När man jobbar i fastighetsbranschen som jag gör numera, stöter man ofta på det som jag skulle tro är den största kulturskillnaden mellan skandinaver och spanjorer. Nämligen inställningen till svarta pengar. Om en svensk låter bli att betala skatt gör han det medveten om att det är fel, med risken att bli påkommen och i så fall beredd ta sitt straff. Nåväl, nästan i alla fall.

Skattefusk kan vara socialt accepterat när det rör sig om små summor men blir, ju mer pengar det rör sig om, allt mer förkastligt. För en spanjor är det dock fullständigt naturligt att alltid i alla lägen betala så lite skatt som möjligt. Helst ingen alls. Och helt utan att skämmas.
Inställningen är lite som om skatten vore frivillig och den stora frågan om du väljer att betala blir; ”Men, varför?!”.

Konversationen i inledningen utspelade sig mellan säljaren av en fastighet, som bett att få en del av betalningen under bordet och dennes vän. Köparen hade sagt nej. Mäklaren också för den delen. När säljarens vän fick veta att det rörde sig om en svensk betraktades köparen dock inte längre som dum, som inte ville betala svart. Och det är detta som gör hela fenomenet intressant.

Säljaren återgav samtalet för mig samtidigt som hon höll ett långt tal till försvar för skatten, refererade till de skandinaviska länderna och hur mycket bättre allting är när alla betalar skatt, men avslutade det hela med att hon själv lurats att köpa svart och kunde hon nu inte sälja svart blev det ju förfärligt orättvist.

Min tolkning är att även om spanjorer inte vill betala skatt, tycker de innerst inne att ett samhällssystem byggt på att alla bidrar till allmännyttan, är att föredra. Men barn gör inte som vuxna säger, de gör som det vuxna gör. Precis som samhällsmedborgarna inte gör vad politikerna säger. De går i deras fotspår. Eller får man de politiker man förtjänar?

Jag må vara en moraltant, men har väldigt svårt att förstå hur människor så kategoriskt kan skilja på staten och folket. Man lurar staten och när man lyckas så går man stolt därifrån och ser sig som en vinnare. Att skattepengar går till att betala pensioner, sjukvård, arbetslöshetsersättning, renhållning, etc, tänker ingen på. Skattepengar går till staten, som likställs med korrupta politiker och hellre då att pengarna hamnar i egen ficka än att finansiera de rika tjuvarnas tvivelaktiga nöjen.

Gång på gång stöter jag på säljare som köpt sin fastighet delvis svart och nu befinner sig i ett läge där de måste sälja med förlust, men ändå tvingas betala kapitalvinstskatt. Om inte nya ägaren är beredd att betala en del under bordet, vill säga. Idag är många av köparna på Costa del Sol skandinaver och de vill inte ge sig in i detta moment 22. Inte heller de skandinaviska mäklarna går med på att förmedla svarta affärer.

Enligt en artikel i El Confidencial i mars i år uppgick den svarta ekonomin i Spanien 2013 till 18,6 procent av BNP. De allra flesta svarta transaktioner sker inom bygg- och mäklarsektorn.

Personligen tror jag den omfattande korruptionen och acceptansen av svarta pengar är den enskilt största orsaken bakom den ekonomiska krisen. Det är ett stort steg att så många politiker och andra fula fiskar faktiskt nu ser ut att straffas för sin obskyra verksamhet. Toleransen är lägre än för bara tio år sedan. Men det borde satsas mycket mer på opinionsbildning, systemförändrande åtgärder och vidareutbildning av politiker, företagare och myndighetspersonal (framför allt cheferna) för att förebygga, istället för att släcka eldar som redan hunnit göra stor skada.

Där jag jobbar är dörren till 100 procent stängd för svarta transaktioner och tro det eller ej, det går att säga nej. Inte bara accepteras det, det föder ofta respekt. Några faller bort. Men väldigt få. De flesta säljare jag möter som ställer frågan, under lugg, om det är ok med lite vid sidan om, berättar om hur de inte gavs något alternativ när de köpte. Det bara förutsattes. De känner sig lurade och eftersmaken är bitter.