Den första utspelar sig i mitten av 80-talet och jag tror att det var min födelsedag. Min fru Janet och jag firade den på restaurangen i Marbella Club. Vad vi åt har jag helt glömt bort, men vad vi drack kommer jag ihåg desto bättre. Ett av mina favoritviner vid den tiden och fortfarande är Viña Ardanza, från bodegan La Rioja Alta. Jag beställde den av hovmästaren, som dock påpekade: ”Vi har just nu ett erbjudande på ett väldigt speciellt vin, Gran Reserva 904. Det är från samma bodega som Ardanza, men medan den bara är en Reserva så är 904 en Gran Reserva från 1970. Vi erbjuder flaskan för 1.000 pesetas och jag kan verkligen rekommendera den”. Tusen pesetas var hundra mer än en Ardanza, men jag är alltid glad i att prova något nytt så jag sa att det lät bra.

När flaskan kom in var den iklädd en ”maja”. ”Maja” är den dräkt i ståltråd som alla förstklassiga viner hade på den tiden. Det skulle vara en försäkring på att flaskan inte öppnats tidigare och heller inte att någon skum figur bytt ut innehållet. Med ståltråden borta var det dags att dra ur korken. Även den var speciell. Den extra långa korken var för att man skulle kunna spara vinet länge. Jag luktade på korken som luktade just kork, alltså ingen lukt av mögel eller våt hund. De är två kännetecken på att vinet skulle kunna vara skadat. Nu hällde han upp vinet i mitt glas för att sniffa och prova. Färgen var körsbärsröd och doften slog emot mig: bouquen var fylld av vanilj, mörk choklad, röda frukter och lite längre bort cederträ. Den första sippen värmde och visade ett mycket balanserat och fräscht vin, trots sina 16 år i flaskan. När jag svalde stannade smaken kvar i munnen med toner av tobak, körsbärslikör och karamell. Och i mitt huvud kunde jag höra klockor och änglasång!

Min fru var lika långt borta och när vi vaknade till föll vi varandra i munnen. Det här var ingen vanlig Rioja. Det var en nästan religiös upplevelse och jag ville tala om det för världen. I det momentet kom Hans Liljedahl och hans fru Vera in i matsalen. Jag hade gjort många middagar i deras hem och vi hälsade på varandra. Hans och jag brukar ofta prata vin tillsamman och nu kom ett perfekt tillfälle. Jag bad hovmästaren att bjuda dem på en flaska 904 på min bekostnad. När de provade vinet så var det en repris på min och Janets reaktion. Efteråt signalerade Hans med två tummar upp. Senare när jag serverade middagar hos dem var det 904 som var i glasen.

Det var ungefär samtidigt som jag hade upptäckt Robert Parker och hans bok Parker's Wine Buyer's Guide. Jag tyckte hans uppfattning av spanska röda viner var väldigt nära min egen smak. I den bok som jag hade menade Parker däremot att Spaniens vita vin inte var något att skriva om. Kanske med ett undantag, en albariño Martin Codax från Galicien. Jag hade en kompis från Galicien, Placido Castro, som alla kallade Pacho och jag frågade honom om han kände till Martin Codax. Visst, sa han, den kommer från Cambados, som är min födelsestad. Han erbjöd sig att ta med mig och besöka Galicien, men han hade inte hade råd att köpa flygbiljett. Jag lovade att ta hand om biljetten och vi bestämde att åka över en långhelg i augusti.

Genom en representant hade jag lyckats få till ett möte för oss på bodegan Martin Codax och en privat rundvisning. Pacho hade också varit flitig och kontaktat sin skolkamrat Guillermo, som var stor på bodegan Granbazán.

På lördagen gick vi till Martin Codax och blev mötta av en ung dam som skulle visa oss runt. Hennes namn var också Castro och det visade sig att det var en inte allt för nära släkting till Pacho. Efter en tur runt på bodegan blev det en riktigt lång provsmakning. Alla viner hade en arom av aprikos och var ett breda, torra, lätta och utsökta viner. Jag var mäkta imponerad, medan Pacho var mer reserverad. Han tyckte att det är ju så här som en albariño skall smaka.

