När jag kom hem till vår lägenhet utanför Sevilla efter en Sverigeresa var min fina turkosa skärbräda borta. Den hade sambon slängt. Inte bara den, utan ett gäng andra köksprylar som jag hade tyckt om. Dessutom var hålen i handfatet, badkaret och vasken täckta med silvertejp. Anledningen var en kackerlacksinvasion.

Jag var enormt tacksam över att ha varit bortrest när kackerlackorna rusade upp ur handfatet och skrämde slag på sambon. Jag avskyr kackerlackor, men sambon än ännu värre. Han blir så äcklad att han hade känt sig tvungen att slänga allt som odjuren vidrört, däribland min fina skärbräda.

Hyresvärden hade skickat en odjursbekämpare, men det hade inte räckt, visade spåren – det vill säga svarta spröt på fönsterbrädan och pyttesmå bajskorvar i badkaret. Nu var det dags att tillkalla Kackerlacksmannen.

Trots min rädsla för att hamna öga mot öga med en kackerlacka var jag nyfiken på deras baneman, så jag såg till att vara hemma när Kackerlacksmannen ringde på dörren.

Han var en speciell person som jag genast kom att tycka om. Charmig, rolig och pratglad. Hans liv och passion var kackerlackor, men så hade det inte alltid varit.
–Nej, i början var jag rädd för dem, förklarade Kackerlacksmannen medan han bände upp vår golvbrunn.
–Första dagen på jobbet öppnade jag just en sådan här golvbrunn. Och det vällde upp kackerlackor! De sprang rakt mot mig, kröp in innanför byxorna, in i tröjan! Jag sprang ut och slet av mig alla kläderna!

Så vidrigt! Hur repar man sig efter något sådant? Blir man någonsin sig själv igen?
Kackerlacksmannen förändrades efter den dagen. Hans rädsla förbyttes mot fascination. Han började samla på kackerlackor. Samtidigt som han hällde gift i golvbrunnen berättade han om sin stora kackerlacksamling därhemma. Han väntade nu på en försändelse från Sydamerika med ett särskilt intressant exemplar i storlek av en handflata.

Fram till den detaljen hade jag funderat på om man kanske borde ha satsat på en kackerlacksutrotare till sambo i stället för en musiklärare.

Nu hade Kackerlacksmannen fått upp ångan. Kackerlackor var hans favoritämne, och när han såg att vi lyssnade gick det inte att få tyst på honom.
– Kackerlackor kan leva i sju dagar utan huvud! Huvudet har de bara för intag av föda! De ser inte med ögonen, deras känsliga fötter är deras ögon! Det går inte att ta död på äggen, vad de än säger på tv. Man vet att kackerlackor dör av en atombomb men inte deras ägg. Därför sprutar jag ner den här vätskan här, för när äggen kläcks, då dör kackerlackorna!

Han hade något ändå, den här mannen. Jag började tycka att kackerlackor var riktigt intressanta, och stack in med en fråga:
–Finns det kackerlackor som lever i vatten?

Underlig fråga kanske, men det hade sin förklaring. Sambon påstod att den lilla dykare som hamnat i min pappas akvarium var en simmande kackerlacka. Han såg likheter.
–Nej, men kackerlackor är släkt med räkorna, sa Kackerlacksmannen, som skulle ha satt punkt här om han hade lyft blicken och tittat på min sambo, men det gjorde han inte, han var upptagen av innehållet i vår golvbrunn.
–Om man kokar en kakerlacka blir den rosa i köttet precis som en räka. Fast jag har inte provsmakat.

Stackars sambo. Han blev blek och tyst ända tills Kackerlacksmannen åkt.
–Jag har länge misstänkt det här, sa han senare på kvällen när han börjat prata igen.
–När jag har hittat spröt och ben efter kackerlackor på fönsterbrädan har jag tänkt att de ser precis ut som de på räkorna, men jag har försökt tränga undan den tanken, intalat mig själv att det inte är så...

Sambon, som älskar räkor, blev så äcklad efter detta att han inte åt räkor på fem år. Och han avkrävde mig ett löfte att inte berätta orsaken till det för någon, för att inte göra skadan större.

Hans pappa vet fortfarande inte varför hans yngste son vägrade äta hans skaldjurspaella under de åren.