Två tjejer sitter finklädda i baksätet när jag kör den välbekanta, slingriga vägen genom skogen mot första stoppet. Deras hår glänser, de har sommarhattarna på och det glädjepirrar i magen. En stor del av sommaren har de väntat på den här dagen, och nu är den äntligen här.

Den stora spökkyrkan, eller monumentet som den kallas, tornar upp sig när jag svänger upp för backen, och där på lekplatsen intill, utanför den lilla skolbyggnaden, står alla redan samlade. Nioåringen far ut, hennes lärare kommer till mötes och kramar om henne hårt, och sedan mig som mumlar ”Jag kan inte stanna, måste åka vidare med Runa”.

Jag vinkar till de andra föräldrarna, hör läraren presentera nioåringen för de nya eleverna innan bildörren far igen och vi åker vidare, fyraåringen och jag, trots att åtminstone jag hade velat stanna.

Fyraåringen går i nästa byskola, fem minuter bort. Anledningen till att vi valt olika skolor är att det i nioåringens skola inte finns något annat barn i fyraåringens åldersgrupp.

Jag parkerar, vi tittar på de vita hästarna i hagen, de taggiga kastanjerna och går sjungandes hand i hand. På långt håll hör vi musik. Det är musiklärarna som underhåller på elektriskt piano, blockflöjter och klarinett.

Jag kan inte annat än le när vi går in på skolgården. Genast fångas vi upp av två kompisar, och det är bara början. Här kommer dotterns lärare och kramar om oss och pratar, sedan en till lärare, och hon som gav mig Tysklandstips till tågluffen, och jag nickar och hälsar på håll, lite besvärat för att jag så svårt att känna igen ansikten samtidigt som de flesta här känner igen mig, som fyraåringens mamma och som utlänningen.

Under tak finns en stor frukostbuffé uppdukad; frukt, bröd och juice, men dottern vill inte ha något, hon vill bara träffa Alex, hennes bästa vän. Hon har frågat hela sommaren efter honom. Min blick söker ett rödhårigt huvud men ser inget i trängseln, han är omöjlig att hitta ända tills en lärare kan peka ut honom och hans mamma.

Där är han! Barnen ler stort mot varandra, han har frågat efter min dotter också, de tar varandra i handen och går iväg för att leka, och kvar blir hans mamma och jag, rörda av barnens glädje.

Adersa 1 är ett samarbete mellan fyra byskolor. Speciallärare utgår från denna huvudbyggnad där vi befinner oss och åker ut till småskolorna, som alla har var sin lärare som ansvarar för barnen i olika åldrar. Tidigare år har alla skolor haft ett gemensamt firande här, dock inte i år. Jag minns när rektorn överraskade med en flashmob. Hon hade ringt kören i Aracena, vars medlemmar cirklade runt bland elever och föräldrar, tills en av dem började sjunga. Och så tog nästa vid. Och nästa. Och till slut var hela kören samlad och sjöng flera sånger ur sitt Afrika-program, vilken stämning det blev!

Förra året överraskade rektorn med en batucada som plötsligt kom trummandes in på skolgården med olika rytminstrument. Det var fyraåringens första möte med skolan, tre år var hon då, och hon var ganska förskräckt över alla människor och oljuden. Det tog sju månader innan hon pratade med någon annan än sin kompis Alex, men vi andra tyckte att det var roligt.

I år är en spelförening från en grannby på plats. Medlemmarna har tagit med en massa sällskapsspel som barnen provar på, det är samlingar i klassrummen, och sedan det högtidliga öppnandet av terminen. Alla får ett litet inslaget paket med nio vindruvor, en för varje skolmånad, och efter nedräkning och till nio klockslag äts druvorna precis som på nyårsafton för att få ett lyckosamt skolår.

Jag smiter tidigare med fyraåringen för att åka tillbaka till nioåringens skola, där jag helst vill vara. Hon får ett kort och en liten present av sin lärare innan vi åker.

Ni tänker kanske på skolstarten som en rolig dag för barnen – men här firar vi föräldrar lika mycket att återses efter sommaren.

Hand i hand går vi in i nioåringens vita skolhus där jag gissar att alla befinner sig, och visst är de så! Feststämningen från fyraåringens skola nästan bleknar! Vår vän Lincoln och en till spelar bossa nova och flamenco på gitarr och ukulele när vi kommer in i klassrummet, och vi möts inte bara av musik utan närapå hurrarop! Där är de allihop, barnen och deras föräldrar som blivit våra vänner. Så roligt att se dem igen!

Fyraåringen går vant iväg till lekhörnan, jag stannar i dörröppningen och pratar med de andra föräldrarna, och börjar bekanta mig med de nya ansiktena.

Nioåringens skola är så liten att man inte pratar om att en ny elev har börjat, utan en ny familj. Och nu hade det kommit fyra nya familjer! Nu går inte mindre än 13 barn mellan sju och tolv år där, så det är en riktigt spännande skolstart!

Nioåringen har redan fått en ny kompis och det bestäms att hon ska följa med hem nästa dag och leka.

Skoldagen är egentligen slut, men alla dröjer sig kvar, ingen vill åka hem. Nioåringen hinner inte mer än sätta sig i bilen innan hon säger att hon längtar till nästa skoldag.

När vi till slut åker är det för att träffa sambon i Aracena. Vi ska äta på en restaurang för att fira och prata om skolstarten.

Sambon är lärare på en annan skola och berättar om en helt annan upplevelse. I byn där han jobbar är det en lokal festlighet just denna dag, vilket har gjort att endast fyra av skolans 30 elever har kommit till skolan, fyra barn vars föräldrar jobbar på annan ort och är tvungna att lämna barnen i skolan. Två av de fyra är ett syskonpar i sambons klass. De har spelat spel medan alla andra i byn förberett en gemensam lunch då varje familj brukar ta med tomater, lök och paprika från egna odlingar för att göra en stor picadillo på torget. Deras riktiga, festliga, skolstart får vänta till nästa dag när övriga elever är tillbaka.