Denna sena torsdag handlade det om Eurovision. Dokumentären inleddes med Remedios Amaya som deltog 1983 med ”Quién maneja mi barca?”. Bidraget hamnade sist med noll poäng och måste därmed både innebära lågmärket i en lång rad av spanska misslyckanden och liksom symbolisera den spanska envisheten och samtidigt oförståndet när det gäller Eurovision. Efter Amaya radas den ena missförstådda artisten upp efter den andra och blandas med konspirationsteorier, klagosånger om pakter och grannländer som håller varandra om ryggen och jag känner att jag bara vill skrika rakt ut. Jag älskar ju Spanien, spanjorerna och allt som är spanskt och just därför blir jag så frustrerad när de verkligen inte fattar det som är så solklart för en utomstående. Vad som ältas i detta efterprogram en sen torsdag i kölvattnet av Cuéntame, har jag hört debatteras i elva år, varje natt efter varje Eurovision Song Contest sedan jag kom till Spanien.

Medan journalister och artister analyserar världens orättvisa hörs ”Quién maneja mi barca?” gång på gång i bakgrunden. Ett mycket vackert, mycket mycket spanskt musikstycke. Inte direkt någon slagdänga. Hårdflamenco snarare.

Vägen till framgång i Eurovision är inte en hemlig, konstig formel, en slump eller politik. Det finns mer eller mindre färdiga recept att följa och ganska tydliga trender att haka på. För den som vill. Kanske får man sälja lite grand av sin själ på vägen, av den folkloristiska kärnan som trots allt fanns med ganska länge, om än på ett litet hörn. Men det är i alla fall vansinnigt lättanalyserat att se vad som slår.

Slicka på fingret, sätt upp det i luften och känn vart vinden blåser. Våga sticka ut precis så mycket som årets trend säger. Tada! Men Spanien har aldrig ens försökt lyssna på detta enkla men lite subtila och rätta in sig i ledet. Spain is different. Och all heder till spanjorerna! De går sin egen väg. Man önskar bara att de kunde vara stolta över det, att de kunde stå för att de vill fortsätta sjunga på sitt språk med rytmer som för tankarna till spansk tradition, att de kunde låta det vara ett medvetet ställningstagande. Att de kunde bära huvudet högt som kärringen mot strömmen och sluta gnälla för att ingen förstår dem och förklara alla andras framgång med svågerpolitik.

Och så en sak till. I Spanien är det kanske svårt att förstå hur de små skandinaviska länderna kan vinna gång på gång. ABBA suckar man och himlar med ögonen. Men vänta ett ögonblick, de glömmer en liten detalj och det är att Sverige må vara glest befolkat men är världens tredje största musikexportör efter USA och Storbritannien. Man kan raljera över ABBA och att skandinaverna röstar på varandra men helt ärligt så lever inte Sverige på gamla meriter och norska 12-poängare. Svenskar är världsbäst på att följa trender och blir bara större och större i musiksammanhang. Det är ganska naturligt att det återspeglas i eurovisionsammanhang. Artisterna deltar för att vinna. Därför att de vet att de kan. Och därför att de vill. Det kvittar inte. De deltar inte för att någon bett dem att ställa upp. För i Sverige kan man inte bli en gigant. Man måste utanför landets gränser. Ett driv som kan ta en stjärna till himlen.

Spanien har deltagit i Eurovision 54 gånger och vunnit två; 1968 och 1969. I övrigt ganska knapert med topp 10-placeringar. Sverige har deltagit lika många gånger och har fem vinster, en andraplacering och sex tredjeplaceringar.

I år representeras Spanien av Edurne med låten Amanecer, skriven och producerad av eurovisionveteranerna Tony Sánchez-Ohlsson, Peter Boström och Thomas G:son. Det är inte första gången som det satsas på en spansk-svensk cocktail men låt oss hålla tummarna för att det blir den första spansk-svenska medaljen!