Varenda tapasbar i Sevilla skyltar nu med ”caracoles” och ”cabrillas”, små och stora snäckor, eller kort och gott sniglar som jag själv säger. Sevillaborna är galna i dem! Beställer in fat efter fat, biter tag i de små kropparna med framtänderna, drar ut dem ur skalen och slurpar i sig dem med samma hastighet som de annars äter solrosfrön.

Trots att min femåriga dotter och hennes storasyster på nio år är födda i Sevilla, äter ingen av dem sniglar. Det beror naturligtvis på oss föräldrar. När vi bodde i stan gick vi ofta ut och åt sniglar, äldsta dottern älskade dem. Eller tyckte i alla fall att det var rolig mat. Men när hon var två flyttade vi upp i bergen i provinsen Huelva, och där finns ingen tradition av att äta sniglar. Lustigt egentligen, eftersom det finns så många av dem just där. Särskilt bland mina tomatplantor.

Det här snigelätandet började förstås som en hämndaktion mot odjuren, och som ett försök att minska beståndet för att rädda odlingarna. Landsbygdsfolket skickade sniglarna till storstäderna och påstod att det var en delikatess.

Femåringen älskar levande sniglar. Hon samlar på dem. Hon plockar händerna fulla och stänger in dem bakom en plexiglaslucka i sitt leksakskök. Om ingen kommer ihåg att befria dem eller ge dem mat dör de efter några dagar och måste bändas loss, eftersom de inför döden klistrat fast sig själva på träväggarna.

Nioåringen, som har hunnit glömma hur gott hon tyckte att det var när hon var liten, vänder äcklat bort blicken från snigelfaten och beställer en ”montadito” med lax istället. Femåringen tittar först på sin syster, sedan på de döda sniglarna på mitt fat.
-Jag vill inte äta deras bajs, säger hon.
-De har inget bajs. Bajset är borta, säger jag och undrar samtidigt hur man kontrollerar det, och hur sniglar egentligen bajsar. Om man dissekerar en snigel, var sitter tjocktarmen?

Man ska inte fundera för mycket. Förresten smakar det eventuella snigelbajset inte illa längre. När man har köpt sina sniglar ska de gå på diet i åtminstone ett dygn. Bara mjöl får de äta, så att de hinner bajsa ut allt gräs innan de tillagas. Gräsbajs ger en besk bismak.

När sniglarna är fulla med mjöl ska de kokas. Det är viktigt att lägga dem i svalt vatten och höja temperaturen mycket, mycket långsamt. Sniglarna ska ligga där i vattnet och må gott utan att märka vad som är på väg att ske. Om vattnet värms för snabbt gömmer de sig i skalet, och det går inte att dra ut dem med tandpetare ens.

När alla sniglar i grytan är döda smaksätts buljongen med bland annat spiskummin, lagerblad, timjan, svartpeppar, cayenne, salt och vitlök.

Sniglar är inte min favoriträtt. Buljongen är för stark, och djuret, tja, det är ju fortfarande en snigel. Men det säger jag inte till femåringen.
–Här mamma, ta en till. Tycker du om dem?
–Ja, det är gott, ljuger jag som fortfarande försöker få henne att prova, som det Sevillabarn hon är.

Jag tvingar i mig några till, men när det ligger ett tjugotal tomma snigelskal på min tallrik går det inte längre. Jag byter mina sniglar mot sambons spenat.

Han slutade äta sniglar ett tag när han började få en personlig relation till dem, i och med dotterns samlande, men det har gått över nu. I själ och hjärta är han trots allt Sevillabo.