Den spanska befolkningen har en stor fördel jämfört med nordeuropeiska ekonomier. Den är nämligen van vid krishantering. Sedan förra krisen finns en djup förståelse om hur det spanska samhället fungerar i ansträngda situationer, samt vilka åtgärder som tidigt måste vidtas för att ta hand om de svagaste. Solidariteten hos den spanska befolkningen sätts nu åter på prov och det är imponerande att se folkets förståelse för de trots allt obekväma åtgärder som vidtas.

Hur ekonomiens olika aktörer kommer att agera i framtiden avseende konsumtions- och investeringsvilja är svårt att avgöra.Dock tror jag att framtidstron kommer snabbare tillbaks, jämfört med den ekonomiska krisen 2008.

En förklaring till detta är att det spanska samhället är mycket bättre rustat att hantera krisen denna gång. Hushåll och företag har de senaste åren amorterat kraftigt på skulder och samtidigt har det likvida banksparandet ökat till historiskt höga nivåer. Offentlig sektor har de senaste åren haft stark fokus på ekonomiskt tillväxt. Speciellt hos lokala myndigheter har detta varit påtagligt och redan nu har flera annonserat investeringsplaner för att stödja den lokala ekonomin.

En finansiell bankkris i Spanien är osannolik, då belåningsgraderna på fastigheter är mycket låga och det bokförda värdet av säkerheten i snitt ligger cirka 15 procent under det reella marknadsvärdet.

Spaniens BNP i år
Om vi utgår från förra årets BNP och antar att den ekonomiska aktiviteten har krympt till 60 procent i mars och april samt gradvis kommer tillbaka med fem procentenheter för varje månad, kommer utveckligen se ut ungefär så här:



BNP för 2020 blir då 1 052,85 miljarder euro, vilket är 15,42 procent mindre, jämfört med 2019. Scenariot förutsätter en relativt stark återhämtning och i sammanhanget är nog detta ett positivt utfall.

I samband med publiceringen av kvartalsdata kommer sannolikt de finansiella marknaderna i västvärlden mobilisera sig. Kina och ASEAN kommer att påverkas mindre, under förutsättning att de verkligen har viruset under kontroll. Det stora frågetecknet är USA. Många experter på smittskyddshantering menar att administrationen har gått från ”förnekelse” till ”för lite, för sent”. Förutom det enorma mänskliga lidandet, är den amerikanska ekonomin i dåligt skick. Senaste årens budgetunderskott har lett till en skenande offentlig skuldsättning. I tillägg till detta är amerikanska företag och hushåll tungt belånade. Det är naivt att förvänta tro att den amerikanska ekonomin kommer att återhämta sig på kort tid.

Den spanska arbetsmarknaden
Innan krisen bröt ut var 19 966 900 personer sysselsatta i Spanien. Delar vi förra årets BNP på antalet arbetstillfällen och drar av dem i relation till den väntade BNP-minskningen, utgör detta 3 078 230 förlorade arbetstillfällen.
Om vi delar förra årets BNP (1 244 miljarder euro) på antalet personer i arbete uppgick produktionen per person till drygt 62 000 euro. Det sannolika är att produktionen per person nu krymper vilket i sin tur skulle innebära att arbetslösheten ej stiger fullt så mycket som ekonomin krymper.

Myndigheternas initiativ
Spanska staten har utlovat cirka 200 miljarder euro för att motverka de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen. Största delen av detta är dock olika former av lånegarantier, som i verkligheten aldrig kommer nå realekonomin. Om vi förutsätter att 25 procent av dessa medel i verkligheten når ut till hushåll och företag och lägger ihop det med ett summerat budgetunderskott på 100 miljarder, ökar statens skuldsättning till 125 procent av BNP vid utgången av 2020. (Den låg före krisen på 95,5 procent.)

En europeisk Marshallplan
Spaniens regeringschef Pedro Sánchez efterlyser, som Sydkusten tidigare rapporterat, en europeisk Marshallplan för att motverka massarbetslöshet och ekonomisk depression. Tankarna går tillbaka till det som många beskriver som ”västvärldens mest lyckade projekt”. Den viktigaste ingrediensen i Marshall-projektet var ett kollektivt hopp och drömmen om en bättre framtid. Att lyfta levnadsstandarden för andra är det bästa sättet att hjälpa sig själv och legitimiteten i initiativet ökar varefter resultaten materialiserar sig.

Huvudproblemet här är den extremt låga framtidstron hos den europeiska befolkningen. I Frankrike räknar 89 av 100 personer med att ha ett sämre liv om fem år, jämfört med i dagsläget (PEW). Hoppet och framtidstron är motorn i alla framgångskoncept, för att etablera framtidstro och bygga ett kollektivt engagemang, fordras det modiga och kompetenta beslutsfattare. Västvärldens demokratier kan dock i dagsläget bäst beskrivas som ”rösta & ångra”. Vi röstar på populär-politiska idéer och sedan ångrar vi oss när det inte blev som förväntat.

Västvärldens förmåga att odla starka och modiga beslutsfattare har de senaste 30 året förvittrats. Efter Sovjetunionens fall försvann det som fanns kvar av överordnade politiska idéer om vilket samhälle vi vill lämna till nästa generation. Trettio år med extrem individualism har utraderat det solidariska engagemang, som en gång var drivkraften bakom västvärldens framgångssaga.

Att kasta pengar på en överbelånad befolkning utan framtidstro för att hålla igång konsumtion kan liknas med att ge pengar till en tiggare på gatan. När spriten är konsumerad, sitter samma person igen å tigger.

För ett par dagar sedan hade jag förmånen av att lyssna på en paneldebatt i World Economic Forum där de försökte förstå den starka framtidstron bland ASEAN:s medlemsländer (The Association of Southeast Asian Nations). Regionen har cirka 70 miljoner fler invånare än EU och hälften är under 30 år. Den EU-liknande sammanslutningen har varit en utomordenlig tillväxtsaga och klarat av mer ekonomisk integration de senaste fem åren än vad EU har klarat av på 30 år.

Paneldebattens moderator var en journalist från Financial Times. Han frågade en framgångsrik IT-entreprenör från Kambodja om han kunde beskriva sin framtidsdröm för regionen. Entreprenören svarade att frågan var felställd. ”Det du egentligen vill veta är hur vi drömmer OCH VI DRÖMMER ÄVEN NÄR VI HAR ÖGONEN ÖPPNA.” Europas befolkning, som i sin individualistiska bekvämlighet tappat sin framtidstro, har mycket att lära av det som äger rum i ASEAN.

Kriser tvingar ofta människan tillbaka till det som är viktigt och tydliggör hur beroende vi är av varandra. Om krisen slår ojämnt blir det nog svårt att samla stöd för gemensamma övningar. Frånvaron av solidaritet i praktiken kan vara det som river sönder EU-projektet i dess nuvarande form.

En europeisk Marshallplan måste födas ur en vision om att bygga en gemensam framtid. Om syftet är att bevara vår ärvda bekvämlighet är initiativet en dålig idé.

Ruben Larsen
ruben@hagakapital.com