Som framgår på sidan sex lämnade Lena Björkman (född Urwitz) oss måndagen den 19 februari, 81 år gammal. Det var väntat och oundvikligt, men likaledes känslosamt för oss närmaste som vakade vid hennes sida i mer än en veckas tid. Slutligen somnade mamma in en solig morgon till fågelsång och mimosadoft, som genom det vidöppna fönstret fyllde rummet i vilket hon legat en längre tid. Hon somnade in stillsamt i sällskap av sina tre barn.

Mamma var en tuffing. Hon tog jobb som reseledare i början av 1960-talet, när många charterflyg fortfarande bestod av propellerplan. Sedan födde hon sina tre barn i Málaga stad assisterad av nunnor, som den naturligaste saken i världen. Vår uppväxt i Torremolinos och senare Fuengirola minns jag i ett, inte rosa utan, gult skimmer. Vi hade nämligen ett stort mimosaträd mitt i trädgården. Därför kastas jag alltid tillbaka till barndomen när kusten färgas gul och den söta blomdoften genomsyrar luften. Det kändes naturligt att mamma skulle färdas vidare just i denna årstid och med en mimosakvist i en vas i sitt rum.

Det är alltid svårt när någon närstående som man håller kär insjuknar och slutligen avlider. Hur långvarig sjukdomen än varit och slutet väntat så kommer det som en chock. Det är svårt att förstå att allt runt omkring fortsätter sin gilla gång, när känslan är att hela världen borde stanna upp.

Men livet går vidare och av erfarenhet så går sorgen över saknaden med tiden över i tacksamhet över den tid man fått tillsammans. Vår relation till mamma kommer för alltid främst vara förknippad med Spanien. De ljumna dagarna i Torremolinos, spottandet av vattenmelonkärnor i pation i Fuengirola, de soliga jularna på Lanzarote och de många utflykterna tillsammans när hon hade slagit sig ner i San Pedro Alcántara.

Det var mamma som lärde samtliga sina tre barn att laga mat, med en tydlig spansk touch som hon själv lärde sig av olika husor i Spanien. När vi bodde i Sverige var vi nästan ensamma om att köpa oxsvans i Hötorgshallen och hennes ”pollo al ajillo” var beryktad såväl i släkten som bland många vänner.

En stor tröst är att mamma fått bo kvar i Spanien. Visserligen fick hon inte ha hälsan i behåll till slutet, men där hon bodde den sista tiden saknades varken blommor att plocka eller sol att bli brun i. Den omsorg som hon fick av personalen kan svårligen ha varit bättre.

Många nordbor som drabbas av försämrad hälsa ser ingen annan utväg än att flytta hem igen. Av erfarenhet vill jag dock betona att det finns utmärkta boendealternativ med assistans på Costa del Sol, även om språket fortfarande kan utgöra ett hinder. Det har i åratal planerats olika typer av äldreboenden på kusten för skandinaver, utan att det ännu blivit verklighet. Det är synd, för behovet finns helt klart och om Spanien är ett underbart land att leva i så är det också en utmärkt plats att dö på.

Farväl kära mamma. ¡Hasta siempre!