drygt fem år på en utlandskyrka så borde jag väl ha varit med om det mesta? Verkligen? Nej, naturligtvis förstod jag att det skulle bli en omställning men inte hur stor den skulle bli.

Första dagen på jobbet, jag känner mig så välkommen, så väntad och så liten inför utmaningar och uppdrag, puh, ska jag klara detta? Borde jag inte vara en fullfjädrad kyrkomedarbetare/ assistent/ prästfru/ musiker/ socialarbetare/ alltiallo efter så många år i Nederländerna? Jo, det är jag ju… i Nederländerna. På förra kyrkan hade jag stenkoll på läget och det fanns inte mycket som inträffade eller planerades utan att jag var med på ett eller två hörn. Att kliva in i kyrkobyggnaden i Tres Coronas är att kliva in i en helt ny värld av musik, bullbak, cafégäster, föredrag och underbara möten.

Titta, säger jag efter att ha ögnat igenom programmet de första dagarna, det blir underhållning på knutfesten! Så kul, vem underhåller? Svaret är roande och oroande. "Kära Lena, du är ju underhållningen!" Det blir tisdag, barngruppen ska starta. Jag var med för ett par år sen med mina två små, då var vi fem föräldrar och ett gäng småttingar. Med detta i minnet dukade jag upp med lite saft och bullar och sen satte jag mina egna föräldrar i kyrkköket för att servera och vara trevliga. Vi tappade räkningen efter att sextio personer passerat ingången, föräldrarna var genomsvetta, jag var i sjunde himlen och maken log stilla. Det blir fredag och ungdomsgruppen ska samlas. Hur många tror vi att det blir, frågar jag Arne präst och fina Desireé. Ingen vet men ingen är särskilt orolig, allt löser sig alltid. Under kvällen får jag säga hej till ett stort gäng superfina ungdomar och lära mig om livet av vuxna proffshängare som kan konsten att bara vara. Det är helt fantastiskt. Jag får också lite ödmjukt erkänna för mig själv att jag inte har koll på läget och att det är rätt uppfriskande.

Det där med att språket, spanskan, skulle bubbla ur munnen. Ja, nej, efter en månads intensiv träning framför dator har jag inte lyckats trycka ur mig något mer innehållsrikt än ”para mi café con leche, por favor”. Nu kanske just vår dator inte är någon vidare kritisk lärare, men maken är en enträgen elev och mitt självförtroende orkar inte med att han kan spanska före mig. Igår var det dags att hämta lilltjejen på dagis och full av tillförsikt försöker jag förmedla till en mycket inkännande förskolelärare att min medföljande väninna kommer att hämta L nästa vecka. Efter dans, pekanden, några gutturala läten och skratt tar sig en annan mamma an mig och frågar på svenska vad jag vill ha sagt. Bubblande spanska, inte ur min mun i alla fall.

Fem veckor in på vårt nya äventyr och jag kan se tillbaka, kanske något mer nyktert och realistiskt. Ja, det har varit lite större, ok mycket större utmaning än jag trodde att flytta från ett kyligt Nederländerna till ett soligt Spanien. Livet är spännande, varje dag består av fantastiska möten och överraskningar. Jag behöver verkligen lära mig lite mer mañana, lite mer släppa kontrollen och mycket mer spanska.