En stor, rostbrun tankbil står uppställd vid infarten till industriområdet, ett par mil nordväst om Sevilla. Fönstren är trasiga och det enda som rör sig i bilen är invånarna i ett ofantligt getingbo. En och annan lastbil passerar, en och annan geting flyger in och ut genom det trasiga fönstret, men i övrigt är aktiviteten avslagen, avstannad.

Det har förflutit 17 år sedan den största miljöolyckan i Andalusiens historia. Bolidenkatastrofen, eller på spanska, "Desastre de Doñana". Gruvan Los Frailes, där koppar, bly och zink men också silver bröts, hade förvärvats av svenska Boliden 1989. Det hade kommit in varningar och protester både från tidigare arbetare och miljöorganisationer om att företaget överbelastade gruvan och inte tog hänsyn till de risker gruvbrottet medförde. Farhågorna förvandlades till verklighet natten till 25 april 1998. Den damm där de giftiga restprodukterna från gruvan förvarades brast. Omkring 1,5 miljoner kubikmeter så kallad anrikningssand och 5,5 miljoner kubikmeter surt vatten, fullt med tungmetaller, forsade ut över de andalusiska slätterna och fortsatte via floden Guadiamar raka vägen ut i nationalparken Doñana. Hundratals bönder fick sina marker förstörda, tusentals djur och växter i och omkring Doñanas unika ekosystem satte livet till. Saneringen tog tre år. Den ekonomiska slutnotan hamnade på 240 miljoner euro.

Bolidens spanska dotterbolag Boliden Apirsa betalade ut omkring 150 miljoner kronor till arbetare som plötsligt stod utan jobb, till lokala bönder och för sanering av omgivningarna närmast gruvan. Ansvaret för katastrofen tilldömdes det spanska företag som hade byggt dammen. Gruvverksamheten har legat nere sedan dess.

Så hur känner invånarna i Aznalcóllar inför katastrofen idag? Vi hinner inte ens köra in i samhället innan klottret på vägskyltarna verkar besvara vår undran.
”BOLIDEN - ASESINAS”. (BOLIDEN - MÖRDARE).

En kvinna i 35-årsåldern promenerar förbi med hörlurar i öronen.
– Äsch, det där är gammalt, säger hon. Jag har aldrig ens tänkt på det. Nuförtiden pratas det inte så mycket om katastrofen. Men visst blev vi arga när olyckan skedde. Väldigt arga. Framför allt för att Boliden bara tvådde sina händer och stack efter olyckan.

Några miljoner från Boliden verkar hon inte känna till.
– Det var de lokala myndigheterna som fick ta hand om saneringsarbetet, menar hon. Boliden skadade oss, de skadade miljön, de betalade inte ut några avgångsvederlag… Den här byn lever på gruvan! Boliden bara stack, det var de lokala myndigheterna som fick ta hand om allting.

Hon har en hel del att berätta, men hon vill inte figurera med varken namn eller bild i Sydkusten. Hon driver själv en rörelse som är beroende av gruvan och hon vill inte hamna i trubbel med borgmästaren, säger hon.
– Han är ju den främste bland de fackliga, förklarar hon ursäktande. Jag kan inte riskera att min rörelse drabbas.

Befolkningen i byn blickar framåt nu, understryker hon. De har valt att lägga det förgångna bakom sig. De bryr sig inte särskilt mycket om alla politiska och juridiska dispyter kring öppnandet av gruvan. De vill bara ha tillbaka sina arbeten.
– Vi är ett gruvsamhälle. Allt här hänger på gruvan! Men myndigheterna har gjort mycket, de har ordnat kurser för dem som förlorade sina jobb, de har tagit hand om saneringen och ordnat så att gruvan kan öppna igen. Det är några mexikaner ihop med, jag vet inte - finnar kanske? Så vi pratar inte längre om det som hände, vi bara hoppas att det nya projektet sköts bättre än av Boliden, upprepar hon.

Det är inte många i byn som vill uttala sig om vare sig gruvan eller Boliden. I ett samhälle så starkt beroende av en enda arbetsgivare, där både fritid, arbete och politik flyter ihop, verkar det finnas en genomgående rädsla för att sticka ut och uttrycka sin åsikt, speciellt om den avviker från den allmänna strömmen.
Till slut går vi in på närmaste bar i förhoppningen om en pratstund med ägaren, som verkar ha hört och sett det mesta i byn. Men även han bara skakar på huvudet när gruvan kommer på tal.
– Av mig får du inte ut ett ord, säger han och börjar putsa sina ölsejdlar.

