Pandemin har satt djupa spår och det har spekulerats mycket kring vilka ändrade vanor som vi påtvingats som kommer att bestå, även efter att hälsokrisen avblåses. Själv hoppades jag att vi skulle slippa det eviga handskakandet liksom kindpussandet, men där ser jag ut att få tji.

Nyligen var jag på en officiell tillställning i Málaga. Det har varit ganska sparsmakat med sådana de senaste 18 månaderna och onekligen var det med en viss känsla av ”ny normalitet” som jag anlände, naturligtvis iförd munskydd. Direkt träffade jag en bekant som sträckte ut handen för att hälsa. Jag hade inte skakat hand med någon sedan början av mars 2020 och tveksamt sköt jag fram armbågen istället. Det blev en lite konstig situation, innan den andre accepterade armbågshälsningen.

Ganska snabbt noterade jag att alla närvarande skakade hand med varandra. Det inkluderade Málagas borgmästare Francisco de la Torre. Alla bar munskydd, men samtidigt skakade de alltså hand.

Spanjorerna har verkligen anammat munskydden och har fortsatt att bära dem även efter att påbudet lättats utomhus. Därför blev jag väldigt överraskad av att se hur snabbt de återupptagit traditionen med fysisk kontakt. Det förefaller ju betydligt naturligare och angeläget att slippa munskyddet innan man börja ta i andra. Nu förefaller det dock som att handskakningarna föregår slopandet av ansiktsskydd, vilket är ganska knasigt.

Kanske en del anser att smittrisken nu är så pass låg att handskakningar inte utgör någon verklig hälsofara. Här måste jag tyvärr komma med ett obehagligt avslöjade för speciellt kvinnor som aldrig varit inne på en offentlig herrtoalett i Spanien. Det är nämligen många användare som inte tvättar händerna efter att de uträttat sitt ärende. Däremot är det en hel del som tvättar sig noggrant innan de lättar på trycket, vilket kan vara föremål för analys i en annan blogg.

Det är denna insikt som gör att jag sedan långt innan pandemin bröt ut tyckt att det är lagom roligt att ta en massa främmande människor i handen. Den känslan delas uppenbarligen inte av så många andra, som gladeligen återupptar traditionen.

Borgmästarens utsträcka hand bemötte jag med en knuten näve istället, som han roat slog ihop med. De övriga som jag hälsade på vid tillställningen erbjöds en utsträckt armbåge och fortfarande i skrivande stund har jag lyckats undvika att ta någon i hand.

Så länge jag kan kommer jag att hålla fast vid denna nya rutin. Att sedan framför allt en del svenskar tittar på mig som om jag vore hypokondriker kan jag leva med. De har uppenbarligen inte varit på en spansk herrtoalett!