Så minns jag, som exempel, skådespelaren Åke Fridell. Stor bullrig och rödbrusig. Han kunde bli lite stökig och hade vid flera tillfällen burit sig åt så hovmästare Olsson ville inte gärna släppa in honom. Då gick jag fram till entrén och sa:
–Honom ansvarar jag för!

Åke var en stor skådespelare som var med i flera av Ingemar Bergmans filmer som exempelvis Det sjunde inseglet, där han spelade rollen som smeden Plog. När den lilla finska servitrisen Ritva kom till vårt bord och undrade vad Åke ville äta så slog han ut med handen i en teatralisk gest och sa med dundrande stämma och övertydlig diktion:
–FRIKADELLER!
–Det har vi tyvärr inte, svarade Ritva.
–Får jag då se matsedeln.

Åke älskade ord och hade sina favoriter som han tyckte det svängde om. Bara ett stenkast från Freden ligger Djurgårdsfärjans kajplats och den har ett namn ”som svänger”. Det kunde Åke plötsligt och helt omotiverat säga med en röst som hördes i hela lokalen.
–RÄNTMÄSTARTRAPPAN!

När Åke talade så kunde man urskilja varenda bokstav och han rullade njutningsfullt på R:en. Ett annat ord som han plötsligt och helt utan anledning kunde säga var:
–SNÖRPVAD!

Folk såg sig omkring och fattade ingenting. Åke hade jag lärt känna när vi spelade in Lars Molins TV-pjäs Badjävlar, där han agerade konstnär. Vet du inte vem han är så Googla. Jag tror du känner igen honom från åtskilliga filmer.

En annan skådespelare från Ingemar Bergmans film Det sjunde inseglet och som ibland dök upp på Freden var Bengt Ekerot. Jaså, känner du inte till honom heller? Då kan jag berätta att det var han som spelade döden. Det var en mycket ämabel man som poängterade för mina kollegor hur viktigt det var att artikulera även när de sjöng. Mig hade han ingenting att anmärka på, för det hade Karl Gerhard lärt mig under Knäppuppturnén 1958. Bengt Ekerot var noga med talspråket och jag har många gånger förundrats över att han så välartikulerat, utan att röra läpparna, kunde säga meningen: ”Jag har redan länge gått vid din sida”.

Här fanns ofta de två före detta klarabohemerna Helmer Grundström och harald forss. Jo det är rätt, denne poet stavade hela sitt namn med gemener. Här fanns Nils Ferlins gamle vän trubaduren Tor Bergner samt två damer i 70-årsåldern som båda i yngre år hade känt Nils Ferlin.

Jag skäms lite över hur jag lurade dessa två äldre damer att bli ovänner och börja gräla med varann. Jag ställde bara frågan: ”Den här dikten: Kärleken kommer, kärleken går – vem skrev Nils Ferlin den till?”
–Det var till mig! sa den ena.
–Nej det var till mig! svarade den andra och så var grälet igång.

Det vimlade säkert av damer som kunde gå ed på att Nils Ferlin skrivit denna dikt till dem. Den sista jag mötte och som påstod detta bodde här i Spanien när jag flyttade hit. När en poet eller trubadur har åstadkommit någonting väldigt romantiskt så varför inte använda det på alla damer?

Författaren Ivar Lo Johansson hade sitt stambord på Freden och där åt han sin lunch så gott som dagligen. Evert Taube kunde vara där samtidigt men de två störde aldrig varandra och jag såg dem aldrig samtala. Däremot skrev Taube någonting på en lapp som Olsson gav till Ivar Lo, som skrev på baksidan innan Olsson lämnade tillbaks lappen till Taube. Sedan nickade de bekräftande till varandra från åtta meters håll. Märkligt tyckte vi andra.

Inte bara Olsson utan hela personalen såg till att Evert Taube fick sitta ifred, men en dag hann de inte riktigt med. En äldre dam rusade fram till Taube och nästa skrek:
–Men är det inte Evert Taube?
Evert tittade upp och sa med sin omisskännliga röst:
–Ni måste ha tagit fel på person!

Följande upplevde jag inte själv. Det har Olsson berättat för mig: En dag gästades Freden av ingen mindre än den dansk/norske författaren Aksel Sandemose. Ni vet, han med Jantelagen. Han slog sig ner hos sin kollega Ivar Lo Johansson och de två samtalade en god stund. Sandemose surnade till och sopade till Ivar Lo Johansson så att han blödde lite från näsan. Olsson rusade till för att avstyra bråket och Ivar Lo sa:
–Kör ut honom!

Olsson kunde inte gärna köra ut den världsberömde författaren Aksel Sandemose. Vilka fula rubriker det skulle bli.
–Då går jag! sa Ivar Lo Johansson och lämnade Freden utan att betala. Sedan såg man inte till honom på lång tid. Man hade förlorat en stamgäst. Men så en dag 1965 dök han upp. Olsson bugade och hälsade välkommen.
–Är mitt stambord ledigt?
–Självklart svarade Olsson.

Ivar Lo slog sig ner och gjorde sin beställning och medan han väntade på maten läste han Dagens Nyheter. Han höll upp tidningen på raka armar med framsidan mot lokalen och låtsades läsa. Och alla i salen kunde se den feta rubriken på tidningens första sida: AXEL SANDEMOSE DÖD.