María José har arbetat på sjukhuset Costa del Sol sedan 2004, fram tills i januari på akuten och numera på en av de avdelningar som vårdar coronasjuka.

Hur är situationen på sjukhuset och på din avdelning? 
– Just nu är den bra. Lyckligtvis har prognoserna varit värre än verkligheten. Även om det kan ändras vilket ögonblick som helst. Folk håller sig hemma och det ger resultat. Dessutom tog sjukhuset på ett tidigt stadium fram en beredskapsplan för att kunna utöka antalet vårdplatser och ta in mer personal. Det gör att vi som jobbar känner oss tryggare.

Hur har utvecklingen sett ut de senaste veckorna?
– I början hade vi många patienter, men de har haft en positiv utveckling och de allra flesta har kunnat åka hem. Andra har olyckligtvis avlidit. Men vi kan inte lita på att det inte plötsligt förändras. Enligt experterna kommer vi se en ökning de närmaste veckorna. 

Hur hanterar patienterna situationen?
– För dem är det svårt, de är inte bara sjuka i ett nytt och okänt virus, de är också helt isolerade på sina rum. Många är rädda och har ångest, som de inte kan kanalisera då de inte får ha närstående vid sin sida. Isolering, sjukdom och rädsla är en dålig kombination.

I mars gick personalen på avdelning 5400 ut med en uppmaning att skicka solidariska brev till patienter med Covid-19. E-postadressen är cartas.solidarias@hcs.es och det går bra att skriva både på spanska och engelska.

Hur har det tagits emot av patienterna?
– Initiativet togs av personalen på min avdelning, när vi såg att våra patienter saknade mänsklig kontakt och positiva meddelanden utifrån. Vi som jobbar i vården känner oss väldigt högt värderade och älskade just nu, det hjälper oss i vårt arbete. Vi ville att stödet skulle nå fram även till de sjuka som kämpar för livet, ensamma på sina rum. En kollega till mig öppnade ett gmail-konto och vi spred budskapet till dem vi känner, familj, vänner, föräldragrupper. Det fick stor framgång och sjukhuset öppnade en särskild företagsadress för att garantera avsändarna korrekt säkerhet. Vi får hundratals brev och teckningar varje vecka som vi skriver ut och delar ut till patienterna och läser upp för de äldre.

Responsen är otrolig. De blir värdigt rörda och många gråter. De är otroligt tacksamma för de uppmuntrande orden och utan tvekan är kärlek och positiva budskap en bra medicin, som hjälper dem i tillfrisknandet.

Vad är svårast?
– Att inte veta vad som ska hända eller hur många som kommer insjukna. Utmaningen för vården är att kunna behandla alla, rädda liv och minska lidandet för dem som inte överlever. En annan viktig utmaning är att skydda vårdpersonalen så att inte vi själva blir sjuka. Därför är utegångsförbudet och tillgången till skyddsmaterial grundläggande.

Hur är situationen för er i personalen?
– I början av krisen infördes en hel del förändringar på sjukhuset som påverkade många i personalen. Externa konsultationer och operationssalar stängdes och personal flyttades till andra avdelningar. Det var stressande för många. Till det kommer osäkerheten kring situationen generellt. Men med tiden och med stöd från ledning och kollegor anpassar man sig och värdesätter de nya möjligheter som dyker upp. Jag vet att kollegor har smittats, men inte hur många.

Har ni tillräckligt med skyddsutrustning?
– Det är ett problem. I början av pandemin hade vi stora brister. Vi tänkte mycket på hur vi skulle kunna ta hand om patienterna och samtidigt använda minimalt med material, för vi fick veta att det som fanns bara skulle räcka i två dagar. Vi gick in på rummen så lite som möjligt för att inte slösa på ansiktsmasker och rockar.

Tänk dig att jobba så! Tänk dig patienterna som är isolerade och bara har kontakt med oss och dessutom var vi tvungna att dra ned på den kontakten. Det var hemskt. Men så fick vi oväntad hjälp från flera håll. En lokal tatuerare skänkte alla masker han hade och en förening köpte 1 500 masker och gav till sjukhuset. Det gav oss en respit, tills det anlände skyddsutrustning från regionalmyndigheten. Just nu har vi så vi klarar oss, men kan absolut inte slösa. Vi vill inte behöva täcka oss med sopsäckar, som hänt i andra regioner.

Är du och dina kollegor rädda för att bli smittade?
– Jag är inte rädd, så länge det finns adekvat skyddsutrustning. I vilket fall som helst tror jag att vi alla, förr eller senare, kommer bli Covid-19-positiva. Jag upplever inte heller att mina kollegor är rädda. Vi är väldigt sammansvetsade och stöttar varandra. Lagarbete är en förutsättning, god förståelse i svåra ögonblick för att komma framåt och täcka våra patienters behov. Och det jobbar vi alltid för.

Hur upplever du krisen känslomässigt?
– Precis som alla andra hade jag svårt i början att tro på vad som hände, det var som en film. Men efterhand accepterar man situationen och utvecklar strategier för att överleva utegångsförbudet på bästa möjliga sätt. Yrkesmässigt är det viktigaste för mig att ha korrekt information och förslag som hjälper och stöttar, det vill säga lösningar på problem, inte klagomål. Med tiden får vi se vad vi lär oss av allt detta.

Hur har ert arbete ändrats med anledning av krisen?
– Jag ser framför allt två stora skillnader. Den första är skyddsutrustningen. Det är fruktansvärt obekvämt att bära en vattentät rock, mössa, dubbla handskar, ansiktsmask och skyddsskärm. Det är varmt och svårt att röra sig, man måste tala högre och det går inte att andas normalt, skärmen trycker och ger huvudvärk och man stöter emot allt. Efter fyra timmar är man slutkörd.

Den andra skillnaden är kontakten med patienterna och deras anhöriga. Familjen är inte på plats och kontakten sker på telefon och sedan nyligen, tack var en donation, har vi en ”padda” så att patienterna kan tala med och se sin familj. Men det är en begränsad och distanserad kontakt.

Vår kontakt med de sjuka är också begränsad, då vi ska gå in till dem så lite som möjligt för att minska smittspridningen. När vi går in ser vi ut som utomjordingar och skyddsutrustningen försvårar kommunikationen. Men de är isolerade och behöver prata. Det uppstår speciella situationer där patienterna öppnar sig mycket och berättar saker om sina liv, som de normalt sett inte skulle dela. De söker mänsklig värme och i den mån vi kan, försöker vi att ge dem det.

Har ni utländska patienter också?
– Vi har vårdat och vårdar alltjämt personer för Covid-19 från en mängd olika länder. Holländare, amerikaner, fransmän, engelsmän, marockaner, ryssar, ukrainare... Liksom madridbor, för den delen.