I veckan arrangerade Estepona en uppseendeväckande ceremoni. För första gången fick offentliganställda svära en trohetsed och kyssa den spanska flaggan, en ceremoni som normalt förknippas med militären. Tidigare har även Marbella hållit en liknande ceremoni och båda kommunerna är starka PP-fästen.

Esteponas liksom Marbellas borgmästare styr med egen majoritet, till skillnad mot på många andra håll där både kommunstyrelser och regionalregeringar som leds av Partido Popular är avhängiga av Vox, som vågmästarparti. I det aktuella fallet kan man sålunda utesluta att initiativet till ceremonierna skulle vara någon eftergift till högerradikalerna. Slutsatsen måste då vara att kustborgmästarna själva sympatiserar med denna typ av nationalistiska utspel.

Det som får det att krypa i hela kroppen på mig är den högst onaturliga karaktären hos dessa ceremonier i Spanien. Det är det exempelvis i USA, där skolbarnen varje morgon står givakt inför fanan och sjunger nationalsången. I Spanien är det däremot till största delen personer som står långt till höger på den politiska skalan som förespråkar dessa nationalistiska utspel. Resten av befolkningen är antingen likgiltig eller känner en varierad grad av obehag.

Det finns ett flertal uppenbara skäl till att känna sig obekväm inför nationalistiska utspel i Spanien. Man behöver inte gå långt tillbaks i tiden för att se vad nationalismen stått för i landet. Sanningen är också den att få spanjorer känner sig som sådana, utom möjligtvis när landslaget spelar fotboll. Här är man katalan eller exempelvis basker och i Andalusien är identiteten ännu mer lokal. En malagueño (boquerón) skiljer sig i mångt och mycket från en gaditano, och så vidare.

Att åberopa något slag spanskt ideal är alltså inte bara historiskt känsligt, det är dessutom onaturligt. Visst kan man tycka att det ligger inom ramarna för den individuella friheten att identifiera sig med de symboler man själv önskar, men problemet är just att många av de som åberopar dessa nationalistiska ideal är de första som tar notis om vilka som inte delar deras passion. Att inte stå givakt eller som i det här fallet svära eden och kyssa flaggan uppfattas närmast som landsförräderi.

Jag kan förstå att militärer uppskattar flaggkyssningsceremonin, men jag undrar hur många gatustädare och kontorister i Estepona liksom Marbella upplevt det. För ett annat problem med de nationalistiska symbolerna är att högern monopoliserat dem, vilket gör det ännu svårare för övriga att hysa naturlig sympati för det som i slutänden är enbart det - symboler.

I länder som Sverige och inte minst Norge är nationalflaggan en uppriktig och förenande kärlekssymbol. Det är det inte i Spanien. Här är det naturligt att se flaggan på offentliga byggnader, liksom vid turisthotell och golfbanor tillsammans med andra länders flaggor. När den spanska flaggan däremot i allt högre utsträckning dyker upp i megaformat i rondeller, på torg liksom på privata balkonger och trädgårdar skickar den ett politiskt budskap. Vilket då? Jo, antingen är du med oss eller mot oss!