Det var den 24 april som Sánchez överraskande publicerade ett öppet brev till befolkningen där han meddelade att han fått nog. Samma morgon hade det blivit känt att en domare godtagit en ytterst tveksam anmälan mot regeringschefens hustru Begoña Gómez för påstådd korruption. Sánchez menade att med påhoppen på hans hustru var måttet rågat.

Timeouten, som varade i fem dagar, väckte stort uppseende och när Pedro Sánchez så småningom meddelade att han sitter kvar på posten blev det något av en antiklimax. Långt ifrån att väcka eftertanke hos oppositionen, som anklagas för falska påhopp på både Sánchez och hans familj, förlöjligade Partido Popular och Vox regeringschefens känslomässiga utspel och hävdade att det var fejkat.

Högerpartierna kastar sten i glashus när de anklagar Sánchez för att spela falska känslor. De har nämligen länge låtsats vara indignerade över Spaniens påstådda förfall.

Låt mig ta två konkreta exempel. Högerpartierna har i åratal anklagat socialistpartiet för att kohandla med ”ETA:s arvtagare”. Tonen har hela tiden skärpts, så till den grad att de myntat det förkastliga mantrat ”Qué te vote Chapote”. ”Chapote” är smeknamnet på en ökänd ETA-ledare och mottot antyder att terroristerna skulle sympatisera med PSOE. Att denna indignation är spelad framgår av att Partido Popular inte sade så mycket som ett knyst om ETA under valkampanjen i Baskien, väl medvetna om att den jargonen inte går hem i regionen.

När det gäller Katalonien har högern till leda anklagat vänsterregeringen för att ha vikt sig raklång inför separatisterna, först genom den delvisa benådningen av de dömda separatistledarna och på sistone med den planerade amnestilagen. Den senare har motiverat högeroppositionen att organisera ett flertal manifestationer runt om i Spanien samt utanför PSOE:s kontor, vilka i flera fall slutat i tumult. Men om PP verkligen anser att amnestin leder till Spaniens fördärv, hur kommer det sig att de inte behandlade den frågan för ett ögonblick inför regionvalet i Katalonien? Jo, av samma anledning som det förra exemplet gällande Baskien, nämligen att de vet att det argumentet inte biter på katalanerna.

Högerpartierna skulle i likhet med Sánchez behöva ta timeout och i deras fall begrunda sin oppositionsstrategi. En annan som skulle må bra av en paus är jag själv, då jag länge har brottats med växande olustkänslor som jag tillskriver det outhärdliga politiska klimatet i Spanien. Mitt jobb tvingar mig dessvärre att följa och beskriva eländet ingående, hur mycket det än bär emot.