Spaniens regering antog 14 mars genom kungliga dekretet 463/2020 ”Estado de Alarma” (Larmtillstånd) i Spanien. Detta kan enligt min uppfattning liknas med undantagstillstånd, då det infördes omfattande inskränkningar av människors grundläggande rättigheter (utegångsförbud, ökade polisiära kontroller, stängda domstolar, andra myndigheter, med mera). Samhället paralyserades, med motiveringen att bemöta den pandemi som med mycket kort varsel drabbade Spanien.

Det inledande dekretet har sedan följts av ett oändligt antal nya normer och bestämmelser. Syftet med dessa har varit att komplettera, förtydliga, klargöra, konkretisera, ändra, ändra igen, skärpa eller lätta på tidigare restriktioner. Med detta har det uppstått än mängd frågor om vilken juridisk verkan normerna har i vanliga avtal mellan privatpersoner, konsumenter och företag, näringsidkare, med flera.

I utgångsläget ska larmtillståndet ej påverka eller ingripa formellt i ingångna avtal. Det finns dock undantag, exempelvis när det införts tillfälliga regler som ska gälla i avtal mellan näringsidkare och konsumenter, mellan arbetsgivare och arbetstagare liksom mellan fastighetsägare och hyresgäster. Gemensam för alla dessa åtgärder är att en avtalspart generellt befinner sig i en underlägsen ställning och därmed behöver större skydd.

Regeringen har exempelvis infört regler som förbjuder uppsägningar av anställda under larmtillståndet, som underlättar korttidspermitteringar för företag samt ger enskilda näringsidkare anstånd med skyldigheten att betala hyran. Dessa åtgärder är dock som regel marginella och har i många fall varit både otydliga och ofullständiga.

Huvudregeln: Avtalsbundenhet
Principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet är grundläggande inom privaträttens område. Privaträtt är den del av juridiken som berör förhållanden mellan privatpersoner, till skillnad mot offentlig rätt, som är den del som reglerar förhållanden mellan privatpersoner och staten. Som undantag till dessa principer innehåller lagen allmänna ogiltighetsgrunder, som ej behandlas i denna artikel och vars syfte är att förhindra tillämplig av oskäliga avtalsvillkor och klausuler. Det vi däremot berör här är de undantag till principen om avtalsbundenhet som kan tillämpas inom privaträtten, när fundamentala och extraordinära händelser inträffar efter avtalets ingående.

Undantag till avtalsbundenhet
Generellt har den allmänna principen om avtalsbundenhet två viktiga undantag eller begränsningar, enligt spansk lag och domstolspraxis: Force Majeure samt Rebus Sic Stantibus (ändrade förhållanden). Dessa undantag tillämpas dock restriktivt och dess tillämpning är inte helt oproblematiskt.

Force Majeure
Juridiskt sett är Force Majeure en oförutsedd och extraordinär händelse som inträffar efter avtalets ingående och som förhindrar möjligheten att fullgöra en avtalad prestation, helt eller delvis. Force Majeure förknippas normalt med krig, brand liksom naturkatastrofer eller myndighetsbeslut. Den aktuella situationen har som direkt orsak en naturkatastrof (Covid-19), men det som främst bidragit till att många avtalsparter ej kunnat fullgöra sina förbindelser är inte hälsokrisen i sig, utan de hårda restriktionerna införda genom myndighetsbeslut för att bekämpa viruset.

Till skillnad mot Sverige, där det saknas en lagreglering om Force Majeure och därmed kräver en särskild force majeure klausul i ett avtal för kunna göras gällande, lagregleras principen i Spanien (artikel 1.105 i Código Civil). Sålunda kan den åberopas av en avtalspart, även när sådan klausul inte finns eller saknas i ett avtal.

Spaniens Högsta domstol har framhållit vilka förutsättningar som erfordras för att åberopa Force Majeure, som grund för att ej fullgöra ett avtal. För det första förutsättes att händelsen som inträffat måste ha varit helt oförutsedd och oundviklig, vid tiden för avtalets ingående. För det andra måste det finnas ett direkt orsakssamband mellan händelsen och omöjligheten för en avtalspart att fullgöra sin förbindelse. Avtalsparten som åberopar Force Majeure måste vidare ha agerat i god tro och gjort allt som rimligen kan förväntas av en godtroende part, för att övervinna hindret. För det tredje måste slutligen effekterna av Force Majeure stå i proportion till situationen.

Rebus sic stantibus
En annan begränsning till huvudprincipen om avtalsbundenhet är klausulen eller principen Rebus Sic Stantibus (ändrade förhållanden). Den innebär ett uttryckligt eller underförstådd förbehåll i ett avtal. Det vill säga att avtalet gäller under förutsättning att rådande förhållanden ej förändras i avsevärd usträckning. En grundläggande förändring av omständigheterna kan leda till obalans mellan parternas förbindelser och därmed göra avtalet oskäligt betungande för någon av dem. Principen berättigar den part som hamnar i underläge att åberopa Rebus Sic Stantibus för att justera eller jämka avtalet, men sällan för att komma helt ur avtalet.

I Spanien regleras inte Rebus Sic Stantibus i lag, men den är reglerad genom domstolsavgöranden/praxis- och analogier från reglerna hänrörande Force Majeure. Tillämpningen av detta undantag förutsätter också en helt oförutsägbar och oundviklig händelse, som inte gick att förutse vid avtalet ingående.

Allmänna råd till avtalspart
En avtalspart kan ej ensidigt åberopa och tillämpa Force Majeure eller Rebus Sic Stantibus. Den uppgift faller på domstolen. Det bästa rådet jag kan ge den avtalspart som ej kan fullgöra sin prestation eller som har hamnat i en underlägsen position är att först kontrollera vad det står i avtalet och när vederbörande har klargjort sina rättsliga grunder, omgående kontakta den andra avtalsparten och diskutera situationen. Kommunikation mellan parter bör alltid ske skriftligt.

I tider som dessa förekommer som regel överseende beträffande att vanliga regler inte alltid kan gälla, men samtidigt reagerar många på situationen med stress och ångest. Det är därför viktigt att försöka avdramatisera och begränsa händelsen till den konkreta överenskommelse som råder mellan parterna. Likaså är det viktigt att ingen av parterna bygger upp orealistiska förväntningar.

Slutsats
Coronakrisen kan, enligt min åsikt, utan tvekan räknas som Force Majeure eller Rebus Sic Stantitus i ett avtalsrättsligt sammanhang. Sålunda kan det vara motiverat för en avtalspart att åberopa dessa för att justera eller jämka ett gällande och bindande avtal.
Notera dock att båda normerna som regel tillämpas restriktivt. Det är att förvänta att både lagstiftarna och domstolarna agerar, så länge den allmänna krisen försämras. Nya lagar kan komma att gälla och en ny domstolspraxis, mindre vidlyftig och mindre restriktiv, kan komma att etableras i spåret av krisen. Detta kommer dock tyvärr att ta lång tid.

Olaf Medina Hellgren
Abogado
Wallin & Partners