Sant är att det finns verkliga dramer i världen. Förutom de stora glömda konflikterna står vi i västvärlden inför den oförståeliga ryska invasionen av Ukraina och den senaste månadens krig mellan Israel och Hamas. Det finns inga ord för att beskriva lidandet hos så många oskyldiga människor och jag frågar mig ofta vad jag själv kan göra. Samtidigt vägrar jag att spela spelet att behöva att ta parti för ett land framför ett annat, eller i mitt eget land välja en ideologi mot en annan. Så jag positionerar mig tydligt till förmån för dem som har lidit förlusten av en nära anhörig, för dem som måste söka skydd undan bomberna eller för dem som har förlorat sin frihet. Resten är bara oväsen, för mig på tok för mycket.

Det kan låta trivialt, men jag föredrar att fokusera på röran med de kommande julmåltiderna, framför oväsendet som de som lider av bomberna hör, liksom det som medierna översvämmar oss med varje dag. Jag vet inte hur många måltider jag har de kommande veckorna, men bara tanken på dem får mig att dels skratta och dels känna mig lite stressad.

Jag vet inte hur det är för er, men det här med julmåltider har gått över styr för oss spanjorer. Vi älskar att träffas för en måltid! Det handlar inte bara om jobbmåltiden eller de under julens främsta dagar. Jag har det också med olika vängrupper, roddklubben, ett utbildningsprogram jag deltar i och naturligtvis med familjen. För oss spanjorer är detta en mycket allvarsam fråga. Vi pratar om familjen på julen!

Allt börjar hemma veckor i förväg, med att bestämma vilken familj vi ska fira julafton med; det vill säga min frus föräldrar eller mina syskon. Beroende på beslutet firas jul påföljande dag med den andra familjen. Processen upprepas när det gäller nyårsafton och nyårsdagen. Men det slutar inte där, utan blir ännu mer komplicerat då vi också samlas med mina syskon och syskonbarn den 5 januari, vid ”Reyes”, för att äta nästa dag med min frus familj. Samma eftermiddag träffas vi igen med min familj för att ge varandra presenter. Vi träffar alltså samma personer flera gånger under en period på två veckor, ibland flera gånger samma dag! Lägg därtill alltså måltider med vänner, kusiner, arbetskollegor, sportkamrater och det är möjligt att jag glömmer någon. Med detta sagt vill jag inte att ni ska tro att jag klagar, jag delar bara dessa tankar som ett sätt att förbereda mig mentalt.

Sanningen är att majoriteten av dessa sammankomster är mycket trevliga. Som ni vet är spanjorerna inte kända för att tystlåtna, vilket innebär att det brukar vara mycket oväsen vid dessa måltider, särskilt de som hålls på en restaurang. Det gör i sin tur att man måste prata väldigt högt och ju längre kvällen går och någon kanske tar ett glas vin för mycket, blir oväsendet ännu större. En annan spansk egenskap är att vi älskar att diskutera, framför allt om ämnet är fotboll eller politik. Det här året ser ut att bli hett och att det stora samtalsämnet lovar bli Katalonien och amnestin. Bara tanken gör mig redan trött…

Som vanligt kommer det också att säljas gott om jullotter under dessa måltider. Jag vet inte om ni vet det, men jullotteriet är något väldigt spanskt. Det är något som förenar oss alla oavsett om vi är anhängare av Real Madrid eller FC Barcelona, bor på Kanarieöarna eller i Galicien, eller ännu mer intressant, om du är för eller emot Kataloniens självständighet. Det firas varje år den 22 december och är en djupt rotad tradition under dessa juldagar. Även om du inte brukar spela på lotteri, är det vanligt att någon kommer och säljer lotter till dig för någon välgörenhetsändamål vid dessa måltider före det datumet. Det är svårt för mig att säga nej till välgörenhet och ofta slutar det med att jag spenderar lika mycket på lotter som på själva måltiden.

Det finns en sista utmaning vid dessa måltider som inte heller kan viftas bort. Det är allt annat än enkelt att bryta upp! Med det menar jag att om du tror att en måltid eller middag är över, tar du miste. Även om de så gått fyra eller fem timmar finns det som regel någon vän eller släkting som utbrister: “men varför vill du gå så tidigt? Detta kan hända klockan två eller tre på morgonen, när du har samlats klockan åtta på kvällen. Och tro inte att det tar fem minuter att ta farväl. Ofta mellan att jag sagt att jag ska gå och verkligen går har det förflutit mellan 30 och 40 minuter.

De närmaste veckorna kommer jag som sagt mer än en gång behöva prata högt. Men jag föredrar definitivt det buller som väntar mig, som ärligt talat låter som musik i mina öron, jämfört med oväsendet som andra hör i andra delar av världen.

Från hjärtat önskar jag er alla God Jul och Gott Nytt År!