På söndagen träffade vi Guillermo och åkte med honom till Granbazán. Jo, mycket riktigt, Guillermo var något stort på bodegan, han var bossen själv. Han hade tagit söndagen till att visa oss runt i bodegan. Vinerna var utsökta och jag höll med Pacho att här var klassen minst ett snäpp bättre. Jag frågade Guillermo om alla albariño var lika bra. Kanske inte riktigt alla, men i toppen är det stenhårt mellan vinerna. Det var synd att ni inte var här förra söndagen. Då avgjordes årets albariño. Det är en tävling som bland annat Pachos far startade. Den går varje år och slutar på den första söndagen i augusti. Jag stirrade på Pacho som ryckte på axlarna och sa: Du frågade inte. Men jag kunde inte bli sur. Jag hade hittat mer än ett vin, jag hade hittat ett vindistrikt.

Det tredje vinet började med att en vinsäljare kom in på min shop/restaurang i San Pedro i mitten av 1988. Han frågade mig om jag kände till Parker. Jo, det gjorde jag. Hade jag sett att han hade gett högsta betyg för ett spanskt vin till Pesquera 1982 från Ribera del Duero, 97 poäng av 100 möjliga. Han höll upp en fotostatkopia av en flaska med en otroligt ful etikett. Det visste jag inte och nu hade säljaren fått mig intresserad. Han sa att Ribera är ett nytt område halvvägs mellan Madrid och Rioja och det bästa vinet var Pesquera. Jag frågade vad han skulle ha för en Pesquera -82 och han sa att den var slutsåld sedan länge. Jag kunde få köpa årgång 1984 av honom. Jag undrar hur många poäng den hade fått, men det visste han inte. Kom igen när du vet, sa jag och slutade samtalet.

Vid den tiden låg en supermercado i Benabola just vid underfarten till Puerto Banús. Någon dag efter besöket av vinsäljaren gick jag in i Benabola och där stod ett par mycket fula flaskor Pesquera. Det var två årgångar av den, 1981 och 82. Jag köpte en av varje för 320 respektive 350 pesetas, motsvarande lite drygt 2 euro styck. Jag tog hem dem och la i vinstället.

Någon dag därefter hade Janet och jag vår granne Jeanie Franklin över på middag. Vi satt på balkongen och det var en ljuvlig sommarnatt. Min fru gick och lade sig medan Jeanie och jag satt uppe och snackade. Vinet tog slut och jag hämtade en ny flaska, det var Pesquera 1982. Jag hällde upp vinet och kontrollerade färgen. Den var närmast svart, med en lätt violett ton. Doften var fylld av mängder av mörka frukter. Vi skålade och drack. Pang sa det för mig. Återigen stod klockorna stilla och munnen var fylld av ljuvliga smaker. Jeanie satte sig käpprätt upp i stolen och sa: What was that! Jag sa att jag inte visste mycket om vinet, men att en säljare hade varit inne och jag berättade historien. Nästa dag var jag inne hos Benabola och köpte allt de hade kvar.

Fotnot: Även om Björn af Geijerstam nu lägger vinkolumnen på hyllan kommer han fortsatt att bjuda på ett vintips varje vecka, till prenumeranter på SK Premium.

Tre viner för dessa dagar

Verdes Castros Godello 2019
DO Valdeorras
Druva: Godello
I livsmedelssektionen i El Corte Inglés hittade jag Verdes Castros Godello. Det är ett typiskt vin från DO Valdeorras, ett av de andra galiciska vinområdena. Ungt, fräsch men ändå komplext. Passar att njuta av bara som det är eller att drickas till fisk och skaldjur. En grön Castro att minnas min kompis Pacho med. Mindre än sju euro.

Peique Ramon Valle 2018
DO Bierzo
Druva: Mencia
När Dekanter ger 97 poäng till ett vin från Bierzo och som är billigt så sticker mitt huvud upp. Nu tycker jag att efter att ha smakat att det är lite väl många poäng. Men trots det är vinet jättebra och druvorna kommer från stockar som är upp till 80 år gamla. De planterades av Ramon Valle, som är Jorge Piques morfar. Jag köpte Peique Ramon Valle från Vinissimus för runt åtta euro.

Laya 2019
DO Almansa
Druvor: Garnacha, Monastrell
Jag har köpt Laya i flera år nu och det är en av mina favoriter. Mycket framfusig frukt och med nyanserade toner från de franska ekfaten, där det har vilat i fyra månader. Det är otroligt vad de månaderna har gjort för vinet. Det känns som ett exklusivt vin. Jag har köpt Laya från Vinissimus och du skulle aldrig trott att det bara kostar runt fem euro!!!