Vid den här tiden 2022 förberedde jag min första Sverigeresa på flera år, och inför den hittade jag en tjugokronorssedel i en låda med bibliotekskort och annat. Jag tog upp sedeln, tittade på den och började fundera på om man fortfarande kan handla för sådana sedlar. Kan man det? Jag sökte på nätet, och fann bilder på en hel massa nya svenska pengar, tvåkronor, till exempel! Spännande!

Men jag hade glömt en detalj. I Sverige använder man inte längre kontanter. Spanien har också förändrats. Under pandemin skaffade allt fler butiker kortläsare, och nu kan man betala det mesta med kort, men det betyder inte att kontanterna har försvunnit. Kontanter är nödvändigt att ha. För att gå in på en offentlig toalett, köpa småsaker i kiosken, betala för Ernestos ekobröd som han kör ut på fredagarna, ett par euro för att köpa ägg hos grannen med höns, eller helt vanliga inköp.

Internet är opålitligt i våra trakter. Jag minns när jag inte kunde tanka på macken eftersom jag saknade kontanter, internet var borta efter ett strömavbrott och kortbetalning fungerade inte. Någon medicin på apoteket blev det inte heller av samma anledning. Eller den underbara restaurangen i Valdelarco som ligger i en dalgång dit internet aldrig når. Kontanter saknade vi när vi hade ätit klart, kortbetalning fungerade inte, men vi fick ett bankkontonummer nedskrivet på en lapp för att göra en insättning när vi kom hem.

I Sverige betalas allt med kort. Eller vänta, det börjar visst bli förlegat det också. Nu betalar man med någon app på mobilen, eller med Swish. När jag betalade tillbaka en summa för ett boende till min morbror, han hade lagt ut för hyran, var det första gången på flera år som han höll i kontanta pengar. Han kände fascinerat på sedlarna.

Jag har inte Swish. Det är ett handikapp i Sverige. På lördagsmarknaden på torget till exempel. Där står bord efter bord med kantareller, blåbär, strumpor och blommor, och allt betalas med Swish. Fast det går att betala kontant också, för oss utlänningar på besök som inte har Swish. Marknadsstånd och småbutiker – Swish. Varma munkringar i en munkringsvagn – Swish. Till slut blir man jäkligt trött på det svenska swishandet.

Förra sommaren var jag inne på antikvariatet i den urgamla röda stugan mitt i stan. Det såg ut som alltid, luktade likadant som när jag var barn, samme man satt bakom ett bokberg på disken, lite äldre än sist. Jag botaniserade lyckligt bland svenska barnböcker, ska skapa ett litet svenskt bibliotek i mitt spanska hem, och fick ihop en fin hög. Astrid Lindgrenklassiker bland annat, åttaåringen och jag hade skrattat oss igenom hela Emil i Lönneberga. Men så kom det till betalningen.
–Kort? Nej, vi tar inte kort. Du får swisha.
–Men jag har inte Swish.
–Det går att betala med kontanter också.

Jag hade inte tillräckligt med kontanter i plånboken och antikvariatet skulle strax stänga, så jag fick ta med böckerna hem och komma och betala kontant nästa gång de hade öppet, veckan därpå.

Det jag förvånas mest över är barnens veckopengar. Har svenskar slutat med att ge barnen veckopeng? Eller hur funkar det?
–Vi swishar till barnens konto, berättade en morfar nyligen.
–Små barn? Men hur betalar de då med sina pengar?
–Via mobilen.
Hur små barn har egentligen mobil?

Min åttaåring får veckopeng varje lördag. Tre euromynt, som hon lägger i sin sparbössa. Alltid en extra sedel när vi har sålt bullar på marknaden. Ibland öppnar hon sparbössan och så räknar vi tillsammans hur mycket pengar hon har. Hon är duktig på att spara. Hon ser pokémonbollar och slime och annat roligt i affärerna, men är benhård med att inte göra av med pengarna innan hon har sparat ihop till sitt mål som hon drömt om länge – en surfplatta. Snart kommer hon att kunna köpa den.

Jag är definitivt för kontanter när det gäller barn. Jag vill att mina barn ska lära sig pengars värde genom att se och ta på dem och själv hålla mynten i handen.