Sydkustens artikelserie Andalusien till fots fyller snart två år och det är hög tid att tipsa om en led som är lite mer krävande fysiskt. Det finns flera stigar som leder till toppen på El Torrecilla, men även om denna är den förmodligen lättaste utgör den fortfarande en bestigning på tusen meter. Man behöver inte vara bergsklättrare för att klara av rutten, men väl någorlunda fysisk kondition.

Det är inte bara den milsvida utsikten från nära 2 000 meters höjd som lockar. Naturen är varierad och säregen och Sierra de Las Nieves (snöfjället) är ett skyddat naturområde som dessutom snart kommer att klassas som nationalpark, den tredje i Andalusien.

Vi startar vandringen vid rastområdet Cortijo de los Los Quejigales, mellan kusten och Ronda. Håll utkik efter avfarten till höger så snart högsta punkten nåtts på väg till Ronda, som ligger kort före den enda bensinstationen på sträckan.
Efter några kilometer på landsväg kommer vi fram till rastplatsen, där det bland annat finns toaletter. Tänk på att detta är en väg som några gånger om vintern kan vara snöbeklädd och vid ymnigt snöfall avstängd. Vandringen till Torrecilla görs därför bäst på hösten eller våren, om man inte vill prova vintertid efter ett snöfall, för att njuta av ett vitt landskap.

Men även utan snö är naturen här säregen och fängslande. Stenformation och vinpinade träd, där ”quejigos” (klagoträd, en andalusisk ek vars latinska namn är Quercus canariensis) dominerar. När man ser deras förvridna stammar och vindpinade grenar förstår man hur trädet fått sitt namn, då det ser ut som om det lider.
Den första sträckan bjuder dock på skogslandskap, dominerat av furu och granar. Här ska men speciellt lägga märka till den unika granen ”pinsapo”, som bara kan beskådas här samt i några enskilda områden i Nordafrika.

Väl uppe på en högplatå lämnar skogen plats för ett kalt stenlandskap, med skiffer och grottformationer i berget. I horisonten ståtar El Torrecilla, som kanske inte ser så mäktig ut från denna vinkel, men som utgör en sista bestigning i sick-sack på flera hundra meter. Det är en sista ansträngning som tar nära en timme, innan man slutligen når toppen.

Ett stenrös med en skylt markerar den högsta punkten och det är svårt att motstå frestelsen att låta sig fotograferas vid den. På toppen kan det blåsa friskt, men det är en ganska smal topp med flera sidor och beroende på vilket håll det blåser från bör man kunna finna en sluttning i någorlunda lä, där man kan ta igen sig och inte minst njuta av den fantastiska utsikten.

På vägen tillbaka tar vi av till vänster mitt på högplatån för att se mer av detta spännande område, som bland annat döljer några av de djupaste naturliga schackt som finns i hela Andalusien, ett av dem på drygt tusen meter.