Vi lever i en tid där tekniken går framåt i en rasande takt, där globaliseringen sveper fram i varje vrå av tillvaron, där det kan vara svårt att hänga med i de senaste trenderna och framtiden kommer emot oss, ibland som ett skenande tåg. Jag kan ha full förståelse för att vår 97-åriga vän Inga-Britta ställer sig helt frågande till det kontantlösa samhället och ringer i panik när hon förväntas veta vad en app är. Men jag har även uppmärksammat att människor med färre levnadsår än Inga-Britta med drömska röster pratar om hur det var förr, hur det målas upp bilder av samhällen där vi tidigare levde ett härligt homogent liv med olåsta cyklar, lyckliga rosenkindade barn utan ipads och livslånga kärleksrelationer i kärnfamiljer. I luciatider diskuteras det om hur flickors högsta dröm tidigare varit att bli utnämnd till lucia och vid 6 juni minns vi gärna hur den svenska flaggan förr vajade vid varje hus av dignitet.

Dilemmat med minnen är dock att de inte alltid riktigt stämmer med verkligheten, framförallt minnen som endast släpper fram det myspysiga och inte ger utrymme för lite sund kritik. Och vad händer då med oss när vi känner oss hotade av den annalkande framtiden? Jo, ibland blir vi lite rädda för det okända och tar sikte mot det vi uppfattade fungerade tidigare, vi rör oss kanske mot det allt mer konservativa och önskar att konservera tiden från förr. Vi ser det i politiska partier som växer på grund av deras löften om att ”ta tillbaka våra länder” (vilket land vi nu än kommer ifrån), vi ser det i religiösa rörelser som blir alltmer dogmatiska och vi märker det i sociala medier där det ojas mer över att skolmaten är sämre än internernas (vilket det i och för sig alltid diskuterats) än att människor drunknar i längtan efter ett bättre liv. Inom svenska kyrkan finns det en grupp präster som hellre firar gudstjänster i tomma lokaler med handbok ifrån 1800-talet än med en nutida teologi som faktiskt fyller kyrkorna och ingjuter hopp.

I Spanien har bland annat det konservativa partiet Vox växt snabbt genom att hävda att det var bättre förr (enkel analys från min sida). Problemet med dessa krafter, i Spanien och i Sverige, är att de inte alls tar i beaktande det som är riktigt gott med nutiden. För med hela paketet från förr kommer även återgången till det mindre toleranta samhället och ett ökat ”vi och dom”-tänk. Och även om vi själva kan tänka oss att utvecklas så unnar vi ju inte alltid andra att göra det. För oss är det ju ok att ha möjligheten att flytta till Solkusten längre eller kortare stund, men hen som vi anser inte bidrar ska ju minsann inte ha den möjligheten att komma till vårt kära Sverige. Vi kan ju skämtsamt kalla oss för klimatflyktingar, men den som verkligen flyr torka och bränder bör ju stanna kvar i sin misär och hjälpa sig själva på plats.

Visst hårdrar jag det hela och slänger in lite sarkasm därtill, men ibland undrar jag om vi glömt hur det var bortom det de där härliga olåsta dörrarna. När aborter och skilsmässor var en skam och Solkusten bland svenskar mest var känt för att gömma skattesmitare och banditer. Jag pratade med en spansk fotbollsmamma häromdagen om den spännande TV-serien Brigada Costa del Sol, om ett gäng poliser som kämpar mot drogförsäljningen under sena 70-talet i Torremolinos. Hon hade själv bott i området vid den tiden med en far som var polis och kände inte att det var bättre förr, utan var rätt nöjd med den lite mer lugna tillvaron hon nu kunde njuta av.

Ja, jag vet inte, som sagt födelsedagar får en att fundera lite extra och det kan vi väl unna oss. För här, i nutiden, kan ju ingen ta ifrån oss känslan av vårt härliga underbara liv på kusten. Visst finns här både ris och ros, men framförallt finns möjligheten att lära känna sig själv på ett nytt och fantastiskt sätt. Att utbyta erfarenheter från förr och kunskaper om nuet. Visst kan det vara lite skrämmande att samhällen förändras, men har vi en gång tagit oss hit så har vi ju visat på att vi står ut och faktiskt kan glädjas åt förändring. För oss är inte urgamla lösningar på nutida dilemman något alternativ.

Med dessa ord tackar jag för mig och går vidare ut i världen mot en något oviss framtid. Åren på kusten har gett mig en palett av minnen, några lite mörkare men de flesta lika ljusa som den blå himlen och den värmande solen.