Vi beställer var sin öl medan barägaren fortsätter att skaka på huvudet samtidigt som han ler i mjugg.
– Tro inte att jag kommer att säga någonting. Åh, det har varit så mycket journalister här genom åren. Du förstår, folk här är väldigt brända av allt som har hänt.

Först efter en stunds småprat om den svenska kungafamiljen, som barägarens fru samlar bilder på, börjar han tina upp en aning. Och plötsligt visar det sig att han själv arbetade på Boliden i 14 år.
– Hur de behandlade oss? Boliden tog oerhört väl hand om oss! De betalade mycket bra, de brydde sig. Visst tog de ansvar för sina anställda. Till exempel betalade de förtidspension för 400 anställda efter katastrofen, vissa av dem så unga som 45 år. Jag skall säga dig, att så bra som de behandlade oss – det finns det inget spanskt företag som matchar.

Han vinkar plötsligt med oss in i ett av de bakre rummen och visar stolt upp en tavla med ett inramat fotocollage med bilder från, just, Boliden Apirsa.
Jag nämner kvinnan på gatan som menade att Boliden bara gav sig iväg, hals över huvud, och lämnade hela saneringen åt kommunen, men han bara skrockar. Det är en omsorgsfullt utformad plan från myndigheterna, menar han. Givetvis passade det socialistiska partiet på att skylla alla problem på det utländska företaget, menar han, för att själva framstå som Aznalcóllars räddare.
– Du vet hurdana politikerna är i det här landet, säger han menande. De är alla "tontos" (dumma).

Jag nämner Doñana, frågar om det finns några farhågor kring nya miljökatastrofer, men han närmast frustar till svar.
– Du skall inte tro att människorna i byn bryr sig om miljön. Inte alls. De vill bara ha tillbaka sina jobb. När gruvan var igång var det god stämning i byn. Nu...
Han grimaserar och gestikulerar ut över den tomma lokalen.
– Folk bryr sig bara om att få tillbaka sina jobb. Hur, det är inte lika viktigt, avslutar han och återgår till att putsa sina ölsejdlar.


Fakta om Bolidenkatastrofen
Vid utvinningen av koppar och andra mineraler uppstår restavfall i form av mycket surt vatten och så kallad anrikningssand, fulla med giftiga tungmetaller. Dessa restprodukter lagras i specialkonstruerade dammar.

I Aznalcóllars fall hade denna damm byggts av det spanska företaget Dragados y Construcciónes. När en av väggarna i dammen brast, på grund av rubbningar i grundleran, sprutade vatten och sand ut genom dammen. Tätningsarbetet inleddes ögonblickligen. Lastbilar gick i skytteltrafik och dumpade tiotusentals laster med sand i sprickan, men 1,5 miljoner kubikmeter anrikningssand och 5,5 miljoner kubikmeter surt vatten hann översvämma de lokala böndernas marker och ta sig via floden Guadiana till Spaniens största nationalpark Doñana.

Saneringsarbetet tog tre år och kostnaden uppgick till 240 miljoner euro. Än idag fortsätter irrfärderna genom den juridiska labyrint som skall avgöra vilka parter som skall betala vilka delar av saneringen.

Bolidens spanska dotterbolag Boliden Apirsa betalade ut 150 miljoner kronor i skadestånd till drabbade bönder samt till gruvarbetare som miste sina jobb. Företaget gick i konkurs efter katastrofen. Gruvan såldes.


Planerad nyöppning av gruvan skakad av skandaL
Den andalusiska regionalregeringen Junta de Andalucia har sedan länge velat öppna gruvan i Aznalcóllar på nytt, för att skapa arbetstillfällen för lokalbefolkningen. Även detta initiativ har dock drabbats av diverse kontroverser. Bland annat skedde oegentligheter då de nya näringsidkarna skulle utses, då Junta de Andalucia delade ut exploateringstillståndet en månad innan ansökningstiden hade gått ut. Att man därtill valde det mexikanskt bolaget Minorbis-Grupo Mexico, ett företag som så sent som 2014 tvingades betala 150 miljoner dollar i saneringskostnader efter en gruvolycka i Mexiko, gjorde inte saken bättre. En domstol har stoppat licensen och den andalusiska regionalpresidenten Susana Díaz avsatte i augusti den regionala gruvdirektören María José Asensio, efter hårda påtryckningar från oppositionen. Det är i skrivande stund högst oklart när och om gruvdriften kommer att återupptas.

Text: Kristin Helgesson Svenske
Foto: David Pineda