Det har gått troll, eller åtminstone mycket politik i den spanska nationaldagen. Varje år fokuseras på vilka politiker som inte närvarar vid den traditionella militärparaden i Madrid, som till och med den då sittande regeringschefen Mariano Rajoy hördes i en öppen mikrofon syfta på som ”urtråkig”. I år var publiken tillbaka och den stod vid sin urgamla tradition att bua åt den socialistiske regeringschefen. En majoritet av de som följer militärparaden har nämligen sin politiska övertygelse långt ut på högerkanten. Det har både Zapatero och nu Sánchez fått erfara.

Den nuvarande katalanske regionalpresidenten Pere Aragonès höll också på traditionen att inte närvara vid det spanska firandet och för att verkligen markera hur lite spanska separatisterna är såg han till att hela kabinettet arbetade 12 oktober, trots att det var helgdag. Aragonès kallade till och med till en presskonferens och fick bland annat svara presskåren varför de tvingats dit en av de få dagar på året då de är någorlunda lediga.

Men det var faktiskt inte dessa sedvanliga förvecklingar jag ville kommentera i veckans blogg, utan den revisionism som pågår av spansk historia i allmänhet och Columbus så kallade upptäckt av Amerika i synnerhet. Det är som bekant den som ligger till grund för Día de la Hispanidad, då man firar 12 oktober 1492, när Columbus första gången satte fot i Nya Världen.

Det är i grunden inget fel på historisk revisionism. Vi blir regelbundet påminda om hur historiebeskrivningen ofta varit skev eller direkt manipulerad, så det är bara sunt att ifrågasätta sådant som tidigare verkat stå över allt tvivel. Så länge det sker sakligt och baserat på fakta vill säga.

Sedan några år har vi sett en anti-columbusrörelse i Amerika som bland annat lett till vandaliseringen av monument av både Amiralen, spanska Conquistadorer och ibland personligheter som inte hade ett dugg att göra med erövringen av Amerika.

Det är bra att den heroiska beskrivningen av Columbus omprövas. Problemet är att det i många fall gjorts med nutidsmentalitet, där man inte sätter sig in i och försöker förstå tidsandan. Det leder till att erövringen av Amerika målas upp som en blodtörstig massaker på ursprungsbefolkningen och inget annat.

Det är inte en sann bild. Visst begicks det mängder av övergrepp, inte minst av Columbus själv, men i Spanien föddes också den internationella lagen som hade som främsta syfte att försvara individers rättigheter oavsett härkomst. Det fanns spanska Conquistadorer som våldtog och mördade, men också religiösa som visade prov på enastående medmänsklighet.

Till stor del är den svarta legenden om Spaniens roll i Amerika resultatet av en jättelik propagandaapparat som iscensattes på 1600 och 1700-taket av det spanska imperiets främsta rival i koloniseringen av Nya Världen, nämligen England. Det måste vara en av historiens mest lyckade smutskastningskampanjer, då den är djupt rotad än idag.

Sedan har vi den andra vågskålen. Det finns en det spanjorer som slår knut på sig själva för att framhäva att den spanska erövringen av Amerika var en av mänsklighetens främsta framgångar. Så har PP-ledaren Pablo Casado beskrivit den.

Priset i år tar dock tidigare Ciudadanos-ledamoten och nye regionalchefen för Madrids spanskadepartement, Toni Cantó. Han fastslog vid ett framförande nyligen att spanjorerna kom som befriare till Amerika och mottogs med öppna armar av urbefolkningen. Detta då de lokala kungarna enligt Cantó förslavat sin befolkning och (citat) ”kunde låta avrätta mer än 70.000 människor vid en och samma ceremoni”.

Historien behöver regelbundet granskas, men inte inte i syfte att försvara ideologiska ståndpunkter. Därför är det hög tid att revisionismen blir föremål för en ordentlig revision.