För den som inte följt nyheterna var det alltså så att regeringen behövde få igenom den arbetsmarknadsreform som i december avtalades med både arbetsgivarna och facket och som genom ett dekret började gälla i redan i början av januari. För att lyckas hölls intensiva förhandlingar med de olika grupperna i parlamentet och dagen innan omröstningen hade regeringen säkrat sig 176 ja-röster, som garanterade att reformen skulle antas. Partido Popular och Vox hade annonserat att de skulle rösta emot, men även några partier som normalt brukar stödja regeringen, som katalanska ERC och baskiska PNV. Allt som allt var prognosen 176 röster för och 173 emot. Egentligen borde det ha varit 177 för, men Unidas Podemos vägrar fortfarande att fylla den plats som står tom efter att Alberto Rodríguez på grund av en kontroversiell dom i Högsta domstolen fråntagits sin post. Men trots det, alltså en marginal på tre röster.

När omröstningen slutligen hölls på torsdagseftermiddagen blev det full cirkus. Först läste talmannen Meritxell Batet (PSOE) upp resultaten och förkunnade att lagförslaget förkastats. Det visade sig att de röster som avlagts på distans inte räknats in och när misstaget uppdagades meddelade Batet tvärtom att lagreformen gått igenom, men med rösterna 175 mot 174. Hur kunde det komma sig?

Det första som framgick var att de två ledamöterna från Navarrapartiet UPN ljugit om sin avsikt och gått emot direktiven från sitt parti. UPN hade avtalat med regeringen att rösta ja och de två ledamöterna uppgav att de visserligen inte delade beslutet, men att de tänkte respektera det. När det väl blev omröstning röstade de alltså nej.

Detta borde ha lett till att reformen förkastades, med 175 röster mot 174. Men resultatet blev alltså tvärtom. Det visade sig nämligen att en PP-ledamot, Alberto Casero, röstat fel på distans. Han hade avlagt sin röst i förväg, då han var sjukskriven på grund av feber. Det är långt ifrån första gången som en ledamot råkat trycka fel, men nu var omröstningen alltså så jämn och oväntad att den felaktiga rösten avgjorde utfallet.

I efterhand har det framkommit att när Casero blivit varse om felrösten så tog han sig trots sjukskrivning till parlamentet, där Partido Popular bad att han skulle få avlägga en ny röst på plats. Officiellt uppger PP att det uppstått ett tekniskt fel vid distansröstningen. Parlamentets styrelse nekade dock Casero att rösta om, med hänsyn till bestämmelserna och prejudikat. Samtidigt hade de socialistiska ledamöterna svårt att förstå PP-representanternas iver. Den felaktiga rösten väntades ju trots allt inte påverka slutresultatet...

Hur man än vrider och vänder på vad som skedde i torsdags kan man endast tolka händelserna som att PP och UPN försökte genomföra en kupp. Syftet var att stjälpa lagförslaget och ge regeringen en snyting.

För det första: PP:s iver att inför omröstningen få korrigerad felrösten förklaras enbart med att de var införstådda med att UPN:s ledamöter tänkte rösta tvärtemot vad de lovat och vad deras parti avtalat.

För det andra: Om UPN:s två ledamöter verkligen röstat ”av samvete”, som de så hedersamt påpekat efteråt, hade det naturliga varit att de före omröstningen annonserat vilket som är deras samvete. Inte ljuga om vad de tänkte avlägga för röst.

För det tredje: UPN:s ledamöter visste att de grävde sin egen politiska grav när de gick emot partidirektiven. De vägrar visserligen åtlyda ordern nu om att avgå från sina poster, men kommer inte att figurera på partiets lista igen. Den uppoffringen har rimligtvis endast gjorts för att UPN-ledamöterna säkrat sig någon form av kompensation av Partido Popular, politisk eller ekonomisk. Eller bådadera.

Och för det fjärde: Lögnen om vad UPN-ledamöterna skulle rösta var grundläggande för att den planerade kuppen skulle lyckas. Det är nämligen solklart att om det framkommit att UPN tänkte rösta emot reformen så hade regeringen gjort någon eftergift gentemot PNV eller ERC för att garantera sig deras röster. Den främsta anledningen till att dessa röstade emot var nämligen inte så mycket att de opponerade sig mot själva reformen som att de ville ge regeringen en liten knäpp på näsan. De röstade helt klart nej i förvissningen om att reformen ändå skulle antas. Det var en symbolisk handling som aldrig skulle ha utförts om det medfört att PP och Vox avgick med segern.

Oavsett vad man tycker om arbetsmarknadsreformen i sig så stinker PP:s och UPN:s agerande. Det blir ännu värre när Partido Popular nu desperat försöker dölja skandalen genom att anklaga talmannen Meritxell Batet för manipulering. Pinsamt nog skyller PP-ledamoten Casero på ett tekniskt fel, trots att han samma eftermiddag röstade om ett 20-tal frågor. Hur kan systemet ha felat enbart vid röstningen om arbetsmarknadsreformen och uteslutande för honom och ingen annan av de ledamöter som röstade på distans?

En helt annan fråga är hur det kan vara möjligt att folkvalda ledamöter har så uppenbart svårt att veta vad och hur de röstar och att uppenbara misstag inte går att rätta till, även när ledamöterna bedyrar att de avsett annorlunda. Men här finns som sagt prejudikat där ledamöter från andra partier råkat ut för samma sak och aldrig har rösten kunnat ändras i efterhand. Det hände för enbart några månader sedan dåvarande näringsministern José Luís Ábalos, som trots att han är partikollega till talmannen inte heller tilläts ändra sin röst.

Nu har PP och Vox annonserat att de tänker överklaga till Författningsdomstolen, vilket garanterar en utdragen process. De förlänger därmed en av de mest pinsamma kapitlen i spansk rikspolitik på länge.