Denna vinter måste jag dock erkänna att jag har svårt att njuta fullt ut av det milda klimatet. Anledningen är helt enkelt att det är FÖR varmt. Först förra veckan, det vill säga en bra bit in i februari, har jag känt mig föranledd att tända öppna spisen. Värmeelementen står fortfarande och samlar damm.

Detta innebär ju både att man slipper frysa och elbesparingar, så varför är jag inte nöjd? Svaret är så klart att detta inte är normalt. Milda vintrar i all ära, men det SKA vara kallt i omgångar. Tendensen är dessutom oroväckande, efter en onormalt varm sommar och höst.

Det brukar störa många att ens antyda ordet klimatförändringar, men jag tar risken. Jag är född och uppväxt på Costa del Sol och även om årstiderna inte skiljer sig lika mycket här som i Sverige så kan jag deras karaktärer och inte minst tider. Dessa börjar nu ställas på huvudet.

En larmsignal uppfattade jag när mandelträd började blomma på landet redan före nyår. På nyårsdagen var det flera som var i full blom. Nästa träd att spricka ut i färger är som bekant mimosan, men istället för att vänta som vanligt till strax före påsk har vi fått gula vyer i slutet av januari.

Som om detta inte vore nog konstaterar jag att jordgubbssäsongen startat flera månader tidigare än normalt. De spanska gubbarna är både betydligt saftigare och betydligt billigare än vad de borde vara vid den här tiden på året.

Detta kan inte vara bra. Några kanske tycker att det är positivt med varmare vintrar, men jag befarar att vi går mot en rekordvarm sommar också. Inte nog med att vi kommer att stånkas mer än någonsin i juni, juli och augusti (och september samt oktober..?), rubbningarna i naturen måste också vara kännbara och konsekvenserna oöverskådliga.

Måtte jag ha fel.