Kan man då avgöra vilken del av det gamla radarparet frågor och svar som är den viktigaste? Ja, jag tror det. Hela processen handlar om att öppna sig för det nya och för att kunna göra det behöver vi frågorna. Svaren har en förmåga att sluta den öppning frågan ger. När svaret har avgetts finns liksom inget alternativ längre. Har man sagt nej, så är det nej och därmed basta. Frågan är som handen som kastar upp något i luften. Svaret som kraschlandningen när allt ligger stilla igen.
Våra fäder och mödrar i tron inom det judiska folket har en institution som vi borde vara mycket avundsjuka på. Jag tänker på Talmudskolorna. Vid ett besök i Jerusalem träffade jag en svensk man som var på väg till sin talmudskola och han berättade hur man där genom att konstruera frågor och argument tränger allt längre in i trons hemligheter. Det viktigaste här är inte att finna de "rätta" svaren utan att formulera de rätta frågorna, de som öppnar nya perspektiv på den verklighet som omger oss. Frågorna kring Gud kan aldrig besvaras med enkla ja och nej. Svaren på frågorna om Gud besvaras av spänningen mellan två till synas motsatta ståndpunkter, som senare visar sig var två aspekter på samma verklighet.
Att våga ifrågasätta är ett tecken på att vi lever. Med det menar jag inte det där ständiga tonårsobstinata ifrågasättandet som egentligen inte leder någonstans utan mest är ett sätt att synas genom att sätta stopp på processen. Man söker egentligen inga svar utan frågar för frågandet skull.
Vad jag menar är det ständiga funderandet kring de svar vi redan fått. Är det verkligen så eller kan man tänka sig en annan lösning? I den allmänna debatten i Sverige har man sedan ett antal år hårt drivit tesen om hur bra det är med ifrågasättande, men samtidigt lär vi oss att vissa frågor och svar är förbjudna. Fred, demokrati, jämställdhet och homosexualitet får till exempel inte ifrågasättas. Självklart skall vi värna allas rätt men det kan aldrig ske genom tankediktatur. I det gemensamma samtalet kommer sanningen att segra om vi håller igång diskussionen. Gör vi det inte kommer mörkret att söka andra vägar till framgång.
Just nu står vi inför ett nytt år. Hur skall vi möta det? Med öppen nyfikenhet? Eller med klara svar om vad det skall föra med sig? Svaret tycks enkelt när man ser alternativen så här tydligt, men ibland är det svårt att sätta stopp för sin egen förmåga att producera svaren som gör oss blinda för det som verkligen sker.
Vi behöver vara uppmärksamma på oss själva och arbeta för att hålla nyfikenheten vid liv och sinnena öppna. Inte minst gäller det i vårt andliga liv. Gud har alltid visat sig vara den som undflyr våra färdiga former och stället ständigt förvånar oss. Vi står på tröskeln till något nytt. Ospårat ligger det nya året framför oss. Det ligger där för dig att ta del av.