Efter flera månader av världens striktaste karantän släpper restriktionerna nu successivt i Spanien. Vi får går ut, träffa familj och vänner, och kan i mångt och mycket leva ganska normalt igen. Många människor uttrycker dock att de inte känner sig redo och att de fortfarande är rädda för att gå ut och beblanda sig med folk. Det skriver tidningen 20minutos.

Denna känslomässiga biverkning av karantänen är i Spanien känt som “síndrome de la cabaña”. Begreppet kommer från engelskans ”cabin fever”, som kan översättas med lappsjuka på svenska, men refererar alltså egentligen till raka motsatsen. Vårt hem har blivit symbolen för den absoluta säkerheten, medan allting utanför är fullt med potentiella faror.

Reaktionen kan uppstå hos exempelvis astronauter, fängelseinterner eller människor som bor i extrema klimat, men under nedtrappningen av karantänen skrivs det nu i spansk media om hur många vanliga människor är rädda för att gå utanför dörren. Syndromet anses av experter inte vara en allvarlig beteendestörning eftersom det finns ett sammanhang som motiverar rädslan. Under karantänen har vårt psyke varit tvunget att mot sin natur anpassa sig till en extrem situation. Det har lett till att vi vant oss vid självisolering och de rutiner som följer av att stanna hemma. Att omprogrammera sig igen är inte alltid så lätt och för en del tar det längre tid. Det skriver konsumenttidningen Consumer, som har intervjuat psykologen María Martín de Pozuelo.

Återgången till det normala livet innebär flera utmaningar. Förutom många nya säkerhetsnormer och individuella åtgärder som ökad handhygien och användning av ansiktsmask, så finns fortfarande en reell risk att smittas av viruset. På samma sätt som karantänen påverkade oss på olika sätt, exempelvis med oro, tristess, otålighet, nervositet, sömnsvårigheter och ensamhetskänslor, så drabbas vi även olika av återgången till det normala livet.

”Stanna hemma” har varit och är fortfarande, huvudslogan i kampen mot pandemin. I början upplevde många det som en frihetsförlust.
– Men med tiden vande vi oss vid att vara instängda och vårt hem förvandlades till en skyddad plats och synonymt med säkerhet. Vi gick från att uppleva vårt hem som ett fängelse till att det blev en tillflykt, och det lagom tills det blev dags för nya förändringar, beskriver María Martín de Pozuelo.
– En pandemi är ett direkt hot, något som ligger utanför vår kontroll och som leder till en känsla av maktlöshet. Att uppleva rädsla är helt normalt och inte bara av ondo. Rädslan skyddar oss och bidrar till vår överlevnad. Problemen uppstår när det går över en viss gräns och den gör oss handlingsförlamade.

Rädslan kan vara funktionell eller dysfunktionell. I det första fallet leder det exempelvis till att vi vidtar försiktighetsåtgärder. I det andra kan det leda till tvångsbeteenden kring städning och rengöring eller en besatthet av att enbart leta information och tala om viruset, samt att vi inte vill gå utanför dörren för att undvika smittan. Bland rekommendationerna nämns att helt enkelt tvinga sig ut, att återgå till gamla rutiner samt att utgå från en fysisk aktivitet.

Martín de Pozuelo är dock inte förespråkare av några universella recept.
– Rädslan är inte densamma hos vuxna som hos barn. Och den är inte heller densamma hos personer inom samma åldersgrupper. Allt beror på våra upplevelser. Om någon i vår närhet har varit sjuk eller avlidit, om vi känner till några allvarliga fall, om vi tillhör en riskgrupp eller om vi bor tillsammans med personer som jobbade utanför hemmet under de mest kritiska veckorna.

Hon fortsätter:
– Uppfattningen av verkligheten beror på de individuella erfarenheterna. Bland läkare till exempel, är den vanligaste känslan ilska som riktas mot dem som inte respekterar säkerhetsåtgärderna. Det beror på att de har varit utsatta för extrema situationer.

Så vad kan vi göra? Enligt María Martín de Pozuelo bör vi först och främst ha i åtanke att alla känslor är anpassningsbara. Hon föreslår att varje dag ägna en stund åt att möta rädslan, snarare än att undvika den, för att övervinna den och förvandla den till mod.
– Vi ska se rädslan som en tillgång och inte som en begränsning, säger hon.

Det är viktigt att ge den plats, erkänna att den existerar, analysera var den kommer ifrån och försöka möta den. Börja med att gå ut lite i taget, exempelvis slänga soporna och gå runt kvarteret, använda ansiktsmask, alkogel och upprätta en särskild hygienrutin för när vi kommer hem igen. Och framför allt undvika en överexponering av information om viruset. Om detta inte är tillräckligt kan det behövas professionell hjälp. så att oron och ångesten inte övergår i en långvarig depression.